Joachim Holmboe Rönneberg träder in i Valhall

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd..

  • Verner von Heidendstam, ur dikten ”Gustav Frödings jordafärd”

Joachim Holmboe Rönneberg dog igår, vid 99 års ålder. Få nutida svenskar lär känna honom till namnet, men för sina landsmän i Norge var han desdo mera känd. Världen kommer ihåg honom som den siste av ”Hjältarna från Telemarken” eller det team av 14 norrmän med Engelsk soldatutbildning, som sprängde tyskarnas Tungvattenanläggning i Vemork, Rjukandalen och därmed förhindrade framställningen av en tysk atombomb under Andra Världskriget. Sammanlagt fälldes inte mindre än 4 olika team commandosoldater, men ett slogs ut kort efter landningen, och man får heller inte glömma sänkningen av färjan SF Hydro, med de sista 15 000 litrarna tungt vatten ombord, som utfördes av Knut Haukelid, en annan motståndsman som agerade helt ensam. Även om inte allt deuteriumvatten ombord på färjan var av högsta kvalitet, var det faktiskt Haukelid som slutgiltigt omöjliggjorde en tysk atombombs existens.

 

Vemorks vattenkraftverk och tungvattenfabrik år 1943 – Norrmännen tog sig in i fabriken genom den skarpa ravinen till höger i bild, som lämnats obevakad så när som på två vaktposter på en bro över den.

Joachim Holmboe Ronneberg, som var 23 år när detta hände; var hela sitt liv av den meningen att detta ingalunda var det farligaste dåd han utfört, och dessutom var han helt omedveten om innebörden av sitt uppdrag, när det väl utfördes. Långt svårare var den 14 dagar och mer än 200 km långa flykten som 5 man utförde in på svenskt territorium, och han slogs in i det sista i Norge ända tills januari 1945, då han ledde sprängningen av Stuguflotens järnvägsbro med 130 kg sprängmedel. Efter kriget blev han programledare vid NRK, och bidrog ända in till 70 års ålder att sprida saklig och korrekt information om Norge under andra världskriget till sina landsmän, en viktig gärning även den.

Holmboe Rönneberg som ung löjtnant, 1943

Andra deltagare i Telemarksoperationen, som företaget emot Rjukan senare kommit att kallas, blev ovanligt långlivade även de. Birger Stromsheim, som var 31 år gammal vid aktionen, dog år 2012 vid 101 års ålder. I den kända krigsfilmen ”Hjältarna från Telemarken” (1965) finns varken Stromsheim eller Holmboe Ronneberg med alls, trots att filmens manusförfattare faktiskt intervjuade Knut Haukelid om hur det hela hade gått till.

Kirk Douglas i filmatiseringen av Rjukan-räden var långt äldre och en helt annan person av den rollkaraktär han skulle spela

Joachim Holmboe Rönneberg som 99 år gammal

Själva förklarade både Holmboe Rönneberg och Stromsheim ”Hjältarna från Telemarken” som en av de minst sanna filmer som någonsin skapats, med de sämsta porträtt som alls fanns. ”Vi hade flax” eller ”tur” var deras enda förklaring till hur de alls lyckats med uppdraget, och eftersom de båda två var de sista överlevande av de fyra som gick in i Rjukan-fabriken, talar nog allt för att de hade rätt, i all sin blygsamhet.

Tungt vatten från Norsk Hydro – då som nu en dyrbar produkt

 

Själv minns jag Allan Mann – en annan legendar från andra världskrigets Norge, som jag haft lyckan att tala med. Jag har skrivit om just honom i den här bloggen, till och med; och erinrar mig hur han som fåordig närkampsinstruktör på sin ålderdom kunde säga ”Jag mötte en tysk i den där järnvägstunneln… och äääh !… när jag sen kom ut…” varvid åhörarna förstås avbröt hans skildring från Narvik, 1940 med att fråga vad som hände med just den där tysken ”äääh! det vill ni nog inte veta i alla fall…” sa Allan Mann, och log knipslugt. Den, som sett samme instruktör hantera snara eller kniv, behövde förstås inte ställa några fler frågor.

Nu har Joachim Holmboe Rönneberg lämnat oss, och han är ibland de sista av sin generation. Nya krig kommer säkert att följa i de gamlas spår – för det finns alltid något som är värt att kämpa för, och människor det är värt att kämpa emot – händelserna på Utöya och Islamisternas dåd mitt på Drottninggatan i Stockholm bevisar detta bortom varje form av tvivel – och som alla män som kämpat väl och gjort långt mer än vad plikten kräver, kommer Joachim Holmboe Rönneberg att träda över Bifrosts valv – en bro inga sprängämnen i Världen kan knäcka – och in i Valhall, om Makterna ger honom den nåden. Så är min övertygelse, och detta är min tro.

Vem som kommer till Valhall bestäms av en högre makt, eller de som korar Valen, och inte oss människor; vilket är viktigt att ha i minnet. Men oberoende av vilken sida man tillhört, eller vilken fana och symbol man burit i livet, kommer de tappraste och bästa av varje nation ändå dit. Och minnet över ett väl levt liv, ska bestå – liksom minnet av ovanliga, men avgörande insatser för en hel Värld.

 

 

DT om Norrländska Ortnamn

I Dalarnas Tidningar artikelserie från 2016 finns även ett inslag om Norrlands Ortnamn, och en intervju med ortnamnsforskaren Eva Nyman, en annan förbisedd idkare. Hon verkar höra till den skola inom den moderna ortnamnsforskningen som hävdar att de flesta ortnamn är uppbyggda på naturföreteelser, dvs topografiska eller geografiska enskildheter i landskapet, snarare än spår efter kultur, religion eller mänsklig bosättning, som kom senare, och gav upphov till ett nytt skede av namngivning efter själva naturgeografin, och det låter ju i och för sig som en rimlig teori. Ett citat klarlägger nog den förhärskande metoden:

Hon är professor i nordiska språk och om orddelen ”-und-” har hon själv skrivit en avhandling. De ovan nämnda tillhör de nordligaste namnen som innehåller -und. Troligen har stavelsen en betydelse av ungefär ”rik på” eller ”försedd med” i ett namn som Ragunda. Det är ett gammalt Ravund som har syftat på den sjö som Vildhussen tämde. Rav- är släkt med vårt revel och har syftat på de långsträckta holmar och revlar som fanns i sjön, tror Eva Nyman.

Njurunda har inget med njurar att göra. Njur- kan gå tillbaka på ett ord för ”trång” eller ”förträngning” och namnet kan betyda ”den som kännetecknas av förträngningar”. Men -und kan också ingå i en annan betydelse så att namnet betyder ”den som trängs ihop”. I båda fallen åsyftas Ljungans nedskurna lopp genom den djupa och trånga Dimdalen nedströms Viforsen.

Men redan mycket tidigt, ja i Norrlands fall kring år 300 gör sig kulturföreteelser som arv, hednisk kult och mycket annat gällande:

”Sollefteå” är ett intressant exempel. Det uttalas i gammal dialekt Sålat, Sålät och liknande. Det innehåller ordet sol och ett försvunnet ord, ”att” eller ”ätt”, som motsvarar gotiskans ”aiths”, egendom. Det har förklarats betyda de solbelysta ägorna eller kanske den solbelysta trakten.

För att man ska uppfatta detta med ägor, byar och ägoskiften som betydelsefullt, måste Sollefteåtrakten förstås varit något helt annat än en ren nybyggarbygd, och redan försedd med gravrösen, gravfält och fasta byplatser…

Holms gravfält, ett av många i Ångermanland

Eva Nyman kommer sedan in på de sk Teofora ortsnamnen, eller de som direkt tyder på hednisk kult. Redan Viforsen, som vi nämnt ovan, innehåller förledet ”vi” för kultplats.

Varifrån Jämtlands stora ö, Frösön, fått sitt namn är lättare att förstå. Även grannön Norderön innehåller namnet på en gudom, Njord – men var det den manlige Njord, far till Frö på Frösön? Eller var det kanske en kvinnlig gudom med samma namn? En gudom, Njärd, (som språkligt motsvarar Njord) uppträder i några sydligare svenska ortnamn och flera forskare har menat att det är en gudinna.

Torsåker är ett spritt namn och här ville man kanske att fruktbarhets- och åskguden Tor skulle låta det växa bra.

Däremot förnekar Eva Nyman mystiskt nog Härn i Härnösand, och påstår att gudinnan ”Härn” skulle vara ”en skrivbordsprodukt” trots att ortnamnsforskningen hittat minst ett trettiotal namn som ”Härnevi” och liknande, då främst i Uppland och Svealandskapen. Ortnamnsforskaren Jon Kraft och många andra har antagit, att Härn, Njärd och den senare Frigga är samma person, eftersom namn om Friggeråker osv ersätter ”Härn” namnen i Svealand, eller namn på Njord, Njärd i Norrland.

Utdrag ur Jon Krafts avhandling ”Hednagudar och Hövdingadömen” – en mycket läsvärd bok om ortnamnsforskning

Missuppfattningarna kring ”Härn” är många. Bland annat finns en vulgärvariant av hedendomen, kallad ”forn sed” som efter wikipedia tror att Härn och Freja skulle vara samma sak, trots att det är känt för de flesta hedningar att Frigg, inte Freja, är linodlingens och spinnandets gudinna, ja hon som spinner molnen på himlen…

Även ifråga om ortnamn, som så mycket annat, gäller det att först ta reda på fakta, och kunna något om ursprunget till vad man ser i vårt svenska kulturlandskap…

DT om ”Förlåtelseläran”

DT, som uttydes ”Dalarnas Tidningar” och inte ”Delerium Tremens” påbörjade för ett bra tag sedan en artikelserie om vad vi kan kalla svensk forskning inom Esoterica, och  har också intervjuat en lång rad annars förbisedda forskare inom ämnet. Även om artikelserien inte är ny, var de ändå såpass intressant att jag som kunnig och påläst hedning skulle uppmärksamma den. Först ut var religionshistorikern Jörgen Magnusson, expert på koptiska.

Ökenreligionerna kom till i en helt annan miljö än den nordiska, och helt andra sociala sammanhang än vad som är relevanta för oss idag. Därför är det också bäst att helt undvika dem.

 

Han förklarar för tidningens läsare att det är mycket lätt att ha åsikter om religion, men att färre personer känner till väsentliga fakta, och det gör man först när man verkligen har läst originalen till de handskrifter, religionen ifråga åberopar sig på. Kristendomen, till exepel, skiljer sig inte mycket från de andra Abrahamitiska ökenreligionerna, och åberopar sig på en helt fiktiv frälsare, som aldrig någonsin funnits i verkligheten. Också en av de texter, som ligger till grund för den kristna ”förlåtelseläran” är helt feltolkad, avslöjar han.

Själv menar Jörgen Magnusson till exempel att Jesusord som man hittills ansett syfta på moraliska felsteg, som i Markus 12:1-12, liknelsen om arrendatorerna i vingården, egentligen gäller felhantering av rent ekonomiska skulder.

I Mose lag finns regler om att skulder skulle avskrivas med jämna mellanrum, som vart sjunde år, sabbatsåret, eller vart femtionde, jubelåret. Genom att nollställa ekonomin utjämnade man ekonomiska skillnader som, om de blev stora, födde sociala spänningar som kunde hota det judiska samhället. Men på Jesu tid hade man frångått bestämmelserna för att kunna göra affärer med den romerska ockupationsmakten.

– Nu gick man förbi Mose lag, vilket gjorde att människor fick gå från hus och hem. Jesus var liberal exempelvis vad gällde renhetsföreskrifter vid måltider, men när det gällde reglerna kring skuldavskrivning är han striktare än andra laglärde, säger Jörgen Magnusson.

Tjafset om ”och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro” handlade alltså inte alls om någon moralisk skuld, eller ens om förlåtelse, ifall nu någon trodde det. Det handlade om pengar. Reda pengar, som räknades i ädelmetaller, som silver och guld.

Frälsaren sa inte alls någonting om att man skulle förlåta sina medmänniskor, eller någonting sådant. Det här handlade bara om business.

Nu är det i och för sig så att förlåtelse, som tanke eller begrepp, fungerar mycket bra i vaardagslivet, eller kanske biltrafikens underbara värld. Vi kanske förlåter vår nästa och våra medmänniskor små felsteg, saker de sagt eller gjort eller till och med skrivit, och vi får skilja på livets väsentligheter kontra dess oväsentligheter. Ingen normal och vuxen människa skulle väl i onödan gasa på rakt över en rondell, bara för att hinna före sina medtrafikanter till nästa trafikljus och därmed bara vinna några få sekunder i tid ?

Sedan finns det många saker i livet vi varken kan eller bör förlåta. Att ständigt förlåta allt, innebär att man blir trampad på av främlingar. Det innebär att man blir hunsad, toppriden och slagen till slant, och får se hur helt väsensfrämmande kulturer och religioner tar över ens eget land, och det är ingenting man kan tåla i längden, lika lite som rent förtal eller lögner.

”Förlåtelseläran” har därför ett begränsat värde, om ni talar med mig, även om den som moralisk princip kanske fungerar bra i de flesta enklare situationer. Jag själv har noll tolerans emot droger i samband med religion, till exempel. Jag har noll tolerans inför kriminella, och grupper som ”forn sed” och de som vill förstöra vårt svenska kulturarv, till exempel. Jag kan förlåta en hel del, i personliga och intima relationer inte minst, och jag har förlåtit mycket genom åren också. Jag brukar vara hårdare i skrift än i verkliga livet, vilket alla som känner mig i verkligheten kan intyga, och de som endast känner mig enbart genom bloggsidor eller internet, känner mig i själva verket inte alls..