Trondheim grundades av HEDNINGAR – inte av Olav Tryggvason

Ifrån NRK och Norge kommer en arkeologisk nyhet. Utgrävningar under Klementskyrkan i Trondheim eller Nidaros, som staden egentligen heter, visar att den inte alls grundades av Olaf Tryggvason omkring 997. Istället var det de Hedniska Ladejarlarna som grundade den mäktiga handelsplatsen, och det skedde minst 50 år före Olaf ens var kung, och långt innan han var född, eftersom han ju dog i slaget vid Svolder, endast 32 år gammal. (Nåja, legenderna säger att han simmade till Polen, men det kan vi nog glömma. Fortfarande har man hittat fler spår för Svolders existens vid Greifswalder Bodden än vid Ven i Öresund)

De hedniska Jarlarna av Lade anlade en stad minst 50-60 år före någon kristen hann bränna deras stora Gudahov, som också återupptäckts.

Man påstår också, att det finns bevis för att Nidaros var den äldsta sammanhängande stadsbebyggelsen i hela norden med bara knuttimrade blockhus, och alltså ovanligt solitt byggd. Professionella arkeologer har visat fynd som tyder på ett ordnat, planmässigt anlagt tomtområde, indelat i fasta lotter, och med diken emellan tomterna för dräneringens skull. Det hedniska Norge och Tröndelag var väl organiserat, styrt med lag och civiliserat, långt innan de kristna kom – och vi behöver ingen kristendom i de nordiska länderna !

Tomter, gator och bebyggelse var väl ordnad, också med tanke på renhållning och hälsa

Tidigare har det också bevisats, att bland annat Enköping i Sverige, de båda Aros (Uppsala och Västerås) samt Lund alla är HEDNISKA städer – och inget annat !

Steg för steg, med utgrävningar, kartor och kunskap skrivs nu den Nordiska historien om, och Asatron återtar sin rätta plats i folkmedvetandet.

Tavla av den norske konstnären Anders Kvåle Rue. Kung Olaf visas runt i Tröndernas Gudahov. Enligt Heimskringla stod där en Torsbild helt i guld, med bockar och vagn, och den var så levande gjord att bockarna såg ut att springa framför vagnen, och bilden kunde röra sig av sig själv…

Annonser

Mördad flickas kvarlevor funna på Vatikanstatens område..

Vissa dagar händer tragiska saker, som närmast tycks bekräfta vad man redan vet. Idag, kort före Alvablotet, är tydligen en sådan dag. Kvällstidningen Ap-ton-bladet (förlåt, jag menar naturligtvis Aftonbladet) meddelar idag, att Vatikanens Chefs-Exorcist skall ha uttalat sig, efter att likdelarna efter en femtonårig flicka hittats inne på Vatikanens område av hantverkare. Inte nog med att Katolska Kyrkan har Exorcister i arbete, alltså – nu har de också en Chefsexorcist och alltså en hel hierarki av präster för detta ändamål. Vad kommer härnäst ? Tänker de återinföra den fina titeln Storinkvisitor, som ju fanns på salig Torquemadas tid ?

Chefs-exorcisten skall enligt Aftonbladet ha sagt i ett uttalande att 15-åriga Emanuela Orlandi mördades på ett ”sexparty” i Vatikanen 1983, vilket förklarar det faktum att hon varit försvunnen sedan dess. Den kristna dagstidningen ”Dagen” skriver något mer återhållsamt om fallet. Kvarlevorna fanns på Vatikanstatens ambassad i Rom, meddelar ”The Independent”

Offentliga protester har hållits utanför Vatikanen i mer än 30 år – men katolikerna har förnekat all kännedom om fallet…

Orlandi uppges ha varit dotter till en anställd inom Vatikanens Polisstyrka, vilket väl innebär Schweizergardet, och försvann efter en flöjtlektion på Vatikanens område – mitt på ljusa dagen. 2017 kommenterade den nuvarande Påven fallet och sa att ”Hon är i himlen”, men nu vet vi att det var lögn, precis som så mycket annat dessa kristna påstår. Hon låg hela tiden nedgrävd bakom Vatikanens ambassad i Rom istället… och nu har statsåklagarämbetet i samma stad identifierat kvarlevorna med DNA-bevis och allt…

Internationella medier rapporterar om att hantverkare som renoverar Vatikanstatens ambassad i Rom har gjort två makabra fynd. Ett nästan komplett skelett av en människa har påträffats, plus en mindre uppsättning människoben. Benen antas komma från två olika personer. Så nu tar nya spekulationer fart: Kan detta vara kvarlevor efter Emanuela Orlandi? Och 16-åriga Mirella Gregori som försvann 40 dagar före Emanuela, men vars försvinnande inte varit lika medialt uppmärksammat?

— —Emanuelas bror, som i decennier försökt få reda på sanningen om sin systers försvinnande, anordnade så sent som i somras en demonstration där han krävde att fallet ska öppnas igen. Han har hävdat att Vatikanen varit märkligt tyst i frågan och till och med anklagat den för inblandning.

Alla DNA-tester uppges inte vara avslutade ännu – men antagligen mördades de två tonårsflickorna – och allt pekar på att de blev sexuellt utnyttjade av katolska pedofil-präster, biskopar eller kanske kardinaler. Fyndomständigheterna tyder också på att man avsiktligen försökt dölja det helaman kan jämföra med det aktuella fallet med journalisten Jamal Khashoggi som lockades till Saudi-Arabiens ambassad i Istanbul, och där avrättades på ett sadistiskt utstuderat vis.

Likdelarna ska ha hittats i Saudiska konsulatets trädgård där i staden, utan att man ens försökt gömma dem så särskilt noga.

Och vad ska man säga egentligen ? Sådan är Monoteismen – och om stackars Emanuela blivit hedning, hade detta aldrig hänt…

Låt HEDNA dig GENAST ! – Och DU – det MÅSTE ske IDAG !!

Nu, kära läsare är det dags. Det KAN helt enkelt inte få vänta längre. Ni har antagligen läst den här bloggen i flera månader, allesammans – i sin nuvarande form har den ju funnits i flera år.

Det kan inte undvikas. Du MÅSTE hedna dig. Hedna dig nu, ofördröjligen och i ett sammanhang – annars får du nämligen vänta i ett helt år, om du inte är muslim. Är du det, så kan du enkelt hedna dig med hjälp av bacon.

En enda liten molekyl av bacon räcker nämligen, för att en påstått rätt-trogen ska bli skild från Allah och hans anhang i evigheters evighet. Sedan slipper du sharia och niqaber. Du kommer inte längre tvingas på sjutton finniga tonårstjejer i det islamska paradiset, såna som ska förbli jungfrur i evighet, och alltså är totalt djävla obildbara på ämnet sex. Vad ska du förresten med sådana parodier på kvinnor till ? Nej, sök dig till Valhall – där finns riktiga kvinnor, först som sist.

Du som däremot är kristen bör GÅ UR ”Svenska Kyrkan” tycker jag nog… Vad denna kyrka numera lär ut, är ju bara ”islam light”. Flera av dess biskopar, som de i Växjö stift och själva Ärkeskojarna i Ärkestiftet, är ju för böneutrop och slöjtvång. Vill du som svensk verkligen ha sådant i vårt land ? Nej, är du verkligen troende, då tycker jag att du ska söka dig till en riktig kyrka, som till exempel Missionsförbundet.

Varje svensk betalar i genomsnitt 3700 kronor eller mer per år till den ”Svenska” Kyrkan, och på ett helt arbetande liv kan det bli mer än en miljon kronor – med ränta på ränta. Och kristendomen är en religion som mer än 50 % av oss inte alls valt själva, eftersom vi blivit medtvingade och meddragna i den sedan kort efter födseln, genom en fullständigt grotesk, närmast medeltida ceremoni som de kristna kallar för ”Dop” men som mest utgör ett fruktansvärt exempel på ”religiös doping”.

Dessutom tillämpar ”Svenska” Kyrkan fusk-regler, som är uppkonstruerade bara för att du som svensk ska bli klådd på pengar. Man talar fortfarande om ett mystiskt ”stoppdatum” som infaller den första November, alltså i övermorgon. Efter det datumet godkänns plötsligt inga utträdes-försök, utan de som försöker GÅ UR kyrkan tvingas betala, betala och betala ett helt år extra – och såhär har det varit ända sedan 1950-talet. ”Svenska” Kyrkan – som inte är ett enda förbannat dugg ”svenskare” än något annat samfund här i landet ljuger rätt ut. De påstår, att det ”inte skulle gå” att ändra i kyrkobokföringen, men ända sedan 1970-talet förs denna automatiskt och per data – de skändliga undanflykter man fortfarande använder för att få folk att betala, betala och betala är en kvarleva från svunna tider, när kyrkobokföringen fortfarande skedde för hand.

Allt sådant är borta sedan länge, men det är ändå DU som får betala festen. Många tror dessutom, att det kostar pengar att gå ur ”Svenska” Kyrkan, fast det är helt felaktigt. Det kostar nämligen ingenting. Allt du behöver göra är att fylla i en blankett med namn, adress och personnummer, samt skicka in den till din Församling.

Här har du en elektronisk länk, till en blankett som du kan skriva ut. Men DU !! Vänta INTE till i morgon – för snart är det FÖRSENT för det här året. Gör det IDAG !!!

Du kan också TA ETT STEG TILL och BLI ASATROENDE – för då är du HEDNING PÅ ALLVAR. Livstids medlemskap i Nordiska Asa Samfundet (nu med mer än 1800 medlemmar) kostar bara 2500 kr – det är MINDRE än vad du tvingas betala till ”Svenska” Kyrkan under ett enda år via skattsedeln…

Stöd Asatron och stöd asasamfundet via:
Paypal: info@asa-samfundet.se
Bankgiro: 556-3002
Swish: 123 097 20 91.

Det kostar bara 269 kronor per år – och mer om vad du får, kan du läsa här… Asatron växer och blir starkare och starkare i Sverige för varje dag som går. Med mer än 1800 medlemmar är NAS nu det tredje största samfundet i sitt slag på hela vår planet, eller i Midgård rent generellt. Det finns visserligen andra samfund för samma sak i Sverige också, men de flesta av dem är högst tvivelaktiga ur demokratisk synpunkt, medan däremot NAS ensamt inte har några politiska bindningar – helt olikt ”Svenska” Kyrkan, som ju är åtskilligt politiserad sedan länge.

Dagens Nyheter upplyser oss idag om att det är 158 år sedan den första Dissenterlagen infördes i vårt land, 30 Okotber 1860. Många vet inte ens, vad en dissenterlag är för något. Innan vårt land fick någon verklig religionsfrihet först år 2000 – det är tyvärr inte längre sedan Kyrkan formellt skildes från Staten – var det nämligen förbjudet att  välja vilken religion man ville, och det förbudet fanns kvar långt in på 1900-talet, för innan år 1951 fick man inte vara Polyteist, Agnostiker eller Ateist – innan dess fick man enligt Dissenterlagarna bara välja sådana religioner, som var Monoteistiska, och som Staten själv godkänt.

Men Polyteism eller Asatro, godkändes inte förrän under detta århundrade. Först nu har vi lämnat 1900-talets och föregående seklers långa förtryck bakom oss. Idag är Nordiska Asa Samfundet dock godkänt av Kammarkollegiet, även om det orättvist nog inte uppbär en enda krona i bidrag, och inte heller får ta ut medlemsavgiften via skattsedeln som de Monoteistiska samfunden får. Istället måste alltihop drivas som en förening.

Spökerierna på Fróðá

I den isländska Eybyggjarsagan, som handlar om trakten kring det svårtillgängliga Snæfellsnes och hur den befolkades, finns en av den nordiska sagalitteraturens allra bästa och märkligaste spökhistorier. Spöken och gengångare var förstås inte okända i Nordbornas värld heller, men det man var allra mest rädd för, var att inte uppfylla en döendes sista önskan eller att ha med kristna häxor att göra. I de kristna länderna var ju häxtron allmän, och man skyllde allt möjligt ont på dem, men även om våra förfäder såklart kände till det faktum att magi kunde användas destruktivt, ägnade de sig aldrig någonsin åt någon regelrätt häxförföljelse eller häxprocesser, som hos de kristna. Men, kanhända var det så att de kristnas skräckföreställningar satte sina spår – redan i Eddan står det om ”Kristinn Daudr Kona” – närmare bestämt i trettonde strofen av Groagaldern,  där Groa eller Jorden, räknar upp nyttiga galdrar eller trollsånger för den unge Svipdag. Just döda kristna häxor trodde man kunde ”gå igen”, och det räknades som något synnerligen farligt.

Þann gel ek þér inn átta,
ef þik úti nemr
nótt á niflvegi,
at því firr megi
þér til meins gera
kristin dauð kona.

Eller – i min egen översättning –

Då gal jag dig den åttånde
om du befinner dig ute i natten
på dimmiga vägar
så skall mycket mindre
men dig göras
av en kristen död kvinna

Ordet ”nifl” för dimma, på modern tyska ”nebel” är förstås samma ord som förekommer i kombinationen Nifelhel, den dimmiga Värld som ligger under själva Hels rike.

 

Vägen till Fróðá över Snaefellsnaes som den ser ut nuförtiden, och såhär års…

 

Karta som visar hur man kommer från Reykjavik med bil till Fróðár heiði, eller Frodeheden, där gården Froði ligger…

Det började med att en kvinna från hebriderna, som mycket riktigt var kristen, men som bar det hedniska namnet Thorgunna kom söderifrån till Island, och blev bjuden att stanna hos bonden Thorodd, vars hustru Turid var syster till Snorre Gode, en av Islands allra mest berömda Godar någonsin, tillika en av huvudpersonerna i Eyrbyggjarsagan, som finns i minst tre olika originalmanuskriptversioner, men som först utgavs på svenska år 1963. En dag i slutet på höbärgningen under den tidiga hösten kom ett stort svart moln farande över gården och det började regna blod på Thorgunnas räfsa. Hon gick tidigt till sängs den kvällen och blev mycket riktigt svårt sjuk, och sa själv att detta nog var hennes helsot, eller sista insjuknande.

Gården Froða som den såg ut under början av 1900-talet

 

Thorgunna gav Thorodd bonde rådet att bränna alla hennes sängkläder, och ville ge honom en rad gåvor i arv efter sig själv. Men Turid, som var en ”hagalen” och girig kvinna, ville ta för sig av ett dyrbart duntäcke och ett sängomhänge, som Thorgunna ägt. Hon ville också begravas på Skalholt i söder, det blivande biskopssätet där det redan fanns kristna präster, tråkigt nog – med tiden blev ju det också en av Islands mest berömda platser. Men, dit var det flera veckors resa. Under resan hände det att Thorgunnas lik, som man tillfälligt ställt ifrån sig i en vedbod på en annan gård, började bullra och leva om, och kort därefter kunde man se Thorgunna själv stå och laga mat och röra i grytorna i köket på den andra gården, vilket ju var illavarslande nog, eftersom ju alla visste att hon redan var död. Men alla åt av maten, och ingen tog skada därav, står det i sagan.

Långhus på Skalholt i rekonstruktion

Fast hemma på Froða gick där vildare till under tiden. Där såg man först en halvmåne avteckna sig på brädväggen inne i stugan (halvmånen är ju islams tecken, och måste ha setts som olycksbådande) och därpå vacklade gårdens fåraherde in genom stugdörren, stupade i säng och dog. Kort därefter gick Thore Träben, en gamling som var inhyseshjon, ut för att förrätta sina behov, men stoppades av den döde herden, som stod framför dörren och vägrade släppa fram honom. Så blev där en grundlig brottning, och fåraherden fick ge vika. Men Thore Träben var klämd blåsvart över hela kroppen och hade flera brutna revben, så också han sjuknade och dog. Efter detta såg man både herden och Thore Träben stå ute på gårdstunet, och efter att ha sett den synen blev många sjuka, och gårdsfolket började dö av, den ene efter den andre.

Utanför kunde man nu höra ljudet av en fiskare, som flådde fisk, fast ingen syntes till ute i mörkret, och det började närma sig tiden för Jul, årets viktigaste fest.

Moderna ”fembyrdingar” från Ofoten är mycket lika vikingatida fiskebåtar…

Ändå var detta bara början på vad som komma skulle. Strax före Julen for Thorodd Bonde iväg med en femäring, eller en stor båt med tio åror, för att hämta torrfisk, som hade lagrats i en bod ute vid kusten. De blev borta över natten, och kom inte hem igen, trots att de bara skulle bort ett kort stycke. Plötsligt visade sig huvudet av en knubbsäl med röda ögon mitt i härden på långhuset. Folket i hallen slog till sälen med påkar, men för varje gång någon träffade växte den sig större och större, tills den nådde ända upp bland rafterna, eller hallens takbjälkar. Sälen hade röda ögon, och sprutade eld, och den sträckte sig efter Thorgunnas sängomhänge, som fortfarande fanns kvar därinne.

Svårt att sova när detta händer ?

Så tog Kjartan, äldste sonen i huset en stor järnslägga, och drämde till spöksälen i huvudet gång på gång, så att den sjönk ned genom jorden som en spik, och till sist klubbade han samman härden i askan efter den. Kanhända kom eldsälen från det kristna helvetet, kanske var det en varelse som brukade simma runt i Muspelheims eldsjöar. Järn i form av Tors Hammare eller goda vapen kan inga spöken motstå, och därför lyckades detta – och så är det också i den senare nordiska folktron – järn och stål vinner alltid över troll och gastar. Men Thorodd bonde och sex man till hade nu drunknat, och deras lik hittades aldrig.

Ändå ställde man till med gravöl, den julen på gården, men bäst som Turid som mor i huset och Kjartan som äldste karl hade bjudit alla grannar dit, kom Thorodd och hans besättning drypande våta in från havet och satte sig ned vid elden, fastän de var döda allihop. Detta upprepades senare kväll efter kväll, och till sist blev det så illa för de av gårdsfolket som ännu levde, att de måste fira jul ute i köket och lämna spökena i långhuset för sig själv, för en isländsk hövdingagård hade vid denna tid många hus och tillbyggnader, alla samlade kring den stora hallen.

Nästan alla husgrunder till långhus har en köksalkov, eller sovloft, vävkammare och flera tillbyggnader, eftersom man måste spara värme på Island, snarare än att värma upp varje hus för sig.

Nu började det prassla och rassla i högen av torrfisk, som man hade nära ytterdörren. En svans, inte olik en kosvans stack upp ur fiskhögen, men de som försökte greppa tag i den fick huden avsliten av händerna, eftersom håren på svansen befanns sträva, som på en säl. Allt fiskköttet var avgnagt också, så att bara de torra skinnen återtod, och de mättade ju ingen, vinter som det var.

Torrfisk och lutfisk äts ännu, över hela Norden.

Så dog också Thore Träbens änka, som hette Thorgrima Galdraskinn, och pestilens och farsoter dödade så många av gårdsfolket, så att bara sju stycken var i livet, av mer än trettio någon månad tidigare – och om de bara hade bränt Thorgunnas sängkläder som hon sa, hade väl detta aldrig hänt. Till slut lät Kjartan kalla på Snorri Gode, som ju var hans morbror, och denne sände honom sin egen son, som hette Thord Katt och en kristen präst dessutom, fast det var lite oklart vad den kraken skulle göra på Snaefellsnaess.

Men Snorri Gode var en lagklok karl, och en stor Lagman dessutom. Man stämde Döingrätt där i huset, som det kallades, en regelrätt domstol, vari de levande väckte åtal emot de döda för att ha plågat dem, begått hemfridsbrott och stulit mat under Julen. Inför sådana anklagelser kunde spökena inte freda sig, för se juridik, det var de rädda för – och slutet blev att de som goda samhällsmedborgare och goda islänningar fick bege sig därifrån.

Ett efter ett lommade spökena så iväg till sin gravhög, där de har bott sedan dess, och på vägen ut fällde de lämpliga repliker, allt enligt Alf Henriksson i ”Isländsk Historia” som är en av de få svenskar, som också har återberättat den här sagan, precis som jag.

”Suttit har jag här, så länge sitta jag fick” sade ett av dem, och ”föga frid har vi väl här att finna” sade ett annat.

Så gick det till, när spökena lämnade gården Frodha, och vad man vet, har där alltså varit lugnt sen dess, men inuti vulkankäglan Helgafell, som ligger på Snaefellsnaes norra sida, bor de döda än, enligt Isländsk folktro – och varje år vid Alvablot, står denna vulkan öppen med en dörr mitt i, likt en enorm gravhög. Tro det den som vill !

Spök-radion och ”Det välkända”

Nu när Halloween, denna kristna högtid från USA som fått ersätta det betydligt mer anständiga svenska Allhelgona, ändå är över oss, så kanske jag ska fortsätta behandla ”svåra” teman ett tag, även om ingenting är för svårt för mig som kritiskt tänkande hedning. Den kristna Halloween-traditionen går ju ut på att man ska skrämmas, och hela tiden vara rädd för de döda, medan det hedniska firandet av Alvablotet, och Allhelgona – som ju kom i Alvablotets ställe – går ut på att känna en djup samhörighetskänsla med sin släkt och sina förfäder, och att minnas dem utan skrål, skräp och skrän.

Borde man inte kunna få minnas sina döda och saknade utan all denna kristna djävulstro, häxor, spöken, demoner osv.. ?

Jag har redan tagit upp en sida av kristendomens tröttsamma djävulstro och vad den vanligen leder till i det förra inlägget. Ett annat liknande fenomen, som dock inte nödvändigtvis har med kristendomen att göra, är tron på spöken. Bara för att jag själv är Hedning och Asatroende, finns det en massa individer här i Världen som tänker sig att jag skulle tro på spöken också, eller en massa annat ”övernaturligt” och ockult. På det har jag bara en sak att svara: Jag har aldrig i hela mitt liv mött ett enda spöke, så jag kan inte avgöra om jag skulle tro på spöket eller inte…

Det beror väl i så fall vad sagda spökelse, gast eller gengångare har att säga, och ifall det alls framstår som trovärdigt. Jag tror i alla fall inte på vad som helst, och för övrigt har jag redan gång på gång redovisat, att jag omöjligt kan tro, att det finns något ”utanför” eller ”över” naturen. Antingen ingår en sak eller en företeelse i universum samt därmed naturen, och alltså existerar den, eller också inte.

Nu säger visserligen Hedendomen också, att det finns flera existenser eller företeelser i tillvaron som vi människor vanligen inte kan se, inte kan observera eller sitta och samspråka med, därför att vi inte ens har mätinstrument nog för att uppfatta dem, och att våra sinnesorgan helt enkelt inte räcker till. Den moderna naturvetenskapen utesluter i och för sig inte den heller att det finns fler saker att upptäcka, och givet att våra fysiker inte har precis allting klart för sig än, framstår ”spöken” eller fler dimensioner än tre ändå som en avlägsen möjlighet – man kan minnas böcker som ”Flatland” och annat i den stilen, eller tanke-experimentet med hur en tredimensionell varelse skulle te sig, för andra varelser som lever i ett två-dimensionellt universum.

Författaren Magnus Westerbro tog idag upp saken i en utmärkt välskriven artikel i Dagens Nyheter, en otäck blaska som jag numera inte läser och har sagt upp min prenumeration på. Artikeln är avsedd att vara inledningen på en hel liten krönika i sju delar, men om den fortsätter som den har börjat och undviker de vanliga fördomar och kristna griller, som DN alltid serverar oss; återstår att se.

Nåja, Magnus Westerbro konstaterar välformulerat och bildat att tron på spöken är bekant sen antiken, lika väl som skeptiska hedningar i stil med Plinius den yngre, som påstås vara den förste att helt förneka spökenas existens. Inte ens de kristna sitter hemma vid sina frukostbord och har visioner av Jungfru Maria och pratar kaffebordsprat med den helige ande, och ingen utom IS käppgalna fanatiker skulle väl ranta runt och påstå att de nyss samtalat med Profeten Mohammed. Indiens hinduer tror inte att de har fått se Krishna, att Vishnu uppenbarar sig för dem (nåja, när de första indiskproducerade filmerna med mytologiska motiv hade premiär i en del av de fattigaste byarna, lär det ha utbrutit panik, eftersom folk anno 1905 i Bengalen eller så trodde att vad de såg var ”äkta” – men det är också det enda undantaget).

Åtminstone en kollega tror sig möjligen kunna upptäcka spöken, med hjälp av en sån här.

Allt detta till trots, vill jag bara ha sagt att jag inte helt förnekar tron på spöken heller, eller rättare sagt – de skulle kunna existera, men mig veterligen har det aldrig framkommit några bra och godtagbara bevis för den saken. En kollega jag harnej, inte Tekniske Johansson, om ni nu minns honom ! tror faktiskt på spöken, och eftersom han hört att jag är Hedning, menar han att jag i alla fall är en person, som man borde kunna anförtro sådana saker som spöktro, även om han till slut insett, att jag faktiskt inte tror på spöken själv.

Han menar, kort och gott, att det är en fråga om mottagningsförhållanden. Alla som hållit på med VHF eller andra typer av radioapparater vet exempelvis, att luftfuktigheten, en enda fuktig gren som kommer åt VHF-antennen, höjd över havet, potentiella störningskällor som mobilmaster eller till och med mikrovågsugnar i närheten kan påverka mottagningsförhållandena högst väsentligt – och – resonerar kollegan – varför skulle det nu inte kunna vara så med spöken, gastar och gengångare också ?

Exempelvis tycker han sig ha märkt, att spöken är betydligt vanligare i trähus och gamla, fuktiga stenhus med jordkällare av någon typ, än i moderna, väl isolerade byggnader.  Han har citerat exemplet med en gemensam vän till oss – låt oss kalla honom Torgny, eftersom han i mycket är en ”Tors karl” och dyrkare, 2 meter hög, grovlemmad och reslig, och inte rädd för någonting just, utom tandläkare. Nåväl, Torgny hyrde ut ett gammalt trähus han sedan länge haft besittningsrätten på till ett yngre par i 35-års åldern, friska och starka samt garanterat svårskrämda båda två, men efter en fuktig vinter var såväl de – som en övernattande Torgny – fullt och fast övertygade om att det spökade i det gamla timmerhuset också – och har man sett – efter installation av en gammal beprövad RA 135 av benficksmodell hördes där sprakanden, oförklarligt gravlika röster och väl mer, nätterna igenom…

Var tusan är nu Venkman, Kowalski och grabbarna när vi väl behöver dem ? Fast hette en av dem verkligen Kowalski ? – Nåja, strunt samma…

Tanken på att man skulle kunna fånga upp de dödas röster med modern radioapparatur är gammal den också, och det lär finnas hela sajter på nätet som enbart ägnar sig åt det fenomenet. Själv tycker jag det påtagligt liknar det nu nedlagda SETI-projektet, eller sökandet efter ”subliminal information” på hårdrocks-LP:s och i kommersiella TV-sändningar.

SETI lades ned som officiellt projekt av de amerikanska myndigheterna redan på 1980-talet, sedan politikerna tröttnat på att ställa upp med finansiering. Numera finns det ett otal privata initiativ, som alla går ut på att man skall kunna hitta spår av intelligent signalering utanför vår planet, men tråkigt nog har man inte hittat några bevis för den saken alls, trots att man hållit på sedan 1960 ungefär. Visserligen finns det vissa argument till att en enda ovanligt kraftig radiosignal från anno 1977 skulle kunna vara ett försök att kontakta just vår civilisation, från en annan kultur i skyttens stjärnbild – men den signalen har aldrig upprepats – och man får ändå undra varför någon utomjordisk civilisation alls skulle vilja kontakta oss jordevarelser. Vore det ens något att sträva efter, så länge vi har så många muslimer, kristna eller andra efterblivna vrak ibland oss ?

Sublimial information, eller en andtruten sångare i Led Zeppelin, som baklänges viskar ”my sweet satan!” på en eller annan LP-skiva, har visat sig vara fullkomligt verkningslöst. Ungdomen blir inte djävulsdyrkare bara för detta, annat än i heltokiga kristna fundamentalisters ögon, även om samma ungdom rockar aldrig så hårt, vilket den då och då måste få göra.  De flesta lyssnare kan inte uppfatta baklängesröster i alla fall, och allt som går att förnimma, är ett obestämt mumlande. Likadant är det med coca-cola burkar som får flimra förbi på en TV-ruta i ungefär en sextiondels sekund – försökspersoner som utsätts för något sådant får inte alls en lust att dricka läsk, de får bara huvudvärk till följd av flimret. Visst, det kanske vore roligt för någon kategori människor om detta alls fungerademen saken är den, att det gör det bara inte…

TV-serien ”Det Okända” har flera gånger ertappats med att fara med ren osanning och följer en mycket välkänd dramaturgi…

Den omåttligt populära TV Serien ”Det okända” som alltid hyllas av monster- och spökdiggarna har gång på gång fällts i radionämnden för total osaklighet, och för att ha tillämpat ”cold reading” och andra bluff-tekniker, som jag själv ingående beskrivit i den här bloggen på tal om ”forn sed” eller människor som säger sig kunna ”spå i runor” vilket inte alls fungerar på det sätt, som dessa new age-profeter påstår.

Programmet går nu på sin 28:e säsong, sägs det – men man vevar för det mesta på med gamla repriser, som möjligen kan lura de lättlurade. Det börjar alltid på samma sätt, och följer vad man kan kalla en ”tre punkts dramaturgi” vilket de flesta filmer, tv serier och populärkulturella media-historier också gör. Man börjar mitt i, med att presentera en till synes ”helt vanlig svensk familj” som säger sig ha problem med spöken, osaliga andrar eller annat sådant, och med hjälp av ”förstärkande” och ”spännande” musik och ljudillustrationer visar man sedan en konstruerad situation, där personerna får utlopp för sin spökrädsla.

Sedan tillkallas ett och annat medium, med varierande kändhets-faktor (small, large och medium alltså) och vi får se vad som lett den noggrannt utvalda, och inte alls ”vanliga” familjen (sk ”casting” har använts, och är mycket vanligt i påstådda ”verklighets” Tv serier – jämför med Arga snickaren osv osv) in i den förment farliga situationen, där alltså ett efterhängset spöke eller en vålnad förutsätts dyka upp – och sen kommer del 3 – ”den spännande upplösningen” i vilket mediet övertalar alla om att spöket nu är puts väck, borta, har vandrat vidare i riktning den kristna himlen (även om detta aldrig sägs fullt ut, så bekräftar man hela tiden de kristnas världsbild, i alla fall) och att allt är frid och fröjd.

Ett oskyldigt nöje, kan det ju tyckas. Familjen får bara betala några tusenlappar under bordet till ”mediet” i alla fall, och alla ”tror” ju att de blivit hjälpta, sover bättre om nätterna och känner sig lugnade – och om nu någon känner sig bättre av sådant här – varför alls kritisera det ?

Ja – så kan man ju tycka… Men, problemet är förstås att alla de klienter som har fått flimra förbi på det okända inte alls är nöjda efteråt (flera fall med förnyade besök av allsköns medier och ”spökjägare” har fått ske, till ingen nytta) trots vad program-makarna försäkrar – och alternativa förklaringar undersöks aldrig. Oftast – eller så gott som alltid – i programmet är det någon tonårsdotter eller kvinna som har problem, medan männen i familjen är mer stereotypt svårövertygade, och till slut ”låter sig övertalas” av någon snäll programledarinna, varefter mediet ”ställer allt tillrätta” igen. Förgäves längtar man efter Ghostbusters – med Venkman och grabbarna, eller spöken som kanske inte alls är så lättövertalade – eller varför inte arge snickaren som kan dyka upp, och förklara: ”Ert problem beror faktiskt bara på en knarrig vindstrappa, dålig isolering och golvdrag” men nej, men nej – i TV 4:s och TV 8:s skruvade värld sker detta aldrig – allt vi får är bara samma uttjatade förklaring – aldrig en självständig tanke, aldrig en ny teori..

Alltihop är säkert Dayana Cruncks fel i alla fall… Tror ni inte också det ? Pisk ska hon ha, för en häxa det e hon. Och på bara stjärten !

Program som ”Det okända” har också kritiserat för att namnge enskilda, nyligen avlidna eller levande personer, som anklagats för att ”gå igen” vilket minst sagt är mindre lämpligt. De medier som uppträder i programmet har också försökt lura folk med att de kan komma i kontakt med deras döda fäder, barn som har dött i Thailands-Tsunamin och liknande saker – alltsammans påståenden och metoder som är minst sagt diskutabla – eller låt oss i alla fall säga ”mindre klädsamma”.

Allt detta faller på sin egen orimlighet, och det är nog inte till nytta för någon enskild i hans eller hennes svåra sorg efter ett nyligen förlorat barn, att umgås för mycket med alla dessa ”nyhäxor” och ”new age kurrar” som – emot mycket pengar naturligtvis – lovar att sätta sig i kontakt med barnets ”ande” osv. Sådant bör man nog undvika, ifall man vill förbli psykiskt frisk – oavsett att det kanske KAN finnas oförklarliga fenomen, eller det som kallas ”gengångare” eller till och med ”Dagståndare” i alla fall.

Vad en dagståndare är för något, skall jag förklara i kommande bloggar. Enkelt uttryckt är det ett specialfall av gengångartron, som bara förekommer i Skåne och speciellt i Göinge-bygden.

Men – allt nog – själv HAR jag faktiskt mött allehanda ”nyhäxor” i passande åldrar, eller folk som sagt sig ha ”medial förmåga” av olika slag, och som nära nog ”sett spöken mitt på ljusa dan” i så måtto, att de själva blivit påverkade av det – vilket i sin tur även påverkat mig, när jag sett deras oväntat häftiga reaktioner… Och när jag nu säger ”påverkad” menar jag inte av Flickan, Flaskan eller något annat..

Allt nog, en gång reste jag till min släkt på den sköna ön Marstrand, känd för sina Häxprocesser och annat, med någon, som sade sig vara ”häxa” och ha massor av medial förmåga. Till Häxprocesserna på Marstrand skall jag återvända i en kommande blogg, men låt mig börja med att konstatera att när den sköna vederbörande (Ja, jag är som Jesus Kristus ni vet – jag har umgåtts både med skökor och publikaner, och den som tror sig vara utan skuld, får gärna kasta den första stenen..) steg av färjan, ville hon genast gå åt höger, inte åt vänster. Till vänster om färjeläget, där den nutida linfärjan (inte den kända ”spårvagnen” som bara används vintertid) angör Marstrandsön, finns en plats där häxor ”korsbands” som det hette, och fick undergå ”vattenprovet” och de som likt mig själv är mycket bekanta med ämnet, vet förstås om den saken. Men – detta faktum står inte att läsa i några böcker, inte ens de nyutgivna – nej sådant måste man veta av och från sin släkt.

Numera har Fjärdingsman eller rättare sagt Polisen sin brygga på samma plats också, och det kunde ju tänkas, att det var just den, som ni dåvarande sköna var så rädd för. Uppe på det som faktiskt är platsen för ett av Marstrands Fästnings nu rivna utanverk kände hon däremot ingenting, ingenting alls – trots att det är en plats som i sen tid – felaktigt ! – utpekats som ortens galgbacke, och där häxor skall ha bränts – det växer knappt något gräs där heller – men – resonerade jag – om hon nu verkligen bara ”fejkade” medial förmåga, borde hon inte ha ”känt på sig en massa” när jag talade om, att detta var själva galgbacken ?

Nåja – ”cold reading” finns, och kanske kunde hon avläsa mitt minspel, gester och annat – men förklara detta

Marstrands Rådhus är idag bibliotek och festlokal, och ligger vägg i vägg med en krog. Framför det finns en stor parklind, och ingen skulle en solig dag om sommaren se rådhuset som en farlig, hemsk eller skräckinjagande byggnad – av allt att döma är ju huset från 1800-talets slut och har inte varit med om äldre tider – och källaren syns knappt, annat än som små gluggar över markytan… Andra krogar och välbesökta små butiker omger också själva rådhuset, och inget stör idag denna småborgerliga, kristna och Bohusländska idyll…

Men – min dåvarande väninna ”häxan” började plötsligt skälva och skaka i hela kroppen. Det fanns något obestämt med rådhuset, som hon var fruktansvärt rädd för, och att passera förbi källarfönstren intill det blå huset på bilden ovan var faktiskt mer än hon kunde klara av… Hon hörde tydligt – sa hon – skrik, rassel av metall eller stora metallsjok, som slängdes emot golvet därinne, samtidigt som hon började yra om att ”de gör henne illa… de gör henne mycket, mycket illa…!” utan att nämna vem ”henne” i så fall var. Att ens försöka gå förbi Rådhusets hörn, blev så jobbigt för den nutida häxan att hon brast i gråt, och bokstavligt talas fick ledas, sidlängs utmed fasaden – och den här personen är normalt sett inte alls en hysterika, eller på något sätt lättskrämd – det kan jag intyga. En liknande reaktion, hos en person av någondera könet, har jag dessutom aldrig sett , förr eller senare – inte mitt på dagen en ljus sommardag i Juli, i alla fall.

Själv har jag alltid levt i den tron att häxorna torterades och rannsakades på Marstrands Fästning – men detta är också fel i sak – eftersom jag har kontrollerat med källorna, och originaluppteckningarna från 1600-talet, som finns att läsa på nätet. Samma oljud – efter stora plåtmynt, ska hösten 1669 ha hörts i precis samma källare – i cellen efter en särskilt omvittnad häxa, en viss Karin Klockars, som sedermera hängde sig i sin cell efter att ha blivit grundligt torterad, även om de inte fick fram någon bekännelse ur just henne, eftersom hon föredrog döden istället för att erkänna det som var falskt.

Men – sånt kan man inte känna till, ifall man inte läst alla originalmanuskripten, och plöjt igenom dussintals sidor med text, på nätet eller i 1600-talsmanuskript, förvarade på Kungliga Biblioteket, och där har vederbörande aldrig varit… inte ens för att se den berömda ”Djävulsbibeln”…

Så visst – paranormala upplevelser tycks kunna existera – och om sinnesintryck, för händelser som utspelats för flera hundra år sedan, på något sätt kan ”fastna” på en plats, skulle det då förklara spökens existens – eller vad tror ni, kära läsare ??

Djävulspastorn i Adventistförsamlingen, som fick sänkt straff för Exorcismen av sin Tonårsdotter…

Såhär års, när Halloween och den kristna spökrädslan och djävulstron florerar som värst, är det kanske bäst att påminna människor i det här landet att de kristnas tro på häxor och demoner faktiskt inte är något som bara förekom på den mörka medeltiden. Än idag blir barn plågade av kristna föräldrar, som säger sig vilja driva ut djävlar och demoner ur kroppen på dem, såkallad Exorcism.

”Svenska” Kyrkan har avskaffat exorcismen sedan länge, och anser numera att den ”inte behövs” bland dess flora av sakrament och diverse klerikala tjänster, och det är såklart bäst så. Till och med tidningen Dagens Nyheter berömde sig i början av 1900-talet för att ha avskaffat Djävulen, och påstår än idag på medias och tidningars överdrivna vis att den frälst oss ifrån ondo. I verkligheten gick det inte alls till på det viset. Det var den gamle protestantiske ärkebiskopen Nathan Söderblom, i folkmun mera känd som Satan Nöderblom, som officiellt avskaffade tron på djävlar och demoner i vårt land, annat än som allegoriska figurer eller sagoväsen.

2012 dömdes Kongolesiska föräldrar och en pastor från Frikyrkan ”The River” i Borås för att bland annat ha torterat en 12-årig flicka med elkablar i munnen. De påstod att hon var besatt av djävulen, och dessutom häxa..

Men, Nathan Söderbloms verk och gärning har fallit i glömska idag, inför en kyrka och ett samhälle som blivit alldeles för släpphänt emot lagbrytare. Alla kulturer och religioner är inte likvärdiga, och har inte samma värde – som man tydligt kan se. Med början 2012 i Borås, har allt fler och fler fall av grov barnmisshandel, maskerad som ”kristen exorcism” dykt upp i Sverige. Inte heller den katolska kyrkan har tagit avstånd från Exorcismen, utan använder den alltjämt. Och Katolska Kyrkan får liksom ”the River” och flera andra frikyrkor mångmiljonbelopp i statsbidrag varje år, allt tack vare en myndighet som heter SST.

Även tidigare har jag och medbröder i den hedniska bloggosfären försökt ta upp de här sakerna, för att försöka få myndigheter och allmänhet att förstå vad som faktiskt pågår. Läs denna artikel !

Svält, tortyr och långdragen psykisk tortyr som kan pågå i flera år ingår i den här kristna ”behandlingen” av de utpekade barnen. Och i Januari i år var det dags igen. En pastor i Adventistförsamlingen i Göteborg blev påkommen på bar gärning, efter att ha misshandlat och plågat sin tonårsdotter i flera år. (Ni kan läsa domen från april i år här – Domar är offentliga handlingar i Sverige)

 

Varför fortsätter vissa kristna kyrkor i vårt land hela tiden med sånt här ? Hur ska man förklara det ??

Också den kristna dagstidningen ”Dagen” har skrivit om detta. Liksom Svenska Dagbladet – som kan berätta om hur pastorn fått sänkt straff för exorcismen på sin egen dotter...Straffsänkningen gavs av Hovrätten för Västra Sverige, som anser att det bara kan anses bevisat att djävulspastorn misshandlat henne vid två tillfällen, samt ofredat henne vid två andra tillfällen. Resten av bevisningen har brister, eftersom den bara bygger på flickans minnesbilder av hela sin uppväxt; och då får Pastorn såklart skyddstillsyn, men inte fängelse. Han är ju ändå kristen, och Adventistförsamlingen har ju officiellt tagit avstånd från alltihop, så dessa ”guds lamm” som det brukar heta, är såå snälla såå, allesammans. Hör ni inte hur de liksom bräker ?

Flickans egen berättelse står i skarp kontrast till de sedvanliga bortförklaringarna, och för säkerhets skull – och för att ingen ska beskylla mig för partiskhet – måste jag säga att jag blott citerar, och att jag för egen del fått en helt sekulär uppväxt, vilket jag faktiskt välsignar – även om jag som bekant är Hedning.

Allt började i våras med en orosanmälan från socialtjänsten i kommunen där pastorsfamiljen bor. Tonårsdottern hade då berättat för en kurator hur hon blivit uppfostrad med våld under sin uppväxt.

– Han tar tag i mina armar eller axlar och skakar mig i luften eller mot en vägg. Han håller hårt så jag inte kan ta mig loss. Flera gånger har jag fått blåmärken, berättar hon i förhör.

– Vid flera tillfällen har han tagit tag i mitt hår och skakat huvudet mot till exempel en soffkant. Det har gjort ont i huvudet. Det här beteendet har hållit på i hela mitt liv, så länge jag kan minnas.

Regelbundet har pappan också försökt att driva ut demoner ur henne, berättar dottern.

– Han tar ett hårt grepp om mina armar och tittar uppåt eller rakt på mig. Han säger till Gud eller Satan att ”du onde demon far ut ur henne, Gud ta ut demonerna”. Jag hatar det, säger hon.

Använde bibelord 

Hon säger också att pappan har använt vissa bibelord mot henne, till exempel: ”Man ska hedra sin far och sin mor” och ”man ska aga dem man älskar”. — —  Chefsåklagare Per-Erik Rinsell menar att händelserna som pågått mellan sex och sju år sammantaget ska ses som grov fridskränkning. – Han har visat ett hänsynslöst beteende mot sin dotter, säger han till Dagen. — — – För honom har det haft en religiös innebörd. Men oavsett om han pratat om demoner eller anklagat henne för att kontrolleras av gröna män från Mars hade det ändå handlat om fridskränkning, säger åklagaren.

Tidningen ”Dagen” 17 Januari 2018

Man undrar ju hur den här kristna flickan kan säga att den helige fadern ”skakat” hennes huvud emot ett bord, eller en vägg. Menas det inte snarare slagit eller dunkat, för det är ju ganska uppenbart att det är detta, och ingenting annat som skett… Och vore hon inte lyckligare som en fri, hednisk kvinna – ifall hon nu inte är så inpyrd med all denna kristendom, att hon fortfarande tror på ”heliga fäder” uppe i Himlen, och annat sådant… ?

Man kan jämföra alla de här kristna fasonerna med ett av de allra mest klassiska fall av ”Exorcism” som finns, och som faktiskt lär ha stått som förebild till skräckfilmen ”Exorcisten” som kanske är aktuell för vissa läsare såhär års. Själv firar jag inte Halloween, och vill heller inte se en massa amerikanska filmer med projektil-spyor, barn som vänder vitögon och en massa kristet våld.

Anneliese Michel hette en tysk flicka, född 1952 som växte upp hos strängt katolska föräldrar, men som började lida av epilepsi vid 16 års ålder – antagligen orsakat av självsvält och religiösa grubblerier, samt en begynnande depression – vilket inte alls är ovanligt hos tonåringar. Hon togs in på ett universitetssjukhus i Würtzburg, 1973 när hon var 21 och hade börjat studera teologi där, men katolska läkare hade hela tiden skrivit ut starka mediciner, bland annat Aolept (pericyazin) och Hibernal – medel som kan framkalla hörsel och synhallucinationer – och dem blev hon såklart inte bättre av…

Anneliese Michel vanvårdades ihjäl av katolikerna, och dog innan hon fått uppleva sin 24-års dag. En tysk domstol dömde två katolska präster, som bevisligen utsatt Michel för lång, utdragen och plågsam exorcism under förespeglingen att ”jamen, hon ville det ju själv!” samt även Michels föräldrar, men dessa fick inget straff, eftersom den tyska strafflagen har en paragraf som ursäktar ouppsåtligt dödande – föräldrarna hade ju trott på djävulens verkliga existens – och ansågs därför ha handlat i god tro, så då blev de genast straff-fria…

Ändå konstaterade domstolen, att om Michel fått den vård hon behövt, och inte dött av uttorkning och långvarig självsvält – som prästerna hela tiden uppmuntrade och understödde – så hade hon inte behövt dö. Och än idag vallfärdar katoliker nere i Tyskland till hennes grav, eftersom de anser att hon skulle vara närapå ett helgon, vars ”martyrdöd” på något sätt skulle bevisa djävulens faktiska existens..

Ja – vad ska man egentligen säga, kära läsare ?

Vad kan man anse, om dessa katoliker; som håller på såhär – och ska vi verkligen ha katolicism i vårt land ? Religionsfrihet är en sak, men när tillräckligt många brott begåtts i en och samma religions namn – räcker det inte då ? – och varför gör våra myndigheter ingenting ??

Erik Blomberg, den svenske poeten skrev en gång i en dikt som följer. Dessa ord har jag gjort till mina egna, och därför kämpar jag som den Hedning jag är vidare, emot förpestande, livsförnekande och farliga religioner som kristendom och islam.

”Jag vet det
Jag säger det
Men därför att jag vet och vågar att säga det
skall jag vinna en styrka att skydda de värnlösa
som inga förmätna våldsverkare skall ha makt att beröva mig

”Hedebymynt” funna i Danmark

Åter har epokgörande fynd hittats i närheten av Ribe, får vi veta av Danska media. Men den här gången är det inga eländiga, kristna blyplomber man grävt fram, utan gediget, hedniskt silver och såkallade ”Hedeby-mynt” från 800-talet, som vi ska se. Amatörarkeologen Tommy Lybeckker hittade i Augusti 2018 det första av över 200 silvermynt, och sedan dess har man fortsatt med professionella undersökningar.

Overinspektør i arkæologi ved Sydvestjyske Museer, Morten Søvsø, tillkallades, och han konstaterar att det rör sig om vad man på den klassiske arkeologen och Numismatikern Bengt Thordemans tid kallade för ”Hedeby-Mynt” i Sverige. Mynten präglades på order av ingen mindre än Kung Harald Blåtand av Danmark, och anses ha börjat som imitationer av Karl den Stores och Frankernas mynt, som också var i lödigt silver.

 

Denne slags mønter er hysterisk sjældne, fordi de kun er brugt de få steder, der var kongens handelspladser, så det er helt enestående, siger Morten Søvsø og forklarer, at man i hele verden hidtil kun har fundet 11 af denne type mønter, som man mener er præget i datidens Ribe, hvor man altså nu har fundet flere hundrede ekstra.

Allt som allt ska man ha funnit 269 silvermynt, 11 av den mycket sällsynta ”ansikte och hjort” typen – Hjorten är ju inte för inte äringsgudens Frejs symbol – och i sammanhanget kan man erinra sig ”Thordemans lag” – en princip inom Numismatiken som säger att om ett mynt är otroligt sälsynt i fyndmaterialet, så var det också föga spritt eller cirkulerat under den tid just den myntsorten användes. Motsatsen, dvs att ett mynt är vanligt i fynd – likt de ”kufiska mynten” eller arabiska silvermynt på Gotland, till exempel; tyder på att det myntet var ovanligt kurant, eller ofta spritt.

Observera valknuten under hjorten – det här är ett HEDNISKT mynt – och korsen på ansiktets kinder är en utsmyckning eller ”solkors” – antagligen ingen kristen symbol. Om det här var Kung Haralds mynt, som präglades på hans kungsgårdar, gjordes det medan han var HEDNING !

I framtiden kanske någon arkeolog noterar, att präglingen av svenska 50-öringar helt upphörde omkring 2015, och då kommer framtidens arkeologer att kunna märka ut kulturlager efter det – före 2015, 50 öringar i bruk, efter 2015 – försämrat myntvärde för den svenska kronan, och inga öre-mynt längre, kommer de att säga..Och dra riktiga slutsatser, även om flera tusen år…

TV Östjylland berättade i mitten av denna månad om ett annat danskt skattfynd från 900-talet, med mer än 14 kilo utsökt arbetat silver – något som visar, hur rika de nordiska länderna var, innan kristendom och kolonialism från Hansan utarmade dem.

Min egen far hittade som pojke ett äkta ”Hedeby-mynt” av ”valv och hus” typen på åkrarna utanför Uppåkra i Skåne. Myntet är numera i min egen ägo. På hans tid fick man inte säga, att Uppåkra existerade, och att det var en hednisk stad, grundad av hedningar, med Gudahov och Hednatempel.

Istället fick han stryk och bannor av sin lärare, därför att han inte ljög, och påstod att myntet kom ifrån det kristna Lund, vilket det helt säkert inte gjorde. På min tid fick man också bannor och blev ”tillrättavisad” i skolan om man sa, att Birka existerade i verkligheten, och att det låg på Björkö i Mälaren. Detta var på Socialdemokratins och SAP:s glansdagar under början av 1970-talet, för man erkände inte att Birka fanns, på den tiden.

Också idag finns det sådana krafter i landet, som vill förneka vår historia, och all kunskap om Nordisk och Hednisk kultur. Men sanningen lever – och i Danmark tar man hand om det som är hela folkets skatter…