”Det var Satans fel, det var Satans fel…”

Så har då Hans Helighet Påven uttalat sig igen. 10 Oktober i år förklarade Påve Franciscus – som ju är en riktig friskus – att det skulle vara Djävulen, Satan, Horn-Per, Belial, Hin Fule, eller Han den där, som tyckte att Åmål ändå var något om skulle ligga bakom de kristnas och den katolska kyrkans alla pedofilskandaler – men inte de skyldiga prästerna, biskoparna och alla de andra kristna, som ägnat sig åt sådant här i århundraden och decennier.

Vad ska man säga, egentligen ? Åter skyller de kristna på sin låtsaskompis satan, som på sitt sätt är den ultimata hädelsen och en total självmotsägelse emot den kristna tron. Om Djävulen faktiskt finns, vilket alltså Påven envist hävdar, så är gud inte allsmäktig. Isåfall stämmer heller inte kristendomens läror, och ifall ”gud” skulle ha skapat Djävulen och låter honom husera som han vill, låt var med begränsad makt; så kan gud inte alls vara ”allgod” som de kristna hävdar, eftersom han ju låter djävulen och det onda existera. Återigen ser vi hur orimlig, grotesk och närmast medeltida de kristnas Djävulstro är, och i och med att Påven faktiskt skall vara ofelbar, samt andligt överhuvud för mer än 1 miljard människor på vår planet enligt vad han själv påstår, är hans uttalanden faktiskt inte obetydliga, utan i allra högsta grad en fara, som förtjänar att tas på allvar.

Carlo Maria Viganò, tidigare ambassadör för Vatikanstaten i USA har avslöjat, att Påven personligen känt till de många sexuella övergreppen emot barn i den katolska kyrkan, men sopat allt under mattan och själv inte gjort något åt saken, förrän det gått flera år och saken kommit ut i media. Och nu skyller man alltså ifrån sig på Djävulen, och påstår att det skulle hjälpa med förböner till ärkeängeln Gabriel och alltihop – vem kan överhuvudtaget tro på sådan smörja ? Här hjälper bara juridik, och insatser från samhället – och det bästa vore väl att helt förbjuda den katolska kyrkan, både i vårt land och alla andra länder. Åtminstone borde en sådan kyrka aldrig någonsin få statsbidrag, trots att vi här i landet fortsätter att ge den över 12 miljoner kronor i skattepengar via en mycket märklig myndighet vid namn SST, eller Nämnden för Stöd till Trossamfund, som hela tiden pytsar ut mer och mer pengar till sådant här.

Nyhetsbyrån Reuters har också uppmärksammat saken, och hur Påven nu anklagar alla interna kritiker för att direkt stå i Satans tjänst, och vara i maskopi med djävulen. Ärligt talat, hur kan någon intelligent människa överhuvudtaget tro på alla dessa katolska påståenden, ex cathedra ?

Kanske bättre med en ärlig Fan av Satan, än en pedofil Påve – eller vad tror ni ?

Jag har sagt det förut, och jag säger den igen. Kristendomens sjuka uppdelning av Världen i svart eller vitt, ont eller gott håller inte i längden; och det faktum att den sprider tron att det skulle finnas något absolut gott kontra något absolut ont, eller absolut onda varelser är ett logiskt tankefel, och oerhört barnsligt resonerat. Ingen varelse kan vara absolut ond, och ingen varelse kan vara absolut god heller. För vad är egentligen ”ondska” respektive ”godhet” ? Kristendomen blandar helt enkelt ihop ondska respektive godhet på det mest befängda sätt, och det visar hur begränsad dess filosofi i själva verket är. De kristna resonerar precis som småbarn, eller personer som inte kan skilja på subjekt och predikat.

Pelle kastade en bil på mig, och slog tillbaks, när jag drog honom i håret” kan en liten treåring säga. ”Alltså är Pelle OND och antagligen i förbund med själve Satan, han också!” – ”Nej, nu får du lugna ned dig” kan en förståndig vuxen säga, om någon sådan kommer förbi. Det är inte alls Pelle som är Ond, utan Pelles beteende – sett ur din helt personliga synvinkel – som framstår som oönskat. Och om Stortjuven och landsförrädaren Petterson, till exempel, hjälper en liten flicka och en gammal dam över gatan, begår faktiskt sagde Petterson – hur moraliskt förkastlig och dålig han än är som människa – ändå en god och konstruktiv handling.

Alla människor har förmodligen anhöriga, vänner i någon form, eller individer de gång efter annan uppfört sig korrekt emot, hur många moraliskt dåliga, oönskade och möjligen förment ”onda” handlingar (utifrån offrens synpunkt) de begått vid andra tillfällen – men fullkomligt ond kan alltså ingen kallas, lika lite som någon är fullkomligt god. Och vad händer i naturen, för att nu anlägga hedendomens syn på saken ? Visst, vargar och andra rovdjur uppfattar människan gärna som ”onda” därför att de äter upp människans boskap och ur fårens synpunkt är vargen knappast ”god” som varelse. Men kan man säga, att den – eller för den delen Aids-viruset – är en ”ondskefull” skapelse ? Naturen är varken ond eller god, därför att den existerar helt på sina egna premisser. En sådan grundläggande premiss är förstås, att bara den starkaste överlever i längden, men denna slutsats kan inte automatiskt överföras till människosamhället, som är oerhört mycket mer komplicerat än blott och bart naturens ordning – och vi människor har alltid haft altruism eller förmåga att hjälpa andra som en inneboende egenskap, eftersom vi insett, att även den egenskapen har överlevnadsvärde.

Vi har också utvecklat en rätts-stat, eller föreställningen om ett rättvist samhälle, där offer för brott blir kompenserade, och destruktiva eller ”onda” beteenden, som bara bryter ned och förstör samhället undviks. Hedendomen och våra förfäder i Norden insåg det här för länge, länge sen när de talade om rätt och fel, snarare än om ont och gott, och lät även gudarna och makterna i mytens värld vara sammansatta och dubbelbottnade figurer. Loke och jättarna är till exempel inte alltigenom goda, men för den skull inte alltigenom onda heller – det är snarare så att det finns onda handlingar, eller handlingar som genom sina konsekvenser leder till ett dåligt eller ”ont” resultat, likaväl som det finns handlingar, som får goda eller positiva konsekvenser.  Lär er myten om Fenrisulven och dess fängslande, och ni kan kanske dra era egna slutsatser om varför ”ondska” och ”godhet” i den historien inte alls finns…

Asarna uppfostrar Fenrisulven, Lokes avkomma, som Loke fegt överger. Loke begår en moraliskt förkastlig handling medan Asarna tror sig begå en god. De har fel, och misstar sig svårligen, för precis som de som släpper in ”ensamkommande” i sitt eget land, sår de fröet till sin egen undergång och skaffar sig problem så stora, att problemen en gång kommer att ta livet av Oden själv. Tyr begår en handling som är god emot Asarna och kosmos, men ond ur Fenris synpunkt, när han försöker binda vargen, vilket endast lyckas genom svek. Dessutom står det att Vargen ”dräpte sig ur Löding” (eller Ledung) respektive ”Löste sig ur Drome” när Fenrisulven lyckas bräcka två mindre bojor, som man lagt på honom.

Många läsare har helt missat denna väsentliga detalj, för Ledung är ju ett gemensamt flottuppbåd, och Drome eller en Dromund, på grekiska Dromon var ett av de härskepp, som Vikingarna mötte på Medelhavet och Svarta Havet. Vad myten vill säga är att Fenrisulven är en helt asocial individ, en sådan som inte gör sin Värnplikt, utan sviker det övriga samhället, en fredlösing och en ”outlaw” vilket inte alls var en god egenskap, eller något man ivrade för, tvärtom. Nå, Vargen binds så småningom med bojan Gleipner, vilket är en god handling, men Tyr mister sin ena hand, vilket förstås är något i högsta grad ont. Så ligger då ulven bunden till Ragnarök, vilket är något gott ur Midgårds och Asgårds synvinkel, men dåligt för kaosmakterna och Utgård.

Hela tiden ser vi, att ont och gott aldrig blir något absolut, som i kristendomen, utan att goda och dåliga handlingar flätas om varandra och att det förment goda man tror sig utföra ofta leder till något ont, eller omvänt – en förment dålig handling, som att fängsla Fenris, leder i slutändan till något gott, nämligen hela Kosmos fortbestånd. Det här är en mycket mer komplex och realistisk syn på vad som är ont respektive gott än vad kristendomen någonsin kan åstadkomma. De kristna har ett ”drang nach dem absoluten” eller tror i sin enfald, att Ont och Gott skall vara absoluta storheter, utan att förstå att det är relativa begrepp, som aldrig kan uppkomma utom i relation till någonting annat.

En god handling kan aldrig uppstå, utan att det också finns ett objekt för handlingen, dvs någon som är föremål för, till eller åt det goda, och på samma sätt är det naturligtvis med den dåliga, respektive onda eller oönskvärda handlingen. Det behöver man inte vara så vidare slängd i moralfilosofi för att förstå.

Men inte nog med detta. Hans helighet Påven har också gjort ännu fler märkliga uttalanden den senaste veckan, om fosterdiagnostik och ärftliga sjukdomar, till exempel. Påven har jämfört abort med nazism, och förespeglat att alla som är för fri aborträtt är nazister. Han har påstått, att fosterdiagnostik skulle vara som att hyra lejda mördare, helt utan tanke på det livslånga lidande som ärftliga sjukdomar kostar för offret, föräldrar och anhöriga. Istället för att veerka för ett friskare, starkare och mer begåvat människosläkte, vill Katolikerna som vanligt hålla människor nere i smuts, sjukdomar och fattigdom, och de är de allra fattigaste människorna i världens u-länder, där lite eller inga vårdresurser alls finns, som drabbas av hans och katolikernas påhitt. Själv har jag som hedning rakt motsatt åsikt. Jag anser att eugenik och fosterdiagnostik bör tillämpas, för att skapa ett bättre släkte – inte ett svagare och sämre.

I gamla tider satte man ut oönskad eller icke livsduglig avkomma i skogen, men så gör vi inte längre. Nu har vi möjligheten att förebygga lidande och sjukdom via enkla, preventiva åtgärder som inte drabbar någon och som kostar väldigt lite, jämfört med de gigantiska summor hela samhällen skulle åsamkas i form av vårdkostnader, ifall vi lät fler förståndshandikappade och svårt sjuka människor födas – och att testa sina anlag, innan barn ens avlas eller kommer till världen – hur kan man likna det vid mord och nazism ?

Svenska media rapporterar idag hur två Chilenska biskopar avskedats, efter att de gjort sig skyldiga till nyligen avslöjade sexuella övergrepp på minderåriga. Vi har sett mönstret förr. Canada, USA, Australien, Tyskland, Italien, Irland, England, Filippinerna – överallt där katolicismen och kristendomen visar sitt fula tryne – varhelst dessa kristna får inflytande, där sker också ritualiserade övergrepp på barn, i ”guds” och den allsmäktiges namn.

Hur länge skall vi låta katolikerna i vårt land fortsätta, utan att ställa dem inför rätta eller undergå en myndighetsledd undersökning – och varför skall de alls ha statsbidag – för närvarande mer än 6,2 miljoner kronor om året ? Hur kan fanatiska abortmotståndare, djävulstroende och pedofiler alls förenas med en svensk eller nordisk värdegrund ? Förstår ni det, goda medborgare ??

Annonser

2 tankar om “”Det var Satans fel, det var Satans fel…”

  1. Martin Luther jämförde sin skolgång med helvetet. Hans skola var en mycket kristen ”lekmannaskola”. Jag undrar om han inte upplevde mer ont än prygel. Fromma lekmän kan också, och präster och munkar höll andakter. Senare fördömde han celibatet på bibliska grunder och gifte sig. Lutherska präster skall gifta sig.

    En av mina kristendomslärare antydde för mer än femtio år sedan, att Luther oroade sig för prästernas moral, om de inte gifte sig. Det kan du nog i så fall hålla med honom om.

    Gilla

    • Tackar för en insiktsfull kommentar, Krister ! Intressant detta om Luther – jag har själv alltid förordat protestantismen och Luthers lära som en god variant av kristendom, som du vet – och Martin Luther själv var onekligen en stor, jordnära och praktisk reformator…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s