I Dalarnas Tidningar artikelserie från 2016 finns även ett inslag om Norrlands Ortnamn, och en intervju med ortnamnsforskaren Eva Nyman, en annan förbisedd idkare. Hon verkar höra till den skola inom den moderna ortnamnsforskningen som hävdar att de flesta ortnamn är uppbyggda på naturföreteelser, dvs topografiska eller geografiska enskildheter i landskapet, snarare än spår efter kultur, religion eller mänsklig bosättning, som kom senare, och gav upphov till ett nytt skede av namngivning efter själva naturgeografin, och det låter ju i och för sig som en rimlig teori. Ett citat klarlägger nog den förhärskande metoden:

Hon är professor i nordiska språk och om orddelen ”-und-” har hon själv skrivit en avhandling. De ovan nämnda tillhör de nordligaste namnen som innehåller -und. Troligen har stavelsen en betydelse av ungefär ”rik på” eller ”försedd med” i ett namn som Ragunda. Det är ett gammalt Ravund som har syftat på den sjö som Vildhussen tämde. Rav- är släkt med vårt revel och har syftat på de långsträckta holmar och revlar som fanns i sjön, tror Eva Nyman.

Njurunda har inget med njurar att göra. Njur- kan gå tillbaka på ett ord för ”trång” eller ”förträngning” och namnet kan betyda ”den som kännetecknas av förträngningar”. Men -und kan också ingå i en annan betydelse så att namnet betyder ”den som trängs ihop”. I båda fallen åsyftas Ljungans nedskurna lopp genom den djupa och trånga Dimdalen nedströms Viforsen.

Men redan mycket tidigt, ja i Norrlands fall kring år 300 gör sig kulturföreteelser som arv, hednisk kult och mycket annat gällande:

”Sollefteå” är ett intressant exempel. Det uttalas i gammal dialekt Sålat, Sålät och liknande. Det innehåller ordet sol och ett försvunnet ord, ”att” eller ”ätt”, som motsvarar gotiskans ”aiths”, egendom. Det har förklarats betyda de solbelysta ägorna eller kanske den solbelysta trakten.

För att man ska uppfatta detta med ägor, byar och ägoskiften som betydelsefullt, måste Sollefteåtrakten förstås varit något helt annat än en ren nybyggarbygd, och redan försedd med gravrösen, gravfält och fasta byplatser…

Holms gravfält, ett av många i Ångermanland

Eva Nyman kommer sedan in på de sk Teofora ortsnamnen, eller de som direkt tyder på hednisk kult. Redan Viforsen, som vi nämnt ovan, innehåller förledet ”vi” för kultplats.

Varifrån Jämtlands stora ö, Frösön, fått sitt namn är lättare att förstå. Även grannön Norderön innehåller namnet på en gudom, Njord – men var det den manlige Njord, far till Frö på Frösön? Eller var det kanske en kvinnlig gudom med samma namn? En gudom, Njärd, (som språkligt motsvarar Njord) uppträder i några sydligare svenska ortnamn och flera forskare har menat att det är en gudinna.

Torsåker är ett spritt namn och här ville man kanske att fruktbarhets- och åskguden Tor skulle låta det växa bra.

Däremot förnekar Eva Nyman mystiskt nog Härn i Härnösand, och påstår att gudinnan ”Härn” skulle vara ”en skrivbordsprodukt” trots att ortnamnsforskningen hittat minst ett trettiotal namn som ”Härnevi” och liknande, då främst i Uppland och Svealandskapen. Ortnamnsforskaren Jon Kraft och många andra har antagit, att Härn, Njärd och den senare Frigga är samma person, eftersom namn om Friggeråker osv ersätter ”Härn” namnen i Svealand, eller namn på Njord, Njärd i Norrland.

Utdrag ur Jon Krafts avhandling ”Hednagudar och Hövdingadömen” – en mycket läsvärd bok om ortnamnsforskning

Missuppfattningarna kring ”Härn” är många. Bland annat finns en vulgärvariant av hedendomen, kallad ”forn sed” som efter wikipedia tror att Härn och Freja skulle vara samma sak, trots att det är känt för de flesta hedningar att Frigg, inte Freja, är linodlingens och spinnandets gudinna, ja hon som spinner molnen på himlen…

Även ifråga om ortnamn, som så mycket annat, gäller det att först ta reda på fakta, och kunna något om ursprunget till vad man ser i vårt svenska kulturlandskap…