Alvafull – och FN Dag

Idag är det dagen för Alvafullet, alltså fullmånen i Lövmånad eller Oktober, vilken också vissa år kan infalla i Slaktmånad eller November. Moderna Hedningar och Asatroende brukar av hävd fira Alvablot – en av årets allra viktigaste familjehögtider, som hålls och hölls till minne av de döda helgen efter Fullmånen, den elfte fullmånen under året, då skörden för länge sen är bärgad, slaktdjuren som fetast inför Jul, och naturen här uppe i Norden går in i en period av stillhet och vila, innan hösten definitivt är slut och den första snön kommer.

 

Idag är det dessutom FN-dagen, den 24 Oktober, ett annat datum jag skrivit om förr. FN-dagen och Alvafullet, med kommande Alvablot brukar sällan sammanfalla helt, även om de just i år faktiskt gör det, vilket är ovanligt. Dagen får idag en särskild betydelse därför att en viss Donald Trump nyligen sagt upp INF-avtalet med Ryssland, vilket enligt flera bedömare kan innebära obegränsad kapprustning vad gäller medeldistans kärnvapen med en räckvidd på 500 till 5500 km.  Vi vet alla att Rysslands Iskender-robotar i St Petersburg-regionen och i Kaliningrad-enklaven står riktade inte bara emot Finland och hela Centraleuropa, utan också emot Sverige.

Den ryske Presidenten Vladimir Putin uppges nyligen ha sagt till sina egna media att Alla människor i Väst skall dö, medan alla Ryssar är goda kristna, och därför skall komma till det kristna paradiset som martyrer. Enligt vissa källor uppges detta vara ett skämt, men jag tvivlar allvarligt på att Putins väljare och anhängare – ofta fanatiska grekisk-ortodoxt kristna – ser saken på det viset. Vi ser exakt samma grova populism hos herr Putin som hos herr Trump, och Världen ser ut att bli en betydligt dödligare och instabilare plats än på länge.

Inför detta faktum, kanske man bör skriva lite om Döden som tanke och föreställning, eller vad Alvablotet faktiskt är till för.  Jag har sagt och skrivit det förut, och jag säger och skriver det igen. Jag firar inte ”Halloween” eller ens någon kristen Allhelgonahelg, för några helgon ingår inte i min föreställningsvärld. Jag tror inte heller, att mina egna kära döda anhöriga eller förfäder skulle vara kristna djävlar, demoner, vampyrer eller zombies, eller vad allt det är för sjuk smörja, som den Amerikanska Halloween-traditionen lär ut.

Inte vet då jag vad ni har för förhållande till er egen släkt, kära läsare; men om ni uppfattar, att era anhöriga som inte lever längre skulle vara vampyrer eller djävlar, då tycker jag faktiskt att ni borde ta kontakt med en psykiatriker eller någon form av terapeut, fortast möjligt, för sådana föreställningar och sjuka kristna griller, kan nog inte vara nyttigt för er..

Ok, nu tar väl de flesta – ungdomar och därmed likställdaUSA-traditionen med Halloween som en billig ursäkt för att supa sig full, anordna maskerad, förtära onyttigt snask och ställa ut ruttnande pumpor i trädgården, lite hursomhelst – och folk som vill dricka sprit, droga ned sig med sockerfylla eller ställa till med röjarfest, hittar väl alltid en eller annan ursäkt för att göra det.

Ett VÄRDIGT sätt att fira sina egna döda och stupade på ?? Vad tycker ni, kära läsare ??

Den amerikanska Halloween-traditionen, kommen av kristna och katolska förlagor, går i grunden ut på, att man ska springa omkring och vara rädd för döden, och att de döda är onda figurer, monster, djävlar osv som ska skrämmas, och terrorisera de levande.

Vem blir egentligen hjälpt av de kristnas ständiga lallande, dillande och fjantande om djävlar och demoner ? Varför uppfatta de hädangånga på detta sätt ? Är det ens människovärdigt, eller bara dumt ??

Men – Varför det ? Varför skall man tvunget se och uppfatta döden på detta sätt ? I det Nordiska sättet att fira Alvablot – och senare Allhelgona, som festen för de döda kommit att kallas under den kristna tiden, ingår inga sådana sjuka föreställningar. Tvärtom vill man hedra de döda enkelt och värdigt, utan skrik, skrän och åthävor. Alvablot var och är en familjefest, under vilken främlingar var förbjudna att delta. Sina döda mindes man ju bäst själv, och sorg och saknad är än idag en djupt personlig sak – något som vi alla vill dela med våra närmaste och de som verkligen kände de som vi förlorat, men inte med några andra.

En kollega (och närmast högre chef) berättade för två dagar sedan för mig om en av de moderna Internet-samhällets avigsidor. Döda anhöriga och kamrater kan plötsligt visa sig på Facebook igen, till exempel, genom automatiskt genererade ”minnen” som spelas upp för oss, när vi minst anar det och vi själva inte valt det – allt tack vare Herr Zuckerberg och andra suckers i US of A, och deras små algoritmer. Och ännu värre – diverse skämtnissar låtsas vara de nyligen avlidna, och skickar email i de dödas namn – faktiskt en företeelse, som lär hända ganska ofta nuförtiden.

Som practical joke är det föga lyckat, tyckte kollegan. Det blir ju bara makabert, och med tiden synnerligen tröttsamt.

Tänk er sedan en framtid, där man inte bara lyckats skapa ett otal ”minnes-sidor” eller digitala små tempel på nätet, trots att det kanske är en oskyldig sedvänja i och för sig. Tänk er att dessa döda förses med artificiell intelligens, och att de skickar telefonhälsningar med band-inspelningar av sin röst, elektroniska mail och liknande hela året runt, veckorna igenom ? Vill vi verkligen ha det så, även om vi kanske vill ihågkomma våra anhöriga, i och för sig. Eller tänk er vad ny teknik – verklig nedladdning av minnen, personligheter, känslo-intryck – och nya robot-kroppar för de allra rikaste (i alla fall till en början!). Evigt liv alltså, för de som har råd, det vill säga… och vem i samhället avgör då, vem eller vilka som skall tilldelas det eviga livet ? Det finns forskare, som på allvar faktiskt varnat för, att det här är en reell möjlighet – eller att det kanske blir så inom kort – ifall Mr Trump och Gospodin Putin nu inte får sitt krig…

Alla förändringar i samhället och all ny teknik drar med sig sina egna etiska problem. Tänk på alla utbrott av pest eller andra farsoter, då man inte riktigt kunnat begrava sina döda, förlisningar till sjöss eller saknade i krig – vilket resandet av runstenar en gång i tiden var tänkt att råda bot på. Kravet på en värdig död eller en god begravning har alltid ställt människan inför utmaningar, men jag lämnar de värsta avarterna därhän (läs om ”forn sed” och deras ovärdigheter under rubriken ”Alvablot” här ovan) och konstaterar att man i det gamla bondesamhället hade ett helt annat förhållande till sina döda.

De döda begravdes i ”ättebacken” på nära avstånd från den egna gården – som betydligt oftare var en ensamgård, än del i en by. Där fick de vila ut, utan att besvära de levande. Man hade såklart hört talas om ”genfärd”, men för det mesta hände absolut ingenting sådant, om de döda blivit gott och kärleksfullt behandlade. De döda hade för det mesta inget att säga de levande alls, inte ens de tider på året man trodde att porten mellan de levandes och dödas värld stod öppen, alltså precis just nu, och vid Midvinter.

De döda var en del av ett vänligt sinnat kollektiv av förfäder, som ibland kunde visa sig, likt vittrorna i Norrland, Gotlänningarnas ”små under jordi”, Jämtlänningarnas Jolbänningar eller jordbyggare, och de isländska sagornas högbor, men detta var inget att frukta, inget att vara rädd för. Man ”stod lik” hemma, i finrummet eller kammaren – långt in på 1800-talet – och den döde eller döda skulle förstås visas upp för grannar, släkt och bekanta, så att de såg att allt gått rätt till, och att det inte var fråga om mord, dråp eller förgiftning. Man svepte och tvättade liket själv, och förde det till ättebacken i hednisk tid, eller till kyrkan med häst och vagn, i den kristna tiden.

Och det fanns inget skrämmande eller fel i detta, bara frid och – i bästa fall – ljusa minnen.

”Du fick svart” – ”Jaha, men det passar ju bra !”

I Järnålderns föreställning om gumman Hel, den gamla kvinnan i underjorden, som lät alla de döda bo i Okolners gilleshall, ett stort värdshus, där också Liv och Livtraser, de sista människorna på jorden, ska överleva Ragnarök och befolka en ny Värld, med ”beds for all who come” för att använda ett poetiskt uttryck – det finns knappast något skrämmande där heller… Bo Setterlind, denne den svenskaste av alla poeter, tänkte sig döden som en gammal bonde, på väg för att så – ”Döden tänkte jag mig så” skriver han – och även i Ingmar Bergmans betydligt kändare, medeltida Död – som skildras i ”Det sjunde Inseglet” finns Hels gestalt delvis med, fast förankrad i den nordiska kulturen..

Amerikanskt 10-dollars mynt med Hel- den Nordiska dödsgudinnan…

Bergmans död är en torr-rolig vitsmakare, inte för inte en god schackspelare och inte helt utan medlidande med människorna. De säger alltid ”vänta litet” och ber honom tjatigt nog om uppskov och respit, vilket tråkar ut honom. Han gör bara sitt jobb, och det ”den allsmäktige” som inte alls syns, sagt åt honom att göra – och man kan knappast klandra döden för det – Han är bara ett slags mänsklighetens sophämtare och dödgrävare, ”an errand boy, sent by grocery clerks, to collect the bill” för att tala med Walter E Kurtz i ”Apocalypse Now!”

 

För den som redan sett döden ett otal gånger och för egen del varit nära att dö, innebär döden inget dåligt. Han är snarare än kär vän, vars ankomst man hälsar med en viss tillfredsställelse…

Som 16-åring och under senare studieår arbetade jag som vaktmästare på ett kristet sjukhus, och var redan det första året vittne till flera obduktioner. Vad jag såg angående de kristnas hyckleri och behandlingen av de döda ska jag inte upprepa, eftersom det inte hör hit, men de upplevelserna styrkte mig på alla sätt i min hedendom.

När människor säger att de är rädda för döden, är det då egentligen döden de alls är rädda för ? Oftast är det inte alls så. Vi fruktar alla kroppsligt lidande och sjukdom, naturligtvis, därför att sjukdomar förminskar oss, och hindrar oss från att bli vad vi kunde bli, och berövar oss alla möjligheter i livet. Sjukdomen kan förstöra alla de förmågor vi haft, och gör oss till ”vårdpaket”, oförmögna till att tänka, tala eller skriva som förr; och givetvis har de flesta människor i alla tider och kulturer fruktat kroppsligt lidande som sådant. Döden kommer alltid olägligt, heter det ju – men vad är den ? Bara tomhet, frånvaro av liv och frånvaro av tankar överhuvudtaget. Kan vi egentligen frukta detta ? – Nej, egentligen inte.

Ingen människa, utom de skendöda, möjligtvis, har ju upplevt sin egen död eller begravning på allvar, och begravningar föranleder sällan eller aldrig några klagomål från själva liket, eller ritualens huvudperson. ”Vad är det för vits med att ta livet av sig, när man själv inte får höra snacket efteråt ?” frågade en gång Magnus Uggla. Självmord är alltid en stackares utväg, och för egen del anser jag att man bör låta ens personliga fiender göra sitt jobb – jag menar – vi vill väl ha lika lön för lika arbete, eller hur ? Antingen det, eller också kan man ta ett större antal fiender med sig i graven, än de döda ens egen sida förlorat – en metod som jag för min del finner ganska så riktig, och hedersam…

 

Idag, när de flesta av oss får chansen att leva längre liv än några andra människor före oss alls levt, kanske döden till sist kommer som en befriare. Den har tusen vägar och tusen sätt att ta sig in i människokroppen. Det sägs att vi skulle födas som original, men dör som kopior – fat det stämmer inte. De flesta nyfödda, oberoende av kultur och genetik, är varandra löjligt lika från början, men det är först vid livets slut och människans död, som man alls ser hur dess liv gestaltat sig, och vad det blev av det – kalla det tur, slump eller Gudarnas vilja, men detta har oftast avgörandet.

Hans Unger
”Das Welken” – Vissnandet, 1902.

Orsaken till att de flesta generationers liv blev så kort förr i tiden, har skyllts på det faktum att man levde vid öppna eldar, och inandades sot och partiklar i mycket högre grad än nu. Innan effektiva kakelugnar gjorde sitt intåg, fick våra förfäder i sig mycket mer sot och tjära än om de rökt 5-6 paket cigaretter om dagen – och TBC eller lugntuberkulos gjorde sitt till – den spreds från kreaturen i järnålderns långhus, och letade sig in till människorna – varför medel-livslängden då skall ha legat kring 50 år – och med kristendomens intåg, sjönk den ytterligare – för bad, bastu och andra för Nordbon fullkomligt normala sysselsättningar, räknades då som en synd – inklusive kroppsvård och idrott…

2017 dog 34 % av svenskarna av sjukdomar i hjärta, lungor eller kärl. 24 % dog istället i tumörsjukdomar eller cancer, något som våra förfäder aldrig hade tid att utveckla, eftersom deras kroppar för det mesta var så hårt slitna av allt kroppsarbete, att de aldrig nådde fram till det stadiet. Självmord utgör inte ens en promille av dödsfallen, trots alla fördomar och lögner som det kristna USA och andra länder sprider ut om just vårt land. Drogrelaterade dödsfall är cirka 70 gånger vanligare än självmord, och växer stadigt; liksom antalet mord och dråp i dagens Sverige.

Man har också påstått, att Asatron skulle vara en krigarkult, och idealisera döden – men tänk efter ! Om man i gamla tider skilde på bråddöden och strå-döden, alltså att långsamt dö av svält, lungsot och umbäranden, och ligga och sakta, sakta tyna bort, allt svagare och allt orörligare – så var det kanske inte så konstigt, att en förhållandevis snabb död i strid, eller pga skeppsbrott ansågs som betydligt mer åtråvärd, och därmed ärofull. Men denna ära förunnades bara ett ytterst litet fåtal – inte större, kanske, en den andel svenskar som stupar under FN-tjänst i dessa dagar.

Indoktrinerade av kristna skolor, som de flesta svenskar är, tänker sig de flesta av oss järnålderns eller forntidens samhälle som något barbariskt, eller en blodig och krigisk tid. Men det finns få eller inga vetenskapligt hållbara bevis för att det verkligen var så. Alla arkeologiska undersökningar visar, att det fåtal skelett som bär märken efter yttre våld, är försvinnande få till antalet jämfört med den stora befolkningsmassan, och i fallet med brandgravar (dvs de flesta begravningar under heden tid) har vi helt enkelt inga spår alls…

Jämfört med dagens vapensystem, och det totala kriget – en skapelse av det kristna 1900-talet som så mycket annat – ter sig forntidens krig skäligen lokala, och som fullständigt oväsentliga byslagsmål.

Dagens samhälle, med trafikolyckor, skjutvapen i varje invandrares hand, gruppvåldtäkter av aldrig tidigare skådat slag, rån och mycket annat är åtskilligt våldsammare än det gamla bondesamhället, på alla de sätt, och det gäller säkerligen forntiden också, även om dåtidens islänningasagor kanske ger en lika rättvisande bild som att läsa kvällstidningar som Excessen och Apton-bladet var gäller dagens samhälle..

Själva upplevelsen av dödsögonblicket är lika i de flesta kulturer och tidsåldrar, enligt vad fysiologer och medicinare konstaterat. Vid drunkning, till exempel, känner den drunknande sig väldigt lugn till sist, och upplever inga större obehag – våra hjärnor får helt enkelt ”tunnelseende” när syrebristen blir tillräckligt djup, och vi förlorar medvetandet. Beroende på var och ens kulturella bakgrund kan man då få hallucinationer – det finns en del personer som till och med experimenterat med detta – med sorgligt resultat (allmänheten varnas !) och vad man hallucinerar om, beror på varje persons egna föreställningar, eventuella skuldkänslor osv.

På samma sätt kan man få ”OBE” eller ”Utomkroppsliga upplevelser” och förnimmelser av att flyta, sväva upp emot himlen eller helt enkelt lösgöra sig från sin kropp vid svimning till följd av utmattning, vanligt insomnande (i spik nyktert tillstånd) eller vid brännskador, kraftig nedkylning eller till och med livshotande skador av annan natur, som att armar och ben saknas till följd av en och annan explosion, till exempel. Naturen och våra hjärnor har helt enkelt skapat en ”barmhärtighets-mekanism” åt oss – när vi väl ska till att dö på allvar, har vår kropp inte längre nytta av några smärtförnimmelser – smärtan är ju bara evolutionärt nyttig för oss om vi kan göra något åt den, eller hämta hjälp någonstans ifrån – så när vi väl lämnar Midgård och det jordiska, behöver vi knappast frukta själva ögonblicket i sig.

Själv har jag levt ett långt och händelserikt liv, vid det här laget, och jag ser ingen anledning att frukta döden alls. Sjukdom och lidande ser jag inte som något positivt, och kanske inte åldrande i och för sig heller, även om det är en ofrånkomlig process – och härutinnan är nog de flesta människor rätt lika, hedningar eller inte. Jag hör inte till er ”rätt-trogna” som ni hör, och jag behöver inga sjutton jungfrur eller 40 oskulder heller. Om man nu ens ska dö, varför då tillbringa evigheten med en ständigt tjattrande högstadieklass av idel tonårsbrudar, eller grannarnas finniga, odrägliga döttrar ? Muslimernas paradis är inget paradis alls, utan ett straff..

Sänd mig en Valkyria, säger jag. En erfaren, som inte är oskuld alls, utan vet vad tusan hon pysslar med.

Det räcker fullständigt, för min del..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s