Spök-radion och ”Det välkända”

Nu när Halloween, denna kristna högtid från USA som fått ersätta det betydligt mer anständiga svenska Allhelgona, ändå är över oss, så kanske jag ska fortsätta behandla ”svåra” teman ett tag, även om ingenting är för svårt för mig som kritiskt tänkande hedning. Den kristna Halloween-traditionen går ju ut på att man ska skrämmas, och hela tiden vara rädd för de döda, medan det hedniska firandet av Alvablotet, och Allhelgona – som ju kom i Alvablotets ställe – går ut på att känna en djup samhörighetskänsla med sin släkt och sina förfäder, och att minnas dem utan skrål, skräp och skrän.

Borde man inte kunna få minnas sina döda och saknade utan all denna kristna djävulstro, häxor, spöken, demoner osv.. ?

Jag har redan tagit upp en sida av kristendomens tröttsamma djävulstro och vad den vanligen leder till i det förra inlägget. Ett annat liknande fenomen, som dock inte nödvändigtvis har med kristendomen att göra, är tron på spöken. Bara för att jag själv är Hedning och Asatroende, finns det en massa individer här i Världen som tänker sig att jag skulle tro på spöken också, eller en massa annat ”övernaturligt” och ockult. På det har jag bara en sak att svara: Jag har aldrig i hela mitt liv mött ett enda spöke, så jag kan inte avgöra om jag skulle tro på spöket eller inte…

Det beror väl i så fall vad sagda spökelse, gast eller gengångare har att säga, och ifall det alls framstår som trovärdigt. Jag tror i alla fall inte på vad som helst, och för övrigt har jag redan gång på gång redovisat, att jag omöjligt kan tro, att det finns något ”utanför” eller ”över” naturen. Antingen ingår en sak eller en företeelse i universum samt därmed naturen, och alltså existerar den, eller också inte.

Nu säger visserligen Hedendomen också, att det finns flera existenser eller företeelser i tillvaron som vi människor vanligen inte kan se, inte kan observera eller sitta och samspråka med, därför att vi inte ens har mätinstrument nog för att uppfatta dem, och att våra sinnesorgan helt enkelt inte räcker till. Den moderna naturvetenskapen utesluter i och för sig inte den heller att det finns fler saker att upptäcka, och givet att våra fysiker inte har precis allting klart för sig än, framstår ”spöken” eller fler dimensioner än tre ändå som en avlägsen möjlighet – man kan minnas böcker som ”Flatland” och annat i den stilen, eller tanke-experimentet med hur en tredimensionell varelse skulle te sig, för andra varelser som lever i ett två-dimensionellt universum.

Författaren Magnus Westerbro tog idag upp saken i en utmärkt välskriven artikel i Dagens Nyheter, en otäck blaska som jag numera inte läser och har sagt upp min prenumeration på. Artikeln är avsedd att vara inledningen på en hel liten krönika i sju delar, men om den fortsätter som den har börjat och undviker de vanliga fördomar och kristna griller, som DN alltid serverar oss; återstår att se.

Nåja, Magnus Westerbro konstaterar välformulerat och bildat att tron på spöken är bekant sen antiken, lika väl som skeptiska hedningar i stil med Plinius den yngre, som påstås vara den förste att helt förneka spökenas existens. Inte ens de kristna sitter hemma vid sina frukostbord och har visioner av Jungfru Maria och pratar kaffebordsprat med den helige ande, och ingen utom IS käppgalna fanatiker skulle väl ranta runt och påstå att de nyss samtalat med Profeten Mohammed. Indiens hinduer tror inte att de har fått se Krishna, att Vishnu uppenbarar sig för dem (nåja, när de första indiskproducerade filmerna med mytologiska motiv hade premiär i en del av de fattigaste byarna, lär det ha utbrutit panik, eftersom folk anno 1905 i Bengalen eller så trodde att vad de såg var ”äkta” – men det är också det enda undantaget).

Åtminstone en kollega tror sig möjligen kunna upptäcka spöken, med hjälp av en sån här.

Allt detta till trots, vill jag bara ha sagt att jag inte helt förnekar tron på spöken heller, eller rättare sagt – de skulle kunna existera, men mig veterligen har det aldrig framkommit några bra och godtagbara bevis för den saken. En kollega jag harnej, inte Tekniske Johansson, om ni nu minns honom ! tror faktiskt på spöken, och eftersom han hört att jag är Hedning, menar han att jag i alla fall är en person, som man borde kunna anförtro sådana saker som spöktro, även om han till slut insett, att jag faktiskt inte tror på spöken själv.

Han menar, kort och gott, att det är en fråga om mottagningsförhållanden. Alla som hållit på med VHF eller andra typer av radioapparater vet exempelvis, att luftfuktigheten, en enda fuktig gren som kommer åt VHF-antennen, höjd över havet, potentiella störningskällor som mobilmaster eller till och med mikrovågsugnar i närheten kan påverka mottagningsförhållandena högst väsentligt – och – resonerar kollegan – varför skulle det nu inte kunna vara så med spöken, gastar och gengångare också ?

Exempelvis tycker han sig ha märkt, att spöken är betydligt vanligare i trähus och gamla, fuktiga stenhus med jordkällare av någon typ, än i moderna, väl isolerade byggnader.  Han har citerat exemplet med en gemensam vän till oss – låt oss kalla honom Torgny, eftersom han i mycket är en ”Tors karl” och dyrkare, 2 meter hög, grovlemmad och reslig, och inte rädd för någonting just, utom tandläkare. Nåväl, Torgny hyrde ut ett gammalt trähus han sedan länge haft besittningsrätten på till ett yngre par i 35-års åldern, friska och starka samt garanterat svårskrämda båda två, men efter en fuktig vinter var såväl de – som en övernattande Torgny – fullt och fast övertygade om att det spökade i det gamla timmerhuset också – och har man sett – efter installation av en gammal beprövad RA 135 av benficksmodell hördes där sprakanden, oförklarligt gravlika röster och väl mer, nätterna igenom…

Var tusan är nu Venkman, Kowalski och grabbarna när vi väl behöver dem ? Fast hette en av dem verkligen Kowalski ? – Nåja, strunt samma…

Tanken på att man skulle kunna fånga upp de dödas röster med modern radioapparatur är gammal den också, och det lär finnas hela sajter på nätet som enbart ägnar sig åt det fenomenet. Själv tycker jag det påtagligt liknar det nu nedlagda SETI-projektet, eller sökandet efter ”subliminal information” på hårdrocks-LP:s och i kommersiella TV-sändningar.

SETI lades ned som officiellt projekt av de amerikanska myndigheterna redan på 1980-talet, sedan politikerna tröttnat på att ställa upp med finansiering. Numera finns det ett otal privata initiativ, som alla går ut på att man skall kunna hitta spår av intelligent signalering utanför vår planet, men tråkigt nog har man inte hittat några bevis för den saken alls, trots att man hållit på sedan 1960 ungefär. Visserligen finns det vissa argument till att en enda ovanligt kraftig radiosignal från anno 1977 skulle kunna vara ett försök att kontakta just vår civilisation, från en annan kultur i skyttens stjärnbild – men den signalen har aldrig upprepats – och man får ändå undra varför någon utomjordisk civilisation alls skulle vilja kontakta oss jordevarelser. Vore det ens något att sträva efter, så länge vi har så många muslimer, kristna eller andra efterblivna vrak ibland oss ?

Sublimial information, eller en andtruten sångare i Led Zeppelin, som baklänges viskar ”my sweet satan!” på en eller annan LP-skiva, har visat sig vara fullkomligt verkningslöst. Ungdomen blir inte djävulsdyrkare bara för detta, annat än i heltokiga kristna fundamentalisters ögon, även om samma ungdom rockar aldrig så hårt, vilket den då och då måste få göra.  De flesta lyssnare kan inte uppfatta baklängesröster i alla fall, och allt som går att förnimma, är ett obestämt mumlande. Likadant är det med coca-cola burkar som får flimra förbi på en TV-ruta i ungefär en sextiondels sekund – försökspersoner som utsätts för något sådant får inte alls en lust att dricka läsk, de får bara huvudvärk till följd av flimret. Visst, det kanske vore roligt för någon kategori människor om detta alls fungerademen saken är den, att det gör det bara inte…

TV-serien ”Det Okända” har flera gånger ertappats med att fara med ren osanning och följer en mycket välkänd dramaturgi…

Den omåttligt populära TV Serien ”Det okända” som alltid hyllas av monster- och spökdiggarna har gång på gång fällts i radionämnden för total osaklighet, och för att ha tillämpat ”cold reading” och andra bluff-tekniker, som jag själv ingående beskrivit i den här bloggen på tal om ”forn sed” eller människor som säger sig kunna ”spå i runor” vilket inte alls fungerar på det sätt, som dessa new age-profeter påstår.

Programmet går nu på sin 28:e säsong, sägs det – men man vevar för det mesta på med gamla repriser, som möjligen kan lura de lättlurade. Det börjar alltid på samma sätt, och följer vad man kan kalla en ”tre punkts dramaturgi” vilket de flesta filmer, tv serier och populärkulturella media-historier också gör. Man börjar mitt i, med att presentera en till synes ”helt vanlig svensk familj” som säger sig ha problem med spöken, osaliga andrar eller annat sådant, och med hjälp av ”förstärkande” och ”spännande” musik och ljudillustrationer visar man sedan en konstruerad situation, där personerna får utlopp för sin spökrädsla.

Sedan tillkallas ett och annat medium, med varierande kändhets-faktor (small, large och medium alltså) och vi får se vad som lett den noggrannt utvalda, och inte alls ”vanliga” familjen (sk ”casting” har använts, och är mycket vanligt i påstådda ”verklighets” Tv serier – jämför med Arga snickaren osv osv) in i den förment farliga situationen, där alltså ett efterhängset spöke eller en vålnad förutsätts dyka upp – och sen kommer del 3 – ”den spännande upplösningen” i vilket mediet övertalar alla om att spöket nu är puts väck, borta, har vandrat vidare i riktning den kristna himlen (även om detta aldrig sägs fullt ut, så bekräftar man hela tiden de kristnas världsbild, i alla fall) och att allt är frid och fröjd.

Ett oskyldigt nöje, kan det ju tyckas. Familjen får bara betala några tusenlappar under bordet till ”mediet” i alla fall, och alla ”tror” ju att de blivit hjälpta, sover bättre om nätterna och känner sig lugnade – och om nu någon känner sig bättre av sådant här – varför alls kritisera det ?

Ja – så kan man ju tycka… Men, problemet är förstås att alla de klienter som har fått flimra förbi på det okända inte alls är nöjda efteråt (flera fall med förnyade besök av allsköns medier och ”spökjägare” har fått ske, till ingen nytta) trots vad program-makarna försäkrar – och alternativa förklaringar undersöks aldrig. Oftast – eller så gott som alltid – i programmet är det någon tonårsdotter eller kvinna som har problem, medan männen i familjen är mer stereotypt svårövertygade, och till slut ”låter sig övertalas” av någon snäll programledarinna, varefter mediet ”ställer allt tillrätta” igen. Förgäves längtar man efter Ghostbusters – med Venkman och grabbarna, eller spöken som kanske inte alls är så lättövertalade – eller varför inte arge snickaren som kan dyka upp, och förklara: ”Ert problem beror faktiskt bara på en knarrig vindstrappa, dålig isolering och golvdrag” men nej, men nej – i TV 4:s och TV 8:s skruvade värld sker detta aldrig – allt vi får är bara samma uttjatade förklaring – aldrig en självständig tanke, aldrig en ny teori..

Alltihop är säkert Dayana Cruncks fel i alla fall… Tror ni inte också det ? Pisk ska hon ha, för en häxa det e hon. Och på bara stjärten !

Program som ”Det okända” har också kritiserat för att namnge enskilda, nyligen avlidna eller levande personer, som anklagats för att ”gå igen” vilket minst sagt är mindre lämpligt. De medier som uppträder i programmet har också försökt lura folk med att de kan komma i kontakt med deras döda fäder, barn som har dött i Thailands-Tsunamin och liknande saker – alltsammans påståenden och metoder som är minst sagt diskutabla – eller låt oss i alla fall säga ”mindre klädsamma”.

Allt detta faller på sin egen orimlighet, och det är nog inte till nytta för någon enskild i hans eller hennes svåra sorg efter ett nyligen förlorat barn, att umgås för mycket med alla dessa ”nyhäxor” och ”new age kurrar” som – emot mycket pengar naturligtvis – lovar att sätta sig i kontakt med barnets ”ande” osv. Sådant bör man nog undvika, ifall man vill förbli psykiskt frisk – oavsett att det kanske KAN finnas oförklarliga fenomen, eller det som kallas ”gengångare” eller till och med ”Dagståndare” i alla fall.

Vad en dagståndare är för något, skall jag förklara i kommande bloggar. Enkelt uttryckt är det ett specialfall av gengångartron, som bara förekommer i Skåne och speciellt i Göinge-bygden.

Men – allt nog – själv HAR jag faktiskt mött allehanda ”nyhäxor” i passande åldrar, eller folk som sagt sig ha ”medial förmåga” av olika slag, och som nära nog ”sett spöken mitt på ljusa dan” i så måtto, att de själva blivit påverkade av det – vilket i sin tur även påverkat mig, när jag sett deras oväntat häftiga reaktioner… Och när jag nu säger ”påverkad” menar jag inte av Flickan, Flaskan eller något annat..

Allt nog, en gång reste jag till min släkt på den sköna ön Marstrand, känd för sina Häxprocesser och annat, med någon, som sade sig vara ”häxa” och ha massor av medial förmåga. Till Häxprocesserna på Marstrand skall jag återvända i en kommande blogg, men låt mig börja med att konstatera att när den sköna vederbörande (Ja, jag är som Jesus Kristus ni vet – jag har umgåtts både med skökor och publikaner, och den som tror sig vara utan skuld, får gärna kasta den första stenen..) steg av färjan, ville hon genast gå åt höger, inte åt vänster. Till vänster om färjeläget, där den nutida linfärjan (inte den kända ”spårvagnen” som bara används vintertid) angör Marstrandsön, finns en plats där häxor ”korsbands” som det hette, och fick undergå ”vattenprovet” och de som likt mig själv är mycket bekanta med ämnet, vet förstås om den saken. Men – detta faktum står inte att läsa i några böcker, inte ens de nyutgivna – nej sådant måste man veta av och från sin släkt.

Numera har Fjärdingsman eller rättare sagt Polisen sin brygga på samma plats också, och det kunde ju tänkas, att det var just den, som ni dåvarande sköna var så rädd för. Uppe på det som faktiskt är platsen för ett av Marstrands Fästnings nu rivna utanverk kände hon däremot ingenting, ingenting alls – trots att det är en plats som i sen tid – felaktigt ! – utpekats som ortens galgbacke, och där häxor skall ha bränts – det växer knappt något gräs där heller – men – resonerade jag – om hon nu verkligen bara ”fejkade” medial förmåga, borde hon inte ha ”känt på sig en massa” när jag talade om, att detta var själva galgbacken ?

Nåja – ”cold reading” finns, och kanske kunde hon avläsa mitt minspel, gester och annat – men förklara detta

Marstrands Rådhus är idag bibliotek och festlokal, och ligger vägg i vägg med en krog. Framför det finns en stor parklind, och ingen skulle en solig dag om sommaren se rådhuset som en farlig, hemsk eller skräckinjagande byggnad – av allt att döma är ju huset från 1800-talets slut och har inte varit med om äldre tider – och källaren syns knappt, annat än som små gluggar över markytan… Andra krogar och välbesökta små butiker omger också själva rådhuset, och inget stör idag denna småborgerliga, kristna och Bohusländska idyll…

Men – min dåvarande väninna ”häxan” började plötsligt skälva och skaka i hela kroppen. Det fanns något obestämt med rådhuset, som hon var fruktansvärt rädd för, och att passera förbi källarfönstren intill det blå huset på bilden ovan var faktiskt mer än hon kunde klara av… Hon hörde tydligt – sa hon – skrik, rassel av metall eller stora metallsjok, som slängdes emot golvet därinne, samtidigt som hon började yra om att ”de gör henne illa… de gör henne mycket, mycket illa…!” utan att nämna vem ”henne” i så fall var. Att ens försöka gå förbi Rådhusets hörn, blev så jobbigt för den nutida häxan att hon brast i gråt, och bokstavligt talas fick ledas, sidlängs utmed fasaden – och den här personen är normalt sett inte alls en hysterika, eller på något sätt lättskrämd – det kan jag intyga. En liknande reaktion, hos en person av någondera könet, har jag dessutom aldrig sett , förr eller senare – inte mitt på dagen en ljus sommardag i Juli, i alla fall.

Själv har jag alltid levt i den tron att häxorna torterades och rannsakades på Marstrands Fästning – men detta är också fel i sak – eftersom jag har kontrollerat med källorna, och originaluppteckningarna från 1600-talet, som finns att läsa på nätet. Samma oljud – efter stora plåtmynt, ska hösten 1669 ha hörts i precis samma källare – i cellen efter en särskilt omvittnad häxa, en viss Karin Klockars, som sedermera hängde sig i sin cell efter att ha blivit grundligt torterad, även om de inte fick fram någon bekännelse ur just henne, eftersom hon föredrog döden istället för att erkänna det som var falskt.

Men – sånt kan man inte känna till, ifall man inte läst alla originalmanuskripten, och plöjt igenom dussintals sidor med text, på nätet eller i 1600-talsmanuskript, förvarade på Kungliga Biblioteket, och där har vederbörande aldrig varit… inte ens för att se den berömda ”Djävulsbibeln”…

Så visst – paranormala upplevelser tycks kunna existera – och om sinnesintryck, för händelser som utspelats för flera hundra år sedan, på något sätt kan ”fastna” på en plats, skulle det då förklara spökens existens – eller vad tror ni, kära läsare ??

Annonser

2 tankar om “Spök-radion och ”Det välkända”

  1. Jag har varit i nästan alla kyrkor i Uppland,
    och runtomkring dom stora gravfälten inte bara en gång.
    I dagens skrivande har jag varit på över 250 gravfält runt om i skogarna.i Uppland
    Vid alla stora ”högtider” brukar jag spendera vid något av mina favorit gravfält oftast Vaxtuna,Lunda,Vallbyåsen,Malmby..
    Mäktig känsla att gå ensam längst med hela Vallbyåsen en midsommarafton
    och se på solnedgången vid Broborg.
    Jag är med andra ord alltid vid något gravfält,jag bor även på ett..
    Och jag är oerhört” svårflörtad ” efter 5 års” gravfältsspenderande” men att en del ställen
    har sina” tjusningar” kan jag inte heller förneka då jag oftast
    spenderar en fredagkväll vid nån av mina högar vid Lunda än att
    titta på idol eller vad allmänheten nu oftast gör..
    Enda stället som jag verkligen har känt att ”här är jag inte välkommen alls”
    det var vid Biskops-Tuna i Österåker och ett gravfält bakom en skola i Vallentuna
    så rädd har jag aldrig varit.
    Och Färlagravstenen i Riddarholmskyrkan,det var väldigt märkligt då jag i
    folkhavet av alla turister satt på knäna och inspekterade den i äkta ”Bureus” anda..=)
    Jo nu kom jag på en annan sak,när jag var i Vreta klosterkyrka och gick in i
    Sverkerkryptan så började jag gråta,sen kände jag en sådan vördnad att jag gick
    ner på knä,var det enda vettiga att göra för stunden..
    Men att det finns ”sådant vi inte kan se eller uppfatta” på gamla platser
    är jag helt övertygad om ,frågan är bara vad man är öppen för och beredd
    att ”ta in”.
    Den senaste tiden när sorgen jag går igenom mer eller mindre ”ätit upp mig”
    så brukar jag åka till Vaxtuna sen brukar det bli bra ett tag..
    Märkligt.
    Jag har mjuknat upp lite dom senaste åren och är numera ganska öppen
    till mycket så länge det inte har med religion eller kristendom att göra.

    /Majsan

    Gilla

    • Tack för ett långt inlägg, Majsan. Utan att förringa dina upplevelser, skulle jag vilja säga att jag känt en hel del själv i en del muséer – det finns ett Etnografiskt museum i Hamburg, vars sydamerika-hall är direkt kväljande… frågan är bara – är detta suggestion, förväntnings-effekt eller intryck och kunskaper, som en person inte ”kan” ha ?? I det refererade Marstrands-fallet fanns där ju fakta eller sakomständigheter som den upplevande personen inte ”borde” känna till, snarare än blott och bart allmänna intryck…så man kan fråga sig hur det hela går till..

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s