Spökerierna på Fróðá

I den isländska Eybyggjarsagan, som handlar om trakten kring det svårtillgängliga Snæfellsnes och hur den befolkades, finns en av den nordiska sagalitteraturens allra bästa och märkligaste spökhistorier. Spöken och gengångare var förstås inte okända i Nordbornas värld heller, men det man var allra mest rädd för, var att inte uppfylla en döendes sista önskan eller att ha med kristna häxor att göra. I de kristna länderna var ju häxtron allmän, och man skyllde allt möjligt ont på dem, men även om våra förfäder såklart kände till det faktum att magi kunde användas destruktivt, ägnade de sig aldrig någonsin åt någon regelrätt häxförföljelse eller häxprocesser, som hos de kristna. Men, kanhända var det så att de kristnas skräckföreställningar satte sina spår – redan i Eddan står det om ”Kristinn Daudr Kona” – närmare bestämt i trettonde strofen av Groagaldern,  där Groa eller Jorden, räknar upp nyttiga galdrar eller trollsånger för den unge Svipdag. Just döda kristna häxor trodde man kunde ”gå igen”, och det räknades som något synnerligen farligt.

Þann gel ek þér inn átta,
ef þik úti nemr
nótt á niflvegi,
at því firr megi
þér til meins gera
kristin dauð kona.

Eller – i min egen översättning –

Då gal jag dig den åttånde
om du befinner dig ute i natten
på dimmiga vägar
så skall mycket mindre
men dig göras
av en kristen död kvinna

Ordet ”nifl” för dimma, på modern tyska ”nebel” är förstås samma ord som förekommer i kombinationen Nifelhel, den dimmiga Värld som ligger under själva Hels rike.

 

Vägen till Fróðá över Snaefellsnaes som den ser ut nuförtiden, och såhär års…

 

Karta som visar hur man kommer från Reykjavik med bil till Fróðár heiði, eller Frodeheden, där gården Froði ligger…

Det började med att en kvinna från hebriderna, som mycket riktigt var kristen, men som bar det hedniska namnet Thorgunna kom söderifrån till Island, och blev bjuden att stanna hos bonden Thorodd, vars hustru Turid var syster till Snorre Gode, en av Islands allra mest berömda Godar någonsin, tillika en av huvudpersonerna i Eyrbyggjarsagan, som finns i minst tre olika originalmanuskriptversioner, men som först utgavs på svenska år 1963. En dag i slutet på höbärgningen under den tidiga hösten kom ett stort svart moln farande över gården och det började regna blod på Thorgunnas räfsa. Hon gick tidigt till sängs den kvällen och blev mycket riktigt svårt sjuk, och sa själv att detta nog var hennes helsot, eller sista insjuknande.

Gården Froða som den såg ut under början av 1900-talet

 

Thorgunna gav Thorodd bonde rådet att bränna alla hennes sängkläder, och ville ge honom en rad gåvor i arv efter sig själv. Men Turid, som var en ”hagalen” och girig kvinna, ville ta för sig av ett dyrbart duntäcke och ett sängomhänge, som Thorgunna ägt. Hon ville också begravas på Skalholt i söder, det blivande biskopssätet där det redan fanns kristna präster, tråkigt nog – med tiden blev ju det också en av Islands mest berömda platser. Men, dit var det flera veckors resa. Under resan hände det att Thorgunnas lik, som man tillfälligt ställt ifrån sig i en vedbod på en annan gård, började bullra och leva om, och kort därefter kunde man se Thorgunna själv stå och laga mat och röra i grytorna i köket på den andra gården, vilket ju var illavarslande nog, eftersom ju alla visste att hon redan var död. Men alla åt av maten, och ingen tog skada därav, står det i sagan.

Långhus på Skalholt i rekonstruktion

Fast hemma på Froða gick där vildare till under tiden. Där såg man först en halvmåne avteckna sig på brädväggen inne i stugan (halvmånen är ju islams tecken, och måste ha setts som olycksbådande) och därpå vacklade gårdens fåraherde in genom stugdörren, stupade i säng och dog. Kort därefter gick Thore Träben, en gamling som var inhyseshjon, ut för att förrätta sina behov, men stoppades av den döde herden, som stod framför dörren och vägrade släppa fram honom. Så blev där en grundlig brottning, och fåraherden fick ge vika. Men Thore Träben var klämd blåsvart över hela kroppen och hade flera brutna revben, så också han sjuknade och dog. Efter detta såg man både herden och Thore Träben stå ute på gårdstunet, och efter att ha sett den synen blev många sjuka, och gårdsfolket började dö av, den ene efter den andre.

Utanför kunde man nu höra ljudet av en fiskare, som flådde fisk, fast ingen syntes till ute i mörkret, och det började närma sig tiden för Jul, årets viktigaste fest.

Moderna ”fembyrdingar” från Ofoten är mycket lika vikingatida fiskebåtar…

Ändå var detta bara början på vad som komma skulle. Strax före Julen for Thorodd Bonde iväg med en femäring, eller en stor båt med tio åror, för att hämta torrfisk, som hade lagrats i en bod ute vid kusten. De blev borta över natten, och kom inte hem igen, trots att de bara skulle bort ett kort stycke. Plötsligt visade sig huvudet av en knubbsäl med röda ögon mitt i härden på långhuset. Folket i hallen slog till sälen med påkar, men för varje gång någon träffade växte den sig större och större, tills den nådde ända upp bland rafterna, eller hallens takbjälkar. Sälen hade röda ögon, och sprutade eld, och den sträckte sig efter Thorgunnas sängomhänge, som fortfarande fanns kvar därinne.

Svårt att sova när detta händer ?

Så tog Kjartan, äldste sonen i huset en stor järnslägga, och drämde till spöksälen i huvudet gång på gång, så att den sjönk ned genom jorden som en spik, och till sist klubbade han samman härden i askan efter den. Kanhända kom eldsälen från det kristna helvetet, kanske var det en varelse som brukade simma runt i Muspelheims eldsjöar. Järn i form av Tors Hammare eller goda vapen kan inga spöken motstå, och därför lyckades detta – och så är det också i den senare nordiska folktron – järn och stål vinner alltid över troll och gastar. Men Thorodd bonde och sex man till hade nu drunknat, och deras lik hittades aldrig.

Ändå ställde man till med gravöl, den julen på gården, men bäst som Turid som mor i huset och Kjartan som äldste karl hade bjudit alla grannar dit, kom Thorodd och hans besättning drypande våta in från havet och satte sig ned vid elden, fastän de var döda allihop. Detta upprepades senare kväll efter kväll, och till sist blev det så illa för de av gårdsfolket som ännu levde, att de måste fira jul ute i köket och lämna spökena i långhuset för sig själv, för en isländsk hövdingagård hade vid denna tid många hus och tillbyggnader, alla samlade kring den stora hallen.

Nästan alla husgrunder till långhus har en köksalkov, eller sovloft, vävkammare och flera tillbyggnader, eftersom man måste spara värme på Island, snarare än att värma upp varje hus för sig.

Nu började det prassla och rassla i högen av torrfisk, som man hade nära ytterdörren. En svans, inte olik en kosvans stack upp ur fiskhögen, men de som försökte greppa tag i den fick huden avsliten av händerna, eftersom håren på svansen befanns sträva, som på en säl. Allt fiskköttet var avgnagt också, så att bara de torra skinnen återtod, och de mättade ju ingen, vinter som det var.

Torrfisk och lutfisk äts ännu, över hela Norden.

Så dog också Thore Träbens änka, som hette Thorgrima Galdraskinn, och pestilens och farsoter dödade så många av gårdsfolket, så att bara sju stycken var i livet, av mer än trettio någon månad tidigare – och om de bara hade bränt Thorgunnas sängkläder som hon sa, hade väl detta aldrig hänt. Till slut lät Kjartan kalla på Snorri Gode, som ju var hans morbror, och denne sände honom sin egen son, som hette Thord Katt och en kristen präst dessutom, fast det var lite oklart vad den kraken skulle göra på Snaefellsnaess.

Men Snorri Gode var en lagklok karl, och en stor Lagman dessutom. Man stämde Döingrätt där i huset, som det kallades, en regelrätt domstol, vari de levande väckte åtal emot de döda för att ha plågat dem, begått hemfridsbrott och stulit mat under Julen. Inför sådana anklagelser kunde spökena inte freda sig, för se juridik, det var de rädda för – och slutet blev att de som goda samhällsmedborgare och goda islänningar fick bege sig därifrån.

Ett efter ett lommade spökena så iväg till sin gravhög, där de har bott sedan dess, och på vägen ut fällde de lämpliga repliker, allt enligt Alf Henriksson i ”Isländsk Historia” som är en av de få svenskar, som också har återberättat den här sagan, precis som jag.

”Suttit har jag här, så länge sitta jag fick” sade ett av dem, och ”föga frid har vi väl här att finna” sade ett annat.

Så gick det till, när spökena lämnade gården Frodha, och vad man vet, har där alltså varit lugnt sen dess, men inuti vulkankäglan Helgafell, som ligger på Snaefellsnaes norra sida, bor de döda än, enligt Isländsk folktro – och varje år vid Alvablot, står denna vulkan öppen med en dörr mitt i, likt en enorm gravhög. Tro det den som vill !

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s