Utesittning, ”Pörtet i Tassemarken” och Berättelsen om ”Hära” – Jämtlänningen…

”Å onga sket i vafferjäärn
Å onga sket i vafferjäärn
Å klämd’ åååt

(ur en gammal Jämtländsk visa)

 

Många är de historier jag som Hedning fått höra genom åren. Till mig har de kommit, kollegor och vänner, liksom bröder och systrar i Särimner – nu fler än 700 – och alla som korats, därför att de varit av det rena blodet och det rätta virket. Men sannerligen, sannerligen säger jag eder, mina vänner och fiender – det är icke alla som äro komna, som kan tillhöra de kallade.

”Och vi skall lära dig folkets lag, fast den ej står att läsa i bok” – Minns Berättelserna !

 

Jag kommer ihåg en man från Strömsund, som jag mötte en gång – en riktig ”GarJamt” som var mer än två och tjugo lång till växten, och som såg ut som en kardanknut i ansiktet. han berättade följande historia, som jag lagt på minnet och nu skall återge, även om jag inte kan berätta den på samma dialekt, för trots att jag är Norrlänning till födelseorten, är jag från en annan del av Sverige vad släktskapen angår.

Huvudpersonen i hans historia, förresten – såg ut på samma sätt. Det var ”Hära” eller den Hårde – björnjägaren och tjuvjägaren. Hära bodde långt bort i skogen, ensam i ett pörte eller ett slags barack, följd endast av sina hundar och sin kärring, som var den fjärde i ordningen. Inte mindre än tre kärringar hade han slitit ut, den ena efter den andra. Nu var Hära en gammal karl redan. Han hade blivit svårt sjuk, och låg på sitt yttersta. I hela sitt liv hade han supit till, huggit timmer, jagat och gjort hembränd sprit eller ”Juxt” som han sålt till lapparna. Han hade också skjutit en och annan tam ren i sina dagar, ty Hära var en man som intet fruktade, lappdjävlar och kärringar minst av allt, och som svor och slogs, när han väl kunde.

Men så kom sjukdomen över honom, och där låg han alltså på dödsbädden och svettades i kraftig feber. Att hämta en läkare var det inte tal om, för det var redan försökt; men med den nye prästen i församlingen ville ”Hära” gärna växla ett par ord, innan det var alltför sent.

Mången saga finns ännu, som är värd att minnas

Nu var det vinter och detta hände sig på den tid, då snöskotern ännu inte fanns, så prästen – en blond och försynt pojk söderifrån, som var föga mer än tjugo år gammal – fick pulsa genom snön i en hel dag och en halv natt, innan han kom fram till Häras pörte, för inte ens med släde kom man dit, om hästen inte leddes genom skogen. Nu var prästen inte en sån där ”läsepräst” eller frireligiös djävel, kort och gottutan en riktig präst, en sådan som menade vad han sade, och som läste på innan han sade något – som man nog alltid bör.

Inne i pörtet var det varmt och rökigt, och både katt, hundar och kärringen – som var ganska ung hon med – gömde sig i ett hörn när prästen kom in genom dörren. Så gick han till bädden där Hära låg, alldeles gul i ansiktet och med rödsprängda och febriga ögon, och flera veckors skägg, för underligt nog var denne kraftkarl slätrakad för det mesta – i sin krafts dagar., vill säga. Hagelbössan – hans trognaste ägodel – hängde ännu laddad och klar ovanför sängen, och Hära kunde få tag på den i ett naffs. Ett dricksglas fullt med brännvin stod på kommoden brevid sängen, tillsammans med en tom tallrik och en kopp med något varmt, som Hära icke rört.

Ädde du, som vill predik om Guss nåde !” sa Hära till prästen, fastän svagt, och med hes röst. ”Ja, det är väl därför jag kom” svarade prästen sanningsenligt, och utan större rörelse. ”Kan ‘n då nåden få, som dräfft e människ – me vilje ?” frågade Hära, och reste sig upp i sängen, så att han satt lutad mot väggen med kniven i hand – för en kniv hade han alltid med sig, till och med där..

Originalet till ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” av Nikanor Teratologen – ett viktigt Norrländskt filosofiskt verk, som alla människor känner till…

Prästen förstod, att Häras fråga var ärligt menad, och uttalade sig inte tvärsäkert, som frireligiösa, nyfrälsta och idel hycklare ofta gör. Han bläddrade länge i sin Bibel, innan han fann det rätta svaret, sent omsider – och så svarade han – innerligt och sakta – ”Ja, det vill jag ändå tro, men Herran vet det bättre !

Hära tycktes nöjd med detta svar, och log en smula, liksom för sig själv.

Å ‘n som dräfft två gång – me vilje – Ka’hä få guss nådn – Svar på dänn !”  Nu var det prästens tur att blekna och bli gulaktig i ansiktet, medan Hära satt där stum, fortfarande med ett svagt leende på läpparna, bössan till reds och kniven i hand. Prästen insåg, att detta var en fråga som måste besvaras ytterst noga, och att inte bara själens högst eventuella salighet ur vad som framstod som en elak och förhärdad förbrytare berodde på detta, utan också prästens eget liv. Vid närmare eftertanke tvivlade han faktiskt på, om han skulle komma levande ut ur pörtet igen, så därför betänkte han sig; men så steg han upp och sa: ”Den frågan är jag inte utlärd till att svara på. Men om du vill, ska jag fråga Gud !

Utanför Häras pörte stod en gravhög, stor likt Krankmårtens hög i Krokom, eller som här, Blotsvens Hög på gränsen mellan Upplands och Västmanlands bygder. Och på den högen, satte sig nu den unge prästen. Snön låg tung därute, och kölden var hård. Vinden ven och vädret tilltog, allteftersom kvällen och natten led – men där begick en kristen präst Utesittning, enligt hednisk och asatrogen to – tro det om ni vill, för den tron är ännu levande i det innersta av Norrlands bygder. En gång mötte jag en löjtnant från Boden, som trodde på Vittrorna, fast det förstås är en annan historia. Så satt nu där prästen stilla och ensam i kylan och mörkret, hela natten – för att få svaret på vad han ej hade vetat förut, och därmed på Häras sista fråga.

”Den sittande” från Oseberg-skeppets stora Blotkittel…

När prästen kom in igen, var klockan redan så mycket på vintermorgonen, att solen börjat gå upp. Han var nu likblek i ansiktet, och förfrusen om fingrarna. Han såg skräckslagen ut, och skalv i hela kroppen, men vad sorts syner han sett i natten därute varken ville eller kunde han svara på. Men Häras blick – rödspräng och sträng ännu, fast den kom från en man som var mager och tärd – fick honom att minnas sitt ärende. ”Allt är möjligt, för den som verkligen tror” sa prästen till sist. ”Luther själv sa en gång, att – sola fide – tron allena ! – kan frälsa människorna – men lätt lär detta aldrig, aldrig bli !

Gustav Hedenvind Eriksson (1880 – 1967) – en av Jämtlands stora Hedniska berättare…

Nåå…” sa Hära där han låg i sin sjuksäng, och på sitt dödsläger, med granris under bädden. Sen sa han inte ett ord mer, men gick bara upp och klädde på sig, för efter att ha hört dessa ord från en präst, repade han sig underligt nog, och ville liksom inte vara sjuk längre. Så tog han en god yxa i sin hand, och gick ut på backen för att hugga ved – utan så mycket som en blick på högen, där prästen suttit och brottats med sin gud, och dit fotspår av många slag fortfarande ledde, fast man inte kunde se vad det var för en sorts varelser, som samlats där.

Och Hära slutade sedan att supa – för det mesta – dock undantaget Jul, Midsommar och de flesta större nationella festdagar, ty någon måtta får det ju ändå vara – särskilt i Norrland. Emellertid fortsatte han att fiska och jaga, fast inte på söndagarna, och sin kärring spöade han ändå på med jämna mellanrum, eller när han tyckte att hon förtjänade det, fast inte till överlopps eller i vrede. Slutligen blev Hära också ”Kyrkstöt” eller Kyrkvärd, vilket var både församlingen och den nye prästen till stor nytta och välsignelse, eftersom ingen vågade stå Hära emot, när han kom och propsade på kollekt.

Så dog han ändå, men först efter en lång följd av år, sedan denna märkvärdiga händelse i pörtet utspelat sig, och det är allt, vad som lärs ur denna historia.

Jakob lär ha brottats med sin gud – men törs du alls brottas med din !

Ser ni, goda människor – jag misstror som Hära alla de här läseprästerna, med sin ”tryck på knappen” frälsning. Alla Livets Ordarna. Alla de här, som sätter sig själva i Guds eller Gudarnas ställe, och genast – helst utan att ens så mycket som tänka eller blinka – tror att de kan avgöra, vem som är ”frälst” eller inte. Det gör ändå detsamma vilken religion eller vilken tro vi talar om, för alla de här Satans idioterna finns det ändå nog och övernog av. Det finns de i den hedniska världen som talar så mycket om ”heder”, ”ära” osv trots att de själva är djupt oärliga människor hela bunten, och i sin förbannade småborgerlighet och småskurenhet totalt missförstått Hávamáls kända ord – de om ”domen över död man”.

Det är icke människorna som dömer, eller som skall döma, det säger jag er.

”Domr daudan hvern” är ”Domr Godha” och den fälls av gudarna, icke av människorna. Småaktighet eller ryktbarhet har inget med verklig heder eller ära att göra – ty – vem av er, säger jag, kan avgöra om ”Hära” – tjuvjägare, slagskämpe och brännvinsbrännare samt suput och mycket annat, inte var god nog i sin guds ögon – för vem vore vi att upphöja oss själva så, att vi tror oss kunna avgöra hur Gudarna tänker eller beslutar, och vad som är eftersträvansvärt i deras ögon ?

Att sätta sig själv i guds ställe, eller i gudarnas, är den yttersta hädelsen – för alla troende, oavsett tro.

Oden ger seger åt somliga” står det i Eddan. Det är icke du, käre läsare, och icke heller jag som avgör vem som får komma till Valhall, Trudvang eller de andra Gudaboningarna. Allt detta avgörs av en högre makt, och av de, som verkligen korar valen – och vad det är för makter, vet du kanske. Och endast de som tror – verkligen tror och på allvar – vet, att avgörandet ligger i denna makts händer – icke i människornas.

För se – sannerligen sannerligen säger jag eder – ”Dömen icke, så varder I icke dömda”. Och SÄRIMNERS rike, är icke av denna Världen. Se, jag förkunnar eder Särimner ! Se, jag förkunnar eder något bortom ont och gott, bortom människa och tid. Och de av eder, som haver öron till att höra, ja de höre… ”Hvetud I aen, edha Hvat ?”

”Bledsod be !” om RIKTIG Hedendom istället för fejk…

Det finns en massa dumskallar, sk ”fornsedare” och annat patrask, som påstår att vi Asatrogna Hedningar skulle fira något som kallas ”Solväntan”. En sådan fest har aldrig funnits i Norden. Allt vad de säger är lögn, hittepå, bogus, snack-i-backen inspirerat av kristna adventstraditioner, och det är inte något jag ägnar mig åt, för egen del.

Är man ärlig emot sig själv, makterna, andra människor och själva Hedendomen, ljuger man inte rätt ut, inför något man själv hittat på och går omkring och kallar detta för ”fornt” – det trodde jag alla visste.

Se för övrigt föregående inlägg.

If you are a honest person, and honest towards yourself, your kin, your Trú and other people, you do NOT invent new customs and claim them to be ”ancient”.

ELIMINATE and DESTROY ”Forn Sed” !

Däremot blotar jag med blod, och det har jag alltid gjort.

Såhär års firar de flesta skåningar och hundratusentals andra goda medborgare i vårt land det stora Gåsablotet, genom att äta svartsoppa och stekt gås, till exempel. Får vi tro Dagens Nyheter – denna tidning skulle väl aldrig ljuga för oss, eller hur goda medborgare (håll er för skratt !) så skulle Gåsablotet, eller vanan att äta gäss såhär års ytterst sett gå tillbaka på flera hedniska civilisationer, och härstamma från Isis-kulten i det gamla Egypten. Några bevis eller argument härför framhåller DN inte, men man kan ju notera att nästan alla vapenföra män i det gamla Sparta åt svartsoppa, kokad på blod under långa skeden i sitt liv, och att traditionen med ”Bledsodh” – att koka eller sjuda ihop något med blod fanns redan under Nordisk Bronsålder. Ordet finns inte bara på proto-germanska, utan också i alla anglosaxiska språk.

 

En del personer, som går omkring och kallar sig hedningar vet inte ens, att det engelska ordet ”bless” för välsignelse, kommer av det nordiska begreppet ”att blota, alltså att utföra blodsoffer på hedniskt vis.” Jag citerar:

From Middle English blessen, from Old English blētsian, blēdsian (to consecrate (with blood)), from Proto-Germanic *blōþisōną (to sprinkle, mark or hallow with blood), from *blōþą

 

Också i den gotiska Silverbibeln, skriven av Wulfila på 300-talet, står det mycket riktigt ”Tha bledhsodhade han” om ängeln som gick före döden genom Egypti land, och målade ett tecken med blod på de utvalda människornas hus och dörrar, för att de inte skulle dräpas. Det fanns helt enkelt inte något kristet begrepp som var bra nog som översättning, och därför använde goterna ordet ”blota” även i kristna sammanhang. På island lever det också kvar ännu, men där betyder det idag ”att svära” och har förlorat sin ursprungliga betydelse. Ur ordet ”bless” – att välsigna eller helga med blod – har sedan det nutida engelska ordet ”bliss” – lycksalighet och fröjd – alltså vad man känner efter en god svartsoppsmiddag – grenat ut sig, trots att det har ett annat etymologiskt ursprung, också hämtat från nordiska språk, likt de flesta ord i modern engelska, utom de som kommer från det hedniska latinet.

Alla verkliga hedningar vet också, att det i Olafssaga Tryggva (i episoden om slaget vid  Svolder) står skrivet om skåningarna och svenskarna att de ”satt hemma och slickade sina blotbollar” även om få svenskar idag vet vad en ”bolle” är för något. Det är helt enkelt en cirkelrund, vid skål, ur vilken man inte bara kunde servera svartsoppa, utan också öl – och den använde man långt fram i tiden, ja ända in på 1500-talet, från vilket våra äldsta bevarade svartsoppsrecept stammar. Inte ens en så svårartat falsk och kristen man som Biskop Brask, han som med brasklappar klarade sig ifrån Stockholms Blodbad, (7-9 November) kunde motstå den hedniska svartsoppan.

Ordet ”sodn” – alltså något man sjuder i, en ”sod” är bekant från Eddan, ur berättelsen om det första mjödets skapelse, Bodn, Sodn och Odröder var ju de tre väldiga bryggkar, som Oden drack ur i Gunnlögs gård. Och i Runatal Hávamáls frågar Oden själv mänskligheten:

Veistu, hvé sóa skal?

Alltså ”Vet du, hur man sjuda skall ?” Vet man inte ens det, och förstår man inte hur god svartsoppa blir till, ja då kan man nog inte ens kalla sig för hedning… Modern forskning har också visat, att svartsoppan än idag också är hemmastadd inte bara i Tysklands, Polens utan de flesta Europeiska och många utomeuropeiska länders matkulturer.

Veistu, hvé sóa skal? Att bereda svartsoppa är en KONST som en GOD KVINNA kan berömma sig av…

 

I sin bok ”Svensk Husmanskost” berättar mästerkocken Tore Wretman om hur han som lärling i timtals fick röra i den stora svartsoppskitteln. Att koka buljongen av fläskben eller oxkött, och röra ned grisblod och gåsblod, samt mjöl och kryddor och så röra, röra och åter röra, därför att blodet inte får stelna och koagulera sig är inte lätt, utan en konst, som det tar tid att lära. De flesta svenskar köper idag sin svartsoppa som halvfabrikat – exempelvis i Hötorgshallen och andra finare saluhallar, för att sedan krydda den efter eget behag. Äppelsaft bör alltid ingå, liksom någon knivsudd kanel, och så mald ingefära. Francois Villon, den franske 1400-tals poeten, skrev ju att:

Ett skålpund riven ingefära
det är för en riktig bock
en smaklig spis
Och styva blir sen brösten
på hans kära, och blodet sväller
i hans task...”

De av er som hemfallit åt new age och andra töntiga villoläror, och som vill vara vegetarianer får väl försöka med kantarellsoppa, men jag tror inte ni kommer så långt med det. Gudarna och Gudinnorna kommer inte att höra er, och inte uppfylla era önskningar – för det kommer bara att hända, ifall ni blotar åt dem i svartsoppa och blod. Så har det alltid varit, och så kommer det nog alltid att vara. För övrigt vet jag själv av noggranna fältstudier att döma, bedrivna under många års tid, att svartsoppa har en förunderligt kraftig verkan, på kvinnor såväl som på män och ger dem lust att... ja ni förstår väl själva, eller hur ?  Blodlösa kvinnor, eller vegetarianer, förmår ingenting och intet därvidlag, men har en kvinna ätit svartsoppa, som ju innehåller djurblod och alkohol därtill, så händer det saker. Blodet gör henne uthållig och stark, och med alkoholen släpper de flesta kristna hämningar…

Nog om detta, men så är det med svartsoppan. Inte konstigt då att våra förfäder älskade den, och tog för sig under den mörkaste tiden på året, innan det var tid för julens fest. November var slaktmånad, och så är det fortfarande – Detta är ingenting jag försöker dölja, och för egen del tycker jag man ska vara ärlig och säga som det är, rörande detta med hedendom. I pressen det här året kan vi läsa att sommarens hetta gått hårt åt beståndet av gäss i vårt land, och för varje år vi är med i EU – denna förbannade förtryckarpakt – blir det allt sämre och sämre ställt med vårt svenska lantbruk, och vår förmåga att försörja oss själva, utan utländsk inblandning i vad vi äter och hur vi lever – för sådant vill vi svenskar inte ha.

För egen del äter jag skånska gäss, och skånsk svartsoppa – för det tillhör mitt hedniska kulturarv.

Om ni respekterar vad Asatro är, och vad Hedendomen står för, uppmanar jag er alla att göra samma sak – för vem behöver all fejk, när det finns äkta vara

Gravson – och autentiska folktraditioner

Man kan inte kalla sig ”Kulturbärare” bara för att man själv hittar på vad som ska få kallas kultur, eller ingå i en sådan. Man kan inte påstå, att en sak är ”tradition” bara för att man just uppfunnit denna sak alldeles själv, och sen i reklamsyfte påstår att den skulle vara ”urgammal” bara för att man vill få alla att anamma eller acceptera den – för sådant är inte alls acceptabelt, utan bara ett billigt trick, som vissa ”svänger sig” med.

Är Kalle Ankas Julafton också en ”Urgammal Nordisk Folktradition” därför att den visats i svensk TV sedan 1958 ? Ja döm själva (Arrappappa pappa pappa pappa dia arra bähu bähu bähu säger jag…Det är ju ett VIKTIGT ARGUMENT, eller hur ?)

Jag har redan varit inne på denna tendens inom en del ”nyhedniska” grupperingen nämnd och ingen glömd – när jag skrivit om ”Trollandet med Trollkorset” i ett tidigare inlägg – och hur man helt förvridit betydelsen av vad ett Trollkors var eller är, och hur det såg ut i äldre tider. Gång på gång har jag också nämnt detta med ärlighet, eller att man inte kan påstå att något skulle vara fakta, när det är helt gripet ur luften…

Man kan låta sig i-n-s-p-i-r-e-r-a-s av en tradition, javisst, eller fantisera och spekulera i anslutning till den – men återigen gäller detta med ärligheten, att kunna redovisa var säkra fakta slutar, eller var egna tankar och föreställningar om saker och ting börjar. Man kan också göra en fri och konstnärlig tolkning – men även där kan man vara ärlig nog att säga, eller öppet visa – att allt det där måste tas på vissa givna premisser… Nämligen att det skulle vara just konst, illustrationer, poesi kanske – och därigenom just en fri tolkning… (eller d-a-n-s kanhända – arrapappa pappa dia !)

Sanningen att säga – i denna Alvablotets tid – det var nedan eller tunglet i slaktmånaden November igår – så är det inte alla aspekter av våra folktraditioner som är så särskilt ”trevliga” eller något man sysslar med bara för ”trevlighets” skull – i alla fall inte vad Hedendom och Asatro anbelangar. Den är inget för småttingar, nämligen, och en tro eller livsfilosofi är inte något som man har, bara för att ”ha trevligt” i största allmänhet – att vara hedning och hedonist är heller inte samma sak…

Vi skulle kunna ta det här med den sydsvenska Gravson (Sus Scrofa var. Sepulchralis) som exempel. Den ska för det första inte förväxlas med den mer allmänt förekommande och självlysande Gloson (Sus Scrofa var. Noctilumiscens) – en direkt arvtagare till Frejs egen Gullinbursti, Frejas Hildisvin och många likartade djur – men där Gloson har mycket mer rörelsefrihet och spänner över stora ytor, rör sig Gravson över ett mycket mer begränsat område, nämligen kyrkogårdar, gravhögar och de dödas viloplatser.

Gravson är inget nyttodjur, och är heller inte trevlig att ha och göra med, vilket inte heller Kyrkogrimmen är. (Se tidigare inlägg om detta ämne). Men där Kyrkogrimmen så att säga hade en viss pedagogisk funktion, och anses vara ett väktarväsen, så är Gravson bara ett stort djävla monster, rätt och slätt. Den är kommen ur avgrunden, som en veritabel ”Eater of the Dead”, och den förorsakar bara skada, aldrig nytta. Hel – dödsgudinnan – är inte ett trevligt väsen hon heller, åtminstone inte vad det yttre angår. Och Loke, till exempel, ska vi inte alls tala om, än mindre Fenris, Fafner och de flesta av Jotnar och Thursar, helt igenom skadliga och mycket otrevliga varelser också de…

Hedendom är inte ”gulla gulla”. Hedendom är inte new age, ”vi sätter oss i ringen” eller ”klapp och klang” – även om vissa personer tycks tro det..

I den mån man trodde på sådana här varelser (tron på dem var inte allmänt utbredd, och även i tider av vidskepelse, finns det alltid skeptiker) så var det här något man var direkt rädd för, och ansåg sig ha mycket god anledning att frukta. Redan Gloson – som man bara kunde möta under vissa tider på året, under vissa ritualer, om man var ute sent eller om man helt enkelt förtjänade det var fruktansvärd i sig, för som den skånske författaren Stefan Isaksson äger i en av sina böcker (ISBN 978 91 7331 096 3).

Att det verkligen var ett fasansfullt väsen att skåda rådde det ingen tvekan om: ”Hennes ögon brinna såsom en eld, och äro stora som koppar eller skålar, och när hon grymtar, rungar det ner i själva jorden.. — — Den här vålnaden kallades ofta gravson eller grafson (dailektal stavning) och på sina håll ansågs det att ett mördat barn som legat oupptäckt i jorden i hundra år först kunde förvandlas till gravson… Hörde man hur ett sådant barn låg och ropade nere i jorden kunde man befria det genom att svara på dess rop — —

Men det betydde tyvärr inte att övriga människor slapp oroa sig för att råka ut för ett överfall av detta hemska spöke:

”Det är i synnerhet dem som sysslar med hemliga konster, som har att frukta för gravson. Då han, för att vinna insikt i de fördolda kunskaperna, vid midnattstimmen måste in på kyrkogården för att stjäla ben från de döde eller skrapa malm från klockorna, möter honom gravson med väldiga betar och med de skinande borsten resta som vassa knivar på ryggen. Den rusar mot honom, och hinner han då ej slå benen i kors eller slå en yxa av stål i marken framför sig, springer gravson mellan benen på honom och fläker honom från nedan till ovan”

(Einar Bager, 1917)

Jämför vad jag sagt om min farfar prästen – som kunde en del han också – han hade ”svartkonstbok” till exempel – och tillverkningen av ”Trollavinan” som ju måste göras av död mans ben. Även Gloson hade den fula ovanan att den likt Razorback – ett australiskt monster, också skildrat som ett vildsvin – kunde rusa på människor och vagnar för att klyva dem, men grunden till Gloso-traditionen skall jag komma in på i ett annat inlägg.  Gravson, däremot – attackerade allt och alla – även liken efter begravna missdådare bökade den upp och åt med god aptit, och även i Danelagen, Northumberland och angränsande områden av England var den känd, så tidigt som på medeltiden, vilket alltså k-a-n tyda på att traditionerna om den går tillbaka till hednisk vikingatid, även om man inte kan bevisa den saken.

Men trevlig var den alltså inte, rolig inte heller – om sanningen ska fram.

Redan att se en gravso kunde innebära döden, eftersom den räknades som ett säkert dödsvarsel, likt den norska ”Helhesten” med tre ben. Kelterna, å andra sidan, hade en gudinna kallad Ceridwen, vars namn i en tolkning ska ha betytt ”the great white one” vilket inte är en oäven beteckning på en sugga, och enligt andra källor skulle hon vara gudinna för sanningen, men också döden, förruttnelsen och återuppståndelsen, vilket innebar att hon likt Medea i den grekiska sagan kokade de döda i en stor kittel, som vore hon till hälften Hel och till hälften Freja.

Sök suggan och se sanningen”. ”Bledsod” och ursprunget till ordet ”bless” är att koka och sjuda ihop något med blod…

Döden är som bekant inte så trevlig den heller, och Hedendom är en ytterst allvarlig sak. Det är inget man praktiserar för något nöjes skull, eller som blott och bart en hobby. Och alla sidor av den tillvaro vi alla faktiskt lever i, är inte så förbannat trevliga eller underhållande de heller, vilket är svårt att förneka, särskilt såhär års…

 

 

Om min farfar, och nödvändigheten att hålla sig med en Kyrkogrim…

Min farfar var Kyrkoherde i Skåne, och till på köpet präst i ”Svenska” Kyrkan, men så levde han också på den tiden då den kyrkan faktiskt hade en del med Protestantism och kristendom att göra. Det har den inte längre, som bekant, och numera hyllar den islam, sharia och böneutrop istället. På sitt sätt är det tur att min farfar dog under 1970-talet, och aldrig fick se vad det blev av Sverige, och vad som har hänt här.

I den gamla prästgård där min farfar bodde, har numera ett strävsamt lantbrukarpar tagit över

Som präst var han frisinnad, och märkligt liberal – i alla fall på sin ålderdom, då jag lärde känna honom. Han var inte bara med i Svenska Fornminnesföreningen, som fortfarande finns kvar, utan stödde den också genom ”föredrag med ljusbilder” som det hette dåförtiden – och en del av hans föredragsmaterial har jag kvar. En av hans övertygelser på gamla dagar var att vilken religion en präst utövar egentligen kan göra detsamma i slutändan är ändå alla religioner till för samma sak, eller tre saker: Att se till att barn blir någorlunda väl mottagna i sin ätt, att äkta makar behandlar varann någorlunda bra, och att människor till sist kommer i jorden på ett någorlunda bra sätt…

Observera användningen av ordet ”någorlunda”. Min farfar brukade säga att människor bara är människor oavsett, och att präster och dignitärer i en eller annan religiös hierarki därför inte skall vänta sig för mycket av dem. De flesta präster vill inte erkänna detta, förstås, men sanningen är att de flesta människor på jorden inte alls är ”troende” oberoende av vad de nu ska anses tro på. De flesta använder religionen bara ibland, eller då det verkligen behövs, som vid bröllop eller begravningar till exempel, och det är faktiskt så att kyrkor och samfund är till för församlingarnas skull, och inte tvärtom – även om det hela tiden finns påvar, biskopar, självutnämnda ”Riksgydjor” och Ärke- någonting (Riksmiffon och Ärkenöt finns det gott om, inte minst i dagens Sverige) som tror att människorna är till för tron, och inte tvärtom, och för att de själva ska ha undersåtar att trycka ned och beskatta.

Slutligen gick min farfar också så långt, att han hävdade att en kristen präst inte egentligen behöver tro på någon ”Gud” men att det förstås underlättar…Han var under hela sitt liv övertygad anti-nazist, vilket jag också alltid varit och ännu är. I en av de många bokverk jag ärvt efter honom – Schück och Wartburgs litteraturhistoria från 1920-talet står det på ett ställe en berömmande fras angående ”den nya rörelsen” i Tyskland, men min farfar har skrivit med bläck i kanten, med sin karaktäristiska, spetsiga handstil: ”Nej ! Den är alltigenom ond!”.

Han skrev alla sina predikningar själv – det fanns en tid när präster i Sverige faktiskt gjorde detta – och alltid som first draft, precis som när jag skriver mina blogginlägg. Jag har kvar några stycken av dem. Den allra märkligaste är den han skrev den mörka Julen 1941, då mycket var annorlunda i Världen. Sverige var inringat, och fortfarande neutralt, men förutom Storbritannien och Schweiz, var så gott som alla länder i Europa under tysk ockupation. Och min farfar stod i Görslövs kyrka, och bad Gud fader själv välsigna George S Patton, Bernhard Montgomery och de Allierade vapnen. Ja – ni läste rätt. Julen 1941 var USA inte ens med i kriget, och knappast någon människa i Sverige visste vilka Patton och Montgomery var – den senare var armékårschef i England, och skulle först i Maj 1942 komma till Nordafrika – men min farfar var en beläst man, och kanske anade han vad som komma skulle. Hade den där predikan skrivits 1944 istället, hade det inte varit någon konst att hålla den alls, men nu är den som sagt daterad 1941, och i min ägo.

Först under hans sista årtionde i livet – 1970-talet tummade han något på sina principer, och höll de originalpredikningar han hållit mer än trettio år tidigare en andra gång, men då var han också stationerad någonannanstans i det landskap han verkade i och älskade, och räknade följaktligen med att ingen av hans församlingsbor skulle märka detta. Däri blev han sannspådd, för det gjorde de inte heller. För övrigt var han mycket ”straight” som präst, och gjorde aldrig några egna tolkningar, tillägg eller förklaringar, som prästerna i ”Svenska” Kyrkan har för sed nuförtiden. Ånej. Han predikade skriftens ord, som de stod, som de var tryckta och som de faktiskt var – inget annat ! Slutligen var han också övertygad om att allt ”prästeri” egentligen är hantverk – och sak samma vilken religion det nu sker i – ”hantverket” kommer man aldrig ifrån, lika lite som en snickare kan avsäga sig detta.

Patton – Pansargeneralen. Den Allsmäktiges eget redskap, om man fick tro min farfar…

Han var bosatt i den lilla byn Nordanå utanför Malmö under kriget, strax nära Bulltofta Flygfält, och F 10-flottiljen. Det är inte en oviktig upplysning, för av de 342 utländska flygplan som nödlandade eller kraschade på svenskt territorium under Andra Världskriget, bestod över 180 av fyrmotoriga tunga bombplan, som landade på just Bulltofta – eller förolyckades i närheten. Malmö bombades minst tre gånger, och gårdar i Nordanås omgivningar minst två, även om det är bortglömt nu. Under Juli 1944 landade inte mindre än 30 bombplansbesättningar på två dygn, och eftersom varje besättning uppgick till 10-12 personer – ibland svårt skadade – fanns det en hel del att göra för präster i grannskapet, i alla fall enligt min far, som också var med. Inte ens flottiljchefen på F10 kunde någon engelska, men min farfar kunde, i alla fall nog för en och annan predikan…

En B-17 G ”Flying Fortress” kraschad vid F10-fältets ena kant…

Separata krigskyrkogårdar för USAF:s och RAF:s personal finns fortfarande i Malmö och Helsingborg (Pålsjö) där denna bild är tagen.

Somliga flygplan totalhavererade i närheten, bland annat i Kågeröd – och i vissa fall fanns det knappt något kvar att begrava, än mindre några överlevande. I andra fall hölls begravningarna som planerat. Jag ska skriva mer om allt detta vid ett annat tillfälle, men kanske var det inte så konstigt att min farfar – efter kriget – började ägna sig åt folkminnesforskning, antikvitets-samlande och annat sådant istället. På besök i trakten av Sövde-sjöarna – där det också låg en flygbas – kom han förbi Stora Herrestads kyrka där man än idag håller sig med en med vädurshorn försedd Kyrkogrim till exempel.

Genom torngluggarna överst i denna kyrka ska en Kyrkogrim visa sig, vid så gott som varje begravning…

Få människor idag vet väl vad en Kyrkogrim är för något, men min farfar visste det onekligen, eftersom han faktiskt såg den. Och det är han inte den enda som gjort. Han visste ett och annat om skrock och vidskepelse också, bland annat hur man gör en Trollavina, till exempel. För att kunna göra en sådan behöver man först och främst ”död mans ben” vilket man bara kan gräva upp på kyrkogården – helst då från liket efter en dömd förbrytare, som slutat sitt liv i galgen, men sådana lik är rätt svåra att få tag i nuförtiden. Så binder man fast benet i en lång sentråd, och svänger det så i en cirkel över huvudet – alla troll och allt ont i närheten lär fly hals över huvud vid det vinande läte, som uppstår.…och inom parantes bör sägas, att ”Trollavinan” är en helskånsk variant på ett av mänsklighetens äldsta musikinstrument överhuvudtaget, som finns i många kulturer.. Tyvärr hjälper detta magiska vapen inte emot ”Nät-troll” som ju är mycket vanliga nuförtiden, och det är kanske synd... men en Trollavina i original, förvaras fortfarande hemma hos min farfars andra änka, som ännu lever. Han var ganska svag för kvinnfolk, nämligen, fastän han var präst – särskilt då vackrare och yngre kvinnor – och även denna egenskap har gått i arv till mig…

Visste ni att den gamla skånska adelsätten Trolle har ett huvudlöst troll, och vad som verkar vara huvudet av en Kyrkogrim i sin vapensköld ?

Även Heimdall, gudarnas väktare vid Bifrosts krön, har av hävd alltid avbildats med gumshorn på huvudet… Ett rent sammanträffande, eller ??

Man kallar Kyrkogrimmen för ett ”väktarväsen” och folktraditionen i Skåne förklarar dess existens genom att man skulle ha begravt en svart hund, en tupp, en kalv, en gumse eller rentav en levande människa (i form av en till döden dömd mördare och brottsling) när de allra tidigaste och äldsta kyrkorna i landskapet byggdes, alltså på 1100-talets början. Enligt en forskare vid namn John Pape – vars verk om Kyrkogrimmen gavs ut postumt år 1946 – finns detta väsen bara i Skåne och Danmark, men det har senare visat sig vara fel i sak. Kyrkogrimmen som företeelse lär finnas i det svenska Finland också, och det tyder på att det är en mycket gammal tradition, eftersom den även där skall kunna spåras ned till åtminstone 1100-talet, och då talar det mesta för att detta är hedniska föreställningar från början. Den som ska göra en Trollavina, förresten, får noga hålla sig undan den stångande Kyrkogrimmens angrepp, eftersom denne bevakar Kyrkogården, och tur är väl det…

För sju år sen dog en åttaårig svensk flicka på en kyrkogård, när hon välte omkull en gravsten. I år – 2018 – hände nästan samma sak igen. Ett barn till var nära att förlora livet – på samma kyrkogård… Enligt min farfar hade traditionen med Kyrkogrim en pedagogisk funktion – man skrämde barnen med den, och lärde dem att hålla sig borta från de dödas gravar och inte skända, vad som heligt är. idag har vi inte längre sådana traditioner, och mycket riktigt ser vi vad som händer. Men, så länge folk tog Kyrkogrimmen på allvar, var till och med fornminnen fredade…

Kyrkogrim enligt den svenske tecknaren Johan Egerkrans

 

I en av mina ”source books” – boksamlande går som en tradition genom min släkt, ISBN 0140047530 står det skrivet, att ”Church Grims” finns i Norra England och Danelagen, alltså just de områden på de brittiska öarna, där den vikingatida kolonisationen var som störst. I Skåne trodde man, att den person som dog först på det nya året måste bli Kyrkogrimmens hjälpreda, och springa efter den och jaga allehanda missdådare i ett helt år – tills att avlösning kommer i form av nästa nyår, och nästa först döda döing. I England och även Skottland ska man ha trott samma sak – den först döde på en ny kyrkogård tvingades bli dess väktare – och därför begravde man gärna en svart hund eller en gumse istället…

Kyrkogrimmen ska emellertid inte förväxlas med Gravson eller Gravsuggan, en släkting till Gloson, men med ett begränsat utbredningsområde… mer om dessa odjur i kommande bloggar.. Och allt det har jag, från säker källa…