Utesittning, ”Pörtet i Tassemarken” och Berättelsen om ”Hära” – Jämtlänningen…

”Å onga sket i vafferjäärn
Å onga sket i vafferjäärn
Å klämd’ åååt

(ur en gammal Jämtländsk visa)

 

Många är de historier jag som Hedning fått höra genom åren. Till mig har de kommit, kollegor och vänner, liksom bröder och systrar i Särimner – nu fler än 700 – och alla som korats, därför att de varit av det rena blodet och det rätta virket. Men sannerligen, sannerligen säger jag eder, mina vänner och fiender – det är icke alla som äro komna, som kan tillhöra de kallade.

”Och vi skall lära dig folkets lag, fast den ej står att läsa i bok” – Minns Berättelserna !

 

Jag kommer ihåg en man från Strömsund, som jag mötte en gång – en riktig ”GarJamt” som var mer än två och tjugo lång till växten, och som såg ut som en kardanknut i ansiktet. han berättade följande historia, som jag lagt på minnet och nu skall återge, även om jag inte kan berätta den på samma dialekt, för trots att jag är Norrlänning till födelseorten, är jag från en annan del av Sverige vad släktskapen angår.

Huvudpersonen i hans historia, förresten – såg ut på samma sätt. Det var ”Hära” eller den Hårde – björnjägaren och tjuvjägaren. Hära bodde långt bort i skogen, ensam i ett pörte eller ett slags barack, följd endast av sina hundar och sin kärring, som var den fjärde i ordningen. Inte mindre än tre kärringar hade han slitit ut, den ena efter den andra. Nu var Hära en gammal karl redan. Han hade blivit svårt sjuk, och låg på sitt yttersta. I hela sitt liv hade han supit till, huggit timmer, jagat och gjort hembränd sprit eller ”Juxt” som han sålt till lapparna. Han hade också skjutit en och annan tam ren i sina dagar, ty Hära var en man som intet fruktade, lappdjävlar och kärringar minst av allt, och som svor och slogs, när han väl kunde.

Men så kom sjukdomen över honom, och där låg han alltså på dödsbädden och svettades i kraftig feber. Att hämta en läkare var det inte tal om, för det var redan försökt; men med den nye prästen i församlingen ville ”Hära” gärna växla ett par ord, innan det var alltför sent.

Mången saga finns ännu, som är värd att minnas

Nu var det vinter och detta hände sig på den tid, då snöskotern ännu inte fanns, så prästen – en blond och försynt pojk söderifrån, som var föga mer än tjugo år gammal – fick pulsa genom snön i en hel dag och en halv natt, innan han kom fram till Häras pörte, för inte ens med släde kom man dit, om hästen inte leddes genom skogen. Nu var prästen inte en sån där ”läsepräst” eller frireligiös djävel, kort och gottutan en riktig präst, en sådan som menade vad han sade, och som läste på innan han sade något – som man nog alltid bör.

Inne i pörtet var det varmt och rökigt, och både katt, hundar och kärringen – som var ganska ung hon med – gömde sig i ett hörn när prästen kom in genom dörren. Så gick han till bädden där Hära låg, alldeles gul i ansiktet och med rödsprängda och febriga ögon, och flera veckors skägg, för underligt nog var denne kraftkarl slätrakad för det mesta – i sin krafts dagar., vill säga. Hagelbössan – hans trognaste ägodel – hängde ännu laddad och klar ovanför sängen, och Hära kunde få tag på den i ett naffs. Ett dricksglas fullt med brännvin stod på kommoden brevid sängen, tillsammans med en tom tallrik och en kopp med något varmt, som Hära icke rört.

Ädde du, som vill predik om Guss nåde !” sa Hära till prästen, fastän svagt, och med hes röst. ”Ja, det är väl därför jag kom” svarade prästen sanningsenligt, och utan större rörelse. ”Kan ‘n då nåden få, som dräfft e människ – me vilje ?” frågade Hära, och reste sig upp i sängen, så att han satt lutad mot väggen med kniven i hand – för en kniv hade han alltid med sig, till och med där..

Originalet till ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” av Nikanor Teratologen – ett viktigt Norrländskt filosofiskt verk, som alla människor känner till…

Prästen förstod, att Häras fråga var ärligt menad, och uttalade sig inte tvärsäkert, som frireligiösa, nyfrälsta och idel hycklare ofta gör. Han bläddrade länge i sin Bibel, innan han fann det rätta svaret, sent omsider – och så svarade han – innerligt och sakta – ”Ja, det vill jag ändå tro, men Herran vet det bättre !

Hära tycktes nöjd med detta svar, och log en smula, liksom för sig själv.

Å ‘n som dräfft två gång – me vilje – Ka’hä få guss nådn – Svar på dänn !”  Nu var det prästens tur att blekna och bli gulaktig i ansiktet, medan Hära satt där stum, fortfarande med ett svagt leende på läpparna, bössan till reds och kniven i hand. Prästen insåg, att detta var en fråga som måste besvaras ytterst noga, och att inte bara själens högst eventuella salighet ur vad som framstod som en elak och förhärdad förbrytare berodde på detta, utan också prästens eget liv. Vid närmare eftertanke tvivlade han faktiskt på, om han skulle komma levande ut ur pörtet igen, så därför betänkte han sig; men så steg han upp och sa: ”Den frågan är jag inte utlärd till att svara på. Men om du vill, ska jag fråga Gud !

Utanför Häras pörte stod en gravhög, stor likt Krankmårtens hög i Krokom, eller som här, Blotsvens Hög på gränsen mellan Upplands och Västmanlands bygder. Och på den högen, satte sig nu den unge prästen. Snön låg tung därute, och kölden var hård. Vinden ven och vädret tilltog, allteftersom kvällen och natten led – men där begick en kristen präst Utesittning, enligt hednisk och asatrogen to – tro det om ni vill, för den tron är ännu levande i det innersta av Norrlands bygder. En gång mötte jag en löjtnant från Boden, som trodde på Vittrorna, fast det förstås är en annan historia. Så satt nu där prästen stilla och ensam i kylan och mörkret, hela natten – för att få svaret på vad han ej hade vetat förut, och därmed på Häras sista fråga.

”Den sittande” från Oseberg-skeppets stora Blotkittel…

När prästen kom in igen, var klockan redan så mycket på vintermorgonen, att solen börjat gå upp. Han var nu likblek i ansiktet, och förfrusen om fingrarna. Han såg skräckslagen ut, och skalv i hela kroppen, men vad sorts syner han sett i natten därute varken ville eller kunde han svara på. Men Häras blick – rödspräng och sträng ännu, fast den kom från en man som var mager och tärd – fick honom att minnas sitt ärende. ”Allt är möjligt, för den som verkligen tror” sa prästen till sist. ”Luther själv sa en gång, att – sola fide – tron allena ! – kan frälsa människorna – men lätt lär detta aldrig, aldrig bli !

Gustav Hedenvind Eriksson (1880 – 1967) – en av Jämtlands stora Hedniska berättare…

Nåå…” sa Hära där han låg i sin sjuksäng, och på sitt dödsläger, med granris under bädden. Sen sa han inte ett ord mer, men gick bara upp och klädde på sig, för efter att ha hört dessa ord från en präst, repade han sig underligt nog, och ville liksom inte vara sjuk längre. Så tog han en god yxa i sin hand, och gick ut på backen för att hugga ved – utan så mycket som en blick på högen, där prästen suttit och brottats med sin gud, och dit fotspår av många slag fortfarande ledde, fast man inte kunde se vad det var för en sorts varelser, som samlats där.

Och Hära slutade sedan att supa – för det mesta – dock undantaget Jul, Midsommar och de flesta större nationella festdagar, ty någon måtta får det ju ändå vara – särskilt i Norrland. Emellertid fortsatte han att fiska och jaga, fast inte på söndagarna, och sin kärring spöade han ändå på med jämna mellanrum, eller när han tyckte att hon förtjänade det, fast inte till överlopps eller i vrede. Slutligen blev Hära också ”Kyrkstöt” eller Kyrkvärd, vilket var både församlingen och den nye prästen till stor nytta och välsignelse, eftersom ingen vågade stå Hära emot, när han kom och propsade på kollekt.

Så dog han ändå, men först efter en lång följd av år, sedan denna märkvärdiga händelse i pörtet utspelat sig, och det är allt, vad som lärs ur denna historia.

Jakob lär ha brottats med sin gud – men törs du alls brottas med din !

Ser ni, goda människor – jag misstror som Hära alla de här läseprästerna, med sin ”tryck på knappen” frälsning. Alla Livets Ordarna. Alla de här, som sätter sig själva i Guds eller Gudarnas ställe, och genast – helst utan att ens så mycket som tänka eller blinka – tror att de kan avgöra, vem som är ”frälst” eller inte. Det gör ändå detsamma vilken religion eller vilken tro vi talar om, för alla de här Satans idioterna finns det ändå nog och övernog av. Det finns de i den hedniska världen som talar så mycket om ”heder”, ”ära” osv trots att de själva är djupt oärliga människor hela bunten, och i sin förbannade småborgerlighet och småskurenhet totalt missförstått Hávamáls kända ord – de om ”domen över död man”.

Det är icke människorna som dömer, eller som skall döma, det säger jag er.

”Domr daudan hvern” är ”Domr Godha” och den fälls av gudarna, icke av människorna. Småaktighet eller ryktbarhet har inget med verklig heder eller ära att göra – ty – vem av er, säger jag, kan avgöra om ”Hära” – tjuvjägare, slagskämpe och brännvinsbrännare samt suput och mycket annat, inte var god nog i sin guds ögon – för vem vore vi att upphöja oss själva så, att vi tror oss kunna avgöra hur Gudarna tänker eller beslutar, och vad som är eftersträvansvärt i deras ögon ?

Att sätta sig själv i guds ställe, eller i gudarnas, är den yttersta hädelsen – för alla troende, oavsett tro.

Oden ger seger åt somliga” står det i Eddan. Det är icke du, käre läsare, och icke heller jag som avgör vem som får komma till Valhall, Trudvang eller de andra Gudaboningarna. Allt detta avgörs av en högre makt, och av de, som verkligen korar valen – och vad det är för makter, vet du kanske. Och endast de som tror – verkligen tror och på allvar – vet, att avgörandet ligger i denna makts händer – icke i människornas.

För se – sannerligen sannerligen säger jag eder – ”Dömen icke, så varder I icke dömda”. Och SÄRIMNERS rike, är icke av denna Världen. Se, jag förkunnar eder Särimner ! Se, jag förkunnar eder något bortom ont och gott, bortom människa och tid. Och de av eder, som haver öron till att höra, ja de höre… ”Hvetud I aen, edha Hvat ?”

Annonser

Folkligt Motstånd mot religiöst tvång får stöd i Metro

Tidningen Metro publicerade en intressant debattartikel idag. Jag ser att mina Hedniska Tankar börjar bära frukt hos allt fler och fler medborgare. Författaren Per Glavå reagerar emot de många religiösa övergreppen emot barn i vårt land, och hela Världen över. Han skriver:

Det är den enskilde som i vuxen ålder själv ska bestämma över sin tro och välja om hen vill utöva den. Det må vara som kristen, humanist, scientolog, agnostiker, muslim, naturalist eller kanske buddhist.

Barn ska inte tvingas in i några kristna samfund via ”Dop” eller andra dumheter. Man kan tilldelas ett språk, ett medborgarskap eller en nationalitet via födseln, likaväl som en kultur, vilket FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna faktiskt förutsätter. Men religion är och förblir något som förutsätter ett aktivt, medvetet val, och ett nyfött barn är inte i stånd att välja. Och Per Glavå fortsätter:

Barns rättigheter är överlag mycket starka i Sverige. Vi har sedan länge en lag mot fysisk bestraffning, vi har barnombudsman, en socialtjänst som aktivt skyddar utsatta barn och vi har ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter som träder i kraft 1 januari 2020. Ändå tillåts dop, omskärelse, konfirmation och religiösa grundskolor. Ovanstående kan pågå med hjälp av det vi kallar religionsfrihet. Men för barnet finns ingen frihet. Föräldrar ges i religionens namn frihet att utsätta sina egna barn för bestående fysiska och mentala övergrepp. Detta gör begreppet religionsfrihet märkligt då det inte alls innebär frihet för barnet. Religionsfriheten är mycket viktig men inte på bekostnad av barns rättigheter vilket också görs tydligt i Europakonventionen:

”Envar skall äga rätt till … religionsfrihet … med hänsyn till andra personers fri- och rättigheter.”

Om det i praktiken innebär att friheten för den ene är att få tvinga den andre, då handlar det om tvång och inget annat.

— —

Som förälder har du stort ansvar för dina barns uppfostran. Den moraliska kompass du lägger ut blir viktig för resten av livet, liksom de värderingar du delar med dig av. Men du har också stort ansvar att uppfostra ditt barn till en självständig och fritt tänkande individ som själv väljer vad den ska tycka eller tro.

Så långt Per Glavå alltså, en skribent vars författarskap och gärning är helt obekant för mig sedan tidigare. Jag måste säga att han har rätt. Det här är vad jag själv, och Humanisterna – med Christer Sturmark och andra i spetsen – har kämpat för i många år, och även om alla inom den Hedniska och Asatrogna rörelsen i Sverige kanske inte delar min uppfattning, så tror jag faktiskt att de flesta medborgare i landet delar den.

Oavsett vilken religion det nu är fråga om, så ska omyndiga personer inte tvingas med i någon sorts religiös rörelse emot sin vilja.

Igår nådde oss nyheten om hur extrema muslimer med hjälp av frikostiga ”ekonomiska bidrag” driver sk ”religiösa friskolor” inuti Sverige. Allt sker med vissa politiska partiers uttryckliga stöd och goda minne. Svenska Dagbladet har med hjälp av forskaren Magnus Normark, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) avslöjat hur det Saudiska Kungahuset försöker sprida extrem islam i Sverige. Det rör sig om summor runt 100 miljoner kronor, och särskilt utsända Wahabitiska Imamer, som ska inplanteras i Sverige från Saudi-Arabien, en av Världens allra värsta förtryckarregimer. Varför tillåter vi alls sådant att få ske i vårt eget land ?

I Ryssland, ett nära grannland, har man sedan några år ett förbud (ofta hårt kritiserat i väst) för ”utländska agenter” att finansiera olika sorters verksamhet inne i det egna landet. Syftet är bland annat, att just förhindra att det byggs upp någon ”islamisk stat” eller religiöst styrda ”parallell-samhällen” inne på ryskt område – för där accepterar man inget sådant, och det bör vi svenskar heller inte göra. Flera debattörer – till och med inom Socialdemokratin, som länge hållit islamisterna bakom ryggen och försvarat dem – börjar nu ifrågasätta alla religiösa friskolor överhuvudtaget. Man har till och med vädjat till Jan Björklund och det förment Liberala partiet i Sverige att byta åsikt – men, ingenting har hjälpt.

Vi har också en mycket märklig myndighet vid namn SST här i Landet Löfvén, som varje år delar ut närmare 100 miljoner kronor i bidrag åt olika sorters anti-demokratiska religiösa grupper, vars värdegrund starkt skiljer sig från det svenska samhället. Detta är särskilt aktuellt just idag, nu när vad som är kvar av Regeringen Löfvén ska presentera sin budget för nästa år. Bland annat är ju hela Försvaret och Polisen kraftigt underfinansierad, och Rättssamhället redan i gungning – så varför fortsätter man lägga pengar på Islam, och andra Monoteistiska religioner ? Vi ger bidrag för att sprida Katolicism i vårt eget land med mer än 6 miljoner om året. Katolicismen är en religion, som vidhåller sitt abortmotstånd och sysslar med Exorcism, alltså djävulsutdrivning, allt enligt officiella uppgifter från Vatikanen, och Chefsexorcisten där.

Tycker vi verkligen, att svenska skattepengar ska gå till sådant ? Överensstämmer det ens med den förmodade ”Värdegrund” som vår Regering eller för den delen svenska folket kan antas ha ??

Enligt SST:s officiella hemsida, vräker vi ut mer än 40 miljoner årligen på att islamisera vårt eget land ligger det egentligen i den svenska allmänhetens intresse ?

SST vägrar samtidigt sen flera år, att ge Humanisterna någon som helst form av bidrag, och förutom en struntsumma – inte ens 400 000 kr – till Sveriges Buddhister, så har man under hela sin existens bara och endast bara erkänt Monoteistiska samfund som de enda berättigade bidragstagarna. Man vägrar att erkänna Polyteistiska religioner, till exempel; och man vägrar också att ge bidrag till de enda religioner som verkligen hör hemma i Sverige, alltså Asatro och Samisk religion.

Och på detta sätt fortsätter SST:s meningslösa miljonrullning, år efter år.

SST:s handläggare består till stor del av frireligiösa kristna, samt personer från islamsk kultur – som rakt fram sitter och ger bidrag åt sig själva, eller åtminstone rörelser, de själva är medlemmar i. I alla andra fall med myndigheter runt om i Sverige skulle detta kallas för ett solklart fall av ”jäv” eller tjänstemanna-styre, men personerna bakom SST blir aldrig granskade, eller ställda till svars.. Också den sk ”Allmänna Arvsfonden” – en fond som tar hand om alla ”Dana-arv” i Sverige, eller kvarlåtenskapen efter döda svenskar utan arvingar – styrs numera efter en mycket märklig politik. Till och med Sveriges Radio har erkänt, att stora summor av de mer än 750 miljoner som betalades ut ur denna fond förra året, gått till terror-misstänkta och anti-demokratiska organisationer – i flera fall med klara kopplingar till just extrem islam…

Någon ”allmän arvsfond” finns inte i något land på hela Jorden, utom Sverige och Island, enligt vad som påstås.

Och att ge statsbidrag för att utöva främmande religioner, görs knappast i något annat land i hela Västvärlden, utom just Sverige.

Se på USA till exempel – eller andra verkligt liberala länder. Där ges inte en enda cent, inte en enda dollar till någon kyrka överhuvudtaget – varken av statliga eller federala myndigheter. Ändå finns det inget religiöst samfund i Amerika som går i konkurs, vad det nu kan bero på. Nejdå. Kissoliker och Lorteraner, Presbytarianer och Lebytarianer, Mormoner med Hormoner och Sjundedagsadventister samt Söderns baptister – allesammans klarar de sig själva, utan statlig inblandning.

Fler debattörer än jag själv har gång på gång påpekat det här, men ändå fortsätter man att göra religiösa samfund till bidragsberoende .

Världen över tycker de flesta regeringar, att religion är människornas ensak, som de själva får betala för, men ingenting som ska statsfinansieras.

Det är faktiskt ganska lätt att förstå en sådan uppfattning. Varför skall jag som svensk vara med och finansiera fundamentalistiska grupper, som jag inte alls kan sympatisera med ? Varför ska jag finansiera min grannes religion, som jag inte delar, inte är med i, och inte vill betala för ?

Varför är det bara Monoteistiska religioner som ska ha bidrag ? De tre stora ökenreligionerna vägrar ju att erkänna någon annan gud än sin egen – ”du ska inte ha några andra gudar jämte mig” står det ju i den kristna bibeln – och hur går det ihop med påståendet om att vi ska ha ett ”Multikulturellt” svenskt samhälle ? Vissa personer påstår till och med, att vi skulle ha ”Multikulturalism” som någotslags grundlag – utan att kunna ange vilken paragraf det nu står i, i så fall.

Multikulturalism förutsätter Polyteism, men utesluter en gång för alla samtliga Monoteistiska religioner, per ren definition. Och dessa får man då sluta ge bidrag till, ifall man nu alls skall vara någon anhängare av det ”Multikulturella” samhällsexperimentet…