En liten Saga inför Julen: Torleif och Jarl Håkan…. (Norrönt Tungo-Nid från Svitjods Sorgedalar !)

Nu vänder vi oss bort från de kristnas ständigt återkommande tokerier för ett tag.

Istället skall jag berätta en finstämd och lärorik Hednisk och Asatrogen Saga för er, såhär inför Julen.

Den stod ursprungligen att läsa i en gammal bok av Eddaöversättaren Axel Ulrik Bååth, som 1895 utgav en bok med utdrag ur Isländska Sagor i original. Boken finns numera att läsa på nätet, tack vare ”Projekt Runeberg”, och den har också utgetts i ny upplaga av Göteborgs Universitet för några år sedan.

Också Göteborgs-Posten återgav denna saga i en liten skrift betitlad ”Den heliga vreden – svensk polemik från vikingatid till folkhem” som fortfarande kan finnas att få tag i på en del antikvariat. Jag publicerar sagans text i något moderniserad språkdräkt; och med vissa smärre ändringar, trots att det bär mig emot, därför att språksinnet hos dagens svenskar är mycket svagt utvecklat och eftersom en del av mina läsare inte förstår 1800-tals svenska längre. Det isländska originalet till denna berättelse heter Þorleifs þáttr jarlsskálds, och vi vet att innehållet i den antagligen är sant till stora delar, eftersom det också bekräftas av andra historiska källor. Så till exempel är Det stora Jarlsnidet bekant fråOdd munks Óláfssaga och i Hauk Valdísarsons Íslendingadrápa från sent 1100-tal, där Torleif i 18:e strofen kallas þulr, något som Finnur Jónsson översätter ”trollkarl”, men som heter thul, alltså en trollkunnig skald

 

Vid Kung Sven Tveskäggs hov vistades en gång en islänning vid namn Torleif Åsgersson. Han hyste rättvist agg till Jarl Håkan av Norge, eftersom denne hade plundrat och bränt det skepp Torleif landade med i Viken, och låtit hänga alla Torleifs män. Då Torleif någon tid vistats hos Kung Sven, blev han så svårmodig att han knappast ville dricka Jul, eller slå sig ned vid bordet hos sina gilleskamrater. När kung Harald Blåtand märkte detta, lät han kalla till sig Torleif och sporde honom: ”Vad vållar ditt missnöje ? Du rättar dig ju knappast efter våra seder här ??

Konung,” svarade Torleif – ”Du har väl hört talesättet att den som spörjer en annan man om hans trångmål, själv måste befria honom därifrån, så framt han vill vara den mannens vän ?

Säg du mig orsaken ändå,” sade Kungen. ”Jag har nu i vinter diktat några strofer om Håkan Jarl, och det skulle bedröva mig mycket om jag inte fick Orlov av dig, för att resa till Norge och där framsäga dem för Jarlen” sa Torleif.

Du ska visst få Orlov, ” sa Kungen, ”men jag vill inte mista en så god man som du. Därför skall du lova mig att komma åter, det fortaste du förmår, för all din skicklighets skull

Sven Tveskägg blev ensam kung över hela Danmark, Rügen, Norge och England…

Detta lovade Torleif, och sedan skaffade han sig överfart till Norge. Så kom han till Trondheim. Då uppehöll sig Håkan jarl i närheten, på Lade Kungsgård. Torleif klädde sig nu som en åldrig stavkarl, och repade upp ett långt hamprep, som han hade till skägg. Så tog han en stor säck och dolde den under paltorna, så att det skulle se ut som om han åt den mat han stoppade i säcken, för öppningen på den fanns uppe under skägget, och gömdes helt av detta. Sedan tog han två gamla skidstavar och fäste jättestora broddar på dem, och sen började han haltande och kutryggig gå stavgång.

Slutligen kom han fram till Lade, och då var där Julafton.

Vid Lade Gård utanför Trondheim hittade man redan 1914 spår efter en enorm vikingahall…

Jarl Håkan satt i sitt högsäte och hade omkring sig många stormän, som han bjudit till Julgille. Nu gick Torleif, utspökad till en gammal gubbe, rakt in i salen; helt utan lov. När han kommit till tröskeln, började han stappla och ragla fram, lutade sig tungt på stavarna och knuffade undan de tiggare, som samlats vid ingången i hopp om ett mål mat. Till slut satte han sig nederst vid dörren i salen. Så började han skuffa alla som där satt, som om han ville komma i strid med dem. De blev retade, men när han dängde till dem med kraft, ryggade de förfärat tillbaka. Härav uppkom stoj och rop, så att det hördes över hela salen.

Då frågade Jarlen vad detta skulle betyda, och till svar fick han höra att det var en stark och ondsint gammal gubbe, som kommit dit in. Jarlen lät kalla honom till sig, men när Torleif stod inför Jarl Håkan, svarade han honom mycket knapphändigt. Jarlen sporde honom efter namn och ätt, samt odal.

Mitt namn är mycket ovanligt” svarade Torleif. ”Jag heter Niding Gjallandeson, och kommer från Svitjods sorgedalar. Ofta kallas jag Niding den Närgångne. Vida har jag farit, och många hövdingar har jag gästat. Nu är jag mäkta gammal vorden, och orkar knappt säga mitt namn för glömskas skull, men mycket har jag fått höra talas angående ditt hövdingaskap, din vishet, ditt sätt att stifta lagar och mycket annat, som man också sagt mig att du gjort och uträttat.

Jarlen begrep inte vad som låg i dessa ord, och att Torleif bara drev med honom, utan frågade så: ”Varför är du ensam olik alla andra stavkarlar, ondsint och svår att komma till tals med ?

Ja, vad kan man vänta annat av den stackars försvarslöse gamling, som är utan allt utom sjukdomar och elände, och som inte har vad han behöver, utan får ligga ute om natten i snö och kyla i marker och skogar ? Nu rasar han mot sin ålderdom och allt, han som förut varit van att från de bästa män njuta gåvor och lycka, men som nu vägras mat till och med av usla torpare...”

– ”Är du då en idrottsman, gubbe, eftersom du säger dig ha vistats bland hövdingar” frågade Jarlen.

Kan så vara,” sa Torleif, ”att jag som ung var bäst i de flesta idrotter, som att skalda, springa och skjuta till måls, fastän det nu gått, som man ofta säger, att ålderdomen gör envar bräcklig, och det sägs ju också, att det är mödosamt för den hungrige att stå och prata. Nu har jag heller ingen lust att prata mer med dig, o Jarl, om du inte först låter mig få något att äta och dricka, för så svårt lider jag av ålderdom, hunger och törst, att jag snart inte orkar hålla mig uppe. För övrigt är det mycket ohövligt av en Jarl att inte först fråga sina gäster om det fattas dem något, för alla är vi ju så skapta, att vi först av allt tarvar mat och dryck !

Jarlen befallde då, att julmat och öl skulle sättas fram för Torleif.

Så skedde. Men knappt hade maten kommit på bordet, innan Torleif öste ned den i säcken, som han hade dolt under kläderna och det falska skägget. När han satt sig till bords ryckte han åt sig alla fat som fanns i närheten, och tömde dem på alla läckerheter. Så fick Jarlens tjänare genast hämta mera mat en andra gång, för han fortsatte med sin glupskhet. Det såg ut för alla som om Torleif verkligen svalde ned all Julmaten, men han öste bara den i säcken, som vi redan sagt…

Nu log de gott åt honom, och tjänarna menade, att gubben var både högrest och tjock om midjan, och därtill en riktig storätare. Han brydde sig inte om deras tal, utan fortsatte lugnt sin måltid. När matborden så blev borttagna till sist, gick gubben Niding rakt fram till Jarlen och sa:  ”Det var usla trälar och tjänare du har, som mycket illa förstår att utföra dina befallningar. Men – nu vill jag framföra ett kväde, som jag har diktat om dig, ifall jag får den nåden att fritt framsäga det..”

Har du diktat många kväden om Jarlar och Kungar förut?” frågade Håkan Jarl. ”Det har jag visst, det !” svarade han.

Nå, kanske det är sant som det ofta sägs i Hávamál, att ”mycket är gott, som de gamle tala” sa Jarlen. ”Säg du ditt kväde, gubbe, så ska jag lyssna

Så började Torleif det stora Håkanjarls-kvädet, och han sjöng det ända till mitten. Det tycktes Jarlen, som om han blev prisad i varje strof, och dessutom framstod det, som om hans söner också prisades storligen. Men ju längre kvädet led, ju mer fick Jarl Håkan en underlig känsla i kroppen. En så stark klåda och oro började plötsligt växa i honom, allra mest i bakdelen, att han knappt kunde sitta stilla på sin tron. Så besynnerligt stark var denna klåda, att han måste ta fram en kam och riva sig med den, där han kom åt. Men inte heller detta hjälpte. Klådan var så stark, att jarlen måste lämna hela gillet och gå ut ur hallen. Sen fick han ropa på sina kvinnor, och de tog fram en lång säckvävsduk, som de hade knutit tre knutar på, och som de fick dra fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Jarlens skinkor och skrev och längs ryggen på honom.

Inte heller detta hjälpte stort, och Jarlen gick in i salen igen och skrek ”Gubbjävel ! Kan du inte kväda bättre, för detta tycks mig mer vara nid än lov, och om du inte gör bättre nu, så ska jag nog ge dig lön för detta nidet !

Jarlen blev i röven krängd”  – Tora och trälen Skopte Kark visar Håkan jarl vägen till svinhuset (bild ur Olav Tryggvasons saga av den norske konstnären Erik Waernskjöld)

Gubben Niding nickade bara. Därpå började han framsäga de fruktansvärda strofer, som heter Dimvisorna och som står i mitten av Jarlsnidet. Detta är deras början:

”Från öster stiger en dimma
från väster en stormil far
hit in allt mörker sig tränger
och lämnar sin fasa kvar !”

När Torleif slutat kväda Dimvisorna, var det alldeles mörkt i salen, och medan detta mörker ännu varade, fortsatte han Jarlsnidet. Då flög alla vapen, som fanns uppsatta på väggarna, ned av sig själva, och började röra sig i tomma luften. Många män blev skadade, och föll döda ned runtomkring. Jarlen själv sjönk sanslös ned på sin tron, och den underlige gubben med stavarna var plötsligt borta, och syntes ingenstans till. Så snart kvädet så var slutat, avtog mörkret, och en stund senare var det åter ljust i salen.

Jarlen kvicknade sakta till, och fann att detta gruvliga kväde skadat honom mer än han någonsin anat.

Halva skägget var  borta på honom, och på vänster sida huvudet fanns en kal fläck, där allt hår föll av i stora tussar. Det kom aldrig mer att växa något hårstrå där på honom sedan. Därefter lät han salen rengöras och skuras. Alla döda och skadade bars ut. Och han trodde sig sedermera veta, att den man som vållat honom allt detta, var ingen annan än den berömde islänningen Torleif Åsgerson, som så lönat att Jarl Håkan orätt hade berövat honom skepp, manskap och gods. Jarl Håkan blev sedan illa sjuk, och måste ligga till sängs helt overksam, hela våren och en god del av sommaren därefter.

Men om Torleif är nu att förtälja, att han glad och nöjd strax därpå styrde kosan söderut och till Danmark. Till färdkost på resan hade han all den goda Julmat, som han stulit med sig från Jarlen själv, och Jarlens eget bord. När han så kom till Konung Sven Tveskägg sprang denne glad emot honom och frågade, hur allt hade gått till i Norge. Torleif berättade då allt som skett, och Kung Sven log genom båda sina skägg. Så sa han: ”Det var väl kvädet ! Ditt namn ska jag nu förlänga – och hädanefter skall du kallas Torleif Jarlaskald – den mäktigaste bland skalder!”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s