Hedniska Tankars Runskola (del 17) Bjarka-Runan

Om den 16:e runan i Utharken eller Tyr-runan, en manlighetens och stridens runa – den är ju både formad som en pil, en manlig torso eller ett manligt kön – nu väckt en stor och obefogad debatt samt fullkomligt galna och helt irrationella vredesutbrott från vår vansinnige Minister Morgan ”Mollgan” Johansson, så har den sjuttonde runan, Bjarka – på norröna – eller – som den också kallas Berkana eller Berkano, på gotiska Bairkan, på fornengelska Beork och på modern svenska Björk helt enkelt väckt mindre kontroverser…

Bjarka-runan finns med på nästan alla Terrängkartor i Sverige, där den står för ”botaniska minnesmärken”, precis som Raido-runan, Tors egen Vagnsruna eller Fornminnes-R:et som står för alla Fornminnen, och även flitigt används som karttecken. Även detta bevisar hur fullständigt verklighetsfrämmande ”Mollgan” Johanssons och Socialdemokratins blinda hatspyor emot runorna, och deras groteska tal om runförbud är. Man kan inte ändra hela rikets kartverk sådär utan vidare, och all denna sjuka förbudsmentalitet är verkligen efter sin tid. Också i dagarna har jag fått ännu fler vittnesbörd från den hedniska rörelsen i Sverige om att den aldrig tänker acceptera något ”runförbud” och kommer att använda civil olydnad som vapen, ifall den nuvarande expeditionsministären fortsätter med sina tramsigheter. Vi får väl hoppas att ”Mollgan” Johansson slutligen avgår, och ersätts med en kompetent Justitieminister istället. En som ägnar sig åt de växande problemen med sk ”skjutningar” eller rättare sagt Mord på öppen gata, de många våldtäkterna emot etniskt svenska kvinnor, bilbrännare och ökande våldsbrott istället för kulturell förföljelse av sin egen befolkning… ”Runförbud” är inte svaret på vårt lands problem – och hur skall Regeringen Löfvén alls kunna upprätthålla en sådan idiotisk lagstiftning ? 

Redan många copyright-belagda symboler som den för Bluetooth och andra data-teknikens landvinningar innehåller ju en Bjarka runa... Se här bara:

Hagal-runan (talvärde 8) samt Bjarka-runan (talvärde 17) = 25 ingår tillsammans med en Gifu-runa (talvärde 6) i Bluetooths firma-emblem, och kan numerologiskt utläsas som ”31” eller 3+1 = 4, eller 31 – 24 = 7, alltså Reid-runans tal för ”kommunikation” och Wynjo-runans tal för ”lycka” – vilket ju är ganska fyndigt för en kommunikationsbefrämjande teknologi – Och hur ska (S) Regeringen förbjuda runor, när de ändå finns ÖVERALLT i vårt Nordiska samhälle ?

Talet 17 är ett primtal, alltså ett tal som bara är jämnt delbart med sig självt, och siffran ett, vilket nästan alla indoeuropeiska folk uppmärksammat. Bjarka runan kommer som den andra i den sista Aetten eller åtta-talet i Utharken, då den gammalnordiska runraden ju innehåller tre gånger åtta runor, och man har sagt att där den första aetten står för Jotunheim eller urkrafterna i tillvaron, står den andra för Midgård och den tredje för Asgård, eller de krafter som bestämmer själva livet. I Tyr-runan såg vi den manliga kraften, eller Asarnas princip, så att säga – och i Bjarka följer så det kvinnliga, eller Vanernas princip.

Man har ansett, att Bjarka runan dels står för trädet björk, men också för det kvinnliga elementet i tillvaron, eller kvinnor i allmänhet. Liknelsen mellan unga kvinnor och slanka björkar finns inte bara i den nordiska skaldepoesin, utan också i Finlands Kalevala, bland Ryssarna och längre österut, och även den isländska sångerskan Björk använder precis samma symbolik i nutid.

Att björkar och kvinnor kopplas samman beror kanske på att björkens gröna blad slår ut i Maj, Frejas månad framför andra, och att Björken är ett högst användbart trädslag, som värmer våra hem, utgör grundstommen i våra hus och möbler och även savar om våren – alltsammans saker, som man förband med det ”kvinnliga” eller vanernas sfär. En del har till och med ansett, att Bjarka är Friggs speciella runa, en runa för äktenskapet, hemmet och moderskapet, vilket stämmer med dess ”fredliga” användningar. Bjarka runan kan tolkas som två stiliserade bröst, sedda ovanifrån, eller som ett par kvinnliga bröst ovanför en stor, gravid mage – bokstaven B blir då en bild av den havande kvinnan eller modern, sedd i profil…

Exempel på hur Bjarka-runan gestaltats i ”stadhagaldr” eller ”stående galder” – ett sätt att teckna runorna via handsignaler eller med hela kroppen…

Också moderna gestalt-psykologer som begränsat sig till det latinska alfabetet säger att där bokstaven A tänks som ”manlig” och står för entalet, kommer B att betraktas som kvinnlig, och beteckna talet två. Även om runraden är organiserad på ett annat sätt, känner man igen denna psykologiskt betingade ”teckenföljd” – kvinnan är ”det andra könet” – men utan henne kan mannen heller inte bli komplett.. Till och med hieroglyfen Ankh i det gamla Egypten, som innehöll en rund oval överst, och ett stående streck eller en påle underst, som går upp i ovalen, likt Midsommarstången på väg in i en krans (ursprungligen bestod ju midsommarstången av en lodrät påle och en eller flera kransar uppträdda på den – att ha kransarna hängande under en korsformad anordning är ett 1900-tals påhitt) och göra detta till ett tecken för ”nytt liv” är ju en enkel och lättförståelig symbolik, ett slags rebus eller bildskrift. Ursprungligen var B-ets båda bågar lika stora, men nuförtiden skriver vi fortfarande den latinska bokstaven B med en liten båge överst, och en större båge i B:et underst.

Engelsk översättning av Bjarka-strofen i det isländska ”runpoemet” som lär ut runornas rätta betydelse…

 

Inte konstigt då, att Bjarka runan sägs ha haft med kvinnor och fruktsamhet att göra ! Bjarka runan har dels kopplats till Frigg av Atreid Grimsson, dels Eir, läkegudinnan, och även fått symbolisera växtkraft i allmänhet enligt honom, något som dock går in på Eiw-eller idegransrunans traditionella betydelse. Runraden blir i så fall inte helt konsekvent, och själv tycker jag att det är bättre att betona, att Bjarka står för skapande av nytt liv, och moderskap i allmänhet. Inte heller varje runa kan kopplas till något trädslag, för Utmarken är inte något druidiskt beth-luis-nion alfabete, även om det finns en idegransruna, hagal jämförts med hagtorn, tyr runan med furan och bjarka som sagt med björken…

 

Grimsson påpekar att Bjarka-runan i sina negativa aspekter skulle betyda alltför mycket av självuppoffring och villkorslös kärlek som är en del mödrars största fel, och man kan se en parallell här till Tyrs offer. Så länge man offrar sig för en god och rättvis sak, eller använder moderskap och omvårdnad till de som verkligen behöver det, är detta goda och vackra egenskaper, men offrar vi oss för ovärdiga människor eller gör vi för mycket för de som egentligen inte behöver vår hjälp, sliter vi ut oss i onödan, och det är alla föräldrars och inte bara mödrars största gissel. I negativa tolkningar skulle den också tyda på ofruktsamhet, grälsjukhet, falskt martyrskap, sk ”passiv” aggressivitet och felriktade kvinnliga egenskaper i allmänhet, men däremot ha en koppling till Alferna, skog, natur och växande i positiv riktning.

Moderskap, födande, barn och föräldrar är alltså något av vad Bjarka runan pekar på och ”betyder”, särskilt i samband med spådomar. Exakt vad för svar spådomen ger, eller vad i detta förhållande runan tyder på, fick man dra fler runor för att svara på, för historiskt sett drog man aldrig någonsin runorna en och en, utan använde flera åt gången för att få fram någon mening i sina frågor, och det bör man komma ihåg. Redan på Tacitus tid, eller i de allra äldsta skriftliga källor vi alls har, gjorde man så.

Edred Thorson kopplade på 1960-talet Bjarka runan till livets fyra stora ceremonier eller initiationer, alltså födelse, vuxenblivande, bröllop och till sist begravning. Bjarka var för honom initiationens stora runa, övergången från ett tillstånd till ett annat, eller övergången från en ålder i livet, till en annan. Att bli först kvinna och sedan gift, därefter mor och kanske på slutet igen ensam, eller en gammal gumma, är den väg otaliga kvinnor fått vandra, och björkriset, som smyckar både bröllopsgården, bastun där man föder (i gamla tider gjorde man så, bastun var det renaste utrymme man hade) eller till sist ligger lik, är alla smyckade med björkris, och björken återkom ju år efter år i alla livets vårar, eller då man började något nytt.

Thorson helgar också Bjarka till Nerthus, Njrd eller Gerd, alltså moder jord, som är den stora modern framför andra, och ger dess stadhagalder som en människa som står med armen och ena benet krökt i vinkel, för att likna de två vinklarna på runan. Bjarka runan kan också sägas bestå av en I-stav för IS, plus två kaun-eller skenrunor, som ju hör till Freja, och som gör isens upprättstående kyla till något helt annat. Freyja Aswynn tillade, att Bjarka-runan såg ut som en sluten Perchta-runa (klipp eller stenrunan) och att Bjarka därför symboliserade ett moderskap, som varar längre än födelsen, och noterade också dess kopplingar till Midsommarens björkris, lövande och stänger, plus försommaren. Jan Fries i holland noterade att Beorc på fornengelska kommer från den urindoeuropeiska ordroten *bher för bära, fornnordiska burtis= birth, födelse, också bar och ord som bherg, som på urindoeuropeiska betydde berg eller kulle, alla ord som har med bärande-födelse, börda, bar = naken och till och med vågnamnet ”Bara” = den bärande att göra. Han citerar de tre runpoemen, och ger alternativa stadhagaldrar för liggande kvinnor, som vi inte behöver gå in på här. Men förvisso går det att meditera över Bjarka, med benen krökta uppåt vid knäna, och armarna vid huvudet, också krökta till en båge.

I kontinentalgermanska inskrifter har det nämnts en gudinna Verkana – Berkana som skulle vara ett annat namn för Nerthus, och även Agrell, Helmut Arntz i Tyskland och alla det tidiga 1900-talets forskare påvisade sambandet mellan Frigg, Bjarka runan och björken, som också redan fanns i istidens Europa, och var ett mycket spritt träd. Någon har velat se Eddans och Sigdrifumals ”bjargrunor” eller ”bärgningsrunor” i bjarka runan, och många historier finns (bland annat hos Freyja Ashwynn) om kvinnor och flickor som undgått olyckor, fall, hugg och slag, då de burit en bjarka runa på sig eller runt halsen, och alltså fått del av runans skyddande verkan.

Runatal Havamals säger att den sjuttonde runan är för ”mansongur” eller manande kärleksmagi, och för att man ”sent skall komma att skiljas” från sin älskade, och antyder väl också Bjarka.runans funktion i bindrunor, där den kan användas för att mana på eller frambringa något, samtidigt som den står för beskydd.

Annonser

Midvintersolståndets Dag – 2018

Idag är Midvintersolståndets dag – den rätta tidpunkten för Julfirandet, och inledningen på den sant Hedniska fest, som vi kallar Julen. Klockan 23.23 idag infaller Vintersolståndet, och själv förbereder jag mig för att fira det utomhus, som man lämpligen skall. Detta år gör jag det med ett Blot, som Henrik Andersson på Ideell Kulturkamp – min granne i den hedniska bloggosfären har skrivit, och jag uppmanar er alla att göra detsamma.

 

Många är de vittnesbörd från människor, som bekänner sig till Asatron – men inte till någon meningslös ”forn sed – som vi möter en sådan här dag. Vi vet, att den väg vi följer inte är forn, utan strävar framåt. Den är inte någon ”sed”, för sed betyder bara en mekanisk upprepning, en tom vana, som man utan hjärta och utan tanke bara repeterar.  Ordet ”sed” är den raka motsatsen till en levande tro, och det är inget vi omfattar. Tvärtom tror vi av hjärtat, när vi hedrar makterna, solåret och Jolner eller Oden, som ju är Julens egentlige huvudperson, som alla vet.

 

Från sajten ”Allmogen” kommer idag en text från en gammal Julbok, utgiven av Nils Keyland 1915, men fortfarande aktuell i sina stycken, och ur den vill jag citera följande:

På vissa håll spårar man en julsedernas renässans. Efter att en tid hava legat nere, hava desamma åter börjat leva upp på nytt enligt äldre praxis, och uppmuntrande nog finner man återgången stundom förenad med strävan efter historisk trohet. — —

Julen har, som allom väl bekant är, gamla anor. De historiska hävderna veta att berätta, att våra hedniska förfäder under vintern varje årsvarv firade flera fester. Vid en av dem, den största, vilken inföll vid midvintern, skall man hava offrat för ett gott kommande år och hälsat solens och ljusets pånyttfödelse. Vid den åt guden Frey helgade galten avlades då även löften om stordåd under det kommande året.

Detta är Sonargalten, som här nämns, och själv tar jag till Bragelöfte detta år att fortsätta denna blogg också hela 1919, och dessutom skriva manus till ett visst Asatroget bokverk, vars namn och tema jag ännu behåller för mig själv.

Jomsvikingarnas och Kung Svens löfte vid Harald Blåtands gravöl gav oss ett mönster, som många ännu följer…

Likheten mellan vissa vid julen ännu i mannaminne förekommande plägseder och dem, som förekommo vid den hedniska vinterfesten, har av de historiskt lärde länge beaktats och ofta framhållits. Man har exempelvis med de i den hedniska helgedomen brinnande nattliga offereldarna jämfört de bål av stickbloss, som på julmorgonen brukat hopkastas vid kyrkorna, vidare har man i det med »julahös», svinhuvud, skinka, gröt, öl m. m. dukade julbordet funnit en motsvarighet till det hedniska offeraltaret. Utsmyckandet av stugan till jul med dess många för kristen tro och sed fullkomligt främmande detaljer har förliknats vid utsmyckandet av den hedniska offergillestugan, ävenså den vid julbordet vanliga öldrickningen med det vid det fornnordiska offergillet obligatoriska dryckeslaget.– —

Att dricka Jul är ännu sed, men det sker inomhus och inte utomhus. Och Julmaten får stå framme över den egentliga Julnatten och Midvintern, den dag då jag skriver detta.

En sed, troligen av hedniskt ursprung, var att på stugans golv, stundom även i kyrkorna, utströ halm (ursprungligen, såsom påvisats, av praktisk anledning). Denna sed förklaras stundom så, att man velat ordna en viloplats för de sina forna hem gästande förfäderna. Utrymde man däremot sängarna, som ibland hände, och själv låg i halmen på golvet, så var det för att förfäderna skulle få disponera den bättre liggplatsen. Julbordets innehåll, mat och dryck, var till för att delas med de dödas andar, vilka, även de, hade kroppsliga behov och nu en gång på året borde få smörja kråset. Därför skulle inga rätter borttagas från bordet om julkvällen. Stillhet, försiktighet, undvikande av allt bullersamt arbete var strängt föreskrivet, ty, säges det, man fruktade att företaga något, som skrämde och stötte de osynliga gästerna. Dessa hade nämligen stor makt att bestämma över den husliga härdens framtida välfärd och ofärd.

Vid gården var det vanligt att uppsätta en buske, en ruska, en stång, ett kors eller dylikt. I en uppgift heter det, att ju högre julkorset var, desto högre skulle rågen växa följande sommar. Det har med framhävande av ett omfångsrikt jämförelsematerial visats, att julträdet (resp. midsommarstången, majstången, fastlagsriset o. d., vad form och namn de hava må) endast är en särform av den över all världen utbredda »skördemajen» (livsträdet), »i vilken den kraft innebor, som skänker lycka och välsignelse, icke blott åt åker och äng, utan även åt människornas släkte och allt dess verk» (P:n Nilsson).

Till samma grupp torde även den nedan (från Härjedalen) omnämnda »jul-kvällsknokan», en stock, som skulle brinna pä härden hela natten, kunna hänföras.

Helig och befruktande ansågs även julmaten i allmänhet vara och i all synnerhet det bröd, som är oss känt under benämningen såkaka eller skördekaka.

Denna låg över julen på bordet endast som skådebröd, den fick ej ätas; efter en viss tid togs den till boden för att bevaras och välsignas. Nästa vår på första skördedagen togs den upp och medfördes till åkern, där den förtärdes (stundom tillsammans med dricka, sparat från julen) eller bars i såkorgen.

 

»Det bör», säger en varm vän och anhängare av nu berörda riktning inom folksedsforskningen, »ligga i öppen dag, att dessa julbröd först och främst varit avsedda att vara ett kraftämne och haft till syfte att utöva ett livsstärkande och alstringsbringande inflytande. Likasom redan fröna och sädeskornen ansågos innesluta en kondenserad, underbart kraftmeddelande livssubstans, en makt, så trodde man ock detsamma om de av dem beredda rätterna, gröten och brödet… Innesluter sålunda bröd i allmänhet en underbar kraft, gäller detta i alldeles särskilt mått om vissa högtidsbröd och hos oss, men även på åtskilliga andra håll, speciellt om julbröden, vilka därför dels utskiftades åt folk och husdjur, dels sorgfälligt förvarades såsom läke- och skyddsmedel, dels användes för att bibringa livsdrift åt åkern, ymnighet åt fruktträden» (Hammarstedt). Julbröden bakades, som bekant, i manga olika former. Än som kors, liknande ett fyrekrigt hjul utan ring, sedan urminnes tider solens, värme- och livskällans symbol, eller i form av hjulkors med snäckformigt inrullade armar, än som vanliga hjul med flera ekrar, än som runda kakor med stråluddar prydande kanten. Detta förhållande har uppfattats och under hänvisning till befryndade bruk hos andra folk tolkats som en kvarleva av gammal sol- och värme-magi: »För att inverka på solen, giva initiativ till solsken, kunde man naturligtvis icke erhålla någon del av nämnda himmelskropp. Man måste därföre nöja sig med en bild, en liknelse. Skulle nu plogbröden inverka på solen och nedbringa solvärme i åkern, måste de alltså danas till bilder av solen, och det är detta, som tydligen varit händelsen med våra svenska så- eller plogkakor» (Hammarstedt).

Så firades Julen förr, och även om vi nu inte har Julhalm på golvet i våra nutida bostäder, kan vi ändå skänka våra förfäder, vår släkt och vårt land en gåva, inte bara i tankarna utan också med handlingar inför nästa år. Med värdighet och glädje ska Julen firas, och nu lyser jag frid över ängar och nejder, över skog, sjö och strand. Ingen allsmäktig ”herre” och ingen jesus ska någonsin befalla över oss, och vi ska inte behöva böna och be som tiggare. Vi ska stå starka i oss själva, och i medvetenheten om vilka vi är, men våra fienders röster skall förstummas, medan makterna talar ur rymden. Ske så – Och till Árs och Fridhar, ett Gott år och GOD JUL !