Midvintersolståndets Dag – 2018

Idag är Midvintersolståndets dag – den rätta tidpunkten för Julfirandet, och inledningen på den sant Hedniska fest, som vi kallar Julen. Klockan 23.23 idag infaller Vintersolståndet, och själv förbereder jag mig för att fira det utomhus, som man lämpligen skall. Detta år gör jag det med ett Blot, som Henrik Andersson på Ideell Kulturkamp – min granne i den hedniska bloggosfären har skrivit, och jag uppmanar er alla att göra detsamma.

 

Många är de vittnesbörd från människor, som bekänner sig till Asatron – men inte till någon meningslös ”forn sed – som vi möter en sådan här dag. Vi vet, att den väg vi följer inte är forn, utan strävar framåt. Den är inte någon ”sed”, för sed betyder bara en mekanisk upprepning, en tom vana, som man utan hjärta och utan tanke bara repeterar.  Ordet ”sed” är den raka motsatsen till en levande tro, och det är inget vi omfattar. Tvärtom tror vi av hjärtat, när vi hedrar makterna, solåret och Jolner eller Oden, som ju är Julens egentlige huvudperson, som alla vet.

 

Från sajten ”Allmogen” kommer idag en text från en gammal Julbok, utgiven av Nils Keyland 1915, men fortfarande aktuell i sina stycken, och ur den vill jag citera följande:

På vissa håll spårar man en julsedernas renässans. Efter att en tid hava legat nere, hava desamma åter börjat leva upp på nytt enligt äldre praxis, och uppmuntrande nog finner man återgången stundom förenad med strävan efter historisk trohet. — —

Julen har, som allom väl bekant är, gamla anor. De historiska hävderna veta att berätta, att våra hedniska förfäder under vintern varje årsvarv firade flera fester. Vid en av dem, den största, vilken inföll vid midvintern, skall man hava offrat för ett gott kommande år och hälsat solens och ljusets pånyttfödelse. Vid den åt guden Frey helgade galten avlades då även löften om stordåd under det kommande året.

Detta är Sonargalten, som här nämns, och själv tar jag till Bragelöfte detta år att fortsätta denna blogg också hela 1919, och dessutom skriva manus till ett visst Asatroget bokverk, vars namn och tema jag ännu behåller för mig själv.

Jomsvikingarnas och Kung Svens löfte vid Harald Blåtands gravöl gav oss ett mönster, som många ännu följer…

Likheten mellan vissa vid julen ännu i mannaminne förekommande plägseder och dem, som förekommo vid den hedniska vinterfesten, har av de historiskt lärde länge beaktats och ofta framhållits. Man har exempelvis med de i den hedniska helgedomen brinnande nattliga offereldarna jämfört de bål av stickbloss, som på julmorgonen brukat hopkastas vid kyrkorna, vidare har man i det med »julahös», svinhuvud, skinka, gröt, öl m. m. dukade julbordet funnit en motsvarighet till det hedniska offeraltaret. Utsmyckandet av stugan till jul med dess många för kristen tro och sed fullkomligt främmande detaljer har förliknats vid utsmyckandet av den hedniska offergillestugan, ävenså den vid julbordet vanliga öldrickningen med det vid det fornnordiska offergillet obligatoriska dryckeslaget.– —

Att dricka Jul är ännu sed, men det sker inomhus och inte utomhus. Och Julmaten får stå framme över den egentliga Julnatten och Midvintern, den dag då jag skriver detta.

En sed, troligen av hedniskt ursprung, var att på stugans golv, stundom även i kyrkorna, utströ halm (ursprungligen, såsom påvisats, av praktisk anledning). Denna sed förklaras stundom så, att man velat ordna en viloplats för de sina forna hem gästande förfäderna. Utrymde man däremot sängarna, som ibland hände, och själv låg i halmen på golvet, så var det för att förfäderna skulle få disponera den bättre liggplatsen. Julbordets innehåll, mat och dryck, var till för att delas med de dödas andar, vilka, även de, hade kroppsliga behov och nu en gång på året borde få smörja kråset. Därför skulle inga rätter borttagas från bordet om julkvällen. Stillhet, försiktighet, undvikande av allt bullersamt arbete var strängt föreskrivet, ty, säges det, man fruktade att företaga något, som skrämde och stötte de osynliga gästerna. Dessa hade nämligen stor makt att bestämma över den husliga härdens framtida välfärd och ofärd.

Vid gården var det vanligt att uppsätta en buske, en ruska, en stång, ett kors eller dylikt. I en uppgift heter det, att ju högre julkorset var, desto högre skulle rågen växa följande sommar. Det har med framhävande av ett omfångsrikt jämförelsematerial visats, att julträdet (resp. midsommarstången, majstången, fastlagsriset o. d., vad form och namn de hava må) endast är en särform av den över all världen utbredda »skördemajen» (livsträdet), »i vilken den kraft innebor, som skänker lycka och välsignelse, icke blott åt åker och äng, utan även åt människornas släkte och allt dess verk» (P:n Nilsson).

Till samma grupp torde även den nedan (från Härjedalen) omnämnda »jul-kvällsknokan», en stock, som skulle brinna pä härden hela natten, kunna hänföras.

Helig och befruktande ansågs även julmaten i allmänhet vara och i all synnerhet det bröd, som är oss känt under benämningen såkaka eller skördekaka.

Denna låg över julen på bordet endast som skådebröd, den fick ej ätas; efter en viss tid togs den till boden för att bevaras och välsignas. Nästa vår på första skördedagen togs den upp och medfördes till åkern, där den förtärdes (stundom tillsammans med dricka, sparat från julen) eller bars i såkorgen.

 

»Det bör», säger en varm vän och anhängare av nu berörda riktning inom folksedsforskningen, »ligga i öppen dag, att dessa julbröd först och främst varit avsedda att vara ett kraftämne och haft till syfte att utöva ett livsstärkande och alstringsbringande inflytande. Likasom redan fröna och sädeskornen ansågos innesluta en kondenserad, underbart kraftmeddelande livssubstans, en makt, så trodde man ock detsamma om de av dem beredda rätterna, gröten och brödet… Innesluter sålunda bröd i allmänhet en underbar kraft, gäller detta i alldeles särskilt mått om vissa högtidsbröd och hos oss, men även på åtskilliga andra håll, speciellt om julbröden, vilka därför dels utskiftades åt folk och husdjur, dels sorgfälligt förvarades såsom läke- och skyddsmedel, dels användes för att bibringa livsdrift åt åkern, ymnighet åt fruktträden» (Hammarstedt). Julbröden bakades, som bekant, i manga olika former. Än som kors, liknande ett fyrekrigt hjul utan ring, sedan urminnes tider solens, värme- och livskällans symbol, eller i form av hjulkors med snäckformigt inrullade armar, än som vanliga hjul med flera ekrar, än som runda kakor med stråluddar prydande kanten. Detta förhållande har uppfattats och under hänvisning till befryndade bruk hos andra folk tolkats som en kvarleva av gammal sol- och värme-magi: »För att inverka på solen, giva initiativ till solsken, kunde man naturligtvis icke erhålla någon del av nämnda himmelskropp. Man måste därföre nöja sig med en bild, en liknelse. Skulle nu plogbröden inverka på solen och nedbringa solvärme i åkern, måste de alltså danas till bilder av solen, och det är detta, som tydligen varit händelsen med våra svenska så- eller plogkakor» (Hammarstedt).

Så firades Julen förr, och även om vi nu inte har Julhalm på golvet i våra nutida bostäder, kan vi ändå skänka våra förfäder, vår släkt och vårt land en gåva, inte bara i tankarna utan också med handlingar inför nästa år. Med värdighet och glädje ska Julen firas, och nu lyser jag frid över ängar och nejder, över skog, sjö och strand. Ingen allsmäktig ”herre” och ingen jesus ska någonsin befalla över oss, och vi ska inte behöva böna och be som tiggare. Vi ska stå starka i oss själva, och i medvetenheten om vilka vi är, men våra fienders röster skall förstummas, medan makterna talar ur rymden. Ske så – Och till Árs och Fridhar, ett Gott år och GOD JUL !

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s