Julblotet 2018

Jag firar detta år mitt Julblot i stillhet och ensamhet, någonstans nära huvudstaden. Jag har en offersjö och en blotplats jag brukar gå till, dold uppe på en höjd nära ett sjöpass mellan tre sjöar, vars spetsar nästan berör varandra. Det finns en sjö i Nordlig riktning, en i Sydlig riktning och en åt nordöst – mer än så säger jag inte – ni kan förmodligen själva räkna ut var platsen ligger, förutsatt att ni har de rätta korologiska kunskaperna.

 

Midvinternatten är inte mörk detta år, utan mycket ljus. Det råder nästan dagsljus ute, trots att ingen måne syns till, och jag ser mycket bra i skogen. Detta är en följd av det moderna fenomen man kallar ”light pollution” eller ljusnedskräpning, och som nu följer oss över en ganska stor del av hela Sveriges landyta. Först i Bergslagsregionen och i Norrland finns det riktigt nattmörker numera, orört av storstädernas alla lampor och ljus. Ute i Europa, bortanför Norden, är det ännu värre. Där finns barn och vuxna, som aldrig fått se stjärnorna ens en enda gång i sitt liv. På den plats jag befinner mig råder stor molnighet, och följaktligen syns inga stjärnor. Egentligen bör man vara lågt placerad i mörker och nattetid för att kunna överblicka landskapet, likaväl som man sitter högt placerad som observatör eller spanare dagtid.

Närmast desperat och famlande försöker de kristna driva bort mörkret, trots att mörker är något av det naturligaste som finns. Bara i Norrland finns det nu svenska områden, som är opåverkade av städernas ljus…

Mörker är för mig ett naturligt tillstånd under de långa vinterkvällarna, och det gäller att ta vara på det. Vad jag nu genomför är vad våra förfäder kallade Utiseta, eller utesittning, en stilla meditation under bar himmel. Jag fryser inte, för temperaturen är omkring noll, eller strax under. Det är fuktigt i luften, men det kunde vara mycket blötare. Jag har en armésovsäck för sommarbruk, samt en vintersäck jag haft i många år, och ett kommersiellt liggunderlag, arméns snödräkt och en stadig gråvit vinterjacka. Kamouflerad som jag är, syns jag inte längre i det snötäckta landskapet. Den enda värmekälla jag har med mig utgörs av en liten handvärmare med kolstavar, en ca 20 cm lång och 8 cm bred ask, som är fodrad med glasull. Den ger visserligen ifrån sig en svag rökslinga, men så länge man befinner sig utomhus och inte i något tält eller en snökoja finns ingen risk för kolosförgiftning. Också nordborna bör ha haft sin egen variant av detta – en lerfodrad träask med plats för lite glödande kol kan ha räckt, och moderna versioner av ”eldhämtare” i en tom ölburk, med handtag av ståltråd och fodring med vitmossa finns också.

De kristna fruktar ständigt mörkret, och dillar och lallar vidare om mörkmän, mörka krafter, mörka makter, ja till och med om ”mörkrets furste” eller själve djävulen eller Satan, som de hela tiden ser i mörkret och är mycket mycket rädda för. Deras egen gud verkar inte vara särskilt mäktig, för varför skulle de annars fly undan mörkret. Och för övrigt – också i det moderna, sekulära samhället sprids mörkrädsla, men nu via media. Fast var händer alla överfall, utbrott av spontant våld och liknande ? Det är sällan eller aldrig i skogen, på landsbygden eller på dåligt upplysta platser sådant händer, utan på terminaler, vid buss-hållplatser, ja alla tydligt upplysta platser där folk samlas – där finns faran, och folkhoparna. Mörkret, där ingen ser, ingen går och ingen bor, innehåller sällan eller aldrig någon fara överhuvudtaget.

Jag hittar ett litet tätt stånd med granar, som öppnar sig emot en av sjöarna, högst upp på kullen. Här är jag skyddad för vind, liksom all insyn. I granskogen rör sig ingen, med mindre det blir knäpp, sprak och knaster, eller också tunna slöjor av snö som rasar ned från träden. Jag har med mig lite röd ledningstråd – som syns emot den vita snön ifall man vet var man ska leta – och använder det gamla tricket med en tom burk på en pinne, vilket blir en bra ”skramla” fäst vid snubbeltråden, eftersom jag inte vill ha någon objuden påhälsning ens från djuren denna natt, om jag nu skulle somna.

Nejden ligger tyst, och innan klockslaget 23.23 infinner sig – jag har fortfarande en klocka – men även utan klockor kan man ”ana” sig till tid och klockslag med stigande precision, ju längre man är utan moderna tidmätare – hedniska alternativ finns dessutom – märker jag att det moderna liggunderlaget inte fungerar emot fukten och markkylan. Jag beger mig ner mot sjön, går ut bland vassarna och sjunker nästan ner genom den tunna isen och skaren, men lyckas på en halvtimme plocka så mycket torr vass som jag behöver, och kånkar den upp för berget igen. Så har jag framburit mina blotgåvor – till Oden och Freja denna gång, till alla makter och platsens rådare – och så sätter jag mig att vaka i natten, som inte är särskilt djup. På vägen tillbaka från sjön ser jag tre rådjur – två små kid och en hind – ute på ett gärde, som sträcker sig längs sjöstranden. De är helt orädda, och märker mig inte förrän jag är 10-15 meter från dem, men i snödräkt syns jag knappast. Förundrat stannar de upp, och hoppar sedan lojt undan.

När jag lämnat mina blotgåvor, hör jag 20 minuter senare hur två röster talar ganska högt och i normal samtalston alldeles intill mig, trots att ljuden verkar komma framifrån, ca 30 m bort där jag lagt gåvorna, som detta år bara består av frukt, och inte kött och skinka eller gröt. Jag känner igen den ena rösten som den hos en gammal vän, som dog 2009, just vid Midvinter. Jag hade inte förmånen att möta honom så många gånger, och varför just han – som blev 88 år och mycket gammal – hörs i mitt sinne denna natt, kan jag inte förklara – men så trodde han också på ”ständig patrulltjänst”. Den andra rösten känner jag också igen – sen många och långa år – men vem det är, tänker jag inte förklara. Det är en, som också borde vara borta nu. Så är det. Vid Midvinter står portarna mellan Världarna öppen, och under ”årsgång” och väntan i skogen, finns det mycket man kan få höra eller se.

Kom ihåg: Även GLOSON är Särimners Skugga !

På morgonen, omkring klockan 4 – då jag vakat in det nya dygnet och året – kommer några kråkfåglar flygande. Det är inte korpar, för de verkar inte vara stora nog, och de kraxar som kråkor och har inte korpens läte. Men, de flyger från norr mot sydväst, och detta tolkar jag som ett lyckligt omen, allrahelst som jag ibland också kan förstå fåglalåt, och se vart det nya året lutar. Först i gryningen går jag hemåt, och säger inget och möter ingen på hemvägen, men Snotra och alla nya medlemmar i Samfundet Särimner detta år, vill jag hälsa välkomna…

Mycket finns att säga om Utesittning, och vad som finns att se och upptäcka i den för den som är Asarna trogen. Allt tal om ”sed” och liknande villoläror är för mig bara en tom kuliss, som inte innehåller någon verklig andlig erfarenhet eller några upplevelser – vilket däremot verklig tro faktiskt gör.

Minns nu det, ack ni hedna och ni ludna – tills nästa år och därefter nästa och nästa, längs tidens räcka till Ragnaröks början och all tids slut..

”Freja och Valkyriorna” – målning av Johan Gustav Sandberg, nu i Nationalmuseum (Freja till vänster)

Annonser