I vilket Skövde Nyheter tar upp Beowulfsagan

Tidningsartiklar som tar upp Nordisk Kultur och Historia på ett intelligent och belysande sätt blir alltmer sällsynta i vårt land. Ett lysande undantag levererades av Skövde Nyheter idag, där skribenten Christer Westerdahl går igenom den senaste forskningen kring Beowulfsagan på ett upplysande vis. Att Beowulf-kvädet är skrivet kring år 1010, då Knut den store och Nordiska kungar ännu regerade i England är allom bekant, och varje bildad svensk torde väl också känna till att ursprunget för det Angelsaxiska namnet Beowulf eller ”Bi-varg” som det egentligen betyder är det nordiska Björn, men så kommer vi till det faktum att diktens ”Geatas” nog inte är att söka i Västergötland, trots allt, i alla fall inte enligt vad Skövde Nyheters skribent tror…

Hjälmblecken från Torslunda, svensk folkvandringstid

Den senare forskningen visar också, att dikten berör fullt historiska händelser på 500-talet, och måste förelegat i en färdig version från 700-talet, enligt vad alla språkhistoriska experter anser. Och, för att fortsätta:

De folk som nämns i dikten är sweon, svearna (med Swiorice) och geatas, som rent språkligt är götarna, och dene (danerna). Beowulf är kung över geatas under en period, fast hans namn bara finns i dikten.

I Västergötland har man därför gärna försökt att hitta platser i landskapet som kunde härröra från Beowulfs tid. Han var kung över geatas och begravdes i sitt eget land. En kandidat för hans grav skulle då vara Skalunda hög på Kålland. Det stora problemet är då det, att strider i dikten mellan sweon och geatas äger rum över havet till endera landet. När Beowulf far till danakungen Hrodgar sker det också via havet. Västergötland har dessvärre under hela sin existens veterligen varit landomslutet. Vänern fungerar inte alls i denna kontext. — —

Den första som i stället identifierade geatas med gutarna på Gotland var Gad Rausing, som förutom att vara företagsledare på Tetrapak också var docent i arkeologi. Han tog diktens upplysningar och även flera av dess namn helt bokstavligt och hävdade att dessa var historiskt och arkeologiskt verifierbara. Såvitt jag vet har hans artikel på engelska 1985 (Fornvännan) aldrig seriöst diskuterats. — —

Bo Gräslund som är professor emeritus i Uppsala har utgått från Rausings kortfattade artikel och författat en bok som kom i år, Beowulfkvädet. Den historiska bakgrunden (2018). Det är en rik, resonerande bok, bitvis också smått rolig, som vittnar om hur författaren handskats med i stort sett all litteratur som behandlat Beowulf, inklusive det språkliga. Geatas land sägs uttryckligen vara ett eoland, en ö. Liksom Rausing påpekar Gräslund att geatas också kallas wederas, eller weder-geatas, vilket bör syfta på gutarnas nationella symbol väduren, gutabaggen, som i kristen tid också blir Guds lamm, Agnus dei, men förblir Gotlands vapen in i nutid. Geatas i stället för gutar (gutans= goter) blir uttryck för en förväxling.

Men Gräslund går längre: han hävdar att det som ligger i grunden är ett annat diktverk som måste ha varit muntligt uppkommet och traderat i Skandinavien, på fornnordiskt språk. Det är knepigt men fullt möjligt. Anglosaxiskan och fornnordiskan var tidigt mycket nära varandra.

Om ”geatas” istället vore Gutarna, skulle faktiskt mycket av det som står i Beowulf-kvädet vara bokstavligt sant. Möns kritklippor, eller de vita klippor Beowulf passerar på sin väg, där han ror och seglar över havet, passeras mycket riktigt som ett sista landmärke innan man når Danmark.

Beowulfs föregångare Hygelak stupade under en havsräd i Frisland i norra Franken någon gång på 520-talet, möjligen slutet. Det finns belagt i annalerna. Den mytiska kampen med monstret Grendel och hans mor som Beowulf utför för Hrodgar, danernas kung, identifierar Gräslund med en allegori. Den baseras på nya naturvetenskapliga upptäckter. Dessa har han själv introducerat i Sverige, så sent som 2007. Året 536 och några tiotal år framöver drabbades nämligen norra halvklotet av en rad naturkatastrofer med följder av vulkanutbrott och så småningom även en pandemi av böldpest. Man måste anta att detta lett till svält och stor minskning av befolkningen av samma dimensioner som digerdöden ca 1350. Det är i kamp med dessa hot som Beowulf inhöstar sin seger, menar Gräslund. Åtminstone finns minnet av detta mytiska naturfenomen som ett övernaturligt inslag i dikten. Det var då som ett minne av den blomstrande folkvandringstiden före katastroferna som dikten skapades, troligen någon gång efter 550, troligen en bit in på 600-talet, och överfördes till England.

— —

Resan är verklig nog om man antar att Beowulfs besättning rott (knappast seglat) från Gotland till södra Danmark, t.o.m. tidsangivelserna stämmer. De vita klipporna är Stevns klint på Sydsjælland. Vägen på land med dess, enligt dikten, märkligt stensatta avsnitt (inte engelska romarvägar!) har gått upp till än så länge en okänd kungsgård, alltså Hrodgars Heorot, innanför Præstø fjord. På vägen passerade man vid Broskov den bäst bevarade förhistoriska vägstumpen med stenläggning i Norden. Tidigare, då man fortfarande resonerade om geatas som götar -någon även som jutar, som dock heter eot e n as i dikten pekade man på den berömda kungsgården i Lejre på Nordsjælland, men den uppstod senare. Eventuellt som en följd av att Heorot bränts ned enligt Gräslunds kronologi.

Det är gott om hänvisningar i dikten till svearna, stundom i krig, men också i släktförbindelser för de främsta hjältarna. Beowulf själv insätts som kung av en sveakung. Han är själv av kunglig sveabörd. Flera av de senare härskarna i Swiorice är kända till namnet från dikten Ynglingatal som författades i Norge på 800-talet. En del av uppgifterna där, som verkar gåtfulla, kan tolkas på ett rimligare sätt genom Beowulfskvädet.

När det gäller att hitta platserna tar Gräslund ut svängarna. Men mycket tyder på att den kungaborg på Gotland som nämns kan vara området kring den mäktiga husgrunden Stavgard eller Stavers hus i Burs socken, som arkeologin direkt pekar ut. ”Folkets borg” som nämns under striderna på Gotland kan i så fall bara vara Torsburgen, Nordens största fornborg. Den har brunnit under denna tid, liksom stora delar av de många kämpgravarna (husgrunderna) på Gotland. När gutarna invaderar Uppland pekar Gräslund på den mäktiga borgen Broborg längs Långhundraleden mot Uppsala, som bränts ned men inte undersökts närmare och liksom Stavers hus visar på en möjlig boning i konungslig klass för epoken. Intill kan den stupade sveakungen Egil ha kremerats och begravts i en gravhög, i och för sig bara en gissning.

Så är det Bro Borg, Torsburgen på Gotland och andra historiskt kända platser, men inte kungsgården vid Lejre som figurerar i Beowulfs epos ? Ja, det kan man inte slutgiltigt bevisa via arkeologin, men mer och mer och mer talar för att det är så – och redan på 500-talet fanns ett Svearike, som hade herraväldet inte bara över Gotland, utan också över omkringliggande landskap – det är kanske det viktigaste budskap, som den nya forskningen har att förmedla, men det bekräftar bara vad forskningen sagt sedan Birger Nermans tid. Sveariket är mer än 1500 år gammalt vid det här laget, och en av Europas äldsta, aldrig erövrade nationer…

Svearikets ursprung får nu sättas till före 500-talet, långt innan något Stockholm och lås för Mälaren ens fanns..

Annonser