Thorrablotet, Midvinterblotet och Knuts-dagen

Idag är det Knutsdagen, den dag som i flera hundra år ansetts markera slutet på Julen, och som vanligen firats med Julgransplundringar, borttagandet av Juldekorationerna eller på annat sätt. Men vilken Knut är det då man firar ? Uppfattningarna går minst sagt isär om den saken, och det står också helt klart att Knutsdagen inte kan vara någon medeltida eller kristen helgondag. Vi vet alla att Jultolften, de tolv dagarna efter Jul, var en helig tid även för de Asatroende, eftersom firandet av Jultolft nämns som ett hedniskt bruk i Norska och Isländska sagor.

På Medeltida och senare Runstavar – ett instrument som sträcker sig tillbaka till 1200-talet och hednisk tid – markeras Jul med två korslagda horn, och ett urdrucket horn är Julens slut, Midvinterblot. Knutsdagen, ett krönt huvud, ligger på denna runstav en vecka senare.

Vi vet också att nästan alla större helger haft en sk ”oktav” eller extra vecka inskjuten efter sig, och att bloten i gamla tider följde en månkalender, med ett större blot i månaden. Många Hedningar och Asatroende anser än idag att Julblot och Midvinterblot inte är samma sak, och en viss språkförbistring har infallit, eftersom man förväxlar Midvinterblotet med Midvintersolståndet, men det är långtifrån säkert att man i alla tider eller över hela Norden firat Midvintern på just den dagen. Flera regionala avvikelser kan ha förekommit. Det finns också en envis kristen skola av forskare, som skriver partsinlagor – dess siste företrädare är kanske Dick Harrison i Svenska Dagbladet – och som hävdar att ”vi aldrig kan veta när Midvinterblotet hölls” – en ofta upprepad klyscha. Ofta urholkas denna uppfattning ytterligare till ”Vi vill inte veta när Midvinterblotet hölls” och blir slutligen – i gammal god Socialdemokratisk och Kulturmarxistisk 1970-tals anda till ”Ni FÅR inte veta när man höll Midvinterblotet, än mindre utföra det…”.

Detta sker till trots av att det på Island finns en modern festsed – från 1870-talet – som kallas Thorrablotett blot åt Midvintern i mitten av januari eller Thorre månad, som har exakt samma betydelse som Torsmånad har i vår gamla svenska kalender. Tidigare än så fick man vid dödsstraff inte ”blota” alls på Island – och ordet betyder i modern isländska ”svära” – men som alla bildade personer vet, hade det helt andra betydelser under Asatrogen tid. Men, på 1870-talet svepte en kulturell självständighetesrörelse över hela Island, och man kunde äntligen börja fira en vinterfest, jämnt en månad efter Julen, genom att äta upp de sista resterna av den traditionella mat, som hade serverats under Julen.

Så gör vi också i Sverige. Tjugondag knut är vanligen dagen när de sista resterna av Julskinkan, lutfisken och Julens sillrätter äts upp, då är julölet slut och urdrucket, och idag konstaterar jag att årets skörd av livgivande äppelmust räckt precis hit, lika livgivande som någonsin Iduns äpplen.. Thorrablot firas på Island inte alltid på någon bestämd dag, utan är en långtida angelägenhet för ortens restauranger och krögare.

Redan 1915 visste den smått genialiske folklivsforskaren Martin P:son Nilsson att Knutsdagen i Skåne och Midvinterblotet förmodligen var samma helg, och skrev i sin bok ”årets folkliga fester” om saken. År 2010 kom Jan Öjwind Swan till samma slutsats – Midvinterblot och Julens avslutning k-a-n vara samma helg, och det går i alla fall inte att direkt motbevisa detta påstående, varför det i alla fall är en hypotes, om än nu inte en hel teori

 

Knut den stores Rike omfattade också hela Island, och stundom även Frisland

Knut Lavrad, det skäligen obetydliga helgon som står ivägen för Knut den helige, och till slut även Knut den Store (en från början Hednisk Kung, som alla bör minnas) har aldrig varit ihågkommen, firad eller ens hyllad under Nordisk medeltid, förutom rent lokalt på danska Själland, sägs det. Istället var det och är det helt andra seder man firat, också i svenska Finland. Man har skämtat med ”julaknutor” eller grisfötter, som slängts in i grannens boningshus som en senkommen Julklapp och ett hedniskt offer, eller styrt ut ”Knutsgubbar” och ställt dem utanför grannens dörr, tagit tydor – kring Knutsdagen stormar det ofta, har det sagts både i Skåne och svenska Finland – alltsammans saker som inte har ett enda dugg med kristendomen eller några katolska helgon att göra, men däremot med ätande, blot och offer.

”Knutsgubbarna” har till och med haft med den folkliga rättsutövningen att göra, har man ansett, och har ofta blivit symboliskt ”hängda” eller ”dränkta” – fastän det bara rört sig om halmdockor… I Gimo och på andra ställen – bruksorter i Uppland och Dalarna då mest – är Knutsdagen rätta tidpunkten för ett slags halvhednisk karneval, då man driver med landets ynkligaste makthavare…

Alltsammans ska vara utvecklat antingen ur medeltidens gillen, som i sin tur byggde på de hedniska ”sumlen” eller ”sumbel” som hölls innan dess, och förknippas bara till namnet med någon kristen kung Knut, som man halvt nödtorftigt eller med en extra skåldrickning försökt hedra, därför att det var påbjudet av de styrande man ville göra sig av med… och så är det kanske till viss del ännu…

Så – vad är Knutsdagen egentligen ? Ingen kan ritkigt svara på den frågan, och det finns inga definitiva bevis, även om forskningen säger sig ha fått upp ett antal intressanta spår… I varje fall är den ingen kristen fest – har inte varit det, kommer heller aldrig till att bli det..

 

Annonser

I vilket ”Dagens Dumheter” publicerar rena LÖGNER och ”Fake News” om Drakars natur…

Dagens Nyheter eller ”Dagens Dumheter” som den väl rätteligen borde kallas, Sveriges största men kvalitetsmässigt sämsta morgontidning, med en faktagranskning sämre än Metros, upphör aldrig att förvåna. Denna dag – tjugondag knut – publicerar man i kulturdelen ett helsidesuppslag signerat Johanna Paulsson, annars musikjournalist, som hårt och helt utan tillstymmelse till sans och nyans driver tesen att alla drakar, som fabelväsen betraktat, skulle vara av kvinnligt kön eller någotslags feministiska symboler.

Det hela tar sig formen av ett slags bokrecension, som bygger på en enda källa eller bok. Johanna Paulsson har i sin naivitet läst ett nytt utländskt verk ”The Dragon – Fear and Power” av en viss Martin Arnold (Reaktion Books 2018), som knappast är någon känd författare. Problemet är att både hon och herr Arnold, annars en fullt sansad Engelsk akademiker, har fel i sak gång på gång, och att Paulsson förvrider Arnolds teser till att handla något de inte alls handlar om, bara för att det passar hennes och DN.s politiska agenda. Det är ett vanligt fel vad gäller DN, sorgligt nog, men sällan görs det med samma beklämmande tydlighet som just här.

Varför bygger DN och Johanna Paulsson sina förvirrade utläggningar om drakar på fabelväsen som inte alls hör till ämnet ? Den sydfranska legenden om ”den sköna Melusina” handlade till exempel om en siren, en sjöjungfru, ett vattenväsen som gifte sig med en man, och inte alls någon ”drake”

 

Att diskutera fabeldjurs eventuella kön kan kanske synas löjeväckande, eller som en pseudodebatt, men Paulsson och Arnold gör båda anspråk på trovärdighet, och på att utgå från Jungiansk psykologi, eller en generell, intellektualiserande debatt om symboler, arketyper och deras innebörd, också i nutiden och det moderna samhället. Ändå har de fel, gång på gång. Drakar förekommer i de flesta kulturer och mytologier, sant nog, men de har aldrig någonsin varit en symbol för just det kvinnliga könet, mer än det manliga. Antikens och Forntidens folk var inte dumma. De hade kunskaper i elementär biologi, också när de diskuterade fabelväsen och mytiska varelser, som till exempel drakar. Självklart förstod de, att ett djursläkte enbart bestående av hondjur aldrig någonsin skulle kunna existera eller fortplanta sig, och för övrigt var den österländska draken – i Kina till exempel – under 4000 år och mer en symbol för kejsarmakten, och kejsaren var genomgående en man, inte alls en kvinna, även om extrema undantag fanns.

Så gott som alla drakar, som alls nämns i de nordiska myterna och sagorna är också av manligt kön. Midgårdsormen är Lokes son, inte alls Lokes dotter. Draken Fafner eller Fafnir är smeden Regins i drakgestalt förvandlade bror, inte någon syster.  Draken i Beowulfsagan är en hane, vilket betonas gång på gång i mer än hundra strofer av den gamla dikten, och en klar manlig motpol till Grendels moder i samma dikt, som för övrigt var en gammal hagga, och inte alls någon underskön Angelina Jolie, som i den moderna och misslyckade filmversionen. Den kristne och pro-katolske språkmannen J R R Tolkien, med sin barnsliga uppdelning av sina fantasi-världar i nattsvart ont och pastoralt, menlöst bräkande gott, lät också sin drake Smaug vara av just manligt kön, och för övrigt är väl den skapelsen en av de ytterst få, i den undermånliga moderna fantasylitteraturen som ens kan anses ha något större berättigande.

Seriösa forskare, som studerat det här med Drakar som genomgående mytologisk föreställning i alla kulturer, och de mest skilda rum och tider ger en helt annan bild av ämnet, än Paulssons förvridna floskler. Väldiga reptiler har förvisso existerat på vår jord, och även om de inte sprutade eld, producerade de massor av fossila ben, som påträffats och identifierats som just reptiliska tidigt i historien – i  Kina visste man om existensen av fossila ”drakben” redan långt före kristus, och benämnde dem också så  och att sedan spankulera omkring och påstå, att kineserna inte skulle förstått att dessa ben förstås kom från tvåkönade varelser, är att underkänna deras sinne för naturvetenskap, på ett mycket fördomsfullt och närmast rasistiskt sätt.

Man är överens om att Vikingaskeppens ”Drakhuvud” – i den mån de alls förekomdet var lika ofta vindflöjlar, som Söderala-flöjeln eller huvuden på Björnar och andra djur (se min artikel om Oseberg-fyndets djurhuvuden, som inte alls är ”drakliknande” ) inte alls var avsedda att avbilda några kvinnliga varelser, eller att ”genus” överhvudtaget inte spelade roll i sammanhanget, trots att man långt senare kallat skepp och båtar för ”hon” och försett dem med galjonsfigurer, som lika ofta kunde vara manliga som kvinnliga, eller för den delen avbilda gripar, örnar eller abstrakta egenskaper.

Att babyloniernas och sumerernas drakfigurer inte alltid kopplas till någon underjordsgudinna vid namn Tiamat (deras motsvarighet till Hel) enligt vad som numer får anses som bevisat, och inte heller i det gamla Egypten, Levanten, Medelhavsområdet eller för den delen den kristna Bibeln fanns några kvinnliga drakar heller, utan snarare tvärtom. Apep-ormen i Egyptisk mytologi är en hane, ingen hona. Draken i uppenbarelseboken likaså, trots att den har en ”sköka” ridande på sin rygg, och till gruppen ”skökor” eller mindre tillförlitliga kvinnor får vi väl också räkna en del av DN:s journalistkår.. Johanna Paulsson bygger huvuddelen i sin argumentation på saker som inte alls visar sig stämma, och mytiska varelser som inte ens ÄR drakar – fast hon hävdar att det skulle vara så, enbart det passar hennes egen radikalfeministsikt färgade föreställningsvärld. Harry Järv, den finlandssvenske gamle Riksbibliotekarien, som också var mycket hemmastadd på ämnet Fabeldjur, kallade en gång sådant för ”intellektuell ohederlighet” och han hade fullständigt rätt i det.  Behemot (en flodhäst !) och Leviathan i Uppenbarelseboken är manliga varelser de också, inte tu tal om saken.

Det grekiska ordet (δράκων drákōn, genitiv δράκοντοϛ drákontos) betecknar en manlig varelse, icke en kvinnlig. Såklart fanns hon-reptiler också i den grekiska mytologin, liksom honliga ormar och en mängd andra biologiska varelser, verkliga eller imaginära, men vad Paulsson hävdar, stämmer inte alls. Python, draken som Apollon besegrade, var av hankön, men hans prästinna Pythia – alltså Oraklet i Delfi om ni nu hört talas om det, var en kvinna. Ladon, draken som bevakade Hesperidernas gyllene äpplen, var också ett handjur, och samma drake fick Lars Wilks att starta sitt fiktiva rike Ladonien, som alla vet. Därmed faller allt detta feministiska apropierande av draken som symbol på sin egen grund, och man kan för övrigt se hur berättelsen om ”den sköna Melusina” eller Paulssons ”huvud-argument” inte innehåller något om drakar alls, utan bara om sjöjungfrur, undiner och vattenvarelser – företeelser som inte alls har så värst mycket med drakar att göra, om det inte vore för den lilla, lilla och helt oväsentliga detaljen, att Melusina enligt en medeltida kristen version förvandlas till en drake på slutet av berättelsen – eller rättare sagt en drakhona, vilket också är utsagt.

När det gäller det senare kristna Västeuropa, finns det heller ytterst få eller rättare sagt inga belägg för, att man genomgående skulle ha tänkt sig, att drakar skulle vara av kvinnligt kön, eller på något sätt skulle symbolisera kvinnliga egenskaper – snarare associerades de med den då allerstädes förekommande kristne Djävulen, samt dödssynder som girighet.

När andra recensenter och personer läst Martin Arnolds bok – som är Johanna Paulssons enda källa – kommer de fram till helt andra slutsatser. Draken står som en symbol för döden, eller dödligheten, inte alls något som har med kvinnligheten att göra. Detta betonas både av Amazon, vetenskapliga anmälningar av verket från the University of Chicago, tidningar utomlands som ”The Telegraph”, samt ansedda tidskrifter som The Literary Review.

Johanna Paulsson ljuger, rätt och slätt, eller gör en avsevärt fri tolkning av vad Martin Arnold verkligen skrivit om – och man undrar faktiskt., om hon alls läst den aktuella boken… Den går i och för sig att införskaffa från Adlibris, och det tänker jag själv också göra vad det lider, eftersom jag inte accepterar Johanna Paulssons recension som giltig, eller ens med någon bäring eller relevans för den bok hon skulle recensera, eller ger sig ut för att ha läst.

Därför faller också Johanna Paulssons omtolkning av Martin Arnolds senaste bok helt och hållet på sin orimlighet, och får utmönstras som ”fake news”.

Varför DN sedan publicerar sådana artiklar, är för mig en fullständig gåta, men den enda plausibla förklaring jag lyckats hitta, är att detta passar in i DN:s ideologiska program.

Den enda slags ”drake” värd namnet, som finns i verkligheten och som man verkligen behöver…

 

 

 

”Hedniska Tankar leder, andra följer”

Medan det politiska landskapet i Sverige drastiskt förändras, och ett politiskt parti som två gånger röstats ned av Riksdagen eller det nationella parlamentet uppmanats att avgå och stiga åt sidan ändå sitter kvar, noterar jag att fler seriösa poddradiokanaler noterat förekomsten av Hedniska Tankar, kanske beroende på min anmälan av Mohamed Omar, och hans podd, som också omtalats på bloggen ”Det goda Samhället” (Se föregående inlägg).

I det goda samhället finns alltid plats för dialog, men inte för rättsvidriga manipulationer.  De rättsvidriga manipulationerna skall jag kanske återkomma till, både vad gäller politiken i stort i vårt land och mycket annat, men jag noterar att den för mig okända poddradion ”Raio bubb.la” tagit vad jag sagt om det amerikanska hangarfartyget ”USS John Stennis” (anropssignal CVN-74) till sitt hjärta, och faktiskt berörs av det.

Det gäller inte bara ett enstaka utländskt fartyg. Det gäller friheten att utöva sin egen kultur och religion överallt, också i Sverige.

 

De två skaparna av bubb.la håller låg profil, men deklarerar sig vara professionella journalister som jobbar för en frihetlig nyhetstjänst, och sådant är ju alltid trevligt, inte minst i ett land där nyhetsmedia domineras av ”Låtsasliberala” dagstidningar som Dagens Nyheter, och de stora nyhetsförmedlarna inte är fler än fyra-fem till antalet. Men det faktum, att sjömännen, teknikerna och den övriga personalen ombord på Hangarfartyget kan göra vad som förvägrats oss i Sverige, säger man på denna radiopodd, och läsa Eddan i original och Nordisk poesi i ett multireligiöst andaktsrum, förmodligen beläget långt ner i Hangarfartygets underdäcksutrymmen (den som befunnit sig ombord på ett sådant fartyg och känner till miljön, vet också hur där ser ut, det har jag redan sagt) medan de utbringar några skålar och håller sitt gemensamma sumbel eller andakt, ja redan detta är en frihetlig vinst i sig. Inte alla av de personer, som intervjuats i egenskap av Asatroende i olika militära facktidskrifter i USA har den minsta anknytning till Norden, även om några bland dem förstås vuxit upp i Minnesota, och har ett Nordiskt ursprung rent genetiskt sett – vilket man kanske kunde gissa.

Varken US Army eller Arlington-kyrkogården har numera de minsta problem med att använda Torshammaren som religiös symbol…

Ändå gör de vad som verkar allt mer och mer omöjligt här i Sverige, konstaterar bubb.la:s radiopodd. Ifall de hängt med lite längre i denna blogg, skulle de ha lärt sig att också US Army, US Air Force och hela den Amerikanska Försvarsmakten överhuvudtaget sedan flera år har en grundmurat liberal attityd till Asatro, som där räknas som likvärdig med andra minoritetsreligioner. Det finns också lobbygrupper, som ägnat sig åt att få Asatron godkänd som fullvärdigt religiöst alternativ i flera års tid. I det Amerikanska flygvapnet har man till och med byggt hedniska kultplatser och stencirklar vid US Air Force Academy i Colorado – utan samband med någon ursprungsamerikansk installation, utan bara för anhängare av olika sorters Europeisk hedendom, som en minneslund över stupade, ungefär, och denna anläggning har varit i bruk ända sedan 2011.. Alltså har radiopodden bubb.la nog ingenting att oroa sig för, och man kunde gott ha läst på, eller vara lite mer insatta i ämnet.

 

Om Amerikanska Flygvapnet accepterar Asatro sedan 2011, varför kan våra kvällstidningar som Excessen och andra inte göra det ?

Varför så mycket religiös förföljelse, undertryckande och vad vi får kalla kulturella sabotage riktas emot Asatron i Sverige, beror just på politiskt extrema grupper som ”Forn sed” och andra på den yttersta vänsterkanten eller i någotslags ”röd-grön-röra” som faktiskt förstört oerhört mycket för oss, och flyttat oss bakåt med flera decennier.

Vi har också den exempellösa hets, som företrätts bland annat av Morgan Johansson i rollen som ”kombinerad” Utrikes- och Justitietminister, ett mycket kuriöst arrangemang av Ministertitlar och Regeringsuppdrag, som inte förekommer annat i en del afrikanska länder. Hela tiden har denne mycket barnslige minister krävt ett totalförbud för Torshammare och runor i Sverige, och försökt påstå att de skulle vara ”rasistiska” symboler. Under hela valkampanjen 2018 dök dessa smutsiga lögner upp som ett ”slagträ” i (S) valkampanj och ännu är inte förföljelsen slut, därför att Morgan Johansson – trots flera Hovrättsdomar och inlägg från Sakkunniga jurister – samt även Justitiekanslern – som också uttalat sig i frågan – inte vill ge sig.

Trots att alla rättsvårdande myndigheter, Domstolar och sakkunniga jurister – till och med inom den utredning Regeringen Löfvén själva tillsatt – uppmanat Morgan Johansson och (S) att sluta med sitt blinda hat, fortsätter man alltså. Nu – efter mer än fyra månaders politiskt käbbel och ändlöst manipulerande med sk ”Talmansrundor” har Sverige äntligen en ny Regering – som bara kommer bli samma gamla nomenklatura, samma gamla makthavare – och ännu en Minoritetsregering, fast i en ökande utveckling med klyftor och splittring av det svenska samhället.

I dagarna har det stormat mycket på Facbook kring den sk ”Odal-runan” som tydligen belagts med totalförbud på detta Asociala Media. Vad som ska föreställa den högste andlige företrädaren inom landets största (nu ca 1100 medlemmar) och enda av Kammarkollegiet godkända samfund För Asatro, Nordiska Asa Samfundet, har fått sin egen fb profil helt avstängd, och redan har det utbrutit ampra solidaritetsaktioner.

Många företrädare för den växande hedniska rörelsen i Sverige har sagt, att om en ny (S)-regering fortsätter sin hets och politiska förföljelse, kommer vi alla att bära Torshammaren öppet, skylta med allehanda runor helt öppet och sätta igång med kampanjer för vad som får betecknas som Civil Ohörsamhet, Civil Disobedience alltså – eller fredligt civilt motstånd – och så får denna Regering Löfvén – eller dess direkta efterträdare – döma oss alla i klump.

Argumentet står fast – om till och med Amerikanska Flottan inte har några som helst problem med Asatron, varför har då Regeringen Löfvén det ?

Här ser ni nu en ”Odal-runa” – och vad betyder den ?