I vilket ”Dagens Dumheter” publicerar rena LÖGNER och ”Fake News” om Drakars natur…

Dagens Nyheter eller ”Dagens Dumheter” som den väl rätteligen borde kallas, Sveriges största men kvalitetsmässigt sämsta morgontidning, med en faktagranskning sämre än Metros, upphör aldrig att förvåna. Denna dag – tjugondag knut – publicerar man i kulturdelen ett helsidesuppslag signerat Johanna Paulsson, annars musikjournalist, som hårt och helt utan tillstymmelse till sans och nyans driver tesen att alla drakar, som fabelväsen betraktat, skulle vara av kvinnligt kön eller någotslags feministiska symboler.

Det hela tar sig formen av ett slags bokrecension, som bygger på en enda källa eller bok. Johanna Paulsson har i sin naivitet läst ett nytt utländskt verk ”The Dragon – Fear and Power” av en viss Martin Arnold (Reaktion Books 2018), som knappast är någon känd författare. Problemet är att både hon och herr Arnold, annars en fullt sansad Engelsk akademiker, har fel i sak gång på gång, och att Paulsson förvrider Arnolds teser till att handla något de inte alls handlar om, bara för att det passar hennes och DN.s politiska agenda. Det är ett vanligt fel vad gäller DN, sorgligt nog, men sällan görs det med samma beklämmande tydlighet som just här.

Varför bygger DN och Johanna Paulsson sina förvirrade utläggningar om drakar på fabelväsen som inte alls hör till ämnet ? Den sydfranska legenden om ”den sköna Melusina” handlade till exempel om en siren, en sjöjungfru, ett vattenväsen som gifte sig med en man, och inte alls någon ”drake”

 

Att diskutera fabeldjurs eventuella kön kan kanske synas löjeväckande, eller som en pseudodebatt, men Paulsson och Arnold gör båda anspråk på trovärdighet, och på att utgå från Jungiansk psykologi, eller en generell, intellektualiserande debatt om symboler, arketyper och deras innebörd, också i nutiden och det moderna samhället. Ändå har de fel, gång på gång. Drakar förekommer i de flesta kulturer och mytologier, sant nog, men de har aldrig någonsin varit en symbol för just det kvinnliga könet, mer än det manliga. Antikens och Forntidens folk var inte dumma. De hade kunskaper i elementär biologi, också när de diskuterade fabelväsen och mytiska varelser, som till exempel drakar. Självklart förstod de, att ett djursläkte enbart bestående av hondjur aldrig någonsin skulle kunna existera eller fortplanta sig, och för övrigt var den österländska draken – i Kina till exempel – under 4000 år och mer en symbol för kejsarmakten, och kejsaren var genomgående en man, inte alls en kvinna, även om extrema undantag fanns.

Så gott som alla drakar, som alls nämns i de nordiska myterna och sagorna är också av manligt kön. Midgårdsormen är Lokes son, inte alls Lokes dotter. Draken Fafner eller Fafnir är smeden Regins i drakgestalt förvandlade bror, inte någon syster.  Draken i Beowulfsagan är en hane, vilket betonas gång på gång i mer än hundra strofer av den gamla dikten, och en klar manlig motpol till Grendels moder i samma dikt, som för övrigt var en gammal hagga, och inte alls någon underskön Angelina Jolie, som i den moderna och misslyckade filmversionen. Den kristne och pro-katolske språkmannen J R R Tolkien, med sin barnsliga uppdelning av sina fantasi-världar i nattsvart ont och pastoralt, menlöst bräkande gott, lät också sin drake Smaug vara av just manligt kön, och för övrigt är väl den skapelsen en av de ytterst få, i den undermånliga moderna fantasylitteraturen som ens kan anses ha något större berättigande.

Seriösa forskare, som studerat det här med Drakar som genomgående mytologisk föreställning i alla kulturer, och de mest skilda rum och tider ger en helt annan bild av ämnet, än Paulssons förvridna floskler. Väldiga reptiler har förvisso existerat på vår jord, och även om de inte sprutade eld, producerade de massor av fossila ben, som påträffats och identifierats som just reptiliska tidigt i historien – i  Kina visste man om existensen av fossila ”drakben” redan långt före kristus, och benämnde dem också så  och att sedan spankulera omkring och påstå, att kineserna inte skulle förstått att dessa ben förstås kom från tvåkönade varelser, är att underkänna deras sinne för naturvetenskap, på ett mycket fördomsfullt och närmast rasistiskt sätt.

Man är överens om att Vikingaskeppens ”Drakhuvud” – i den mån de alls förekomdet var lika ofta vindflöjlar, som Söderala-flöjeln eller huvuden på Björnar och andra djur (se min artikel om Oseberg-fyndets djurhuvuden, som inte alls är ”drakliknande” ) inte alls var avsedda att avbilda några kvinnliga varelser, eller att ”genus” överhvudtaget inte spelade roll i sammanhanget, trots att man långt senare kallat skepp och båtar för ”hon” och försett dem med galjonsfigurer, som lika ofta kunde vara manliga som kvinnliga, eller för den delen avbilda gripar, örnar eller abstrakta egenskaper.

Att babyloniernas och sumerernas drakfigurer inte alltid kopplas till någon underjordsgudinna vid namn Tiamat (deras motsvarighet till Hel) enligt vad som numer får anses som bevisat, och inte heller i det gamla Egypten, Levanten, Medelhavsområdet eller för den delen den kristna Bibeln fanns några kvinnliga drakar heller, utan snarare tvärtom. Apep-ormen i Egyptisk mytologi är en hane, ingen hona. Draken i uppenbarelseboken likaså, trots att den har en ”sköka” ridande på sin rygg, och till gruppen ”skökor” eller mindre tillförlitliga kvinnor får vi väl också räkna en del av DN:s journalistkår.. Johanna Paulsson bygger huvuddelen i sin argumentation på saker som inte alls visar sig stämma, och mytiska varelser som inte ens ÄR drakar – fast hon hävdar att det skulle vara så, enbart det passar hennes egen radikalfeministsikt färgade föreställningsvärld. Harry Järv, den finlandssvenske gamle Riksbibliotekarien, som också var mycket hemmastadd på ämnet Fabeldjur, kallade en gång sådant för ”intellektuell ohederlighet” och han hade fullständigt rätt i det.  Behemot (en flodhäst !) och Leviathan i Uppenbarelseboken är manliga varelser de också, inte tu tal om saken.

Det grekiska ordet (δράκων drákōn, genitiv δράκοντοϛ drákontos) betecknar en manlig varelse, icke en kvinnlig. Såklart fanns hon-reptiler också i den grekiska mytologin, liksom honliga ormar och en mängd andra biologiska varelser, verkliga eller imaginära, men vad Paulsson hävdar, stämmer inte alls. Python, draken som Apollon besegrade, var av hankön, men hans prästinna Pythia – alltså Oraklet i Delfi om ni nu hört talas om det, var en kvinna. Ladon, draken som bevakade Hesperidernas gyllene äpplen, var också ett handjur, och samma drake fick Lars Wilks att starta sitt fiktiva rike Ladonien, som alla vet. Därmed faller allt detta feministiska apropierande av draken som symbol på sin egen grund, och man kan för övrigt se hur berättelsen om ”den sköna Melusina” eller Paulssons ”huvud-argument” inte innehåller något om drakar alls, utan bara om sjöjungfrur, undiner och vattenvarelser – företeelser som inte alls har så värst mycket med drakar att göra, om det inte vore för den lilla, lilla och helt oväsentliga detaljen, att Melusina enligt en medeltida kristen version förvandlas till en drake på slutet av berättelsen – eller rättare sagt en drakhona, vilket också är utsagt.

När det gäller det senare kristna Västeuropa, finns det heller ytterst få eller rättare sagt inga belägg för, att man genomgående skulle ha tänkt sig, att drakar skulle vara av kvinnligt kön, eller på något sätt skulle symbolisera kvinnliga egenskaper – snarare associerades de med den då allerstädes förekommande kristne Djävulen, samt dödssynder som girighet.

När andra recensenter och personer läst Martin Arnolds bok – som är Johanna Paulssons enda källa – kommer de fram till helt andra slutsatser. Draken står som en symbol för döden, eller dödligheten, inte alls något som har med kvinnligheten att göra. Detta betonas både av Amazon, vetenskapliga anmälningar av verket från the University of Chicago, tidningar utomlands som ”The Telegraph”, samt ansedda tidskrifter som The Literary Review.

Johanna Paulsson ljuger, rätt och slätt, eller gör en avsevärt fri tolkning av vad Martin Arnold verkligen skrivit om – och man undrar faktiskt., om hon alls läst den aktuella boken… Den går i och för sig att införskaffa från Adlibris, och det tänker jag själv också göra vad det lider, eftersom jag inte accepterar Johanna Paulssons recension som giltig, eller ens med någon bäring eller relevans för den bok hon skulle recensera, eller ger sig ut för att ha läst.

Därför faller också Johanna Paulssons omtolkning av Martin Arnolds senaste bok helt och hållet på sin orimlighet, och får utmönstras som ”fake news”.

Varför DN sedan publicerar sådana artiklar, är för mig en fullständig gåta, men den enda plausibla förklaring jag lyckats hitta, är att detta passar in i DN:s ideologiska program.

Den enda slags ”drake” värd namnet, som finns i verkligheten och som man verkligen behöver…

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s