På Årstaskolan i Stockholm, i det södra inre bältet av förorter, finns en lärare vid namn Tobbe Nord, som jag inte känner. Han har lärt sina små elever ur årskurs ett om Asatron, våra fäders tro, och utför väl på så vis en kulturgärning i det tysta, om än barnen inte kunnat lära sig så mycket ännu. Asatro borde vara ett ständigt återkommande inslag i undervisningen för alla svenska barn, både på lågstadiet; mellanstadiet och högstadiet, liksom under gymnasietiden. Alltefter som individerna utvecklas och går framåt, borde de få tillfälle att inhämta större och större kunskaper i ämnet, för än så länge är deras lärares undervisning väl enkel, och utan de rätta detaljkunskaperna – han lär dem till exempel att Asgård skulle vara beläget i Midgårds mitt, vilket inte alls stämmer, eftersom Bifrost leder till Asgård i en annan och högre sfär, som vi alla vet.

Nej, riktigt såhär såg det aldrig ut…

Snarare då såhär, även om det är för svårt för de flesta förstaklassare eller barn på sju år att begripa…

Redan Viktor Rydberg hade 1886 i ”Studier i Germanisk Mytologi” utvisat Asgårds rätta läge. Varför lärs det inte ut på Viktor Rydbergs gymnasium ?

Asgård är inte beläget i Midgård, och det är inte de andra nio Världarna heller, men allt väl – pojkarna filosoferar redan om Tor, Oden och Tyr, och lär sig förstå att om de ska växa upp till goda män, behöver de såväl Tors Stryka, Odens vishet och Tyrs stridsvilja och mod, för det krävs sannerligen i den här Världen. Magistern Tobbe har lärt de små att skriva sina egna sagor och ändra på myterna, men snart kommer de att förstå att myterna är universella, och att det inte går att ändra på dem, för varje skenbar förändring handlar innerst inne om samma myt, samma existentialer i det mänskliga och folkliga undermedvetna. Barnen färglägger Tors hammare, förstår redan att den alltid kommer tillbaka till honom och har insett Tors princip, vilket är mycket mer än vissa illa navlade vuxna har gjort…

En ung man har redan vid sju års ålder skådat Särimner, och jag säger som Kaptenen i Vilhelm Mobergs ”Raskens”… ”Knäveln i det, min pajk, du ska bli en prydnad för flygeln på Konga Kompani…” För dig skall en gång det bästa fläsket läggas, av Andrimner själv ur Eldrimners kittel, hos Tyr ska du bli furir, hos Freja Korpral, som Bellman sjunger – och din Löjtnantsfullmakt får du, när du stupar. En gång ska här växa upp en  friskare, sundare ungdom, och deras tankar kommer att bli ljusa och höga som sommarhimlen vid Midsommar, och de ska stå högvuxna som Norrlands furor, sega som Malungs läder och hårda som svenskt stål !

Särimners skugga, på Valhalls bord – det skall börjas i tid, som gott och helt skall bli…

En liten flicka skriver också om Freja, som genom kraften i sitt hår kunde ”styra jättar” som hon uttrycker det, och därmed blev mäktigare än dem alla. Nu är det inte bara håret det hänger på, skulle jag vilja hävda, men detta vackra flickebarn har redan insett och lärt sig något – Frejas makt är förvisso stor, ja större än man kunde ana… Det är inte bara håret den sitter i, utan kläderna, gången, talet, ja hela Freja, men nog kan hon ”styra jättar” alltid… Egentligen är det Siv, soldrottningen, som har ett hår med magiska egenskaper, och som utgångspunkt för sina funderingar har barnen tagit min gamle bloggarvän Paulus Indomitus eller Paul den otämjdes teckningar, men det gör kanske mindre…

Ser ni likheten – här skulle en jurist kunna hävda copyright...

Nåja, även om Paulus som jag är juridiskt bildad, så förlåter vi ju såklart barnen, i denna Drottning Disas och Disernas tid – Må de vara med er, och skapa ett nytt och bättre släkte…