Hedniska Tankars Runskola (del 22) – Dag-runan

Genom tiderna har det funnits många arkeologiska fynd, från den Gotländska Kylverstenen och vidare framåt, som bevisar att den sk Uthark-teorin i allt väsentligt är riktig, när det gäller den esoteriska eller ”magiska” användningen av den äldre runradens runor. Det faktum att man ofta ställt upp runorna i sk ”runhjul” och att vi hittar runhjulen på mängder av brakteater, ringar och amuletter visar oss också, att man kände till konsten att göra enkla förskjutningschiffer, varav förändringen av skrivsystemets futhark till en esoterisk uthark är den allra enklaste – och en numerologisk analys, både av runraden och en hel del fornfynd med lönnrunor bevisar faktiskt teorins riktighet och värde, eftersom vi annars har en mängd inskrifter, som inte kan förklaras på annat sätt.

 

Runan Dag, av ett förgermanskt Dagaz med samma betydelse, kommer vanligen som den tjugoandra i Utharken, följd av Odal och till sist Fä. rikedomens runa. Den finns också med i den yngre, angelsaxiska runraden och i en hel del runstensinskriptioner som till exempel Ö 43 från Ingelstad i Östergötland, kan man se hur man skrivit in en Dag-runa istället för personnamnet Dag, vilket visar hur runan uttalades och hade för namn – det finner vi ju också ur de olika bevarade runpoemens minnesverser.

 

Numerologiskt sett är runans tjugotvå-tal lika med två gånger elva, eller dualismens och konfliktens thurs-runa gånger äringens och årsväxtens Jara-runa. Runan består också av två D-liknande delar, som man sett som en avbildning av den ”Dellings dörr” som nämns i Eddan, eller soluppgången – Delling var far till dag, sade man. I överförd bemärkelse har man därför liknat Dag-runan vid en runa för uppvaknande, plötslig insikt eller visdom, ja upplysning överhuvudtaget – man kan minnas de ”Doors of Perception” som Aldous Huxley och andra långt senare skulle skriva om, och varifrån också rockgruppen ”The Doors” med Jim Morrison tog sitt namn. Dag-runan står för också för den ljusa halva året, eller den ljusa årstiden och dygnets ljusa timmar, liksom för våren och naturens pånyttfödelse i motsats till hösten, men också för uppvaknande, upplysning och utveckling.

Berömd är också inledningen på Sigdrifumal i Eddan, där valkyrian Sigddrifa anropar Dagen och Dags söner, det nya människosläktets representanter. Någon har kallat Dag-runan för en symbol för Bifrost, regnbågen, och övergången emot Valhall och Världarna därovan, och runan liknar också en port, som öppnar sig – porten mot det okända och översinnliga. I spådomar står dag-runan ofta för plötslig insikt eller inspiration, en omvälvande eller inträffad händelse, nästan alltid av positiv natur. Edred Thorson ville också koppla den till den egna härden, Heimdall eller Rig som världens upprätthållare, och symboliken är inte utan fog, när Bifrost nämns i sammanhanget.

Dag eller Dagen på sin häst Skinfaxe, målad av Peter Nicolai Arbo 1874

 

Freja Ashwynn menade på 1990-talet att där Jara står för en lugn omvälvning eller årstiderna gång, innebär Dag-runan tvära kast mellan ljus och mörker, och snabba omställningar – kanske flyttning, byte av bostad eller arbete. Hon kallar också Dag för en Ragnaröks runa, runan för Muspelheim och hettan som kommer, när Världsbranden utlöses och Bifrosts bro faller. Hon menar också att Dag-runan kan utveckla ”hugögat” eller verkligt kunniga runmagikers förmåga att se i det fördolda, och uppleta gömda föremål, men kallar den också för en glömskeruna, som kan användas för att dölja stöldbegärliga föremål i samband med bindrunor. Om allt detta fungerar, vill jag själv låta vara osagt.

Sigdriva eller brynhild som segergiverska vid gryningens portar

Andra har sett både natt och dag i runans två halvor, liksom en dubbelyxa – samma figur återkommer ofta på Bronsålderns hällristningar, och i Kiviksgraven. Runan står på det sättet för dualitet, men också balans. Andra har sett en Torsruna i Dag, samt ett skydd emot blixtnedslag och alltför plötsliga händelser – en annan sida av runans hävdvunna tolkning, dvs snabba omvälvningar. Helmut Arnz och andra språkhistoriker påpekade under tidigt 1900-tal att *dheguz på proto-indoeuropeiska skulle betyda glöd, eldsken, och ur det har ord som dag, Tag, Day osv senare utvecklat sig – och Dag-runan skall ha funnits inristad på gravurnor från Schwaben och övriga Tyskland, vilka tyder på att de skulle kunna vara en symbol för återuppståndelse, efter ragnarök, en tanke som ju också Voluspá innehåller

Enkel ”stadhagalder” för Dag-runan

 

Agrell, slutligen, nämner att Dag-runan finns med både i en 700-tals handskrift från Salzburg och det engelska runpoemet, så dess namn och betydelse är styrkt från flera helt olika delar av Europa, och flera århundraden. Också det svenska ordet dager, dagbräckning mfl ord har kommit ur runans namn.

I det engelska runpoemet från åttahundratalet står att ”Drotten” eller Oden sänt oss dagrunan, kär för människosläktet, älskad mångenstädes, nyttig för gamla och arma; allom till gagn – i min översättning. Samma tanke kommer också upp hos gumman Turid i en av de isländska kristninga-sagorna. Thangbrand, den onde tyske biskopen och mördaren, som sändes till Island och där mördade fler än två gånger, mötte en gång en gammal gumma, som ensam satt kvar på platsen för Alltinget, eftersom han kommit försent dit. Han frågade henne då om hon trodde på Tor eller Jesus, men hon svarade honom att ingen någonsin sett jesus, utom som en död bild på ett träkors, och sade sedan att ”den gud som gjort solen är min gud, för han skulle inte klaga på att jag sitter här och värmer mina gamla ben om våren, eller att solens strålar gör de unga männen en smula raskare och mer vapenföra, och de unga flickorna en smula kåtare…” Då tog sig Tangbrand till att slå och misshandla henne med ett krucifix, och kalla henne för den värsta hedning, som de kristna alltid gör; men folk från angränsande bodar, som också var kvar på Tingsplatsen, rusade fram och avstyrde det hela, och avhyste den kristne prelaten.

Så kan det gå, men att Dag är en dagens och Heimdalls runa, förblir säkert. Hell Dag och Dags söner !

Annonser

Att skildra Skade

Vi lever nu i medio av Göje månad, som är det gamla namnet på Februari i den svenska kalendern. Det finns dem som påstår att månadsnamnet skall vara härlett ur latinska och grekiska termer för snö, men den etymologin verkar halta betydligt. Ordet är i alla fall belagt i svenskan sedan äldsta tid, och ända sedan 1700-talet har poeter skrivit om en ”Fru Göja” eller en gudinna, som personifikation av vintern, om man vill tro Svenska Akademins Ordbok. I sen Asatrogen tid ville de ännu hedna lärde på Island bortförklara månadsnamnet som en personifikation av vädret, och en fiktiv gestalt Goe eller Goa, dotter till en kung Thorre – vars namn ju överensstämmer med den föregående Torsmånaden, Thorre månad. Detta skedde på 1200-talet, när de sista hedna på Island som Snorre och många andra måste dölja sin hedendom under en täckmantel av lärda språkstudier, samtidigt som de gjorde sitt bästa för att rädda sin religion och sin kultur åt framtiden – något vi ännu har nytta av idag.

 

I Olaus Magnus och Jordanes skildringar av ”Skrithifennoi” eller Skridfinnarna hittar vi början till Skades ikonografi..

Men ”Goa” eller den Goda, var en gång Skade, eller vintern, Öndurdis eller Skiddisen, den skidåkande gudinnan från Nordanlanden, Tjatses dotter. Henne har jag skrivit om tidigare vintrar, och man behöver inte ta till noa-namnet eller den eufemism man satte in istället för Skades ursprungliga namn, det som fått ge namn åt hela Skandinavien. Såhär emot vinterns slut, då hela Mälardalen drabbats av tö och blidväder, och det på andra platser i vårt land råder svåra översvämningar, saknar nog många av oss den korta vinter som varit. Den ursprungliga Skade skildras ofta som skidåkande, och vid 1900-talets början hade konstnärerna följande bild av henne, som föga skiljer sig från Olaus Magnus, 400 år tidigare.

Skade sedd av en engelsk konstnär, 1901

 

Hennes äktenskap med Njord, havets gud, blev för många blott en parantes, och det är som jaktens och skidåkningens gudinna i Ydalarna, eller Idegransdalarna, de flesta skildrat henne. I mer lyckade framställningar gjorda av dagens asatrogna ser hon ut såhär, fortfarande på skdior och bastant påpälsad i vad som ska ge ekon av järnålderns kvinnliga vinterdräkt.

 

De flesta konstnärer tycks ha hållit fast vid denna bild, ibland med mer lyckat resultat, ibland mindre. Här nedan ser vi en av de mer lyckade. enligt min mening. Den bågskjutande Skade, ett slags Nordens Artemis, har med tiden också blivit mycket populär.

Från denna, mer ursprungliga bild har andra bilder grenat ut sig, den första kanske med en romantisk 1800-tals föreställning om Skade som Sköldmö som grund. Här en illustration ur Nils Fredrik Sanders Edda från 1893, vars illustrationsinnehåll var sämre än den ovanligt exakta översättningen. Vattenkrukan, som Skade stöder sig på, skall väl illustrera hennes giftemål med Njord, skeppsbyggnadskonstens gud, och hur Tjatse, av ett lapsk ”Thiazzi” skulle betyda fjällbäckar, och brusande vattenfall, som kommer ned från bergen och inlandet och rinner mot kusterna, i denna smältvattnets tid. Det är förresten konstigt, att få framställningar av gudinnan spunnit vidare på detta tema:

I amerikansk Asatro – som numera blivit en avart av den Nordiska – har Skade alltid skildrats som konventionellt blod, eller med isblått hår, ungefär som huvudpersonen ”Elsa” i Disneys barnfilm ”Frost”, eller omkringspringande i lätta, isblå klänningar. Det finns ingen grund för dessa påståenden alls i sagorna, och det sista man skall tänka sig utifrån Eddans beskrivning, är att göra om Skade till någotslags skir prinsessgestalt, vilket hon inte är och aldrig någonsin varit. Tvärtom har hon alltid stått som en symbol för den starka, frånskilda och självständiga kvinnan, och det är hon som plågar den våpiga och osjälvständiga Sigyn med att binda Loke med tarmarna från hans och Sigyns söner, och till sist hänger en giftorm över hans ansikte, vilket är föga ljuvt och inte precis prinsesslikt…

Den här moderna bilden på Skade, omgiven av Norrsken som en gloria, och även konventionellt blond, är den enda jag tar med ur den genren, eftersom jag som Nordbo är mer än hjärtligt trött på de amerikanska framställningarna, som även kan se ut som något i den här stilen:

Verklig Kitsch i sin prydno, eller hur ?

Här har vi en mer än ovanligt kitschig porslinspjäs, ett slags blandning mellan Marvel Comics fiktiva Valkyria Brynhilde och den riktiga, jagande Skade – och de flesta amerikaner har inte kommit längre än såhär, när det gäller att skildra hur den verkliga Skade faktiskt kan se ut. De Navkapsel-liknande sakerna hon har över brösten gör inte saken bättre, och inte heller Vargarna, som visst inte är Skades vänner i mytologin, utan snarare hennes fiender. Vargen var allmänt hatad – med rätta – i det gamla Norden och något man avskydde och jagade så fort man kom åt, inte något man omhuldade och gullade med. Gudinnans klädsel stämmer inte alls med verkliga vinterförhållanden, för man kan inte tänka sig henne först med pälsstövlar och sedan barbent, och helt utan köldskydd för hals, barm och överarmar, om hon nu ska röra sig i vinterklimat.. Visserligen kan gudar och gudinnor anta vilka former och utseenden de vill, och visserligen har de övermänsklig uthållighet emot exempelvis kyla eller hetta, men de är inte dumma, utan uppträder naturligt och praktiskt, det kan vi utgå ifrån om vi verkligen läst Eddans berättelser, och är dem trogna, vilket är den viktigaste utgångspunkten för all tro… Vad jag vill komma bort ifrån, är all Amerikansk ”cosplay” och andra bilder av Skade, som kan se ut på det här viset:

Schnyggt, ja -kanhända för vissa – men det är inte Skade, som hon verkligen ser ut…

Varken ”Elsa” ur barnfilmmen Frost, eller någon alvprinsessa eller något ditåt, överensstämmer med Asatrons bild av Skade, som är helt annorlunda. En vinterns gudinna, skall helt enkelt inte se ut på det viset, särskilt inte därför att hon skildras som allvarlig, frostig, och i vissa aspekter rå och grym. Dessutom är Skade av Jotnars släkt, och hon kan alltså inte vara blond, lika lite som en äkta lapska eller en kvinna av samisk börd kan vara det. De personer med blont hår som yrar runt i tillvaron och påstår att de är samer, har i själva verket inte alls något samiskt ursprung rent genetiskt, utan är faktiskt nordgermaner som oss andra, även om de kan ha uppfostrats inom en samisk kultur, eller bekänner sig till den. Sådant gäller inte Skade som gudinna och väsen däremot, eftersom hon helt och hållet tillhör Asatron, och inte har någon motsvarighet i samisk mytologi. Det närmaste man kommer är i så fall Loviatar i den finska mytologin, och Lönnrots Kalevala, alltså Pohjola-gummans eller Hels dotter, inte att förväxla med Louhi, som ju är ett annat namn för Hel, eller dödens gudinna.

Loviatar skildras som delvis förförisk, vacker och skön, men också grym och kallsinnig till sin natur, vilket också är en ganska bra beskrivning på den nordiska vintern, och kan därför gälla som ännu en värdefull insikt i Skades sanna väsen och natur. Hon fäste sig vid Njord, läser vi, men gick lika lätt ifrån honom när hon ångrade sig; och härdade ut i ensamheten och kylan sedan, vilket förmodligen gör henne till ett ganska sorgset väsen. Jag själv har gjort inte mindre än tre fotokalendrar över Asatrons gudinnor vid det här laget, men jag tycker mest om de första bilderna av Skade jag gjorde, från vintern 2012 och 2013 års kalenderutgåva.

Till min hjälp kom en ung skådespelerska, egentligen blond, men med håret färgat svart – för så är det i våra dagars Sverige. Är man kvinna och blond, och vill ha en karriär inom media, så placeras man genast i ett visst fack, och i teatersammanhang innebär det lättare roller, oftast i romantiska komedier och annat sånt, som egentligen är en nätt självmotsägelse, men vill man ha en allvarlig roll, eller framstå som seriös, ja då måste man vara brunett – annars blir man inte uttagen ensingång – och detta skall vi alltså behöva uppleva, i vårt eget land och vår egen kultur – allt enligt min dåvarande väninna skådespelerskan, men för all del – vi var båda ett stycke yngre då. Det finns mycket dold rasism, som riktar sig emot blonda kvinnor och etniska svenskar, särskilt i Stefan Löfvéns Sverige.

De här bilderna togs ute på Djurgården, som också innehåller lämningar efter ett gammalt gårdsgravfält, samt en järnåldersby – och därmed ett gudahov. Det var rejält kallt dagen de togs, och vi måste först av allt gå en omväg vidpass tre kilometer, eftersom den bro över Djurgårdskanalen jag rekat via kartrek, reparerades för tillfället och därför var ur funktion. Hon å sin sida insisterade på enbart järnåldersaktiga kläder, samt även medeltida skinnskor – så smala att det inte fanns plats för skohö, eller ens strumpor. Jag frågade henne om hon frös, för hon skakade hela tiden som en fågelunge, men fick svaret att om man vill göra bra konst, måste man lära sig att lida för den – och stå ut inte bara med den svåraste köld, utan även med smärta och den tyngsta sorg. Ett svar, värdigt verklighetens Skade. Och jag tänkte på den ryska sagan om styvdottern och Ded Moroz.

Det tog oss 40 minuters tagning och en timmes gångmarsch extra för att ta alla bilder vi ville ha, och hela denna tid var hon mycket tapper – i femton graders kyla, med snö upp över anklarna, och in på bara skinnet. Till sist fruktade jag faktiskt för hennes hälsa, eftersom hon också sjunger, och behövde sina stämband intakta för föreställningar nästa dag och en hel vecka framåt, och tänkte inom mig som så, att man inte kan plåga eller tortera en vacker kvinna på det här viset, även om hon själv skulle vara så stark, att hon förblir alldeles oberörd av det. Men så är väl också den riktiga Skade, kan jag tro.  Böner om att motta varm choklad på något utvärdshus avslogs stoiskt, liksom vädjan att i alla fall emotta kaffe ur medhavd termos, eller få extra sockor på de blåfrusna fötterna – och sällan har jag sett någon, som för konstens skull varit villig att utstå mer – även om det finns de individer, som kanske rentav njuter av fysisk smärta eller umbäranden i sig – men allt sådant gällde inte här – i det som är Skades land av idel vinter – där jag handgripligen och i verkligheten fått möta någon, som hade förmåga att bli Skade själv, och vara just en personifikation av själva Vintern, helt och fullt, inom sig och utom sig – en människa, som helt och fullt var äkta och sann – aldrig ”spelad” och vem kan då önska något mera ?

Konst är konst, och Hedendom är Hedendom, lika mycket som verklig Asatro. Och har man bara tron, kan man också åstadkomma mycket genom den.