Dagsarkiv: 2019-02-13

Lite sådär fin och sensibel och poetisk och såå gullig såå romantik på Vales Dag, ni vet…

av

I morgon är det förstås Valentins Dag, ett amerikanskt jippo, som förr i tiden hette Alla Hjärtans Dag på svenska; vilket var något ärligare och mer inkluderande till sin omfattning, om man så säger. Dagen förstås nu ägnad åt idel romantik, företrädesvis mellan man och kvinna, medan kärleken till våra anhöriga, kärleken till nästan ( i vid bemärkelse) eller andra former av kärlek, som till exempel kärlek till sanningen, inte minst, eller kärlek till rättvisan eller våra rötter, förstås helt glöms bort. Kärleken till Naturen, kärleken till djur och växter, som inte är av det romantiska, utan det mer platoniska slaget icke att förglömma, men sedan när har det då varit något fel på platonisk kärlek ?

Engelsk 1900-tals illustration till Gunnlaug Saga Ormstungu – Gunnlaug och Helga den Fagra ser varann för allra sista gången…

Det finns dock en väldigt, ja för att inte säga våldsamt romantisk berättelse i vad som på svenska kallas Gunnlaug Ormstungas Saga, som jag tycker passar att citera en dag som i morgon, då detta skrivs kvällen före, om ni förstår vad jag menar. Vales Dag, som de Amerikanska Asatroende firar efter Odens nattgamle son, tillika hämndens gud, kanske känns något malplacerad, i alla fall för de av er som vill ha äkta romantik, men vänta bara:

Alf Henriksson, den gamle Polyhistorn, skrev i sin ”Isländsk Historia” om en av de mest magnifika scenerna ur en föga känd version sagan, den där den kvinnliga huvudpersonen, Helga den Fagra, blivit mer än 80 år gammal, och förvandlats till en rynkig gammal gumma, som inte längre är såvärst fager eller ung. Hon får då besök av sin dotterdotter, en liten brådmogen flicka på sex-sju år. ”Hur många älskare har du egentligen haft, mormor ?” frågar lillflickan intresserat.

Helga sitter tyst ett tag, och drar sig till minnes sin ungdom, när hon var hela Islands mest firade skönhet, och säger sedan sakta, medan hon minns eller försöker minnas: ”Ja – ett fullt storhundrade råkar det nog vara. Jag minns, att jag tog lätt på livet på den tiden…”  (Ett storhundrade var lika med tio dussin, eller 120 stycken, vilket ansågs som en mycket stor räkne-enhet. Nuförtiden räknar vi i gross, vilket är något större)

Så räknar hon upp dem alla ur minnet. Några dog i envig, eller tvekamp för hennes skull. Några blev fredlösa, och fick lämna landet. Några reste från Island av fri vilja, hördes aldrig någonsin mera av, och kom aldrig mer igen. Någon begick självmord, driven till vansinne av att inte få Islands vackraste kvinna. Några retades hon med, och de övergav henne till sist. Några fick stryk av sina egna släktingar, därför att de alls vågat sig på att fria till henne. Några fick stryk av hennes far, eller hennes fränder – och dog – av samma orsak, alltså att de vågat fria till just henne. Men genom allt höll hon huvudet kallt, och var oberörd.

”Jaja, kärring – men till saken då !” sade dotterdottern brådmoget. ”Av alla dessa män – vem var egentligen den störste älskaren, och vem skulle du säga var den bäste mannen av alla ?”

”Slika sidor finns på nätet – om ni nu behöver dem…”

”Alltför ivrigt yrkar du på att få veta detta, dotterdotter min” säger gamla Helga då. ”Jag var nog till föga gagn för somliga, det förstår jag nu… Och allra allra värst var jag emot den bäste av dem, han som älskade mig högst och renast…”

Så reste sig Helga långsamt och med ålderdomens möda från bänken där hon satt, och gick in i det hus där hon levde med den tredje man, som hon varit gift med i många år, sedan Gunnlaug själv och Ravn Svarte dödat varann på gränsen mellan Norge och Sverige invid Stenen i Grönan Dal, som ligger i de Jämtländska fjällen, vilket också beskrivs i sagan.

Under bräderna i sitt hus, förvarade hon en blå och mycket dyrbar kappa, som hon en gång fått av Gunnlaug, en hel mansålder tidigare. Nu tog hon fram kappan, och såg på den. I en variant av sagan, dör hon iförd Gunnlaugs kappa, i armarna på sin tredje man. men själv vill jag för min del tro, att det inte gick till så, utan att Helga tog kappan ur sitt förvar när det blivit kväll just den där gången, för allra första gången. Inte skulle väl hennes nye man, eller hans fränder, ha tyckt om hur hennes rynkiga händer till sist varligt lyfte upp och smekte Gunnlaugsgåvan, som hon kallade den ?

Nej, i ensamhet lär hon ha väntat, ensam i den stora hallen, där alla ljus och alla eldar till sist slocknat – och så satte hon sig lugnt ned, vänd mot dörröppningen i öster, och väntade på soluppgången.

När det blev dager, och när det blev ljus fann man henne död, fortfarande svept i Gunnlaugs kappa. Hennes ansikte var fyllt av den djupaste frid, och in i hallen sken solen… Hon hade ändå gått iväg, för att möta Gunnlaug till sist..

Barnbok av Martin Widmark sprider kristna fördomar om Vikingatiden. Faktafel och skräckhistorier

av

Ibland möter man skildringar i dagens barnbokslitteratur som är såpass stereotypa, felaktiga och fördomsfulla att man nästan häpnar. Nu hör recensioner av barnlitteratur vanligen inte till mina intresseområden, och heller inte till ett ämne som tagits upp i just denna blogg särskilt ofta, men en annan recension av bloggaren ”Booklover” skriven så sent som igår, fick mig faktiskt att haja till på allvar.

Låt INTE era barn läsa denna bok. Den är till bredden fylld med Adam av Bremens gamla skräckhistorier, och plagiat från den föga vederhäftiga Hollywood-serien ”Vikings”

Både signaturen ”Book Lover” och författaren Martin Widmark, som skrivit boken, hävdar att den ska vara byggd på fakta. Den bärande tesen i alltsammans, eller det huvudbudskap som förs fram, är att Asatroende är onda människor, som sysslar med människo-offer och dräper trälar. Sådant är det budskap, som man försöker sälja till Sveriges barn. Boken hårdlanseras just nu kommersiellt, och har – vad värre är – köpts in av AdLibris sedan den utkom i Oktober förra hösten och därför börjat spridas till våra kommunbibliotek under förespeglingen, att det skulle röra sig om en faktabok. Men vad som står i den, är inte fakta. Jag citerar, från en annan sajt:

Julen 2018 kommer böckerna om Halvdan och Meia som film med Peter Haber i huvudrollen och det blir även ett brädspel. Vikingaspelet är ett världsomfattande och spännande familjeäventyr, där du och din familj även lär er mer om vikingatiden.

Bland annat lärs här ut, att det skulle förekommit människo-offer i Gamla Uppåkra till Frejas ära, och att Uppåkra och Lund skulle ha varit samtida stadsbildningar. Inte ett enda spår av offrade människor eller ”trälpojkar” som det ska vara fråga om i den här boken har någonsin återfunnits, varesig i Uppåkra eller Gamla Uppsala eller någon annanstans i tusentalets Sverige, som man säger sig skildra här. Rätta mig gärna om ni anser att jag har fel. Både Uppåkra-boplatsen utanför Lund och Gamla Uppsala har ytterst nogrannt grävts ut av arkeologer i omgångar, men man har aldrig någonsin hittat något sådant där. I Gamla Uppsalas fall inleddes undersökningarna redan på Hjalmar Stolpes tid eller 1880-talet, och så har man fortsatt, så länge någon vetenskaplig arkeologi alls existerat i Sverige. Ändå har man inte en enda knota, inte ett enda bevis för att där förekom människo-offer, annat än Missionsbiskopen Adam av Bremens gamla kristna skräckhistorier, lika vittnesgilla som någonsin Ayatolla Khomeinis eller Islamska Statens berättelser om livet i väst i våra dagar, men för all del – de är kanske ”historiska källor” även de.

Varför ska svenska barn få lära sig, att byggnader som de här är ”läskiga” och ”onda” ?? Är inte vanliga röda stugor med vita knutar också ”onda” i så fall ?? Eller kristna träkyrkor ???

Berättelsen skildrar fördomsfullt Gudahovet (inte termplet!) i Uppåkra som ”läskigt” och Freja-Prästinnan (det heter Gydja!) som en stereotyp, äcklig gammal häxa. Scener ur boken är direkt hämtade och inspirerade av den amerikanska Hollywood-serien ”Vikings” (som bland annat gått på HBO Nordica-kanalen i flera säsonger) där också gräsliga, frånstötande och helt med kristna ögon skildrade ”människo-offer” förekommer – saker som bevisligen aldrig existerat i verkligheten, i alla fall inte alls på det sätt eller den tidsperiod som ”Vikings”-serien från Hollywood anser sig skildra.

De kristna har dille på Vampyrism och Människo-offer, och återkommer alltid till detta, när för dem främmande kulturer ska skildras. Jämför med deras egen sk ”heliga nattvard”

Själv trodde jag att dagens skolbarn inte fick lära sig Adam av Bremens hutlösa lögner längre – men här förgrovas de och görs ännu värre. Det enda arkeologiska bevis för ”människo-offer” som jag känner till ur Svensk arkeologi från Vikingatiden är den sk ”Älgmannen” från Birka, men han levde på 800-talet, inte 1000-talet. Älgmannen upptäcktes redan på 1960-talet, och är verkligen inte ett problemfritt fynd. Han har visserligen lämningar av två andra, fragmentariskt bevarade skelett från vuxna män (inte barn!) med sig i graven, och kristna forskare har då genast tolkat dessa som offrade trälar, samt sagt att ”Älgmannen” ska vara en lapsk schaman eller nåjd, som via handelsfärder på något oförklarligt sätt ska ha begravts på Björkö i Mälaren. Det är minst sagt en förvånande och kontroversiell tolkning, som inte helt håller streck på tvåtusentalet (senast någon skrev om saken i akademiska publikationer, var 1990) eftersom man hittat många ”dubbelbegravningar” sedan dess, bland annat i Norge. Det finns många olika tolkningar av vad de kan bero på, och det behöver inte alls röra sig om offer, det är alla seriösa arkeologer numera eniga om.

Ekonomiska historiker, från Eli Heckscher och framåt, var och är medvetna om att Träldomen infördes på bred front av kristna. Visserligen fanns ”gävträlar” eller folk som på grund av att de var lagbrytare och våldsmän dömdes till träldom, eller som frivilligt fick bli det till följd av fattigdom, krigsfångenskap och annat även tidigare, men detta var sällan eller aldrig någon ärftlig träldom, och sattes inte i system, förrän under den kristna tiden, då adelsgårdar och stormanshus kom. Träldomen i Sverige avskaffades först i Magnus Erikssons landslag på 1350-talet, som alla skolbarn vet (eller visste på 1980-talet, innan den svenska skolan havererade fullständigt) och att då – som denna barnbok, betitlad ”Bland Trälar och Gudar” hela tiden hävdar, bara anklaga hedningarna är djupt, djupt osakligt. Historieförfalskning, rent av.

Vad som däremot står i Ansgars krönika, bland annat – är att Ansgar och de kristna gjorde ”pojkuppköp” i Hedeby, därför att de kristna munkarna skulle ha ”sällskap” under sitt missionerande, men att Hedeby-borna jagade ut dem ur sin stad, när detta pedofila tilltag upptäcktes... Det är ju konstigt, att författaren Martin Widmark, som säger sig vara så faktaintresserad, inte har reda på detta.

Förljugen idyll á la ”Ronja Rövardotter”. Lillgamla, overkligt kloka barn mästrar dumma, illaluktande och fula vuxna… Redan Astrid Lindgren försökte med detta, och det var kitsch redan då…

Huvudpersonerna Halvdan och Meja skulle lika gärna kunna heta Hans och Greta, och känns inte alls levande, utan som stereotypa papp-figurer i lite lätt Astrid Lindgren-anda. Man gör våld på historien, när man låter en hednisk pojk möta en kristen jänta (helleduddanedej, så sött så !) och låter Kristendom och Hedendom samexistera, när vi vet att Uppåkra liksom Gamla Uppsala Kungsgård brändes och skövlades av just de kristna, vilket vi har arkeologiska bevis för.

Lund och Uppåkra var aldrig heller samtida städer, och när de två extremt ädla och godhjärtade barnungarna förstås smugglar in de ”oskyldiga trälbarnen” till Lund, som är till bredden fyllt med söndags-skoleaktigt snälla människor (men Freja-prästinnan är ful, ond och grym – liksom alla hedniska vuxna, när de inte är svettiga dumbomar eller hjälplösa clowner) är det återigen fördomar vi ser, upprepade ad nauseam, ungefär som i Sven Wärnströms gamla ”Trälarna” .

Slutligen också detta – jag citerar från sajten ”book lover” som verkligen är okritisk, och inte har gjort någon faktakoll alls, vad jag kan förstå:

För den läsare som är ute efter fakta om den här tiden, har man däremot redan fått till sig många intressanta insikter. Visste ni exempelvis att vikingar på resa vid den här tiden inte vågade att gå på toa ensamma? Då var nämligen risken att bli rånad som störst. Därför fick den nödiga alltid ha med sig ett par kamrater som fick stå vakt medan behoven utfördes.

  • sajten ”Booklover” 2019-02-19

Skulle detta vara fakta ? Varifrån kommer denna information i så fall ifrån ?? Denna lögn – inklusive lögnerna om dålig hygien bland Vikingar – har vi hört förr, även om mina läsare kanske inte vet varifrån det lögnaktiga påståendet kommer. Denna skröna står att läsa i Harris Birkelands gamla bok ”Nordens historie i middelalderen etter arabiske kilder (1954) där Ibn Fadhlan och andra arabiska krönikörer (som inte alls var exakta ögonvittnen, utan mycket partiska i sin historieskrivning – Ibn Fadhlan själv är en som problematisk ansedd källa) lägger ut texten om Nordbornas allmänna ddumhet och feghet osv – alltsammans saker som Martin Widmark i sann PK-anda spinner vidare på. Hans vikingar är förstås genomgående räddhågade, misslyckade som krigare och överlistas lätt av små barn, som förstås hela tiden är exemplariskt kloka.

Verkligheten var med all säkerhet inte sådan. Man erövrar inte hela Danelagen, Gårdarike och skakar hela Karl den Stores Frankiska rike genom att vara en räddhågad clown, och upptäcker heller inte Vinland på sådant sätt, även om Martin Widmark kanske är en riktig rosafärgad krake själv, och i vartfall ingen Sverigevän.

Vill ni läsa VEDERHÄFTIGA och SANNA sagor för BARN från just VIKINGATIDEN ?? Ja, i så fall kan ni läsa berättelsen om ”Höttur” (hämtad från Rolf Krakes Saga) eller ”Tors färd till Utgårda-Loke” (ur Eddan). Jag LOVAR er att de är mycket, mycket bättre än Martin Widmarks trams… och dessutom är de ÄKTA Vikingatid… se gärna sajten ”Unga Fakta” som ger era barn allt de behöver…

Någon Rånrisk uppstod knappast för beväpnade Vikingar, ens ”på toa” (nej, det fanns inga toaletter då – däremot fanns dass och fjölar !) men själva behovet av vad man kallar ”god fältdisciplin” när man befinner sig i ett stridsområde, eller med andra ord i krig, verkar herr ”Booklover” och hans civila tramsebyxor till gelikar inte ha reda på. För egen del kan jag tala om för er, att det väl för H-streck-E är en sjävklarhet, att du låter din sidokamrat täcka din rygg med en AK 4, när du använder en ”50x50x50” eller sk ”P-grop” (som det så vackert heter) även idag. Också nutida svensk FN-trupp i Bosnien, hemvärnssoldater och till och med värnpliktiga under utbildning (ja, nu har vi återinfört vpl, som bekant !) har gjort så, och om nu Ibn el Sinna, Al idrisi eller de andra arabiska geograferna åsåg detta, på IbnFadhlans tid (800 talet) – vore det egentligen så konstigt, kära ”booklovers” ??

DÅLIGA FILMER eller sk ”Badmovies” om Vikingatiden finns det en hel del – och ingen av dem är vederhäftig för fem öre… Här har vi åter en liten ”Halvdan” eller ska vi säga Halvdann, ja URKASS, rent av…

PS: Vill era barn ha lättlästa fakta på engelska, eller lära sig språk – så kolla in denna sajt istället !