I morgon är det förstås Valentins Dag, ett amerikanskt jippo, som förr i tiden hette Alla Hjärtans Dag på svenska; vilket var något ärligare och mer inkluderande till sin omfattning, om man så säger. Dagen förstås nu ägnad åt idel romantik, företrädesvis mellan man och kvinna, medan kärleken till våra anhöriga, kärleken till nästan ( i vid bemärkelse) eller andra former av kärlek, som till exempel kärlek till sanningen, inte minst, eller kärlek till rättvisan eller våra rötter, förstås helt glöms bort. Kärleken till Naturen, kärleken till djur och växter, som inte är av det romantiska, utan det mer platoniska slaget icke att förglömma, men sedan när har det då varit något fel på platonisk kärlek ?

Engelsk 1900-tals illustration till Gunnlaug Saga Ormstungu – Gunnlaug och Helga den Fagra ser varann för allra sista gången…

Det finns dock en väldigt, ja för att inte säga våldsamt romantisk berättelse i vad som på svenska kallas Gunnlaug Ormstungas Saga, som jag tycker passar att citera en dag som i morgon, då detta skrivs kvällen före, om ni förstår vad jag menar. Vales Dag, som de Amerikanska Asatroende firar efter Odens nattgamle son, tillika hämndens gud, kanske känns något malplacerad, i alla fall för de av er som vill ha äkta romantik, men vänta bara:

Alf Henriksson, den gamle Polyhistorn, skrev i sin ”Isländsk Historia” om en av de mest magnifika scenerna ur en föga känd version sagan, den där den kvinnliga huvudpersonen, Helga den Fagra, blivit mer än 80 år gammal, och förvandlats till en rynkig gammal gumma, som inte längre är såvärst fager eller ung. Hon får då besök av sin dotterdotter, en liten brådmogen flicka på sex-sju år. ”Hur många älskare har du egentligen haft, mormor ?” frågar lillflickan intresserat.

Helga sitter tyst ett tag, och drar sig till minnes sin ungdom, när hon var hela Islands mest firade skönhet, och säger sedan sakta, medan hon minns eller försöker minnas: ”Ja – ett fullt storhundrade råkar det nog vara. Jag minns, att jag tog lätt på livet på den tiden…”  (Ett storhundrade var lika med tio dussin, eller 120 stycken, vilket ansågs som en mycket stor räkne-enhet. Nuförtiden räknar vi i gross, vilket är något större)

Så räknar hon upp dem alla ur minnet. Några dog i envig, eller tvekamp för hennes skull. Några blev fredlösa, och fick lämna landet. Några reste från Island av fri vilja, hördes aldrig någonsin mera av, och kom aldrig mer igen. Någon begick självmord, driven till vansinne av att inte få Islands vackraste kvinna. Några retades hon med, och de övergav henne till sist. Några fick stryk av sina egna släktingar, därför att de alls vågat sig på att fria till henne. Några fick stryk av hennes far, eller hennes fränder – och dog – av samma orsak, alltså att de vågat fria till just henne. Men genom allt höll hon huvudet kallt, och var oberörd.

”Jaja, kärring – men till saken då !” sade dotterdottern brådmoget. ”Av alla dessa män – vem var egentligen den störste älskaren, och vem skulle du säga var den bäste mannen av alla ?”

”Slika sidor finns på nätet – om ni nu behöver dem…”

”Alltför ivrigt yrkar du på att få veta detta, dotterdotter min” säger gamla Helga då. ”Jag var nog till föga gagn för somliga, det förstår jag nu… Och allra allra värst var jag emot den bäste av dem, han som älskade mig högst och renast…”

Så reste sig Helga långsamt och med ålderdomens möda från bänken där hon satt, och gick in i det hus där hon levde med den tredje man, som hon varit gift med i många år, sedan Gunnlaug själv och Ravn Svarte dödat varann på gränsen mellan Norge och Sverige invid Stenen i Grönan Dal, som ligger i de Jämtländska fjällen, vilket också beskrivs i sagan.

Under bräderna i sitt hus, förvarade hon en blå och mycket dyrbar kappa, som hon en gång fått av Gunnlaug, en hel mansålder tidigare. Nu tog hon fram kappan, och såg på den. I en variant av sagan, dör hon iförd Gunnlaugs kappa, i armarna på sin tredje man. men själv vill jag för min del tro, att det inte gick till så, utan att Helga tog kappan ur sitt förvar när det blivit kväll just den där gången, för allra första gången. Inte skulle väl hennes nye man, eller hans fränder, ha tyckt om hur hennes rynkiga händer till sist varligt lyfte upp och smekte Gunnlaugsgåvan, som hon kallade den ?

Nej, i ensamhet lär hon ha väntat, ensam i den stora hallen, där alla ljus och alla eldar till sist slocknat – och så satte hon sig lugnt ned, vänd mot dörröppningen i öster, och väntade på soluppgången.

När det blev dager, och när det blev ljus fann man henne död, fortfarande svept i Gunnlaugs kappa. Hennes ansikte var fyllt av den djupaste frid, och in i hallen sken solen… Hon hade ändå gått iväg, för att möta Gunnlaug till sist..