Om en Hedning, som inte väjer för svåra ämnen.

Idag är det – som en trogen läsare så riktigt påpekade – dagen för Disarfullet, eller fullmånen i Göje och Disernas månad, som också kallas Februari. Man talade för inte så många hundra år sedam om Oxveckorna, de grå veckor som följer efter Julen och innan Våren, då föråret kommer och jorden reder sig. Där är vi nu. Kanske är månaden ännu en tid som inger djup tristess och en viss svartsyn  på tillvarun, och så var det nog även förr, då vinterförråden började tryta och tiden för vårbruk – och därmed nytt liv – inte var säkert bestämd.

Kanhända jag borde skriva om något lättare, såsom Panem et Circenses, Melodifestivaler och eventuellt hedniska inslag i dem, eller något liknande – men för tillfället har jag inte lust.

Freja eller Vanadis, Vanernas dis och den sanna Vårfrun. Konstverk av Denis Ratushniy, träsnidare från Ukraina

Borta på sajten ”Ideell Kulturkamp” som fortfarande drivs av Henrik Andersson och hans muntra bröder i Särimner, väjer man heller inte för allvarliga ämnen just nu. Jag rekommenderar som vanligt hans blogg för genomläsning, då jag själv känner mig ganska oinspirerad av händelseutvecklingen för Asatron i vårt land, men jag finner esomoftast inspiration där. På sistone har man diskuterat, om vi hedningar borde rösta i EU-valet, och Henrik har alldeles själv kommit fram till samma åsikt som jag – Vi önskar EU, Brysselslickarna och hela högen av Eurokrater till den historiens soptipp, där sådana unioner hör hemma.

Samarbete mellan nationer är nog så bra, men när det hela tiden skall ske på den starkares villkor, och till den svagare partens uppenbara nackdel, då bör man dra öronen åt sig och vänligen med bestämt tacka nej till ”samarbetet”. Globalisering, och en globaliserad, massmedioker blandkultur i Monoteismens namn, är inget att se fram emot det heller, för som Henrik konstaterar:

Samarbete på global nivå är inte fel om det finns praktisk mening med det. Att samarbeta av pragmatiska skäl är bra och kan accepteras ur en hednisk synvinkel. Men när globalt samhälle är ett självändamål ja då bör man vara betänksam.

Ur ett teologiskt perspektiv finns det ingenting som talar för att man som hedning bör stödja globalisering. Alltså säger vi till föreningens medlemmar att inte rösta i EU-valet 2019. Vi uppmanar till allmän bojkott av EU-valet. Rösta inte i EU-valet 2019 ayps!

Ännu dystrare – kahända – bli Ideell Kultukamp när man ger sig in på etiskt svåra ämnen, som till exempel aktiv dödshjälp, och en diskussion kring det – fortfarande ur en hednisk synvinkel:

 

 

En religion får inte väja för svåra frågor. Om religionen gör det, då är det helt enkelt inte en religion. Då är det blott en kulturell företeelse eller någon traditionell sedvänja med lite eller intet betydelse. En av de svåraste och därför viktigaste frågorna handlar om dödshjälp, eutanasi.

Att avsiktligt förkorta en människas liv på grund av obotlig sjukdom, allvarlig skada och annan fysiskt lidande är i Sverige ett svårbehandlat ämne. Än mer tabu är den debatt eller kanske rent av icke-debatt som handlar om att psykiskt sjuka människor ska beviljas att frivilligt avsluta jordelivet. Sverige har ofta setts som ett modern land där man gått i bräschen för nya tankar och idéer. Så är dock inte fallet då man kommer till den avsiktliga döden. En förklaring så god som någon annan är att den tradition av konsensus som präglar samhällsdebatten inte kan tillämpas här. Antingen har man dödshjälp eller också har man det inte. Man kan inte kompromissa fram någon lösning alla kan acceptera. Alltså går man runt ärendet med tystnad.

Mycket av tabut kring frivillig död, självmord kommer från kristendomen. Det ska dock sägas att såväl judendomen som islam har en liknade syn som de kristna. Självmord är något fel och de som utför handlingen har begått en gärning gud ogillar. Ända in i modern tid har människor i Sverige som begått självmord nekats kyrklig begravning. Ett intressant fenomen är att i det förr fanns människor som ville ta livet av sig men inte vågade på grund av religionens negativa inställning till självmord begick brott som ledde till dödsstraff. Man dödade andra människor för att själv bli dödad.

Men hur var det i Norden innan kristendomen blev norm. Hur var då synen på det som kan klassificeras som självmord? Det nämns i källorna att män som önskade komma till Valhall men som inte dött i strid utförde en ritual som dels innebar att de stack sig själva med spjut och sedan hängde sig. Oden förknippas med såväl spjut som hängning. Skrönor om att man hade så kallade ättestupor och ätteklubbor ska vi nu knappast tro på. Att man bar upp gamla människor på berg och andra höjder för att kasta ner dem finns inga belägg förutom i en saga. Och att man skulle haft en speciell klubba för att slå de gamla i huvudet med är nog en kuriös fabel men inte ett historiskt faktum. Hur många i äldre blev så gamla att de bara låg sina fränder till last? Det kan knappast varit ett stort problem.

I berättelsen om Erik segersäll sägs det att han lovade sig till Oden efter tio år om han segrade över sin brorson Styrbjörn. Och Erik syns ha dött ett årtionde efter slaget vid Fyrisvallarna. Men vi vet inte så mycket om och hur detta ska ha gått till. Kanske dog kungen ganska exakt tio år efter slaget av naturliga orsaker och detta gav upphov till berättelsen? I hjältesagorna tar såväl Brynhild som Gudrun livet av sig. Men sagor är sagor. Det närmaste man kommer en skildring av dödshjälp eller eutanasi skildras i berättelsen om bärsärken och skalden Egil Skallagrimsson.

Egil är otröstlig sedan hans son drunknat. Han beslutar sig för att svälta sig till döds. En inte enkel utan utdragen och plågsam död. Den store skaldens dotter säjer sig också vilja dö och säger sig ära av en ört som ska förkorta livet. Men örten är inte giftig. Istället försöker dottern få fadern att komma tillbaka till livet och Egil diktar senare sin kanske mest berömda dikt ”Son saknaden” eller Sonatorrek som den heter på isländska.

– Ur bloggen ”Ideell Kulturkamp, 2018-03-16

Nåja, det är ingen ört, utan salt havstång som Egil och hans yngsta dotter äter. Dottern lurar sin gamle far, för tången framkallar en svår öltörst, och så blev den gamle skalden räddad, enbart tack vare detta, och diktade en av de vackraste och mest berömda skaldekvädena någonsin, ett kväde som likt Hávamál innehåller tanken, att livet alltid är värt att levas.

Just av den orsaken – och så många andra – är jag själv emot aktiv dödshjälp som idé – för vad händer, om ett sådant juridiskt system införs ? Vågar vi lägga det i händerna på våra politiker, som vi har nu, eller vad som ska föreställa andliga ledare i vårt land, inklusive den hedniska Världen ? Risken är uppenbar för att ett sådant system kommer att missbrukas, och då kommer förr eller senare oskyldiga till skada, eller så kommer människor dö helt i onödan, vilket Egils kloka dotter räknade ut, redan på sin tid. Och i händerna på massmedia eller sociala media – nej – då blir det hela än värre…

Min gamle far, som var jurist var kategoriskt emot dödsstraff – och det berodde enligt honom själv på att han sett svenska domstolar inifrån, och iakttagit deras sätt att arbeta, förutom det faktum att de då som nu stod under inflytande av media och det politiska systemet – och risken för fel var enligt honom helt uppenbar, ja bara en tidsfråga – och var stod då de domare, rent moraliskt sett, som utdömde det yttersta straffet, eller med andra ord döden – fastän de visste, att de domar de avkunnade var helt fel ?

I morgon, tror jag – skall jag behandla ämnet Asatro och determinism, vilka står i ett uppenbart motsatsförhållande.

Till dess – blanda inte ihop rättvisa med Juridik – och sköt er – särskilt denna Disernas afton…

Annonser

Gudahov snart också i Norge – Men hur är det i Sverige ? Har vi Asatroende någon ”religionsfrihet” ??

Något som ofta förekommer såhär års är Årsmöten i föreningar och samfund, och i Norge håller snart Åsatrufellesskapet Bifrost årsting, enligt vad Hedniska Tankars kontaktpersoner i Norge erfar. Detta samfund verkar bland annat för den Norske ”Folkekirkens” upplösning, och verklig religionsfrihet i vårt Nordiska brödraland, något som ju inte kan inte kan sägas gälla, innan Asatron och alla andra religioner i Norge verkligen får lika villkor, och befrias från det kristna förtrycket. Precis som Samfundet Särimner och många andra i Sverige kämpar de för att barn inte ska bli påtvingade sk ”kristna värden” eller andra former av indoktrinering, och för acceptans av ett sekulärt och modernt samhälle, något som de Monoteistiska religionerna i Norge fortfarande verkar ha svårt att erkänna.

Medlemskap i Bifrost är bara öppet för Norska medborgare, eller personer som i varje fall är bosatta inom Norges gränser. Till skillnad från en rad mindre klokt skötta samfund här i Sverige och utomlands, följer Asatrufellesskapet Islänningarnas goda exempel, och beblandar sig icke med amerikaner, diverse obskyra individer som påstår sig pyssla med ”forn sed” – vad det nu är för något – eller för den delen rasister.

Första gången jag själv kom i kontakt med Bifrost och dess medlemmar var under 1980-talets sista år, och jag har själv alltid å det kraftigaste stött deras värderingar och program. Men, det var länge sedan, och förra året hände en stor nyhet i Norge, som jag själv och många med mig har missat. I Augusti 2018 köpte Asatrufellesskapet Bifrost Fagerhøi Humanistiske Senter i Søre Osen vid den vackert belägna Osensjøen i Trysil, strax nära den svenska gränsen. Byggnaderna  där tillhör en tidigare folkhögskola, och är uppförda på 1920-talet och vidare framåt. Skolan är idag i något slitet skick, men innehåller bland annat sovsalar för strax över 50 personer, matsal, festsal, stort kök och minst 20 hektar skogsmark. Egendomen har köpts aav aksjeselskapet Odrører AS, som består av Åsatrufellesskapet Bifrost och sju privatpersoner. Kort sagt – man har nu förvärvat en egen kursgård för spridande av Asatro och Hedendom, och i planerna ingår givetvis etablerandet av ett Gudahov, samt aktiviteter också för inbjudan utanför Bifrost, samt konstverk, installationer utomhus och mycket annat.

”furet og vaerbitt – men försåvitt over vannet”

Harg för utomhus blotande kommer också tillhandahållas, meddelar man, och detta innebär att nu även Norge har ett högklassigt centrum för Asatro, vilket Sverige ännu totalt saknar. Danmark har ettt redan, genom Jim Lyngvilds insatser vid Ravnsborg – helt på privat initiativ – och det Isländska Gudahovet i Reykjavik är ännu under konstruktion, som jag skrivit om tidigare.

Alla våra Nordiska grannländer har Gudahov, som får fungera som kultställen och samlingsplatser, som kan och får fungera helt öppet.

I andra länder disponerar och äger Hedendomen hela kursgårdar. I fallet ” Samfundet Forn Sed” stals tusentals kronor av en av det samfundet utsedd förvaltare inom några månader. Han ertappades med att köpa narkotika för alla pengarna, som han tog ut från närmsta bank, och Samfundet ”Forn Sed” i Sverige har fortfarande ingen tydlig drogpolicy, utan har fortfarande flera ”snarlika” personer ibland sina funktionärer. Sedan dess har över tjugo år gått, och fornsedarna har totalt misslyckats med uppgiften. NAS eller Nordiska Asa Samfundet bedriver en insamling, men har mycket långt kvar till sitt mål, och bedöms inte heller kunna lösa uppgiften inom överskådlig tid, huvudsakligen därför att god ledning och planering saknas;  i alla fall som jag ser det.

Storholmen. Gunnes Gård. Härjarö. Flera platser i Mälardalen. Listan på Gudahov och Hargar, som vissa främmande religioners företrädare hela tiden utsätter för attentat och bränner ned till grunden, växer och växer… Allt vi begär är att få bli lämnade ifred och utöva vår egen tro – Men vad gör samhället för att hjälpa oss ?

Men här – i vårt eget land – Landet Löfvén eller det land, som en gång var Sverige – är vi Hedningar och Asatroende fortfarande diskriminerade, förföljda och utsatta för våld och hat. Jag har under rubriken ”Gudahov” ovan berättat om vänner till mig, som fått sina hem skövlade av brand, och förlorat sina händers verk och vad de själva genom frivilligt arbete byggt upp under flera år. Och detta är inte det enda exemplet. Jag har berättat om Storholmens Vikingaby utanför Norrtälje, som utsatts för svåra bränder, samt rasistiskt våld och hat – alltsammans riktat emot oss etniska svenskar, och vår kultur — för på något annat sätt kan detta inte rubriceras. Jag har berättat om Gunnes Gård i Upplands Väsby, där ”ensamkommande” vandaler också varit och hälsat på, med mordbrand och ödeläggelse som följd.

Jag har berättat om Härjarö Kursgård, där det fanns en hel gudalund i  trä, skapad av Litauiska konstnärer – men enligt uppgift är även den skövlad och förstörd, och ingenting återstår, sedan Härjarö förvandlats till sk ”flyktingförläggning” liksom Venngarns slott, och i samband med det blivit utsatt för skadegörelse. Härjarö är nu ute till försäljning, men blir nog aldrig mer vad det varit.

Ja till och med när det gäller Svenska Riksregalier – utan samband med Asatron – och oersättliga kulturföremål, som lämnats i ”Svenska” Kyrkans vård, ser vi hur fridstörare, kultur-skändare och grovt kriminella från utlandet hela tiden förstör vårt kulturarv – och sällan eller aldrig får förövarna och de kriminella något kännbart straff. Gång efter annan heter det, att Polisen ”inte kan hitta någon misstänkt” när det är rasistiska, Sverige-fientliga och Monoteistiska motiv, som tydligt ligger bakom..

Själv har jag försökt vittna om vad jag vet. Jag har försökt göra något åt saken, och hävda de chanser till religionsfrihet och frihet att organisera sig som trots allt finns, även för oss som är Svenskar, Hedningar och Asatroende.

Men ändå ser jag hur vi i vårt eget land blir utsatta för övergrepp och förföljelse, gång efter annan. I trettio år och mer har jag ägnat mig åt Asatro. Samfund har kommit och gått. De har krossats utifrån genom propaganda och våld, eller inre stridigheter. I Norge och Danmark lyckas man nu bra, liksom på Island – men i Sverige har vi fortfarande problem med ”Samfundet Forn Sed” och alla andra, som under lång, lång tid förstört så oerhört mycket för oss. Det är sorgligt, renodlat sorgligt att det skall behöva vara så. Ännu sorgligare är våra folkvaldas attityd emot Kulturminnesvården, och deras förakt för frivilliga insatser.

Men kampen går vidare. På Storholmen har man just inlett ännu en insamling, och över hela vårt land finns ännu frivilliga entusiaster för Vikingatid – inte alltid andligt intresserade och heller inte alltid Asatroende, men de verkar i alla fall i Asatrons anda, och fortsätter hjälpa oss. De står bi likt Särimner, och likt Särimner återföds vi – också ur elden !

Tack, alla ni därute. Tack alla ni, som inte ger efter inför påstådd ”forn sed” eller islams och de kristnas ständiga våld och hat. Tack till er som bekämpar bränderna, och de hederliga i vårt rättsväsende. Tack ni som inte låter er förledas av media eller Ministrar. Tack alla ni som kämpar för ett sekulärt samhälle – och som är Hedningar – liksom jag.

När värjer vi svenskar oss ? När skall vi vakna ??