Determinism ? – Vadå för ??

Det finns några enstaka personer här i landet, som den senaste veckan gått runt och sagt, att Asatron skulle vara en deterministisk religion, fast inget kunde vara felaktigare. De drar till med den kristna speglosan, att Asatro är detsamma som Ödestro, en gammal skröna som florerat ända sedan den gamle Norske skrymtaren Sophus Bugges tid, men som inte är mindre lögnaktig, bara för det. Om någon religion är deterministisk, så är det ju kristendomen själv, vilket minsta barn kan förstå. De kristna och islam, samt de flesta andra Monoteistiska religioner opererar ju med en enda gud, som de dessutom felaktigt påstår skall var allvetande, allgod och allsmäktig på samma gång. Om deras gud är just allvetande, så är också hela universums öde förutbestämt, inklusive ödet för alla varelser i samma universum, och därav följer också; att de inte kan ha någon fri vilja – Detta är vad som kallas ”Den fria viljans problem”. Kristendomens allra skarpaste hjärnor och filosofer har försökt lösa det problemet i ungefär 2000 år, men allesammans har de tragiskt nog misslyckats. Leibnitz, Spinoza, den mörka medeltidens skolastiker, och sedan Kirkegaard i Danmark. Alla misslyckades de – därför att Hedniska Filosofer redan 2400 år före vår tid hade räknat ut att kristendom och Monoteism inte kan fungera, utan utgör en enda stor logisk självmotsägelse…

Den fria viljans problem kan i sin tur ses som en underavdelning till ”Teodice-problemet” eller den kompletta brist på gudomlig rättvisa, som vi ser i den fysiska verkligheten. Inte ens om de kristnes gud alls existerade, skulle han kunna vara ”allgod” för detta motsägs av sunda förnuftet, och vad vi faktiskt ser i den fysiska verkligheten, runt omkring oss.  Här finns ingen allomfattande godhet, för vi lever på en planet, som i alla tider dominerats av rent våld, Darwinism – också i sociala termer, samt fullkomligt osannolikt mycket av krig och ondska – vilket den påstått ”allgode” med största lätthet hade kunnat förhindra, ifall han verkligen hade varit allsmäktig, och att då påstå att allt detta onda existerar, därför att mänskligheten ”valt det själv” eller peka med fingret mot de kristnas ständige låtsas-kompis Djävulen, hjälper inte det heller.

Tage Danielsson, den store svenske humoristen och humanisten, sa att ett av de största bevisen på att gud inte existerar, är att han väl inte kunnat vara så förbannat dum att han skapat Hedningarna, och låter dem existera. En allvetande gud skulle aldrig göra så, för då handlade han emot sitt eget bästa. De kristna undanflykt, med att gud skapat dessa hedningar med fri vilja, enbart för att de ska kunna hamna i helvetet (där är vi redan, ni behöver inte skicka oss någonstans…) och bara för att deras påstått ”gode” gud alltså vill ha någon att pina, straffa, tortera och plåga i evigheters evighet, amen – stämmer inte med någon någorlunda sund människas logik eller föreställningsvärld heller, skulle jag vilja hävda. Ingen ”allgod” eller skenbart moraliskt högstående varelse skulle någonsin bära sig åt på det befängda viset, särskilt inte om den vore allvetande, eller ens någorlunda kompetent; som gud betraktat.

Men låt oss lämna alla dess kristna griller, som bara säger emot sig själv och som ingenstans leder. Det kristna fiaskot borde ha upphört redan på medeltiden, och vi borde allesammans ha övergett den religionen och den religionens tänkande en gång för alla, med den största vämjelse och avsmak, eftersom den är en naturlig fiende till allt som är gott, sant, sunt och vackert här i Världen.

Låt oss återvända till hedendomen och studera dess bild av hur verkligheten runtomkring oss fungerar istället. Vi ska genast se, att Polyteismen fungerar mycket bättre som förklaringsmodell, och att den är vackrare, djupsinnigare och mycket vettigare i praktiken än kristendomen någonsin varit, och överhuvudtaget kan bli. Hedendomen utgår från det som vi kan kalla kausalitetsprincipen, och kausalitetens träd, vilket de Asatroende kallar för Yggdrasil, eller trädet som rymmer alla tänkbara Världar.

Om ni inte vet vad kausalitet är för något, och om ni aldrig studerat sannolikhetslära, så behöver ni inte vara ledsna för det, kära läsare. Tänk er helt enkelt – och simpelt – att ni singlar slant, till exempel. I ena fallet får ni kanske utfallet Klave, i det andra utfallet Krona – myntet kan också mot all förmodan ställa sig på kant, men det kommer förmodligen inte att inträffa för just er, eftersom ni till skillnad från mig inte är Odenstroende, och inte står under Odens beskydd. Vi måste också vara eniga om, att bara en verklighet kan finnas i ett och samma ögonblick – och att det är den här världen, som vi alla kan iaktta, varsebli med våra sinnen och faktiskt lever tillsammans i. Det finns inget ”övernaturligt” och ingen ”mysticism” i Asatron, lika lite som någon ”fatalism” eller ödestro i sig.

Oavsett om vi nu får utfallet Krona eller utfallet Klave efter vår slantsingling, så får vi en ny gren eller ett litet löv i Kausualitetsträdet Yggdrasil. Vi kan aldrig någonstans gå baklänges i trädet, för tiden går framåt, inte bakåt, och trädet grenar för evigt ut sig, så att dess krona blir vidare och vidare. Även om myntet mot all förmodan skulle ställa sig på kant vid vår slantsingling, vilket hart när vore ett mirakel, så omfattar trädet även denna händelse, för Världen är allt som är fallet, för att tala med Wittgenstein, och det finns inget ”övernaturligt” eller några mirakel – eftersom Universum omfattar allt som finns – det är bara så, att vi inte varseblivit alla delar eller öden – dvs ”tänkbara utfall” ännu.

Visst – att ett mynt skulle landa med smalsidan ovanpå en sedel vid slantsingling och stå kvar, är kanske mycket osannolikt, men det KAN inträffa…

Vi vet också allihop – med hjälp av lite elementär bildning – att Asatron opererar med i huvudsak tre Ödesgudinnor eller Nornor, även om flera än dessa tre är omnämnda i skrifterna. Snorre Sturlasson omnämnde dem dock i fel ordning och med fel inbördes uppgifter i sin Prosaiska Edda, eftersom han skrev att Skuld skulle vara framtidens Norna, och Verdandi Nuets, vilket är en logisk omöjlighet rent språkligt sett. Detta måste vara fel i sak, därför att Skuld i själva verket är Nuets Norna, och är omnämnd som den näst yngsta, eftersom Urd eller Historien, vars blotta namn betyder Ord förstås är allra äldst, och oföränderlig. Verdandi är alltid omnämnd som den yngsta, och därför representerar hon såklart framtiden, och inget annat. Vore hon en Norna för nuet, skulle hon ha hetat ”Verandi” eller ”Varande – men så heter hon INTE. Hon heter mycket riktigt ”Verdandi” som i vardande, efter ”att varda” eller att bliva, inte bara ett passivt ”vara” – och det gäller att observera detta ovedersägliga faktum.

Verdandi heter framtidens Norna, ty hon är Vardandet, och hon är till lynnet mycket annorlunda än sina två systrar, och gör alltid lite som hon vill… Urd är det förflutna, Skuld är nutiden, som står i skuld till det förgånga…

Källorna från 1230-talet är inte perfekta, och ”ibland slumrade också den gode Homeros” för att citera vad visa män sagt om andra hedniska religioner. I Vóluspás åttånde strof står det att ”Dädan kom så de tre; Thursamör, de mäktiga; från Jotunheim” och de tre högsta eller främsta Nornorna, är alltså av resars och jättars släkt. Det var först när Nornorna hade kommit till Asgård, som tiden och nödvändigheten uppstod – innan levde själva gudarna i ett sorglöst tillstånd, där de inte behövde bry sig om morgondagen och glada lekte med tavlor av guld, samma guldtavlor med dolda runor eller tecken, som skall återfinnas gömda i Asgårds och Idavallens gräs efter Ragnarök. Få har legat märke till den detaljen, men den finns där likafullt, och av en god anledning; guldtavlorna är de skapandets runor eller ”kosmiska spelpjäser” människan aldrig känt till, och som vi först så småningom börjat begripa, som gravitationsvågor, till exempel. (Notera att begreppet ”eli-vågor” eller vågpartiklar, också nämns i Eddan – minst 2000 år före Einsteins beskrivning av energins och materiens natur – kristendomen är hjälplöst ”efter” och i bakvattnet, när det gäller tankar som dessa)

”Reykstolar” eller Sejdhjällar, alltså särskilt uppbyggda högsäten, finns även idag… (Målning av  Carl von Rehbinder)

Alltnog, de högheliga Asarna ordnade domstolar, ”Þá gengu regin öllá rökstóla,ginnheilög goð,” eller gingo till rökstolen, läser vi i Völuspás nionde strof, och talet nio tillhör mycket riktigt Naud, själva Ödesrunan. alltså den höga stol, som är ett högsäte, och på vilket också Völvor och spåkvinnor sitter. Nornorna fick sin bostad vid Urdarbrunnen, och Yggdrasils fot, och där öser de dagligen det stora händelseträdets rötter med aur eller ör, får vi veta, de minsta byggstenar som finns i materien. Den ”Nornors Dom” (Domr Norna eller Domr godha – alltså gudarnas domslut) som förekommer mycket flitigt i Eddorna och skaldepoesinn började alltså avkunnas först när Nornorna kom in i kosmos, och själva tiden och varat ordnades. Asatron är en helt unik religion på så sätt, att den omtalar, att också makterna och universum självt har sitt eget öde, som är ofrånkomlligt. Ragnaröks-tanken finns där, redan från början – men den är INTE någon ”Yttersta Dom” som hos de kristna, för Ragnarök är inte slutet. Asatron och Völuspá förkunnar att vi lever i ett pulserande universum, och att nya Världar och solar skall finnas bortom denna, dit också mänskligheten skall färdas en dag. Dessa tankar är så långt ovan och bortom allt vad de kristna någonsin lyckats skapa. Deras yttersta dom är helt statisk, och bygger på deras ständigt lika naiva uppdelning av världen i svart eller vitt, ont eller gott – men att Hedendomen inte alls opererar med dessa oerhört begränsade begrepp och istället bygger på kampen mellan ordning och kaos, det kan de aldrig någonsin förstå, lika lite som en från födseln blind människa kan förstå skillnaden mellan svartvita fotografier och färgfilm.

Grekerna – också Indoeuropéer och Hedningar – opererade med något som kallas ”Ananke-begreppet” eller föreställningen om Ödets nödvändighet. Alla sådana tankar är också långt, långt bortom de kristnas fattningsförmåga och förstånd. Ananke-teroin förkunnar, att vissa saker är nödvändiga av naturen, medan andra är i högsta grad ”töjbara” och möjliga att påverka, utifrån ödets skiftningar. Följaktligen är inte ödet alls något förutbestämt, utan något i högsta grad påverkbart, vilket också syns i begreppet ”wyrd” vilket har mycket svag förankring i Nordiska källor, men syns så mycket tydligare i amerikansk och engelsk Asatro som den ser ut idag – den skiljer sig rätt mycket från den Nordiska, Isländska och svenska. För en ganska korrekt artikel, som beskriver vad ”Wyrd” är för något, se denna länk.

En modern målning av Nornorna i tyska Klagenfurth – Verdandi i mitten, Urd till höger och Skuld till vänster…

I svensk och nordisk tradition skiljer man mellan det påverkbara ödet, eller det opåverkbara Örlog eller Örlig, den slutgiltiga bestämmelsen, alltså det vi ovan kallat Nornornas eller Asarnas dom. Numera har betydelsen av ordet ”örlog” förändrats i vårt språk, och vi talar om Örlogsmän, Örlogsfartyg och Örlogskaptener, till exempel – varför betydelsen av ordet kommit att förskjutas så mycket, skall jag återkomma till här nedan…

En mycket spridd folksaga, som förekommer över hela Norden, är en berättelse som kallas ”Stunden har kommit, men icke mannen !” och som är återgiven även i Bengt av Klintbergs bok ”Svenska Folksägner”. Den är mycket bra på att förklara skillnaden mellan Öde och  Örlog, som folk nuförtiden inte längre har reda på, utan helt glömt bort på grund av kristendomens fördärvliga och nedbrytande inverkan på det mänskliga tänkandet. Ett annat exempel på samma sakförhållande, och samma skillnad, förekommer i den gamla sagan om Norna- Gest som jag också skall återkomma till nedan.

Folksagan ”Stunden har kommit, men icke mannen” som också finns i många varianter, Världen över lyder i korthet:

En man förutspåddes vid sin födsel av ondsinta Nornor att han skulle dö genom drunkning. Mycket riktigt vaktade sig mannen också för sjöresor, han seglade aldrig, rodde aldrig, vistades aldrig på Havet eller sjöarna, men så en dag när han var mycket gammal och skulle på resa, var han tvungen att ta in på ett litet värdshus före ett vadställe. När det mörknat hörde man en dov kvinnoröst från vadstället, som sa: ”Stunden har kommit, men icke mannen…” Dagen därpå hördes inget svar från mannens rum, och när värdshusvärden slutligen öppnade dörren med sin nyckel, fann han mannen död, med ansiktet i tvättfatet. Han hade förutspåtts en död genom vatten, och så blev det också…

Om mina läsare nu fortfarande inte förstår skillnaden mellan det påverkbara ödet, och det opåverkbara, som kallas örlog; tar jag ett exempel till:

Norna-Gest, säger sagan, var född son av Thord av Thingshusbit, alltså den tomt, där ett Tingshus stod. Hans far trodde på Oden, men modern höll sig mest till Tor. Två av Odens Nornor var goda i sinnet, och spådde honom långt liv och väldiga krafter, men den tredje systern blev avundsam, och spådde honom det ödet, att han bara skulle få leva så länge som vaxljuset vid moderns sida brann. Men hans mor var en förtänksam kvinna, och svepte noga in ljuset i en linneduk, och gömde undan det. Åren gick, och Norna-Gest växte upp till en väldig kämpe. Bland annat slogs han i Bråvalla slag, som han överlevde, med Ragnar Lodbroks son Björn Järnsida i England, och tillsammans med Starkad den Gamle och Kung Sigurd Ring av Sveariket, och han slogs också för Styrbjörn Starke vid Fyrisvall, ett slag som man alldeles nyligen hittat arkeologiska bevis för (se för några inlägg sedan). Slutligen kom han till kung Olav Tryggvason i Norge, som sin vana trogen ville tvinga på Norna-Gest kristendomen, precis som alla kristna än idag gör. Men Norna-Gest skrattade bara åt den kristne kungen, för vid det laget hade han levt obruten till kropp och hug i mer än tre hundra år. Så – en kväll när kungen inte såg, tog han fram vaxljuset, som han hade haft hos sig hela tiden efter sina föräldrars och syskons död – och så tände han det, lugnt och stilla – och det brann ned vid hans sida. När morgonen kom, var Norna-Gest död, och fri från alla kristna i den odrägliga tid, han upplevde på sin ålderdom…

Förstår ni nu vad skillnaden mellan örlog och öde är för något ? Ödets män, och de som är herrar över sitt eget öde, påverkar ödet genom viljan, och genom sitt sätt att leva, och de val de gör i livet. Vi andra gör samma sak, fast i betydligt mindre omfattning, och det som kallas örlog, eller gudarnas dom eller vilja, kan människor sällan eller aldrig påverka i alla fall, ty det övergår människoförstånd – även om det mesta här i Världen är och förblir påverkbart.

подхрукивают, säger jag er ! Enkannerligen подхрукивают – som vi talade om senast igår…

ÖDETS MAN har också något att säga: ”дa подхрукивают !”

Men termen ”Örlog” då ? Undrar ni kanske – Hur kommer det sig, att det ordet ändrat sin betydelse ? Att ”örlog” både stod för sjöstrid, och för ett ”slutgiltigt avgörande” som termen egentligen betyder, är inte så konstigt, bara man tänker efter. Våra förfäder tillhörde en sjöfarande civilisation. De visste redan innebörden av vad man kallat ”Fleet in Being” teorin,  eller ”Flottan i Vardande” som i Verdandi, framtidens och inte nuets Norna. För många hundra år sedan, när det inte fanns radar eller radio, var flottor från olika länder tvungna, att gå ut i samlad trupp. Det gällde att koncentrera alla sina resurser till ett enda ställe, kraftsamla i rum och tid alltså, och så i ett enda slag besegra motståndaren. Det var självfallet inte så lätt, för man måste hitta sin motståndare på det öppna havet först, och så tillintetgöra honom. Visserligen kunde ju ena sidan sprida ut sina fartyg, och på så sätt ”söka av” ett betydligt större område, men då löpte man risken att stöta på motståndarens betydligt mer koncentrerade flotta, som det hände med den Brittiska Home Fleet i Skagerack-slaget under första världskriget, till exempel.. Allt handlade – och handlar fortfarande – om vems flotta som lämnar vilken hemmahamn först, och om motståndaren då vill ge sig ut till havs, vid exakt rätt tillfälle… Också idag, då man spelar med hela Hangarfartygsgrupper – vi vet ju att det finns Asatroende ombord på de amerikanska hangarfartygen – är samma teori giltig.

Vi kan också testa Asatrons mytologiska allegorier emot vetenskapens värld av idag – och inse, att Asatron faktiskt fungerar mycket bra som förklaringsmodell än idag – dess filosofi är fortfarande före sin tid, och skyhögt överlägsen allt som kristendomen har att erbjuda av varaförståelse.

I trädet Yggdrasil fanns en modell över själva Rumtiden, eller ”spacetime” – tusentals år före kristna vetenskapsmän upptäckte det begreppet… På 1950-talet utvecklade den svenske filosofen och geografen Torsten Hägerstand i Lund den temporala geografin, eller själva begreppet ”tidsgeografi” – ett begrepp som han ansåg var ett ontologiskt eller vara-förstående begrepp i Heideggers existenstialfilosofiska mening, snarare än blott och bart vanlig geografi.

Vi vet alla att för att komma till punkt A från punkt B, låt oss säga från Svedala till Limhamn, så finns det ett ytterst begränsat antal vägar att välja på. Oavsett vilket transportmedel vi väljer, och hur snabbt eller sakta detta transportmedel går, så kan vi bara nå dit inom vissa tidsramar. Det visste ”fleet in being” teorins upphovsmän eller de gamla vikingarna också. Deras härar kunde mötas mitt inne i England, när en här seglat ned i Engelska kanalen, och den andra kom från Danelagen – sådant är, logisitiskt och militärt sett, inte fysiskt möjligt utan att ha tagit tidsgeografin i beaktande, och att noggrant tänka över, vilken resurs som ska hamna var.. I dagens värld har tidsgeografi lite blivit ”på modet” bland logistiker, och alla som sysslar med transportplanering…Inte bara människorna utan också varor och saker har sina bestämda ”öden” och måste röra sig över en stor yta. I diagrammet ovan ser du hur de kan kopplas samman till ”händelse-stammar” eller domäner, alltså ”små trädstrukturer” om man så vill – som i sin tur är grenspetsar i ”Super-trädet universum” eller Yggdrasil självt…

En ung man går till spårvagnshållplatsen i en större stad. Han ar en ful flickvän, som vi kan kalla för ”Emma” och en snyggare och klokare, som vi kan kalla för ”Eva”. Spårvagnarna går nu med en viss frekvens, så att spårvagnen till Emmas bostad går klockan tio över fem, men den till Evas först tjugo över. Den unge mannen slutar vanligen sitt jobb strax före fem, och nu tror han – helt felaktigt – att det är ”ödet” som spelar honom ett fult spratt, för spårvagnen till Emma kommer ju alltid in före den till Eva, som han borde tagit en viss fredag, men inte tar…

Vi människor skyller ofta – fortfarande helt felaktigt – på ”slumpen” eller ödet när vi träffar vår tillkommande eller livspartner, till exempel, eller när vi får vårt första jobb, eller något annat – som vi tror beror på ”slump” men det beror oftast på, att vi inte tänkt igenom de tidsgeografiska förutsättningarna tillräckligt noga. Ditt Postpaket, som Postnord slarvade bort – käre läsare – kan bara befinna sig på ett visst antal punkter i Post Nords stora distributionsnät, alltså den blå yta du ser i diagrammet ovan. Dess rörelser är inte magi, och heller inte helt förutbestämda, för det ”flyter omkring som på ett löv” i Yggdrasil, så att säga..

Bara en enda bokstav skiljer, men begreppen är helt annorlunda. Betänk detta ÖDE NOGA (teckning av Frida Malmgren, svensk serietecknare)

Om ni inte tror, att små små men ytterst betydelsefulla saker kan vara helt livsavgörande, och att endast tidsgeografin, eller ”att se världen och varat på Nornornas vis” – alltså som ett slags Urds Väv som den mytologiska termen lyder, så betänk det enkla faktum, att en människas liv eller död kan hänga på ett enda kommatecken. Ta följande exempel: Presidenten i ett visst land avsänder ett enda kort telegram, angående en viss fånge, som är på väg till elektriska stolen för att avrättas, och telegrammet lyder:

Avrättas ej benådas”

Beroende på var man sätter kommatecknet i denna mening, får det helt olika betydelse – och livsavgörande utgång – för skall där stå:

”Avrättas, EJ benådas”

eller står där kanske:

”Avrättas ej, benådas !”

Ni ser – ibland hänger alltså hela livet, eller i varje fall ödet på ett enda kommatecken… I nästa avsnitt ska jag ge ännu fler exempel på skillnaden mellan ”öde” och ”örlog” och varför Asatron INTE är någon deterministisk filosofi, lika lite om det finns en absolut determinism i den rådande verkligheten…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s