Som hedning är man inte välförsedd med goda böcker, och det är sällan eller aldrig jag rekommenderar en bok jag inte läst. Ibland har jag också fått frågan av förhoppningsfulla föräldrar, som vill att deras barn skall lära sig mer om hedendom, och den kultur som är vår. Jag har redan skrivit ett inlägg om en lögnaktig barnbok, som utkom nyligen, och som trots att den ger sig ut för att vara faktamässigt korrekt, är till bredden fylld med rena lögner och kristen propaganda. Finns då inte motsatsen, undrar man – dvs en barnbok som skildrar den hedniska tiden i Sverige på ett riktigt sätt, utan lögner och överdrifter åt något håll ?

Goda motbilder är viktigt, och de kanske finns. Boken ”Hemligheten” av Cecilia Kostenius och Carola Siekas verkar vara en sådan bok. Den har ambitionen att lära barnen den äldre runradens tecken, och har sin handling förlagd till 1100-talets Norrbotten, som då ännu var ett hedniskt land.

Föga förvånande är dess författarinnor två systrar från just samma landskap, och det är deras hemby de skriver om. Under sådana förutsättningar tycker jag det gör mindre att de har fel i sak vad gäller det faktum att den äldre runraden bevisligen aldrig användes efter 800-talet; och att de skildrar sina bybor som ängsligt räddhågsna  och vidskepliga inför naturens krafter, vilket järnålderns människor med säkerhet inte var – de var ett praktiskt sinnat släkte som i flera tusentals år hade utformat sin kultur och sitt sätt att leva just efter naturens förutsättningar, och de behärskade dem till fullo.

Sverige var inte alls kristnat norr om Dalälven år 1250. Då fanns inga kyrkor alls i de norra landskapen, och inte ens i söder var kristendomen särskilt utbredd.

Skildringen av den lilla byn, och vardagslivet i den, är däremot korrekt. De flesta ”byar” i Sverige var mycket små, och omfattade aldrig mer än en eller som mest tre-fyra ensamgårdar, och hade nog aldrig fler invånare än tjugo-trettio personer. Under sådana förhållanden var det fullständigt oväsentligt vem som var ”träl” eller fri, för lika mycket som pigor och drängar i hög grad ”tillhörde familjen” och hushållet långt in på 1800-talet, var de sociala skillnaderna i praktiken mycket små, ja närmast obefintliga. Alla kände ju varann och arbetade tillsammans för den gemensamma brödfödan ändå, och därför ligger den här boken betydlgit närmare historiens sanning än de sedvanliga kristna vrångbilderna. Källorna om kristendomens ankomst till Sverige, däremot, och vad dessa kristna då höll på med, ger ett helt annat besked.

Men visste ni att Ansgar, nordens förmodade apostel, som kom hit på 800-talet, levde i en tid när munkar regelbundet låg med korgossar, och sk ”lekbröder” ? – Jodå, det är faktiskt sant. Detta står att läsa i ”Vita Ansgarii” eller den sk ”Ansgar-krönikan”. Han utpekas där som ett särskilt exempel på fromhet, och beviset på det skulle utgöras av det faktum, att Ansgar inte låg med småpojkar ens på längre sjöresor

De kristna sysslade också med ”pojkuppköp” i städer som Ribe och Slesvig i Danmark, vilket står att läsa i kapitel 8 av Rimberts krönika om Ansgar, som också finns på nätet. När hedningarna i dessa städer fick nys om den katolska pedofilin, blev munkarna mycket riktigt utkörda därifrån, och de kristna försökte hämnas, genom att starta inbördeskrig i Danmark, vilket de hade mycket lite för. Deras Quisling, Harald Klak, blev körd på porten han med, tillsammans med allt det katolska pedofil-patrasket…

 Att varna den här världens barn för kristna och katoliker, är faktiskt på sin plats – tycker  inte ni också det ? De har ju faktiskt hållit på med pedofili i alla tider, och det just i religionen, just i deras bebis-kult av ”det knubbiga lilla jesusbarnet” som det onda sitter…