God sed i Tyskland…

Ibland gör man sina erfarenheter på nätet. I veckan har jag hittat en hel del Asatrogna sajter och bloggar från Tyskland, som inte slår över i det fullständigt urspårade ”fornsederi” som vi har här hemma i Sverige, men som inte heller närmar sig det högerextrema hållet, vilket i dessa sammanhang finns mest i USA. Och kanske har jag också fler proselyter än jag tror. Ingen kan bli profet i sin hemstad, sägs det, men en man jag inte känner, benämnd Roland Kaiser har skrivit en ”Blog zur Religionswissenwschaftlichen und Ethnohistorischen Erforschung vorchristlicher Germanische Gruppen”.

Älskar ni inte också det tyska språket, förresten – även om det är vi svenskar, som enligt Esaias Tegnér skall förutsättas tala ”ärans och hjältarnas språk” ?

Hör här bara – för slutsatsen är riktigt (dreimahl noch, hör doch richtig gut zu):

Die öffentliche Rezeption über die vorchristliche einheimische, sprich meist germanische Kultur leidet immer noch am Image des kriegslüsternen ”Wilden, der auf den Bäumen saß” und leider haben die deutschsprachigen Kulturwissenschaftler wenig getan, diesen schlechten Ruf ins rechte Licht zu rücken. Zu sehr steht das Bild des ewig aggressiven, trunkenen und dem Glückspiel verfallenen germanischen Krieger im Vordergrund, der die Entwicklung der Dörfer und Städte vernachlässigte und keine Tempel besass, sondern im Kreis herumstand, aus Hörnern soff  und dem Würfelspiel verfallen war.
Neben der Tempelschmäh, dass die germanischen Gruppen keine festen Tempel und Priester gehabt hätten, müssen aber noch andere kulturimperialistische Falschdarstellungen, vor allem aus Übersee, korrigiert werden.

Just det. ”Tempelschmäh” eller kristet smädande, i stil med Adam av Bremens smädande av Gamla Uppsala – vi har fått nog av det allihop, och det har man i Tyskland också, men bluffen har genomskådats för längesen.

Bevis finns – vilket jag själv skrivit om under rubriken ”arkeologi” här ovan, att Asatron eller den Fornnordika religionen inte alls var en utomhusreligion, utan försedd med vad man kallat ”kulthus” och särskilda byggnadsverk, från bronsåldern och framåt. De kristna nidbilderna av Germanerna i Norr eller på kontinenten som en hop vildar, kan vi lika bra glömma, och förvisa till forskningens skräpkammare.

Nya undersökningar från Uppsala Universitet visar att grannskapet till Hågahögen var försett med särskilda kulthus, fornborgar och bebyggelsekomplex redan för 3000 år sedan…

Nåväl. Den gode Herr Kaiser, på kontinenten någonstans, är stundtals riktigt underhållande. Han väjer inte för det kontroversiella, och hans blogg ägnar sig också åt nutidspolitik mitt i alltihop, ett ämne som han vågar underställa en kritisk granskning, mitt i allt det vetenskapliga. Han är förstås ingen anonym bloggare som jag – men Sverige är numera ett land där lag och ordning knappast råder – redan under 2017 utsattes sådär 24,5 % av befolkningen här för misshandel, grov misshandel, rån och andra brott emot person, inklusive mord och dråp, och lite mildare saker, typ vanligt näthat – allt enligt BRÅ:s officiella statistik, men bara sådär 13-14 % av de allra grövsta våldsbrotten klaras upp. Med tanke på att jag själv varit utsatt för tre-fyra dödshot hittills, enbart pga den här bloggen (vilket jag redan skrivit om) är min egen situation en aning annorlunda än just Herr Kaisers.

Därför har jag själv valt att behålla anonymitetens illusion, trots att ingenting sådant finns på nätet egentligen (ni skulle bara veta vad som pågår, ifall ni inte redan vet!) eftersom det trots allt ändå är så, att Friheten alltid är värd att försvara, och friheter som inte utövas, tenderar att snabbt försvinna i dagens värld. Jag tror till och med herr Kaiser skulle hålla med mig om det, nu när han inte diskuterar Ptolemaios gamla kartor, de tyska städernas förkristna ursprung, och många andra lärda ämnen som är värda att studera.

I Tyskland finns i alla fall relativt sett (emot Sverige, och de flesta andra Europeiska länder) en effektiv polis, och ett effektivt rättssystem, som fortfarande kan skydda landets egna medborgare och garantera deras yttrandefrihet och rättigheter, men sådant har vi inte här. Inte just nu i alla fall, för våra myndigheter är ju upptagna med att ta hand om alla de stackars ”ensamkommande” som vi alla vet, medan landets infödda befolkning därför enligt dem i stort sett inte betyder någonting längre.

 

Det finns förvisso mycket – under vår icke-euklidiska sol – Det finns förvisso mycket – under Faust-andens eviga himmel” (Sångtext av bandet ”Geggamoja ûbermensch och det heterosexuella närstridskommandot, featuring David Nessle)

Idag, förresten, infaller Bjurnedan enligt den gamla svenska kalendern, den tid då Bävrarna förutsätts vakna ur sin långa vinterdvala, och komma upp ur sina bäverhyddor. Tydligen råder samma flitens princip nere i de tyska länderna, för i Mecklenburg-Vorpommern skriver de lokala hedningarna att trots att stormarna fällt deras lokala björkskog, släpar de numera hem det stormfällda virket, för att göra runor och amuletter av det, och sämre användning för trä kan man ju ha. Varje bäver fattar ändå principen, och medan gudahov i vinterskrud och hargar fotograferas, konstateras att allt står bra till med den lokala hedendomen. …

Den som vill vara en verklig Hedning, måste vara flitig som en Bäver, rakryggad som en fura, seg som Malungs läder och hård som Svenskt stål…

Våren kommer åter till respektive länder, sakta men säkert. Men när går vår tro och våra rättigheter emot en ny vår ?

 

Annonser

Goda nyheter om Runor… Trots allt..

Det finns trots allt de som bevarar, bygger upp och vidmakthåller, där klåfingriga politiker bara försöker avveckla vårt kulturarv, och samtidigt lierar sig med de som vill förstöra det med våld och ren illvilja (Se gårdagens inlägg). 2017 – 2018 kom det till exempel fram hur dåvarande Kulturminister Alice Bah Kuncke beordrat förstörandet av tusentals sk ”Amuletttringar” (dvs Torshammar-ringar) från vendeltiden, bland annat från Molnby i Vallentuna och flera andra fyndplatser norr om Stockholm. Varför detta gjordes, väckte debatt och skulle bli föremål för utredning, sade man förra året, men inga resultat har någonsin publicerats – så varför allt detta ”Ministerstyre” ? Var det möjligen just Tors hammare det handlade om, eller en känd kristen kulturprofils oerhörda hat emot det svenska, eller allt som vekar Asatro ?

Varför blev det plötsligt så viktigt, att föremål som bevisar Hednisk närvaro ”gallras ut” från muséerna och förstörs ? Syftet var nog inte Miljöpartisternas ”metallåtervinning”, för man agerade med helt andra motiv..

Nåja, Alice Bah har nu ”sparkats snett uppåt” och tilldelats en plats på listan inför EU-valet, så att hon kan sitta kvar vid maktens köttgrytor. Metoden känns igen från andra S-Regeringar. Men runt om i Sverige arbetar folkbildare, föreningsmänniskor, experter, arkeologer och vanliga svenska män och kvinnor för att återerövra något av allt det makteliten och Nomenklaturan tagit ifrån oss. Rätten till ett arv, och vår gemensamma historia. En liten bit av mänsklig värdighet, rent av.

Borta på ett lokalt museum i Löddeköpinge, Skåne, förelästes det om runbrev och runkavlar nu i helgen, enligt vad lokaltidningen i Kävlinge vet att berätta.

Lars Magnar Enoksens senaste bok – som också handlar om runor – han skildrar ämnet på ett grundläggande och lättfattligt sätt, men är inget för den som önskar något om forskningsfronten, eller expertkunskaper – ligger på bokhandelsdiskarna nu i vår, lagom till Bokrean.

Fortfarande en bra nybörjarbok

 

Borta på Riksantikvarieämbetets egen blogg, K-bloggen, redogör däremot en av vårt lands absolut kunnigaste runologiska experter, Magnus Källström, om en försvunnen inskrift med sk Stavlösa runor eller ”Hälsingerunor” från Hudiksvall.  Stenen var känd redan på 1600-talet, men under tidigt 1700-tal forslade de kristna bort den, och använde stenen till ett nytt kyrkbygge. Redan detta är intressant, för tidigare har det alltid sagts att man slutade skövla, förstöra och mura in runstenar när Gustav II Adolfs fornminneslagar kom, och att detta kristna barbari tillhörde medeltiden.

Men, inte i byn Hudik, som fanns långt innan Hudiksvall blev stad.

Den ende som vi vet har sett denna runsten i verkligheten är Johannes Bureus, vilket skedde på hans norrländska resa 1600–1601. Den fanns då vid ”Hudiks Boställe, Däd Hudiks Walds Stad nämnes utaf” och han upplyser att den ”Ligger för en höbode dör”. Stenen användes alltså som trappsten i byn Hudik, som var belägen intill den norrut gående vägen (nuvarande Sannavägen) i höjd med dagens Kristineberg.

Den ende som kunde tyda stenens inskrift var matematikern och astronomen Magnus N Celsius, som själv var en Hälsing från Alfta socken. Hans son, Anders Celcius, skulle så småningom ge oss ett temperatursystem, som vi fortfarande använder. 1675 var man ense om att det stod ”Barir reste up stenen thenne, efter Un broder sin, som war Fanva Son, en härse öfwer Arnöarne.”  på den nu försvunna stenen. Man vet att den murades in i kyrkan, men ingen har sett den sedan dess. De kristna skaffade som vanligt undan bevisen för vårt lands självständiga förflutna, snabbt och effektivt.

Varje Jarl i de nordiska länderna hade minst fyra Hersar under sig, och medan en Jarl var skyldig att hålla minst 60 man stridsberedda för Ledungen eller Kungens här, var Hersen skyldig att utrusta och betala för minst tjugo man, eller ett helt härskepp. Detta framgår av norska lagtexter, och antagligen var förhållandena i Sverige inte mycket annorlunda.

Hersen skulle också bidra med tjugo mark silver per år, i ”veitsle” eller underhåll för Kungens huskarlar, när han kom till den lokala Husabyn (jämför ortnamn som Husby och Herseby i dagens Svealand !) vilket motsvarar ungefär fyra kilo lödigt silver – och om det nu verkligen skulle stå ordet ”herse” på stenen gör det fyndet dubbelt historiskt intressant, för här ser vi en administrativ, skattemässig och militär indelning, långt uppe i Hälsingland, redan på 1000-talet eller tidigare… Nu förstår vi också, varför det blev så viktigt för de kristna att ”skaffa undan” den här stenen – eftersom den berättar om ett självständigt hedniskt rike – och minnet efter något sådant, ville prästerna med alla medel utplåna, också på 1700-talet..

Ledungsflottan och kustförsvaret kan vara äldre än vi tror – också i Hälsingland….

 

Både Mårten Stenberger och Sten B F Jansson – bekanta runologer och arkeologer båda två – sökte efter den försvunna inskriften på 1900-talet, men utan att finna rätt ställe i kyrkans murar, eller den omgivande kyrkogårdsmuren. Nu renoveras Hudiksvalls kyrka, och det finns en chans för Riksantikvarieämbetet att upptäcka en fullständigt unik inskrift. Experterna tror inte längre, att det är Arnön eller någon Herse, men en ”Ärenbjörns son” som nämns på stenen. Kyrkan kan inte rivas, utan behåller sina hemligheter – men om denna och fler kyrkor i Sverige skulle bli sakkunnigt undersökta, då skulle kanske en hel del av vår historia komma fram, särskilt då sådant, som kultureliten idag inte vill kännas vid…

”Stavlösa runor” finns också på runstenar i Uppland och i inskrifter från Bergen – Norge – kanske var det ytterligare ett sätt att skriva med runchiffer…