Goda nyheter om Runor… Trots allt..

Det finns trots allt de som bevarar, bygger upp och vidmakthåller, där klåfingriga politiker bara försöker avveckla vårt kulturarv, och samtidigt lierar sig med de som vill förstöra det med våld och ren illvilja (Se gårdagens inlägg). 2017 – 2018 kom det till exempel fram hur dåvarande Kulturminister Alice Bah Kuncke beordrat förstörandet av tusentals sk ”Amuletttringar” (dvs Torshammar-ringar) från vendeltiden, bland annat från Molnby i Vallentuna och flera andra fyndplatser norr om Stockholm. Varför detta gjordes, väckte debatt och skulle bli föremål för utredning, sade man förra året, men inga resultat har någonsin publicerats – så varför allt detta ”Ministerstyre” ? Var det möjligen just Tors hammare det handlade om, eller en känd kristen kulturprofils oerhörda hat emot det svenska, eller allt som vekar Asatro ?

Varför blev det plötsligt så viktigt, att föremål som bevisar Hednisk närvaro ”gallras ut” från muséerna och förstörs ? Syftet var nog inte Miljöpartisternas ”metallåtervinning”, för man agerade med helt andra motiv..

Nåja, Alice Bah har nu ”sparkats snett uppåt” och tilldelats en plats på listan inför EU-valet, så att hon kan sitta kvar vid maktens köttgrytor. Metoden känns igen från andra S-Regeringar. Men runt om i Sverige arbetar folkbildare, föreningsmänniskor, experter, arkeologer och vanliga svenska män och kvinnor för att återerövra något av allt det makteliten och Nomenklaturan tagit ifrån oss. Rätten till ett arv, och vår gemensamma historia. En liten bit av mänsklig värdighet, rent av.

Borta på ett lokalt museum i Löddeköpinge, Skåne, förelästes det om runbrev och runkavlar nu i helgen, enligt vad lokaltidningen i Kävlinge vet att berätta.

Lars Magnar Enoksens senaste bok – som också handlar om runor – han skildrar ämnet på ett grundläggande och lättfattligt sätt, men är inget för den som önskar något om forskningsfronten, eller expertkunskaper – ligger på bokhandelsdiskarna nu i vår, lagom till Bokrean.

Fortfarande en bra nybörjarbok

 

Borta på Riksantikvarieämbetets egen blogg, K-bloggen, redogör däremot en av vårt lands absolut kunnigaste runologiska experter, Magnus Källström, om en försvunnen inskrift med sk Stavlösa runor eller ”Hälsingerunor” från Hudiksvall.  Stenen var känd redan på 1600-talet, men under tidigt 1700-tal forslade de kristna bort den, och använde stenen till ett nytt kyrkbygge. Redan detta är intressant, för tidigare har det alltid sagts att man slutade skövla, förstöra och mura in runstenar när Gustav II Adolfs fornminneslagar kom, och att detta kristna barbari tillhörde medeltiden.

Men, inte i byn Hudik, som fanns långt innan Hudiksvall blev stad.

Den ende som vi vet har sett denna runsten i verkligheten är Johannes Bureus, vilket skedde på hans norrländska resa 1600–1601. Den fanns då vid ”Hudiks Boställe, Däd Hudiks Walds Stad nämnes utaf” och han upplyser att den ”Ligger för en höbode dör”. Stenen användes alltså som trappsten i byn Hudik, som var belägen intill den norrut gående vägen (nuvarande Sannavägen) i höjd med dagens Kristineberg.

Den ende som kunde tyda stenens inskrift var matematikern och astronomen Magnus N Celsius, som själv var en Hälsing från Alfta socken. Hans son, Anders Celcius, skulle så småningom ge oss ett temperatursystem, som vi fortfarande använder. 1675 var man ense om att det stod ”Barir reste up stenen thenne, efter Un broder sin, som war Fanva Son, en härse öfwer Arnöarne.”  på den nu försvunna stenen. Man vet att den murades in i kyrkan, men ingen har sett den sedan dess. De kristna skaffade som vanligt undan bevisen för vårt lands självständiga förflutna, snabbt och effektivt.

Varje Jarl i de nordiska länderna hade minst fyra Hersar under sig, och medan en Jarl var skyldig att hålla minst 60 man stridsberedda för Ledungen eller Kungens här, var Hersen skyldig att utrusta och betala för minst tjugo man, eller ett helt härskepp. Detta framgår av norska lagtexter, och antagligen var förhållandena i Sverige inte mycket annorlunda.

Hersen skulle också bidra med tjugo mark silver per år, i ”veitsle” eller underhåll för Kungens huskarlar, när han kom till den lokala Husabyn (jämför ortnamn som Husby och Herseby i dagens Svealand !) vilket motsvarar ungefär fyra kilo lödigt silver – och om det nu verkligen skulle stå ordet ”herse” på stenen gör det fyndet dubbelt historiskt intressant, för här ser vi en administrativ, skattemässig och militär indelning, långt uppe i Hälsingland, redan på 1000-talet eller tidigare… Nu förstår vi också, varför det blev så viktigt för de kristna att ”skaffa undan” den här stenen – eftersom den berättar om ett självständigt hedniskt rike – och minnet efter något sådant, ville prästerna med alla medel utplåna, också på 1700-talet..

Ledungsflottan och kustförsvaret kan vara äldre än vi tror – också i Hälsingland….

 

Både Mårten Stenberger och Sten B F Jansson – bekanta runologer och arkeologer båda två – sökte efter den försvunna inskriften på 1900-talet, men utan att finna rätt ställe i kyrkans murar, eller den omgivande kyrkogårdsmuren. Nu renoveras Hudiksvalls kyrka, och det finns en chans för Riksantikvarieämbetet att upptäcka en fullständigt unik inskrift. Experterna tror inte längre, att det är Arnön eller någon Herse, men en ”Ärenbjörns son” som nämns på stenen. Kyrkan kan inte rivas, utan behåller sina hemligheter – men om denna och fler kyrkor i Sverige skulle bli sakkunnigt undersökta, då skulle kanske en hel del av vår historia komma fram, särskilt då sådant, som kultureliten idag inte vill kännas vid…

”Stavlösa runor” finns också på runstenar i Uppland och i inskrifter från Bergen – Norge – kanske var det ytterligare ett sätt att skriva med runchiffer…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s