Gudahov snart också i Norge – Men hur är det i Sverige ? Har vi Asatroende någon ”religionsfrihet” ??

Något som ofta förekommer såhär års är Årsmöten i föreningar och samfund, och i Norge håller snart Åsatrufellesskapet Bifrost årsting, enligt vad Hedniska Tankars kontaktpersoner i Norge erfar. Detta samfund verkar bland annat för den Norske ”Folkekirkens” upplösning, och verklig religionsfrihet i vårt Nordiska brödraland, något som ju inte kan inte kan sägas gälla, innan Asatron och alla andra religioner i Norge verkligen får lika villkor, och befrias från det kristna förtrycket. Precis som Samfundet Särimner och många andra i Sverige kämpar de för att barn inte ska bli påtvingade sk ”kristna värden” eller andra former av indoktrinering, och för acceptans av ett sekulärt och modernt samhälle, något som de Monoteistiska religionerna i Norge fortfarande verkar ha svårt att erkänna.

Medlemskap i Bifrost är bara öppet för Norska medborgare, eller personer som i varje fall är bosatta inom Norges gränser. Till skillnad från en rad mindre klokt skötta samfund här i Sverige och utomlands, följer Asatrufellesskapet Islänningarnas goda exempel, och beblandar sig icke med amerikaner, diverse obskyra individer som påstår sig pyssla med ”forn sed” – vad det nu är för något – eller för den delen rasister.

Första gången jag själv kom i kontakt med Bifrost och dess medlemmar var under 1980-talets sista år, och jag har själv alltid å det kraftigaste stött deras värderingar och program. Men, det var länge sedan, och förra året hände en stor nyhet i Norge, som jag själv och många med mig har missat. I Augusti 2018 köpte Asatrufellesskapet Bifrost Fagerhøi Humanistiske Senter i Søre Osen vid den vackert belägna Osensjøen i Trysil, strax nära den svenska gränsen. Byggnaderna  där tillhör en tidigare folkhögskola, och är uppförda på 1920-talet och vidare framåt. Skolan är idag i något slitet skick, men innehåller bland annat sovsalar för strax över 50 personer, matsal, festsal, stort kök och minst 20 hektar skogsmark. Egendomen har köpts aav aksjeselskapet Odrører AS, som består av Åsatrufellesskapet Bifrost och sju privatpersoner. Kort sagt – man har nu förvärvat en egen kursgård för spridande av Asatro och Hedendom, och i planerna ingår givetvis etablerandet av ett Gudahov, samt aktiviteter också för inbjudan utanför Bifrost, samt konstverk, installationer utomhus och mycket annat.

”furet og vaerbitt – men försåvitt over vannet”

Harg för utomhus blotande kommer också tillhandahållas, meddelar man, och detta innebär att nu även Norge har ett högklassigt centrum för Asatro, vilket Sverige ännu totalt saknar. Danmark har ettt redan, genom Jim Lyngvilds insatser vid Ravnsborg – helt på privat initiativ – och det Isländska Gudahovet i Reykjavik är ännu under konstruktion, som jag skrivit om tidigare.

Alla våra Nordiska grannländer har Gudahov, som får fungera som kultställen och samlingsplatser, som kan och får fungera helt öppet.

I andra länder disponerar och äger Hedendomen hela kursgårdar. I fallet ” Samfundet Forn Sed” stals tusentals kronor av en av det samfundet utsedd förvaltare inom några månader. Han ertappades med att köpa narkotika för alla pengarna, som han tog ut från närmsta bank, och Samfundet ”Forn Sed” i Sverige har fortfarande ingen tydlig drogpolicy, utan har fortfarande flera ”snarlika” personer ibland sina funktionärer. Sedan dess har över tjugo år gått, och fornsedarna har totalt misslyckats med uppgiften. NAS eller Nordiska Asa Samfundet bedriver en insamling, men har mycket långt kvar till sitt mål, och bedöms inte heller kunna lösa uppgiften inom överskådlig tid, huvudsakligen därför att god ledning och planering saknas;  i alla fall som jag ser det.

Storholmen. Gunnes Gård. Härjarö. Flera platser i Mälardalen. Listan på Gudahov och Hargar, som vissa främmande religioners företrädare hela tiden utsätter för attentat och bränner ned till grunden, växer och växer… Allt vi begär är att få bli lämnade ifred och utöva vår egen tro – Men vad gör samhället för att hjälpa oss ?

Men här – i vårt eget land – Landet Löfvén eller det land, som en gång var Sverige – är vi Hedningar och Asatroende fortfarande diskriminerade, förföljda och utsatta för våld och hat. Jag har under rubriken ”Gudahov” ovan berättat om vänner till mig, som fått sina hem skövlade av brand, och förlorat sina händers verk och vad de själva genom frivilligt arbete byggt upp under flera år. Och detta är inte det enda exemplet. Jag har berättat om Storholmens Vikingaby utanför Norrtälje, som utsatts för svåra bränder, samt rasistiskt våld och hat – alltsammans riktat emot oss etniska svenskar, och vår kultur — för på något annat sätt kan detta inte rubriceras. Jag har berättat om Gunnes Gård i Upplands Väsby, där ”ensamkommande” vandaler också varit och hälsat på, med mordbrand och ödeläggelse som följd.

Jag har berättat om Härjarö Kursgård, där det fanns en hel gudalund i  trä, skapad av Litauiska konstnärer – men enligt uppgift är även den skövlad och förstörd, och ingenting återstår, sedan Härjarö förvandlats till sk ”flyktingförläggning” liksom Venngarns slott, och i samband med det blivit utsatt för skadegörelse. Härjarö är nu ute till försäljning, men blir nog aldrig mer vad det varit.

Ja till och med när det gäller Svenska Riksregalier – utan samband med Asatron – och oersättliga kulturföremål, som lämnats i ”Svenska” Kyrkans vård, ser vi hur fridstörare, kultur-skändare och grovt kriminella från utlandet hela tiden förstör vårt kulturarv – och sällan eller aldrig får förövarna och de kriminella något kännbart straff. Gång efter annan heter det, att Polisen ”inte kan hitta någon misstänkt” när det är rasistiska, Sverige-fientliga och Monoteistiska motiv, som tydligt ligger bakom..

Själv har jag försökt vittna om vad jag vet. Jag har försökt göra något åt saken, och hävda de chanser till religionsfrihet och frihet att organisera sig som trots allt finns, även för oss som är Svenskar, Hedningar och Asatroende.

Men ändå ser jag hur vi i vårt eget land blir utsatta för övergrepp och förföljelse, gång efter annan. I trettio år och mer har jag ägnat mig åt Asatro. Samfund har kommit och gått. De har krossats utifrån genom propaganda och våld, eller inre stridigheter. I Norge och Danmark lyckas man nu bra, liksom på Island – men i Sverige har vi fortfarande problem med ”Samfundet Forn Sed” och alla andra, som under lång, lång tid förstört så oerhört mycket för oss. Det är sorgligt, renodlat sorgligt att det skall behöva vara så. Ännu sorgligare är våra folkvaldas attityd emot Kulturminnesvården, och deras förakt för frivilliga insatser.

Men kampen går vidare. På Storholmen har man just inlett ännu en insamling, och över hela vårt land finns ännu frivilliga entusiaster för Vikingatid – inte alltid andligt intresserade och heller inte alltid Asatroende, men de verkar i alla fall i Asatrons anda, och fortsätter hjälpa oss. De står bi likt Särimner, och likt Särimner återföds vi – också ur elden !

Tack, alla ni därute. Tack alla ni, som inte ger efter inför påstådd ”forn sed” eller islams och de kristnas ständiga våld och hat. Tack till er som bekämpar bränderna, och de hederliga i vårt rättsväsende. Tack ni som inte låter er förledas av media eller Ministrar. Tack alla ni som kämpar för ett sekulärt samhälle – och som är Hedningar – liksom jag.

När värjer vi svenskar oss ? När skall vi vakna ??

Annonser

Nytt spjutfynd i Uppsala kan vara ytterligare bevis för slaget vid Fyrisvall

Att svenska tidningar och media förvrider sanningen och döljer fakta är inget nytt, men frågan är om det gjorts så tydligt eller med sådan uppenbar avsikt som när UNT, Uppsala Nya Tidning, rapporterade om ett nytt arkeologiskt fynd i veckan. år 2017 hittade två amatörarkeologer en spjutspets i Fyrisån, som nu analyserats på Länsstyrelsens bekostnad. Den visade sig vara från sent 900-tal eller tidigt tusental, och tidningen skriver genast att : ”På grund av få och osäkra källor vet man inte mycket om livet i Uppsala under den här tiden.” – ett påstående som är uppenbart lögnaktigt. Också SVT har rapporterat om det ovanliga fyndet, men kan inte ens redogöra för att det faktiskt är spetsen till ett spjut, inte en pilspets, som man felaktigt skriver.

Vad som står helt klart enligt UNT är emellertid att spetsen till det lilla kastspjutet, som det handlar om i det här fallet är ett vapen för strid, inte för jakt. Det kan inte ha tappats i Fyrisån av misstag, men har sannolikt hamnat där i samband med väpnad strid, då det flugit förbi sitt mål och landat i ån.

Detta är spetsen på ett litet kastspjut, och inte en pil

 

Länsstyrelsen, som undersökt fyndet, vågar skriva sanningen på sin hemsida. Det här kan vara ett av flera tydliga och klara materiella bevis för slaget vid Fyrisvall, en av de viktigaste drabbningarna i hela Sveriges historia, och en av de episoder som ledde fram till själva riksgrundandet. Slaget vid Fyrsivall, sommaren 986 är en av de mest kända och väl dokumenterade slagen från det Vikingatida Sveriges historia, och det omnämnes i Flatöboken i stor detalj, liksom i Olav Tryggvasons Saga (nedskriven på 1180 talet) liksom flera andra litterära källor, som Knytlingasagan från Islands 1200-tal, och av Saxo Gramatticus. Dessutom är slaget nämnt på flera samtida Runstenar i Skåne, och det finns alltså ingen saklig grund för att betvivla, att det verkligen ägt rum. Visserligen är Flatöboken från 1300-talet, det är sant, men avståndet mellan de senare litterära källorna är inte större i tiden än mellan Slaget vid Poltava 1709 och det moderna Sverige, och självfallet är det så, att ingen i dagens Sverige kan tvivla på att ett så väl dokumenterat slag verkligen ägt rum, när vi faktiskt har ögonvittnesrapporter från män som var med om det, allt enligt runstenarnas klara vittnesbörd.

Att då hävda att ”vi ingenting kan veta” är bogus och bluff. Denna Sverigefientliga inställning förvandlas mycket lätt till ”Ni får ingenting veta !” vilket är det budskap, media vill tratta i oss, när det gäller vår egen kultur och historia. Vid Fyrisvall besegrade Erik Segersäll av Sveariket Skånekungen Styrbjörn Starke, vars historiska existens man heller inte behöver betvivla, och genom denna händelse grundlade han det svenska riket. Nu kan ingen bevisa, att det lilla kastspjutet från Uppsala verkligen är ett minne av den striden, enbart med arkeologins hjälp, men det är ändå en tydlig hypotes, som erbjuder sig i sammanhanget, enligt vad Länsstyrelsens experter konstaterat. Varför vågar då media inte nämna detta ?

Det är enbart den kristne fanatikern Lars Lönnroth, van från sitt rotande i lönn på Wikipedia, som betvivlat Styrbjörns historiska existens. I utlandet är det en vedertagen historisk sanning, att Styrbjörn veerkligen levat, och det är bestyrkt både ur samtida skaldepoesi och minst ett tiotal senare litterära sagor. Både Thorvald Hjaltasson från Island, som själv deltog i slaget under Erik Segersälls ledning, och flera andra samtida källor nämner hans insatser, och därför finns ingen anledning att betvivla dem. Styrbjörn Starke var son till Erik Segersälls äldre bror Olof, och på mödernet av Skånekungars ätt. När hans far dog av ormbett, förvägrade honom Erik rätten att bli Sveakung, och med 50 långskepp drog han söderut till Jomsborg och Jomsvikingarna, vars kung han också blev. Så tillträdde han Skånerikets tron, erövrade Novgorod i Gårdarike, och Kiev, samt deltog i flera vikingatåg till England och Danelagen. Han gifte sig med Harald Blåtands dotter Tyra, och Skåne hade därför god fred med Danmark – också Frans G Bengtssons berömda roman ”Röde Orm” nämner och beskriver honom – och på 980-talet var hans makt som störst, för nu härskade han ensam över Vendland och Östersjöns södra kust, Gårdarike eller Ryssland, Skåneland, Bornholm, Öland och Gotland, tillika stora delar av England – och var således kung över ett stort, internationellt stormaktsvälde.

Mårten Eskil Winges syn på Styrbjörns färd hemåt, efter 3-dagars slaget på Fyrisvall

När Styrbjörn drog mot Svealand, för att återta den tron som rättmätigt var hans enligt arv, hade han Jomsborgs fulla resurser av yrkeskrigare med sig, förstärkta med Skåningar, och goda delar av Harald Blåtands alla män. Uppskattningar av hur stor hans här var varierar, men den har angetts till minst 70 långskepp, och ett långskepp var aldrig mindre än en 24-sessa, alltså ett skepp med 24 bänkar och 48 roddare, samt 12 mans besättning ungefär, alltså i allt 60 man. Det blir grovt räknat 4200 man inalles, vilket inte alls är en omöjlig siffra – vi har arkeologiska bevis i form av Trelleborg på Själland, Aggersborg på Jylland och slutligen rester av Jomsborg på Wollin, som visar att permanenta härläger verkligen kunde innehålla så stora härar, och än vida större.

Emot detta kunde kung Erik, som vid det laget blivit kring 40 år, men som var oerfaren i strid, inte ställa upp så mycket mer än Upplands och Södermanlands allmoge, sin egen hird och kanske män från Västmanland och Dalarna, vilka måste ha varit färre till antalet än de väl beväpnade, stridsvana och än mer motiverade Danskarna och Skåningarna. Enligt traditionen leddes den svenska hären vid Fyrisvall inte alls av Erik, men av Torgny Torgnysson lagman, själv son till tre generationer Torgnysöner, och den visaste mannen i Svea Rike.  Torgny hade låtit anordna en väldig pålspärr vid Flottsund, vid Fyrisåns utlopp i Mälaren, som arkeologer hittat rester av, och som bestod och byggdes på långt senare i tiden.

Blick från Fyrisån norr om Flottsund upp emot Uppsala – terrängen är i allt väsentligt orörd sen gammal tid

Vid Flottsund brände Styrbjörn enligt traditionen sina skepp – det är därifrån uttrycket ”bränna sina skepp” faktiskt kommer – och beredde sin här på att segra eller dö. Så marscherade de alla upp till Uppsala,, men där hade Torgny, som ledde den fåtaliga sveahären ännu en överraskning för dem. Han ska ha uppbådat ett antal halvvilda tjurar och en massa boskap som Svearna drev framför sig, och rakt in i Styrbjörns här för att skapa förvirring, och ta udden av dess första anlopp, som ju skulle bli det hårdaste…

Tidig 1800-talsteckning av hur Styrbjörns inledande anfall den första dagen misslyckades, och hur danskarnas linjer bröts

Nu har detta knep också berättats om goterna, i deras anfall emot romerska legioner, och samma trick har även långt senare använts i krigshistorien, faktiskt så sent som 1671, vid den engelske piraten Sir Henry Morgans anfall på Spanjorerna vid Panama, så det finns ingen tvekan om att denna taktiska fint fungerar. Berättelsen om vad som hände den första dagen vid Fyrisvall kan mycket väl vara helt sann, och om någon av mina läsare betvivlar detta, så rekommenderar jag dem att själv ställa sig rakt framför en panikslagen, rasande boskapshjord och se vad som händer…

Berättelsen om Torgny Lagmans list vid Fyrisvall kan mycket väl vara sann. Knepet lyckades så sent som 1671, mellan muskötbeväpnade arméer…

I 1600-talets krigföring fanns spanjorernas till synes ogenomträngliga tercios, stora tunga pikenerarfyrkanter, och den sorts sköldmur, som Jomsvikingarna borde ha kunnat ställa upp, var säkerligen inte mindre effektiv – så länge ingenting bröt upp den… Sagans sätt att förklara hur Svearna taktiskt lyckades vinna vid Fyrisvall bär sanningens prägel, även om ett väl utnyttjat försvar, bestående av timmerbrötar, kunskap om terrängen, och strid i sumpmarker och vad i och omkring Fyrisån kan ha varit sannolikare. Slaget fortsatte med orubbad energi och häftighet också en andra dag – om det är alla historiska källor ense. Det kan ha varit då som små kastspjut, pilar och andra vapen kan ha kommit till användning för att bryta upp den väl övade danahären…

Artonhundratals bild över hur andra dagens strider vid Fyrisvall kunde ha sett ut…

På den andra dagens kväll blotade både Kung Erik och Styrbjörn till sina Gudar, säger sagan. Jag citerar, från en annan historiskt sinnad sajt, som inte vill dölja eller gömma undan källornas berättelse:

Kung Erik gick upp till gudahovet och blotade till Odin.

Efter tio år skänker jag mig och mitt liv åt dig Odin om du i morgon ger mig seger”, sa han till Guden samtidigt som han tittade stint på gudabilden av Odin. Då hade, enligt vad närvarande vittnen kan berätta, för honom trätt fram en man av jättes format klädd i blå kappa och med hatt på huvudet och kungen förundrades storligen.

Den store mannen räckte Kung Erik ett spjut och förmanade honom till att detta spjut skulle han slunga mot fienden och samtidigt ropa:

”Odin äge er alla”! 

När detta väl var gjort lovade den store mannen att allmän bävan skulle komma över Styrbjörn och hans krigsfolk och innan dagen var till ända skulle fallna jomsvikingar och danskar ligga i stora högar på slagfältet. Först efteråt förstod Erik och hans folk att mannen som visat sig och talat till honom var ingen mindre än Odin själv.

Även Styrbjörn blotade. Han vände sig till Tor, som trädde fram för honom med sitt röda skägg för att lyssna till vad den ärrade vikingen hade att säga. Med bister min lär Tor då ha lagt sitt huvud på sned, slitit sig i skägget och med bister min förklarat för Styrbjörn att han hade att se fram emot ett nederlag.

Erik blev Segersäll och kunde grunda det ännu bestående Svea Rike, enbart därför att det skedde efter Odens beslut och vilja…

Så kom det sig, att kastspjuten och pilarna lär ha följt till ett avgörande vid Fyrisvall ,men först efter tre långa dagar. Med säkerhet var det inte det spjut kung Erik kastade över danahären man nu har hittat, men att spjut och kastvapen fällde avgörandet, kan mycket väl vara sant. Kanske var Dalpilar också inblandade i leken den gången, även om man inte kan bevisa det, men en sämre utrustad och antalsmässigt mycket mindre här hade tack vare god moral, skickligt utnyttjande av terrängen och god taktik besegrat en vida större, och här ligger också ett direkt budskap till alla oss, som lever i dessa dagar.

Nere i Skåne berättar den fullt hedniska Tullstorpstenen om vad som hände vid Uppsala, 986 – och inga kristna kors vanpryder dess yta, även om den nu står på en 1100-tals kyrkogård:

Saxi reste denna sten efter Asbjörn, sin släkting, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala utan kämpade så länge han hade vapen.

Now, all is done that men can do, but all is done in vain” skrev en gång en Engelsk skald, angående den stridens skönhet och sorg, som också Peter Englund, den svenske historikern, har skrivit om. Sten efter sten – fynd efter fynd som inte kan motbevisas. Också när striden längesen är över, och när tusen år har gått, kommer sanningen om Sveriges grundande ändå fram, och om det stora slag, som ledde till ett avgörande för alla tider. Det avgörande, som alla tidningar och alla media nu skamligt nog desperat söker förneka, dölja och skyla över, så att ingen längre får veta sanningen. Men av mig får ni ändå veta den: ”Ett vet jag som aldrig dör,” står det att läsa i det hedniska Hávamál – och ”det är minnet, efter de som levat väl

På stenen från Torna Hällestad, också den helt utan några kristna kors, står där ristat i sten ett minne efter ett helt förband av skånska soldater, som modigt föll för sitt land och sin kung följande text. Nu sitter den inmurad i en kyrkvägg, och många fler stenar efter tjogtals män som stupat, döljs kanske i denna och andra kyrkor, men inskriften är vittnesbörd nog, för den talar om trohet, handlingskraft och styrka:

Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Kämpar satte till minne av sin broder stenen på berget, stärkt av runor. De gick närmast honom i striden, Gorms Toke.

Oräknat den inskrift, som en gång prydde Spartanernas grav vid Thermopyle, vet jag ingen vackrare dikt, som hyllar stupade från ett slag i Europa:

”Främling, säg Lakedaimons folk att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”

Hur gick det då för Styrbjörn Starke själv, som också föll vid Fyrisvall, och som också lär ha sin gravhög där, fast den aldrig återfunnits ? – Jo, sägs det, han mötte sina Fylgior. Hjälmdis eller Hilma, som hon egentligen bör ha hetat, var en jordisk kvinna, som efter sin död lär ha blivit upplyft i Disernas krets, om man får tro sagan. Hon var Styrbjörns stora kärlek, medan de båda fanns på jorden, men de förenades med varandra, först i Valhall. Efter deras död dyrkades hon verkligen som en av Diserna, tillika med den okända Valkyria, som förde Styrbjörn över Bifrost:

Då hade han plötsligt känt igen sin ungdoms Hjälmdis fladdrande hår i flocken av sköldmör som sprängde fram över fältet med lyfta spjut. Han hade då ropat till henne:

–  Hade du den gången följt mig skulle vi båda på samma dag nu fått rida till Odins salar.

Det kanske ändå blir så och där kanske jag blir dig blidare, hade hon ropat tillbaka till honom.

Sedan kunde ingen längre höra den andra eftersom Styrbjörn stupade för pilarna. Strax därpå gick Hjälmdis samma öde till mötes. En av valkyriorna hade då lyft upp henne på sin häst och i sporrsträck red hon uppför regnbågens bro och väl där uppe sett till att hon blev införd i Odins sal. Där fann hon sin far i samspråk med Styrbjörn.

När hon såg dem båda ropade hon till Styrbjörn: – Så blev det ändå så, att vi båda denna dag fick rida in i Odins sal.

 

Lite sådär fin och sensibel och poetisk och såå gullig såå romantik på Vales Dag, ni vet…

I morgon är det förstås Valentins Dag, ett amerikanskt jippo, som förr i tiden hette Alla Hjärtans Dag på svenska; vilket var något ärligare och mer inkluderande till sin omfattning, om man så säger. Dagen förstås nu ägnad åt idel romantik, företrädesvis mellan man och kvinna, medan kärleken till våra anhöriga, kärleken till nästan ( i vid bemärkelse) eller andra former av kärlek, som till exempel kärlek till sanningen, inte minst, eller kärlek till rättvisan eller våra rötter, förstås helt glöms bort. Kärleken till Naturen, kärleken till djur och växter, som inte är av det romantiska, utan det mer platoniska slaget icke att förglömma, men sedan när har det då varit något fel på platonisk kärlek ?

Engelsk 1900-tals illustration till Gunnlaug Saga Ormstungu – Gunnlaug och Helga den Fagra ser varann för allra sista gången…

Det finns dock en väldigt, ja för att inte säga våldsamt romantisk berättelse i vad som på svenska kallas Gunnlaug Ormstungas Saga, som jag tycker passar att citera en dag som i morgon, då detta skrivs kvällen före, om ni förstår vad jag menar. Vales Dag, som de Amerikanska Asatroende firar efter Odens nattgamle son, tillika hämndens gud, kanske känns något malplacerad, i alla fall för de av er som vill ha äkta romantik, men vänta bara:

Alf Henriksson, den gamle Polyhistorn, skrev i sin ”Isländsk Historia” om en av de mest magnifika scenerna ur en föga känd version sagan, den där den kvinnliga huvudpersonen, Helga den Fagra, blivit mer än 80 år gammal, och förvandlats till en rynkig gammal gumma, som inte längre är såvärst fager eller ung. Hon får då besök av sin dotterdotter, en liten brådmogen flicka på sex-sju år. ”Hur många älskare har du egentligen haft, mormor ?” frågar lillflickan intresserat.

Helga sitter tyst ett tag, och drar sig till minnes sin ungdom, när hon var hela Islands mest firade skönhet, och säger sedan sakta, medan hon minns eller försöker minnas: ”Ja – ett fullt storhundrade råkar det nog vara. Jag minns, att jag tog lätt på livet på den tiden…”  (Ett storhundrade var lika med tio dussin, eller 120 stycken, vilket ansågs som en mycket stor räkne-enhet. Nuförtiden räknar vi i gross, vilket är något större)

Så räknar hon upp dem alla ur minnet. Några dog i envig, eller tvekamp för hennes skull. Några blev fredlösa, och fick lämna landet. Några reste från Island av fri vilja, hördes aldrig någonsin mera av, och kom aldrig mer igen. Någon begick självmord, driven till vansinne av att inte få Islands vackraste kvinna. Några retades hon med, och de övergav henne till sist. Några fick stryk av sina egna släktingar, därför att de alls vågat sig på att fria till henne. Några fick stryk av hennes far, eller hennes fränder – och dog – av samma orsak, alltså att de vågat fria till just henne. Men genom allt höll hon huvudet kallt, och var oberörd.

Jaja, kärring – men till saken då !” sade dotterdottern brådmoget. ”Av alla dessa män – vem var egentligen den störste älskaren, och vem skulle du säga var den bäste mannen av alla ?

”Slika sidor finns på nätet – om ni nu behöver dem…”

Alltför ivrigt yrkar du på att få veta detta, dotterdotter min” säger gamla Helga då. ”Jag var nog till föga gagn för somliga, det förstår jag nu… Och allra allra värst var jag emot den bäste av dem, han som älskade mig högst och renast…

Så reste sig Helga långsamt och med ålderdomens möda från bänken där hon satt, och gick in i det hus där hon levde med den tredje man, som hon varit gift med i många år, sedan Gunnlaug själv och Ravn Svarte dödat varann på gränsen mellan Norge och Sverige invid Stenen i Grönan Dal, som ligger i de Jämtländska fjällen, vilket också beskrivs i sagan.

Under bräderna i sitt hus, förvarade hon en blå och mycket dyrbar kappa, som hon en gång fått av Gunnlaug, en hel mansålder tidigare. Nu tog hon fram kappan, och såg på den. I en variant av sagan, dör hon iförd Gunnlaugs kappa, i armarna på sin tredje man. men själv vill jag för min del tro, att det inte gick till så, utan att Helga tog kappan ur sitt förvar när det blivit kväll just den där gången, för allra första gången. Inte skulle väl hennes nye man, eller hans fränder, ha tyckt om hur hennes rynkiga händer till sist varligt lyfte upp och smekte Gunnlaugsgåvan, som hon kallade den ?

Nej, i ensamhet lär hon ha väntat, ensam i den stora hallen, där alla ljus och alla eldar till sist slocknat – och så satte hon sig lugnt ned, vänd mot dörröppningen i öster, och väntade på soluppgången.

När det blev dager, och när det blev ljus fann man henne död, fortfarande svept i Gunnlaugs kappa. Hennes ansikte var fyllt av den djupaste frid, och in i hallen sken solen… Hon hade ändå gått iväg, för att möta Gunnlaug till sist..

Barnbok av Martin Widmark sprider kristna fördomar om Vikingatiden. Faktafel och skräckhistorier

Ibland möter man skildringar i dagens barnbokslitteratur som är såpass stereotypa, felaktiga och fördomsfulla att man nästan häpnar. Nu hör recensioner av barnlitteratur vanligen inte till mina intresseområden, och heller inte till ett ämne som tagits upp i just denna blogg särskilt ofta, men en annan recension av bloggaren ”Booklover” skriven så sent som igår, fick mig faktiskt att haja till på allvar.

Låt INTE era barn läsa denna bok. Den är till bredden fylld med Adam av Bremens gamla skräckhistorier, och plagiat från den föga vederhäftiga Hollywood-serien ”Vikings”

Både signaturen ”Book Lover” och författaren Martin Widmark, som skrivit boken, hävdar att den ska vara byggd på fakta. Den bärande tesen i alltsammans, eller det huvudbudskap som förs fram, är att Asatroende är onda människor, som sysslar med människo-offer och dräper trälar. Sådant är det budskap, som man försöker sälja till Sveriges barn. Boken hårdlanseras just nu kommersiellt, och har – vad värre är – köpts in av AdLibris sedan den utkom i Oktober förra hösten och därför börjat spridas till våra kommunbibliotek under förespeglingen, att det skulle röra sig om en faktabok. Men vad som står i den, är inte fakta. Jag citerar, från en annan sajt:

Julen 2018 kommer böckerna om Halvdan och Meia som film med Peter Haber i huvudrollen och det blir även ett brädspel. Vikingaspelet är ett världsomfattande och spännande familjeäventyr, där du och din familj även lär er mer om vikingatiden.

Bland annat lärs här ut, att det skulle förekommit människo-offer i Gamla Uppåkra till Frejas ära, och att Uppåkra och Lund skulle ha varit samtida stadsbildningar. Inte ett enda spår av offrade människor eller ”trälpojkar” som det ska vara fråga om i den här boken har någonsin återfunnits, varesig i Uppåkra eller Gamla Uppsala eller någon annanstans i tusentalets Sverige, som man säger sig skildra här. Rätta mig gärna om ni anser att jag har fel. Både Uppåkra-boplatsen utanför Lund och Gamla Uppsala har ytterst nogrannt grävts ut av arkeologer i omgångar, men man har aldrig någonsin hittat något sådant där. I Gamla Uppsalas fall inleddes undersökningarna redan på Hjalmar Stolpes tid eller 1880-talet, och så har man fortsatt, så länge någon vetenskaplig arkeologi alls existerat i Sverige. Ändå har man inte en enda knota, inte ett enda bevis för att där förekom människo-offer, annat än Missionsbiskopen Adam av Bremens gamla kristna skräckhistorier, lika vittnesgilla som någonsin Ayatolla Khomeinis eller Islamska Statens berättelser om livet i väst i våra dagar, men för all del – de är kanske ”historiska källor” även de.

Varför ska svenska barn få lära sig, att byggnader som de här är ”läskiga” och ”onda” ?? Är inte vanliga röda stugor med vita knutar också ”onda” i så fall ?? Eller kristna träkyrkor ???

Berättelsen skildrar fördomsfullt Gudahovet (inte termplet!) i Uppåkra som ”läskigt” och Freja-Prästinnan (det heter Gydja!) som en stereotyp, äcklig gammal häxa. Scener ur boken är direkt hämtade och inspirerade av den amerikanska Hollywood-serien ”Vikings” (som bland annat gått på HBO Nordica-kanalen i flera säsonger) där också gräsliga, frånstötande och helt med kristna ögon skildrade ”människo-offer” förekommer – saker som bevisligen aldrig existerat i verkligheten, i alla fall inte alls på det sätt eller den tidsperiod som ”Vikings”-serien från Hollywood anser sig skildra.

De kristna har dille på Vampyrism och Människo-offer, och återkommer alltid till detta, när för dem främmande kulturer ska skildras. Jämför med deras egen sk ”heliga nattvard”

Själv trodde jag att dagens skolbarn inte fick lära sig Adam av Bremens hutlösa lögner längre – men här förgrovas de och görs ännu värre. Det enda arkeologiska bevis för ”människo-offer” som jag känner till ur Svensk arkeologi från Vikingatiden är den sk ”Älgmannen” från Birka, men han levde på 800-talet, inte 1000-talet. Älgmannen upptäcktes redan på 1960-talet, och är verkligen inte ett problemfritt fynd. Han har visserligen lämningar av två andra, fragmentariskt bevarade skelett från vuxna män (inte barn!) med sig i graven, och kristna forskare har då genast tolkat dessa som offrade trälar, samt sagt att ”Älgmannen” ska vara en lapsk schaman eller nåjd, som via handelsfärder på något oförklarligt sätt ska ha begravts på Björkö i Mälaren. Det är minst sagt en förvånande och kontroversiell tolkning, som inte helt håller streck på tvåtusentalet (senast någon skrev om saken i akademiska publikationer, var 1990) eftersom man hittat många ”dubbelbegravningar” sedan dess, bland annat i Norge. Det finns många olika tolkningar av vad de kan bero på, och det behöver inte alls röra sig om offer, det är alla seriösa arkeologer numera eniga om.

Ekonomiska historiker, från Eli Heckscher och framåt, var och är medvetna om att Träldomen infördes på bred front av kristna. Visserligen fanns ”gävträlar” eller folk som på grund av att de var lagbrytare och våldsmän dömdes till träldom, eller som frivilligt fick bli det till följd av fattigdom, krigsfångenskap och annat även tidigare, men detta var sällan eller aldrig någon ärftlig träldom, och sattes inte i system, förrän under den kristna tiden, då adelsgårdar och stormanshus kom. Träldomen i Sverige avskaffades först i Magnus Erikssons landslag på 1350-talet, som alla skolbarn vet (eller visste på 1980-talet, innan den svenska skolan havererade fullständigt) och att då – som denna barnbok, betitlad ”Bland Trälar och Gudar” hela tiden hävdar, bara anklaga hedningarna är djupt, djupt osakligt. Historieförfalskning, rent av.

Vad som däremot står i Ansgars krönika, bland annat – är att Ansgar och de kristna gjorde ”pojkuppköp” i Hedeby, därför att de kristna munkarna skulle ha ”sällskap” under sitt missionerande, men att Hedeby-borna jagade ut dem ur sin stad, när detta pedofila tilltag upptäcktes... Det är ju konstigt, att författaren Martin Widmark, som säger sig vara så faktaintresserad, inte har reda på detta.

Förljugen idyll á la ”Ronja Rövardotter”. Lillgamla, overkligt kloka barn mästrar dumma, illaluktande och fula vuxna… Redan Astrid Lindgren försökte med detta, och det var kitsch redan då…

Huvudpersonerna Halvdan och Meja skulle lika gärna kunna heta Hans och Greta, och känns inte alls levande, utan som stereotypa papp-figurer i lite lätt Astrid Lindgren-anda. Man gör våld på historien, när man låter en hednisk pojk möta en kristen jänta (helleduddanedej, så sött så !) och låter Kristendom och Hedendom samexistera, när vi vet att Uppåkra liksom Gamla Uppsala Kungsgård brändes och skövlades av just de kristna, vilket vi har arkeologiska bevis för.

Lund och Uppåkra var aldrig heller samtida städer, och när de två extremt ädla och godhjärtade barnungarna förstås smugglar in de ”oskyldiga trälbarnen” till Lund, som är till bredden fyllt med söndags-skoleaktigt snälla människor (men Freja-prästinnan är ful, ond och grym – liksom alla hedniska vuxna, när de inte är svettiga dumbomar eller hjälplösa clowner) är det återigen fördomar vi ser, upprepade ad nauseam, ungefär som i Sven Wärnströms gamla ”Trälarna” .

Slutligen också detta – jag citerar från sajten ”book lover” som verkligen är okritisk, och inte har gjort någon faktakoll alls, vad jag kan förstå:

För den läsare som är ute efter fakta om den här tiden, har man däremot redan fått till sig många intressanta insikter. Visste ni exempelvis att vikingar på resa vid den här tiden inte vågade att gå på toa ensamma? Då var nämligen risken att bli rånad som störst. Därför fick den nödiga alltid ha med sig ett par kamrater som fick stå vakt medan behoven utfördes.

  • sajten ”Booklover” 2019-02-19

Skulle detta vara fakta ? Varifrån kommer denna information i så fall ifrån ?? Denna lögn – inklusive lögnerna om dålig hygien bland Vikingar – har vi hört förr, även om mina läsare kanske inte vet varifrån det lögnaktiga påståendet kommer. Denna skröna står att läsa i Harris Birkelands gamla bok ”Nordens historie i middelalderen etter arabiske kilder (1954) där Ibn Fadhlan och andra arabiska krönikörer (som inte alls var exakta ögonvittnen, utan mycket partiska i sin historieskrivning – Ibn Fadhlan själv är en som problematisk ansedd källa) lägger ut texten om Nordbornas allmänna ddumhet och feghet osv – alltsammans saker som Martin Widmark i sann PK-anda spinner vidare på. Hans vikingar är förstås genomgående räddhågade, misslyckade som krigare och överlistas lätt av små barn, som förstås hela tiden är exemplariskt kloka.

Verkligheten var med all säkerhet inte sådan. Man erövrar inte hela Danelagen, Gårdarike och skakar hela Karl den Stores Frankiska rike genom att vara en räddhågad clown, och upptäcker heller inte Vinland på sådant sätt, även om Martin Widmark kanske är en riktig rosafärgad krake själv, och i vartfall ingen Sverigevän.

Vill ni läsa VEDERHÄFTIGA och SANNA sagor för BARN från just VIKINGATIDEN ?? Ja, i så fall kan ni läsa berättelsen om ”Höttur” (hämtad från Rolf Krakes Saga) eller ”Tors färd till Utgårda-Loke” (ur Eddan). Jag LOVAR er att de är mycket, mycket bättre än Martin Widmarks trams… och dessutom är de ÄKTA Vikingatid… se gärna sajten ”Unga Fakta” som ger era barn allt de behöver…

Någon Rånrisk uppstod knappast för beväpnade Vikingar, ens ”på toa” (nej, det fanns inga toaletter då – däremot fanns dass och fjölar !) men själva behovet av vad man kallar ”god fältdisciplin” när man befinner sig i ett stridsområde, eller med andra ord i krig, verkar herr ”Booklover” och hans civila tramsebyxor till gelikar inte ha reda på. För egen del kan jag tala om för er, att det väl för H-streck-E är en sjävklarhet, att du låter din sidokamrat täcka din rygg med en AK 4, när du använder en ”50x50x50” eller sk ”P-grop” (som det så vackert heter) även idag. Också nutida svensk FN-trupp i Bosnien, hemvärnssoldater och till och med värnpliktiga under utbildning (ja, nu har vi återinfört vpl, som bekant !) har gjort så, och om nu Ibn el Sinna, Al idrisi eller de andra arabiska geograferna åsåg detta, på IbnFadhlans tid (800 talet) – vore det egentligen så konstigt, kära ”booklovers” ??

DÅLIGA FILMER eller sk ”Badmovies” om Vikingatiden finns det en hel del – och ingen av dem är vederhäftig för fem öre… Här har vi åter en liten ”Halvdan” eller ska vi säga Halvdann, ja URKASS, rent av…

PS: Vill era barn ha lättlästa fakta på engelska, eller lära sig språk – så kolla in denna sajt istället !

”Det är om namn vi frågar”

Såhär års brukar våra dagstidningar och media fyllas av artiklar om statistik kring våra vanligaste personnamn, och 2019 har inte varit något undantag hittills. Både Statstelevisionen SVT och SCB eller Statistiska Centralbyrån redovisar nuförtiden namnstatistik, och så gör även sajter som ”Svenska Namn” – som uppger att den vänder sig direkt till svenska föräldrar, och väl i så fall förgrovar och sprider trenderna ytterligare genom att späda på dem – och det kanske man inte alltid skall göra. Också tidningar som Metro, Sydsvenskan och många många fler har hängt på den allmänna trenden.

Tycker svenska föräldrar verkligen, att individer som William Spetz eller Alice Bah Kuncke ska få förkroppsliga, hur svenskar och svenskor ska heta och framstå i framtiden ?

Självklart går det ”mode” i personnamn som allting annat, och namn är också utsatta för återkommande generationsväxlingar, bland annat på så vis att namn som varit populära för två generationer sedan eller vid sekelskiftet 1899-1900 kan komma tillbaka igen, enligt namnforskarna. Bland flicknamnen finner vi nu namn som Alice och Lily samt Wilma, vilka inte alls har med Sverige eller svensk kultur att göra. Men glädjande nog finns också Ella (4:e populäraste flicknamnet, 2018) efter Elli – ålderdomen – samt Ebba (6:e populäraste) Astrid (8:e populäraste) och Alma (9:e populäraste) ibland de 10 mest populära flicknamnen. Här följer man i alla fall nordiskt namnskick genom att ta in några nordiska namn.

888 flickor fick heta Alice, som är det vanligaste flicknamnet för andra året i rad. — —

Nya namn på pojkarnas topp 100–lista var Levi, Vide och Neo. Av dessa namn placerade sig Levi och Vide högst. På topp 100 för flicknamn kom det in sju nya namn; Maryam, Hedvig, Mira, Zoey, Idun, Melina och Noomi. Maryam var också det flicknamn som ökade mest. Det gavs till 177 flickor, en ökning med 70 procent jämfört med föregående år.
– Maryam används mycket i kulturer från Mellanöstern…   (Sydsvenskan 31 Januari 2019)

Vad gäller männen ser det dock verkligen mycket, mycket illa ut med Sveriges framtid. Här möter oss dessvärre utlänningar som William, Liam, Noah och liknande amerikanska monstrum, ofta med sitt ursprung i den bibliska världen, typ Levi och därmed närstående. Först på tolfte och femtonde plats kommer Axel och Alfred, som är rent nordiska namn. Bastarder som Charlie med flera – när man kan heta Karl – ett fint, historiskt och svenskt namn – och andra förvrängningar på franska och engelska dominerar också sorgligt nog i namnfloran.

Många nyblivna föräldrar vet inte längre vad som menas med Nordiskt namnskick, och hur man följer det.

Det syns inte minst på det faktum att de direkt uppkallar sina barn efter gudar och gudinnor, vilket är något av det allra värsta man kan göra, ifall man vill visa respekt för den Nordiska kulturen och Asatron. I gamla tider skulle ingen förälder, oavsett vad, ens drömma om att uppkalla sin dotter till ett namn som Idun, Freja eller Gerd. Orsaken till det var enkel. Det var hybris, eller ett exempel på grotesk självöverskattning, att jämföra sina egna barn med gudarna.

Att välja samma namn på en människa som en gudom, innebar ju att man ständigt löpte risk att blanda samman personen med guden eller gudinnan, med ändlösa missförstånd och förvirring som följd. Och vad för slags självbild får egentligen en liten flicka, som döps efter Freja – den allomfattande sexualitetens gudinna tänk om den flickan i vuxen ålder inte alls vill springa omkring och manifestera sin sexualitet, hela tiden ? Eller någon som är döpt efter Idun, den eviga ungdomen, men till slut av naturliga skäl inte är såpass ung längre ?

Alla dessa förment ”söta” eller ”gulliga” namn blir förr eller senare till fruktansvärda kvarnstenar att bära runt halsen för de barn som fått dem, och i gamla tider tänkte man sig noga för, innan man ens namngav någon. Söner fick heta Torbjörn, Tormod, Torkettil eller Torkel, Torben, Torsten eller Thorarin, men aldrig aldrig någonsin bara ”Tor” – eftersom det vore helt fel att döpa sitt eget barn efter styrkans och åskans rungstarke Ase, som man inte gärna skämtade med. Det var först emot 1790-talet och långt in på upplysningstiden, som någon svensk alls enbart hette ”Tor”.

Och kvinnor kunde förstås heta Thora, men mera ofta Torgerd, Torborg, Thorill, samt ha namn som ”Ast-rid” – ”hon som rider av kärlek” eller Ing-rid (hon som rider på en Ing – vad en Ing är, vet ni kanske – åtminstone måste en vuxen kvinna veta det, om hon alls skall kunna få några barn – för de blir oftast inte till på articifiell väg) eller liknande – båda de valda exemplen är faktiskt valkyrienamn.

Många föräldrar har nu för tiden fått för sig att döpa sina stackars barn till saker som ”Loke”, ”Hel”, ”Angerboda” och liknande. Resultaten har heller inte låtit vänta på sig. Barnen har fått DAMP eller ADHD. Blödarsjuka, livshotande kramper, Downs syndrom och andra svåra sjukdomstillstånd…

Att ge sina barn namn, som stammade från mörkrets eller ondskans varelser, var också något som man i forna tider lät bli, eftersom man visste, att följderna ofta blev mer illavarslande än man kunde tro. Modern forskning, som till exempel i den ansedda medicinska tidskriften Psychology Today, visar också att namn påverkar oss mycket mer än vi kanske vill erkänna, också i vuxen ålder.

Man menar till och med att det namn vi får av våra föräldrar skulle kunna påverka studieresultat, kommande yrkesval, vem vi väljer att gifta oss med, beräknad inkomst, och till och med politiska sympatier, eller vilka partier vi kan välja att rösta på i framtiden

Om det verkligen är så, finns det stor anledning att tänka sig mycket mycket noga för, innan vi sätter namn på våra små telningar. Vill vi egentligen – som nyblivna föräldrar – påverka de här sakerna, och om vi nu väljer att göra det, borde vi då inte åtminstone göra det på ett positivt sätt, för att våra barn ska få det så bra som möjligt ?

Att undvika renodlat negativa namn som Loke, Hel och liknande borde vara en självklarhet, för vad händer; om man ger ett stackars barn ett sådant namn ? Barnet måste, så snart dess namn överhuvudtaget nämns, uttala Loke-namnet, tänka på sig själv som en ”Loke” eller någon med ”Lokes” egenskaper. Som vi förstår, är det inte bra för ett litet barn. Barnet kan bli fysiskt sjukt, eller få allvarliga psykiska problem. På samma sätt måste en gravid mor, som i moderlivet bär en ”Loke” och ingen sund livsfrukt, framkalla Lokes bild i sitt inre, så fort hon tänker på barnet, eller hör det omtalas – redan innan det föds. Mekanismen är inte helt klarlagd, men det står helt klart att sådant här kan leda till väldigt allvarliga eller tråkiga saker, och därför har jag alltid gett blivande föräldrar att undvika namn som Loke och liknande, och sky dem som pesten. Det finns en klar anledning till att folk förr i tiden aldrig gavs de namnen, och att man gör bäst i att undvika dem.

Enligt den nya namnlagen, som nuförtiden gäller i Sverige, får man heller inte ge barn namn som kan väcka anstöt, som kan leda till skada eller obehag för den som ska bära namnet, eller ”på annat sätt visar sig olämpliga” som egennamn. (14 § lag 2016:1013)

Jag skulle vilja hävda, att namn som ”Loke” eller ”Mohammed” faktiskt kan väcka anstöt, i alla fall i vissa grupper av samhället, och kanske därför bör undvikas. Å andra sidan finns det väldigt många föräldrar i Sverige som faktiskt har väldigt dåligt omdöme, för vad sägs om den här listan, som en av våra mest kända kvällstidningar satt ihop:

Namnet Lucifer, till exempel, har avvisats som skäligen ohållbart.

4 Män i Sverige påstås heta ”Norrman” i förnamn

– 3 kvinnor i Sverige heter ”Bärs” som förnamn – tyckte deras fäder om öl ?

– 4 kvinnor och 1 man har ”Balle” som förnamn, trots att det väl måste sägas väcka anstöt – eller ?

– 2 kvinnor har ordet Anus som förnamn – är det lämpligt ?

– sammanlagt 41 personer har ordet Matta som förnamn – kunde man hävda, att ett sådant namn leder till problem ?

– 1 man har namnet Fido som förnamn

– 1 person heter Hitler i förnamn, och ibland samma säregna namnflora möter vi förnamn som Potatis, Ragata och Pucko.

Frågan är – borde inte alla sådana namn vara förbjudna enligt namnlagen av år 2016, liksom Loke-namnet ? Frågan borde i alla fall få ställas, och tas upp till sakkunnig behandling.

Även Svenska Dagbladet bekräftade så pass tidigt som för nio år sedan, att många namn faktiskt var psykologiskt olämpliga, och kanske orsakade svårigheter, oavsett om det nu berodde på utbredda sociala fördomar emot vissa namn, eller något annat. Forskningen har uppenbarligen inte sagt sitt sista ord på det här området, och onekligen verkar det finnas mycket att invända.

– Alla människor har ett namn. Man har inte hittat ett enda samhälle i världen, där medlemmarna inte har namn. Vad vi heter och varför vi heter så är däremot kulturbundet och spelar stor roll för hur vi kategoriserar varandra socialt och kulturellt, säger Charlotte Hagström, etnolog vid Lunds universitet. — —

Namn kan också fungera som klassmarkörer. Vanligaste exemplet på det är ”y-namn” som Ronny, Conny, Jerry… De var vanliga under 50- och 60-talen och förknippas med arbetarklassen.

Även i diskussioner på nätet kommer klassaspekten ofta upp. Då är det vanligtvis namn som Kevin, Robin, Liam, Jasmine och Britney som stämplas som underklass eller ”white trash”.

– Många tycker att man gör sitt barn en otjänst genom att ge dem ett sådant namn. ”Kan du tänka dig en advokat som heter Liam?” frågar de retoriskt. Av någon anledning är det nästan alltid advokat, som används som kontrast mot ett ”trashigt” namn, säger Charlotte Hagström, som själv ofta får höra att hon har ett ”överklass-wanna-be-namn” – medan yngsta sonens mellannamn – Zeke – ses som just lite ”trashigt”. — —

– I Florida undersökte en amerikansk ekonomiprofessor studieresultaten för 55  000 elever. Barn med förnamn som hade låg status fick i genomsnitt 3 – 5 procent lägre betygspoäng jämfört med dem som presterade likvärdigt, men hade mer traditionella namn.

– En annan studie visade att sannolikheten för att amerikanska flickor ska studera fysik och matte på högre nivå är mindre om deras namn uppfattas som väldigt feminina, till exempel Isabelle eller Elizabeth.

– En svensk undersökning har visat att invandrare, från exempelvis Afrika eller Mellanöstern, som i mitten av 1990-talet bytte till mer svenskklingande namn, ökade sin årsinkomst med i genomsnitt mellan 10  000 och 15 000 kronor.

Vad vi heter, och vad vi döper våra barn till är alltså långtifrån oväsentligt. Det kan till och med betyda en skillnad i kronor och ören. Med tanke på allt detta – och att väl ingen vill göra sina egna barn illa – är det inte bäst att följa det fina nordiska namnskick vi alltid haft i det här landet, och välja ett nordiskt namn ? Det finns minst 1200 sådana fullt gångbara namn att välja på, enligt vad andra har räknat ut.

Och kom ihåg – uppkalla aldrig era egna barn efter en Gud eller Gudinna – i synnerhet inte Loke – man har många bevis på vad det kan leda till, oavsett vad anledningen nu är, eller kan vara. Och gör inte som i den gamla sången med Johnny Cash, ni vetdet var inte så bra det heller, visade det sig…

Dagens Nyheters kristna manipulationer: Hedendomen förklaras ”obsolet” av professor i Kulturgeografi

DN Debatt har det under de senaste veckorna rasat en diskussion om det svenska etablissemangets och den styrande, Socialdemokratiska nomenklaturans religionsuppfattning, enligt vilken bara kristendomen och andra Monoteistiska avarter typ islam skall få räknas som ”religioner” överhuvudtaget. Igår publicerade Professor Emeritus Bengt Sahlberg, som annars är Kulturgeograf ett inlägg, som passade Bonnier-tidningens hållning som hand i handske, och därför fick bli publicerat.

Den vördnadsvärde professorn säger att vetenskapen aldrig någonsin kommer att kunna bevisa religionernas utsagor om en ”övernaturlig” Värld, hur han nu kan veta det – som blott och bart geograf, bunden till jordytan som han är. Därmed, påstår han; skulle såväl kristendomen och de hedniska religionerna, som till exempel Asatron, vara ”obsoleta”. Detta bevisar bara hans fundamentala okunskap, för enligt hedendomen finns ingenting ”över” eller utanför naturen. Antingen existerar en sak eller en företeelse inom det fysiska universum, om så bara som elektriska signaler mellan nervcellerna i en mänsklig hjärna, eller som en föreställning eller tanke, byggd av dessa signaler, men ingenting kan vara ”utanför” eller ”över” naturen, därför att universum är allt som finns. Detta hade redan Aristoteles och flera andra hedniska filosofer med honom klart för sig, hundratals år före kristus.

Och för övrigt – hur eller på vilket sätt är denne Kulturgeograf då säker på, att inte naturvetenskapen skulle kunna bekräfta delar av vissa religioners budskap, även om kristendom och monoteism inte längre passar in i dagens sekulära samhälle ? Kristendomen är en religion, som hävdar att kvinnan är underlägsen mannen, att mänsklig sexualitet är en synd och något dåligt, samt att alla människor lider av ”arvssynd” bara därför att de råkat bli födda och alltså existerar, och sedan måste ”frälsas” av en gud som själv skapat dem så, och som uppenbarligen njuter av att frossa i straff, pina och plåga, som han hela tiden riktar emot den försvarslösa mänskligheten. Och kristendomen är bara ”Islam light” för vi finner exakt samma budskap även där, fast ännu starkare accentuerat, på ett närmast medeltida vis.

Asatron är inte obsolet, men mycket nära den moderna fysiken i vissa avseenden. Enligt en av dess skapelsemyter skapades universum ur en gnista, som föll ner i Ginnungagap, det mörker som fanns före tiden själv. Gnistan bildade ett slags ur-atom eller ett gruskorn ”Aur var alda, tha ekki-var” säger Voluspá, dvs ”Aur” eller ”ör”, med andra ord materia fanns, redan när icke-vara fanns, och denna materiaklump kunde också visualiseras som ett slags ”urko” eller Audumbla med mytologins allegoriska bildspråk. Det här är ju högt ovanför en ordinär E-mer-i-Thurs som Bengt Sahlberg, förstås, och helt utanför hans kompetensområde som kulturgeograf, men det är en långt exaktare beskrivning än det gammaltestamentliga tramset om Guds ande svävande ovanför vattnet, och allt vad det är, som de kristna nu håller på med. Asatron innehåller en vision av ett pulserade universum, baserat på födelse och återfödelse, bortom eoner av tid som människan inte kan överblicka. Den insisterar på att jorden skall gå under i otrolig hetta – vilket den moderna fysiken bekräftat – solen kommer till slut att förvandlas till en Nova, vilket till och med professor Sahlberg känner till i sin relativa obetydlighet inför dessa kosmiska skeenden. Den säger också att ”örnar” eller väldiga farkoster innan dess kan föra resterna av mänskligheten till en ”andra, grönskande jord” – ett koncept som ingen annan religion uppnått, enastående i sin upptäckarglädje och sin positiva syn på människan och vetenskapens möjligheter, något ingen Monoteistisk religion har.

Men – låt oss nu lämna detta snävt fysiska eller naturvetenskapliga perspektiv på religionen för ett tag, för Professor Sahlberg resonerar onekligen mycket begränsat, när han vill göra alla religioner till ett slags bokstavlig verklighetsbeskrivning, vilket de nog aldrig varit menade som, och heller inte är.

Asatron är den enda religion, som överensstämmer med naturvetenskapens nuvarande ”Big Bang” teori, och som tar med möjligheten av att mänskligheten kan flytta vidare till andra jordliknande planeter…

Religion har vi också för att genomföra begravningar, bröllop och för att ta emot våra nyfödda in i släktens och ättens gemenskap, vilket inte minst är viktigt för de Asatroende. Religion har vi också för att ge samhällen och mänskliga kulturer värdighet, styrka och bestånd, och samtidigt lära ut moralbegrepp, som ska fostra oss alla till goda samhällsmedborgare. Dessa perspektiv saknas helt och hållet i Sahlbergs mycket begränsade framställning av saken, som är ologisk och innehåller ”non sequitur” efter ”non sequitur”.

Han skriver till exempel att:

Även om vetenskapen successivt kommer att kunna ge svar på många i dag olösta frågor kring tron på övernaturliga världar, kommer forskarna aldrig att kunna bevisa att det har funnits eller finns en övernaturlig värld utanför människans hjärna. Skulle den hypotesen visa sig vara falsk står vi inför ett spektakulärt scenario med oanade konsekvenser för mänskligheten och inte minst för vetenskapssamhället.

Jaha – men följer härav verkligen, att om vad Sahlberg helt ologiskt och missvisande kallar ”det övernaturliga” (eller en bit av universum utanför kanten på hans ytterst begränsade ”kartor” så att säga – karln är ju faktiskt geograf, och han kanske borde hålla sig till sitt ämnesområde ) nu blev faktiskt bevisad – varför skulle den upptäckten i så fall kullkasta all vetenskap ? Newtons rörelselagar skulle säkert gälla i alla fall, liksom de gäller ovanför den sub-atomära nivån och kvantmekaniken, och vanlig terrest fysik stämmer också, så länge vi inte behöver röra oss med rent relativistiska hastigheter nära c eller ljushastigheten, till exempel, för då börjar en rad underliga fenomen som tidsförskjutning, doppler-effekt och underligt format stjärnljus att framträda, till synes helt ”övernaturligt”.

Här hemma i Midgårds Värld är Asatron den enda religion, som erkänner existensen av en mångfald världar och existensplan bortanför vår egen, men som ger kvinnor och män jämlikhet, och olika roller i den här världen – och ett fritt val mellan dem. Jämför det med Islams och kristendomens oerhörda mentala förtryck, som varit bestående i århundraden, och som de kristna i Sverige och den sk ”Broderskapsrörelse” som har förgreningar ända upp i Regeringen fortfarande stöder, genom att släppa in islam i vårt land.

Nej du, Bengt Sahlberg, du din Kulturgeograf där ! Hedendomen och Asatron är INTE obsolet, för tusentals svenskar tror fortfarande på den, och den är i växande, inte i avtagande.

Kristendom, Islam och övriga Monoteistiska religioner däremot, kan verkligen kallas obsoleta, men det beror på vad de predikar och deras värderingar – som inte överensstämmer med de Nordiska och svenska…

Hedniska Tankars Runskola (del 22) – Dag-runan

Genom tiderna har det funnits många arkeologiska fynd, från den Gotländska Kylverstenen och vidare framåt, som bevisar att den sk Uthark-teorin i allt väsentligt är riktig, när det gäller den esoteriska eller ”magiska” användningen av den äldre runradens runor. Det faktum att man ofta ställt upp runorna i sk ”runhjul” och att vi hittar runhjulen på mängder av brakteater, ringar och amuletter visar oss också, att man kände till konsten att göra enkla förskjutningschiffer, varav förändringen av skrivsystemets futhark till en esoterisk uthark är den allra enklaste – och en numerologisk analys, både av runraden och en hel del fornfynd med lönnrunor bevisar faktiskt teorins riktighet och värde, eftersom vi annars har en mängd inskrifter, som inte kan förklaras på annat sätt.

 

Runan Dag, av ett förgermanskt Dagaz med samma betydelse, kommer vanligen som den tjugoandra i Utharken, följd av Odal och till sist Fä. rikedomens runa. Den finns också med i den yngre, angelsaxiska runraden och i en hel del runstensinskriptioner som till exempel Ö 43 från Ingelstad i Östergötland, kan man se hur man skrivit in en Dag-runa istället för personnamnet Dag, vilket visar hur runan uttalades och hade för namn – det finner vi ju också ur de olika bevarade runpoemens minnesverser.

 

Numerologiskt sett är runans tjugotvå-tal lika med två gånger elva, eller dualismens och konfliktens thurs-runa gånger äringens och årsväxtens Jara-runa. Runan består också av två D-liknande delar, som man sett som en avbildning av den ”Dellings dörr” som nämns i Eddan, eller soluppgången – Delling var far till dag, sade man. I överförd bemärkelse har man därför liknat Dag-runan vid en runa för uppvaknande, plötslig insikt eller visdom, ja upplysning överhuvudtaget – man kan minnas de ”Doors of Perception” som Aldous Huxley och andra långt senare skulle skriva om, och varifrån också rockgruppen ”The Doors” med Jim Morrison tog sitt namn. Dag-runan står för också för den ljusa halva året, eller den ljusa årstiden och dygnets ljusa timmar, liksom för våren och naturens pånyttfödelse i motsats till hösten, men också för uppvaknande, upplysning och utveckling.

Berömd är också inledningen på Sigdrifumal i Eddan, där valkyrian Sigddrifa anropar Dagen och Dags söner, det nya människosläktets representanter. Någon har kallat Dag-runan för en symbol för Bifrost, regnbågen, och övergången emot Valhall och Världarna därovan, och runan liknar också en port, som öppnar sig – porten mot det okända och översinnliga. I spådomar står dag-runan ofta för plötslig insikt eller inspiration, en omvälvande eller inträffad händelse, nästan alltid av positiv natur. Edred Thorson ville också koppla den till den egna härden, Heimdall eller Rig som världens upprätthållare, och symboliken är inte utan fog, när Bifrost nämns i sammanhanget.

Dag eller Dagen på sin häst Skinfaxe, målad av Peter Nicolai Arbo 1874

 

Freja Ashwynn menade på 1990-talet att där Jara står för en lugn omvälvning eller årstiderna gång, innebär Dag-runan tvära kast mellan ljus och mörker, och snabba omställningar – kanske flyttning, byte av bostad eller arbete. Hon kallar också Dag för en Ragnaröks runa, runan för Muspelheim och hettan som kommer, när Världsbranden utlöses och Bifrosts bro faller. Hon menar också att Dag-runan kan utveckla ”hugögat” eller verkligt kunniga runmagikers förmåga att se i det fördolda, och uppleta gömda föremål, men kallar den också för en glömskeruna, som kan användas för att dölja stöldbegärliga föremål i samband med bindrunor. Om allt detta fungerar, vill jag själv låta vara osagt.

Sigdriva eller brynhild som segergiverska vid gryningens portar

Andra har sett både natt och dag i runans två halvor, liksom en dubbelyxa – samma figur återkommer ofta på Bronsålderns hällristningar, och i Kiviksgraven. Runan står på det sättet för dualitet, men också balans. Andra har sett en Torsruna i Dag, samt ett skydd emot blixtnedslag och alltför plötsliga händelser – en annan sida av runans hävdvunna tolkning, dvs snabba omvälvningar. Helmut Arnz och andra språkhistoriker påpekade under tidigt 1900-tal att *dheguz på proto-indoeuropeiska skulle betyda glöd, eldsken, och ur det har ord som dag, Tag, Day osv senare utvecklat sig – och Dag-runan skall ha funnits inristad på gravurnor från Schwaben och övriga Tyskland, vilka tyder på att de skulle kunna vara en symbol för återuppståndelse, efter ragnarök, en tanke som ju också Voluspá innehåller

Enkel ”stadhagalder” för Dag-runan

 

Agrell, slutligen, nämner att Dag-runan finns med både i en 700-tals handskrift från Salzburg och det engelska runpoemet, så dess namn och betydelse är styrkt från flera helt olika delar av Europa, och flera århundraden. Också det svenska ordet dager, dagbräckning mfl ord har kommit ur runans namn.

I det engelska runpoemet från åttahundratalet står att ”Drotten” eller Oden sänt oss dagrunan, kär för människosläktet, älskad mångenstädes, nyttig för gamla och arma; allom till gagn – i min översättning. Samma tanke kommer också upp hos gumman Turid i en av de isländska kristninga-sagorna. Thangbrand, den onde tyske biskopen och mördaren, som sändes till Island och där mördade fler än två gånger, mötte en gång en gammal gumma, som ensam satt kvar på platsen för Alltinget, eftersom han kommit försent dit. Han frågade henne då om hon trodde på Tor eller Jesus, men hon svarade honom att ingen någonsin sett jesus, utom som en död bild på ett träkors, och sade sedan att ”den gud som gjort solen är min gud, för han skulle inte klaga på att jag sitter här och värmer mina gamla ben om våren, eller att solens strålar gör de unga männen en smula raskare och mer vapenföra, och de unga flickorna en smula kåtare…” Då tog sig Tangbrand till att slå och misshandla henne med ett krucifix, och kalla henne för den värsta hedning, som de kristna alltid gör; men folk från angränsande bodar, som också var kvar på Tingsplatsen, rusade fram och avstyrde det hela, och avhyste den kristne prelaten.

Så kan det gå, men att Dag är en dagens och Heimdalls runa, förblir säkert. Hell Dag och Dags söner !