Svordomar och Run-klotter från Hassela knyter an till Kensington-stenen och dess falsarium…

Borta på Riksantikvarieämbetets bloggsida redogör som vanligt Magnus Källström, en av vårt lands absolut kunnigaste runologer och en man som jag träffat i levande livet för hur två tidigare otydda, sena 1800-tals inskrifter gjorda med Hälsingerunor i den så kallade Erk-mats gården, Hassela, hjälper till att avslöja Kensingtonstenen, en av Världens mest kända vetenskapliga falsarier, och kanske den mest kända förfalskade runinskriften överhuvudtaget. Att Kensington-stenen är bluff och båg, visste man i och för sig redan på 1800-talet, kort efter att Olof Öhman, en svensk utvandrare från just Hälsingland, påstod att han skulle ha hittat en medeltida runinskrift på sin gård i Minnesota.

Mats G Larsson, en annan otroligt kunnig forskare, har skrivit en hel bok om det amerikanska bedrägeriet, och varför somliga kristna i Minnesotas svenskbygder, än idag fortsätter att tro på det, tillsammans med en del okultister, svärmare och annat löst folk här hemma i Sverige. Det nya i sammanhanget är, att Magnus Källström både lyckats tyda runklottret i den Hälsingländska drängstugans tak – för det är just en drängstuga det är tal om här – och samtidigt hitta bevis för att den runa för bokstaven A som används på Kensingtonstenen visst inte är unik, den användes flitigt i Hälsingland på 1800-talet, men bara där och endast där, och Olof Öman var bevisligen också en runkunnig man, och visst inte så okunnig i dessa sammanhang som han lät påskina…

Historien om hur Källström resonerar sig fram till det här, och hur han också mottar läsarbrev från Hälsingland, är minst sagt underhållande, men ännu roligare är kanske det ”Dieffulen !” och hansilffsn – alltså antagligen Hans Ilfsson – kanske namnet på en ovanligt hatad storbonde och arbetsgivare – samt Ioos som man nu hittat på de hälsingländska takbjälkarna. Källström antar att detta sannolikt är någons initialer, skrivna med chiffer eller lönnrunor, men det är inte helt säkert, säger jag. Också de som gjort inskriften, måste efter varje arbetsdags slut legat där och skrattat i sina sängar åt dumheterna, eller ”Bällt du luur’n !” som man säger på jämtska.

Det slår mig också att Ljote, eller Ljotan var det namn på Satan, som användes på 1600-talet under häxprocessernas tid, då Svenska Kyrkan tog livet av mer än 700 människor i vårt land för ingen anledning alls. Folk har sett en avledning av Oden eller möjligen Wothan i detta Ljote, men jag tror för min del – utan att ha vetenskapligt godtagbara eller säkra bevis för etymologin, att det kommer av ett ”Jotun” eller ”Iatun” som redan finns i Rökstenens text från Östgötskt 800-tal, fast det är en annan historia. Också Loke var som bekant av jättesläkt, och namnet Ljotan står antagligen just för honom….

Saga och Siv – vilka är dessa Viv ?

Innan nu den beramade ”Internationella kvinnodagen” – vad vi nu ska med sådana dagar till – (jag vill inte ha några ”internationella kvinnor” i mitt hem, eller nära sådana vid min barm, även om jag inte vet hur det är med er, kära läsare…) så kan vi som Henrik Andersson, särlingen bakom bloggen ”Ideell Kulturkamp” – som fortfarande starkt rekommenderas – påpekade; ändå notera att det var Saga och Siv som hade namnsdag i den gamla svenska almanackan i Fredags, och inga andra kvinnor. Men – vilka är då dessa viv ?

Både Saga och Siv hör till de mindre Gudinnorna eller Asynjorna i Asatron, som de flesta bildade svenskar och Nordbor vet.

Hellre en nationell Valkyriedag för svenska kvinnor, än de ”internationella” vilka de än nu är… eller skall vara…

Saga från Sökkvabäck – vilket såklart betyder den sanka bäcken, och inte något annat (vad som står på wikipedia är fel, och kommer från okunniga amerikaner, som nog inte har riktigt reda på etymologin) är Odens väninna, får vi veta i den poetiska Eddan, och vid den sanka bäcken dricker hon och Oden var dag glada ur skåla och horn av guld, står det skrivet. Man märker genast likheten med Fensalar, den boning där Frigga gråter efter Balders död, och att Fen betyder sumpmark på engelska, känner också de flesta till. Nästan alla moderna forskare har insett att Saga och Frigg förmodligen är samma gudinna, och vi ser inte någonstans i myterna eller hävderna att Saga någonsin skulle ha ägnats någon självständig dyrkan. Att Saga kommer av ordet säga eller uttala, som i Domsaga eller Lagsaga, alltså det ställe där lagen utsägs, fullt ut och i sin helhet ”med hund och harvpinnar” som det står i de gamla landskapslagarna, är också säkert. Amerikanska forskare har utan framgång försökt härleda Sagas namn ur ett antaget proto-germanskt ”sehwan” som betyder att skåda eller se,  men till och med katoliken Rudolf Simek dömer ut detta som fullständigt nys. Saga är ingen sierska eller Vala, utan en förtäljerska i Friggs gestalt, som rådgör med Oden själv, och därvidlag har de flesta kunniga människor låtit det hela stanna. Vi vet alla att en saga som i utsaga, är en muntlig historia eller berättelse.

Saga och Oden enligt Lorentz Frölich, dansk illustratör från 1800-talet

Att Saga hela tiden betraktats som gudinna för historieskrivning, poeter och advokater är kanske inte heller så konstigt, och det är ingen inom den nutida nordiska Asatron som uppfattar henne på något annat sätt än detta. Men Sökkvabäck och Fensalar har också en mörkare sida – man har påpekat att de kan vara offersjöarna, där vapen och hästar sänktes ned en gång, och Frigg ensam känner alla Odens hemligheter, sägs det; deltar i hans rådslag och vet hans innersta tankar, samtidigt som hon inte bara sörjer Balder, utan all mänsklig dumhet, som de kristna och andra Monoteister utövar i Midgårds dalar…

 

Saga skildrad för ett av mina hedniska kalenderprojekt, anno 2011

Lars Lönnroths trista och kristna påpekanden om att Saga skulle vara lite känd, stämmer inte. I Grimnesmál säger Oden själv, att Sökkvabäck, där Saga bor, är den fjärde gudaboningen, och den har därför också  kopplats ihop med kräftans stjärnbild – kräftor lever ju just i sumpmarker och grunda sjöar. På nätet kan man hitta än mer om henne, även om mycket av det som sagts och skrivits inte är fritt från spekulativa inslag. Också Njärd eller Nerthus, den ursprungliga jordgudinnan, vars hemvist var just i offersjöarna, kan anas bakom Sagas gestalt. Källor, vattendrag och liknande är helgade till henne. Hon är källan inte bara till kunskapen och berättelsen, utan också till det klara vattnet – så har många uppfattat henne..

Vilhelm Moberg, den kanske svenskaste av alla författare, som slutligen förenades med Saga och uppgick i Sökkvabäcks töcken – han var inte för inte både historiker och berättare, och begrep sig också på Oden skrev en hel roman betitlad ”brudarnas källa” som i och för sig inte nämner Saga vid namn, men som ändå till stor del är tillägnad just henne, och hennes sällsamma kraft genom århundradena. Läs den, så får ni se…

Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.

Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skrattet. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.

Siv eller Sif, solkvinnan, hon som också bär namnet Sunna och är Tors hustru, är av ett helt annat väsen. Att Tor som åskans och regnets gud är förmäld med Solen, hans synbara motsats, är egentligen logiskt. Om Frigg och Oden symboliserade jord respektive stormfylld himmel, är Siv och Tor ett gudapar av närbesläktat slag. Sivs blonda hår spelar en stor roll i den mest kända myten om henne, den där Loke – eldens gud – är avundsjuk på solen för dess strålar och skönet, och först anklagar henne för att ha begått hor med just honom, något som återkommer både i Lokasenna och Harbadsljod. När detta skändligen misslyckas, och Tor inte tror på hans dumma anklagelser, smörjer han in Sivs hår med tjära för att ytterligare svärta ned och besudla henne av ren småaktighet och avundsjuka, och därför heter det, att också solen inte är utan fläckar.

Som vi vet, segrar Siv till sist, och Loke måste se till att hon får en ännu bättre hårman än förut, men myten förklarar på sitt eget språk varför solen går i moln, och dess styrka avtar om vintern.

Siv och den lurande Loke, enligt engelsk illustration från 1900-talet början.

En del personer hävdar, att Siv skulle vara lite känd hon med, men ändå återkommer den arketypiska historien om henne, Tor och Loke i de mest oväntade sammanhang, inte minst därför att den är en evig historia, som ligger närmast inprogramerad i det mänskliga psyket. Berättelsen om den trogna hustrun, mannen som försöker pressa eller tvinga henne till otrohet, och den starka äkta mannen finns i de flesta kulturer jorden över, och dyker också upp i 1900-talets populärkultur…

Lyssna på låten ”Lightning’s Girl” från 1960 talet med Nancy Sinatra, och ni har hela den klassiska konfrontationen med den eldige Loke, skildrad av Siv självtexten är bara en lätt modernisering av samma urgamla myt..