Hedniska Tankars Runskola del 23 – Odalrunan

 

— —

Må ho, som vill, gå kring världens rund:
vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.

Mig lockar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn.
Jag skär den lugn var höst.

— —

Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
av blixten, sen den lyst.

Men tyst lägger tiden stund till stund,
och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i havets grund;
fast regnbäcken skrålande far.

Så går ock jag en stilla stig:
man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
var en uppå sin ort.

Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det — brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
och blöder det — blodet är vårt.

Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still;
därför man talar ej om mig,
som vore jag ej till.

— —

De lärde, de rike, de bråka sitt vett
att röna, vars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett
och som man värjt med sitt blod.

Jag går ej stadigt stugan kring;
ty blir mig hågen varm,
jag vandrar upp till Svea ting
med skölden på min arm.

Med mång’ ord talar vår lagman ej
för kungen i allmän sak.
Men kraftigt är allmogens ja eller nej
under vapnens skallande brak.

Och om till krig man uppbåd ger,
så gå vi man ur gård:
där kungen ställer sitt banér,
där drabbar striden hård.

För älskade panten i moders famn,
för fäder, för hem vi slåss.
Och känner ej ryktet vårt dunkla namn,
Sveakonungar känna oss.

– ur Erik Axel Geiers dikt ”Odalbonden”

Knappast någon annan av den äldre runradens runor har på sista tiden blivit så smädad och fel använd som just Odalrunan, den 23:e och näst sista runan i Utharken, det esoteriska runalfabeteer, som bara genom sin placering av tecknen skiljer sig ett steg från det vanliga. Med den mest exempellösa hets har Morgan ”Mollgan” Johansson vänt sig emot denna runa och hetsat emot en hel folkgrupp, nämligen de Asatrogna och de etniska svenskarna, som bara använt denna runa för fredliga ändamål, helt utan någon politisk betydelse. Förföljelsen har redan inletts från Regeringshåll, och man fruktar att just denna runa skall bli föremål för förbud, fast det redan står klart att Regeringen Löfvén i så fall aldrig kommer att kunna upprätthålla den lag de står i begrepp att stifta.

Odalrunan finns i stiliserad form på allt ifrån de svenska lantmännens symbol i Östergötland, till nästan varje enskild bondes slitna gamla jobbarkeps; när han kör traktor över åkern om vårarna. Den finns på julgransprydnader och som skrivtecken på otaliga runstenar över hela vårt land. Den sitter intatuerad på vissa personers kroppar, och kan inte tas bort, med mindre än att man knivskär dem. Den finns som brickband och ornament, och som halssmycke. Ändå är den offer för en sjuk maktmänniskas irrationella hat. Vad är det då som är så farligt med denna runa ? Om det nu verkligen är så att det finns några extremister i Sverige eller utlandet som använder runan fel, varför ingriper då inte Ministern emot extremisterna, och värnar kulturarvet ? Hela Morgan Johanssons resonemang om förbud är ju alldeles bakfram, och ett illa dolt försök att försöka ”komma åt” inbillade politiska fiender genom att sätta en ovidkommande ”rasist” stämpel i pannan på dem.

Jajamen ! Det står ”ODAL” med stora bokstäver på Lantmännen-kepsen. Är nu det verkligen så farligt ?

 

Också Julgransprydnaderna innehåller Odal-runor…

 

Odal-runan har alltid haft en koppling till mark, fast egendom, land, jordbruk och arvegods – helt okontroversiella ämnesområden, som inte borde reta upp någon. Det står också helt klart att om de synnerligen olämpliga förbudslagar Morgan Johansson tänkt införa verkligen införs, så kommer följden bli en avsevärd prestigeförlust för Regeringen Löfvén och öppna protester från landets alla Asatroende. Det kan mycket väl sluta med en mediastorm, och en präktig förlust i näta val. När svensk socialdemokrati har valt en väg, som distanserar dem själva från alla etniska svenskar och själva det svenska kulturarvet, är den nya minoritetsregeringen, med stöd från mindre än 30 % av landets invånare, själv i fara. Det är inte svårt att förstå. Jag spår fördärv…

Också på vanliga brickband och tusentals varor från hela internet finns numera Odal-runor… Hur skall någon kunna förbjuda det ? Ett sådant förbud kräver en hel armé av poliser för att alls efterlevas, och är föga meningsfullt…

 

Språkligt sett kommer namnet Odal, på proto-germanska Othala, av samma stam som ordet adel eller ädel, har etymologer konstaterat. Över hela Norden, på Shetlands öar, Orkney-öarna och Isle of Man fanns långt fram i tiden en juridisk term som hette Odalsrätt, alltså de ursprungliga invånarnas rätt till land och gårdar, så länge deras ätt och släkt alls fanns kvar. Odal-runan användes långt fram på 800-talet, till och med efter det att den yngre runraden införts, och bland annat innehåller de berömda inskrifterna från Rök, Björketorp och Stentoften alla Odal-runor. Också massor av inskrifter från kontinenten, Frisland och framförallt angelsaxiskt område, där odal-runan användes för o-ljudet långt fram i tiden, som det berömda ”Franks skrin”, nu förvarat i British Museum, innehåller Odal-runor. Det anglosaxiska runpoemet säger:

byþ oferleof æghƿylcum men,
gif he mot ðær rihtes and gerysena on
brucan on bolde bleadum oftast.

”Bjuden arvedel är kär för varje man
givet att han där kan njuta sin bärgning
bruka och bo i välstånd oftast

– så lyder storfen i fri översättning.

 

Odal-runan kommer som den tjugotredje i utharken och tjugotre är ett primtal, odelbart med varje annat tal utom siffran 1. Det finns en anledning att tänka sig att eftersom Odal betyder något fast, icke avyttringsbart som fädernejorden, så var det inte konstigt att man knöt an till primtalet. Atreid Grimmsson ansåg på 1980-talet att runan stod för nationen, hemmet, landet man bor i. Han associerade också runan till Siv, solgudinnan, och runan ser inte för inte ut som en romb upptill – liknande solen om man så vill – samtidigt som den har två strålar eller ben nedtill, som i vinkel fortsätter ut från den rombiska formen. Runan kan också liknas vid en Ing-runa kombinerad med en Gifu-runa, alltså äringsguden Frejs kraft kombinerad med vanernas alstrande gåvor – en ganska ”talande” symbol för vad jorden och landet ger.

Om Dag-runan – föregående runa – var kopplad till Tor, så är det inte heller konstigt att man sett regnets kraft (symboliserad av runans två ”ben”) och inte bara stolen i denna runa. Odal syftar också på förfäderna, den egna släkten och familjebanden, samt ett harmoniskt förhållande till släkt, jord, det egna folket och historien. Också vad gäller byggnadsprojekt, skogsbruk och mycket annat har Odal en viss betydelse – somliga har liknat runan vid en gammaldags ”timmersax” eller ett handtag. Edred Thorson och andra engelska runmagiker har föredragit det gotiska Othala, och sett en koppling till Oden i runan, samt en övergång från det individuella (som syns i Dag-runans uppvaknande) över emot det kollektiva, släktets fortbestånd och den mytiska dimension, som också Odensgestalten uttrycker. I stadhagalder har man angivit en position med benen brett i sär, och armarna sträckta i vinkel över huvudet, för att ”forma” runan med kroppen, i en enda uppåtriktad rörelse, mot Valhall och det eviga.

Freyja Aswynn såg på 1990-talet hela gudatriaden, det vill säga Tor, Oden och Frej i runan, tillika en skyddsruna för Fylgiorna, eller den gudomliga delen av människan, något som också Edred Thorson antytt. Hon nämner inte Siv, men antyder att om Odal varit runan för kungaätter och adel, så är kungens hustru minst lika viktig, som förvaltare av arv och ättelägg, och hon tror också att runans form erinrar om ett Vi, en helgedom – den övre delen skulle då betyda ett område, avspärrat med vi-band, och de undre ”benen” skulle markera ingången. Holländska och frisiska runmagiker har använt beteckningen ethel på denna bruna, och härlett den från flera urindoeuropeiska rötter, som *ud, för utliggande, ytterst, *eti för ”över” eller ”ätt” och till och md *udero, som blev latinets uterus, livmoder – vilket också erinrar om runans form.. Norröna edli = ädel, odling, od eller öd (som i Uppsala Öd, sveakungens personliga besittning och godis, som han gav i arv åt näste kung) och många andra ord, har härletts ur runans namn. Helmut Arnz och andra tidiga tyska runologer påpekade, att gudanamnet Odin inte alls går att härleda ur Odal, språkhistoriskt sett, men att runan måste följa direkt på Fä, som ju är lös egendom (och bör ha det högsta talvärdet, därför att fä också är en rikedomsruna) medan Odal däremot står för den fasta fädernejorden, inte vad som rör sig över den. Agrell, slutligen, påpekar att i alla runamuletter som hittats på hans tid, förutom kylverstenen, stod runan som nummer 23, med just detta talvärde. Utomlands har de flesta runologer också anslutit sig till denna ståndpunkt, även om några av dem inte insett, att en uthark och inte en futhark är det riktiga i spådomssammanhang, skilt från det ”vanliga” runalfabetet med 24 typer som användes i vardagslag.

Annonser