Vårdagjämning 2019

Idag, vid 22-tiden, inträffar Vårdagjämningen i Mälardalstrakten. Det är en viktig bemärkelsedag för alla hedningar, eftersom vi inte firar Påsk, Ramadan eller andra dumheter, utan följer den naturliga rytm, som årstider och solstånd bildar i vårt fysiska universum, och jordaxelns lutning leder också till årstidernas växlingar, och förklarar det här med dagjämningspunkten – men det räknar jag förstås med att de flesta av er redan vet…

På morgonen idag rapporterade också SMHI om att våren faktiskt anlänt hit för ganska exakt en vecka sedan, för då hade det för första gången detta år uppmätts en medeltemperatur över noll grader varje dygn, sju dyn i sträck – och således hade man kommit fram till den meteorlogiska definitionen på vår.

Dagen brukar vara en glad tilldragelse, men precis som också Valborg och Vanadisblotet fördystrades för två år sedan för mig, rent personligen, vid underrättelsen om ytterligare en kollega och väns död (jag har i allt mist sju stycken arbetskamrater på de senaste åtta åren, av dem jag kände nära eller flyktigt, eller mer än till namnet) underrättades jag idag om ett dödsfall till. Lokaltidningen svämmar redan över av spekulationer, och saken har förstås nämnts även i riksmedia, ty Sverige är ett bra litet land, trots dess mer än tio miljoner invånare – och i vissa avseenden är det en ren ankdamm. Man vänjer sig aldrig riktigt vid det här med dödsfallen, och som vanligt upprörs jag mycket över allt tidningarna och media skriver – för det mesta av det verkar inte vara sant. Jag blir till och med sentimental, så Hedning jag är, och fäller rätt många tårar idag, vilket jag för en del år sedan jag inte trodde mig själv om att alls kunna göra. Omständigheterna i just det här fallet blir korrekt utredda i alla fall, och nuförtiden får vi väl vara tacksamma över det.

Lycklig är den man som får träda över Bifrost, såhär års – och som trots all olycka i Midgårds dalar, lämnar oss för en åtskilligt bättre Värld än den här. Våren och den vackraste årstiden ska själv ta emot honom, och han slipper se och höra alla lögnerna, som somliga vill ge honom till eftermäle. Eller, som en känd svensk poet en gång skrev:

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
Lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
Och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: Kring himmel och jord
Genljuda från släkte till släkte dess ord.

 

Annonser