Nytt runstensfragment funnet i Solna kyrka…

Magnus Källström, en av vårt lands främsta runologer går som vanligt från klarhet till klarhet på Riksantikvariteämbetets K-blogg. Denna gång är det inga sentida svärord från en drängstuga i Hassela, Hälsingland som kommer fram ut hävderna (se i mina tidigare inlägg, och se om hälsingerunor på K-bloggen) utan bättre upp. Någon gång under 1900-talets första hälft hittades en tidigare helt okänd nisch bakom det kristna högaltaret i Solna Kyrka. Först nu vet man, att det ligger en krossad och sönderslagen runsten i botten på den nischen, som kanske ursprungligen varit ett fönster. Solna kyrka är från sent 1100-tal, kanske 1180-talet – för innan dess fanns inga kyrkor alls i Stockholmstrakten. Man får inte glömma bort att Gudahovet i Gamla Uppsala, numera kallat ”tempel” fast det aldrig hetat stå, stod kvar långt in på 1090-talet och att det var både si och så med kristenheten i hela Mälardalen tills att 1200-talet kom.

Två fragment av en sten från 1000-talet har gett forskarna värdefull information om det svenska språkets utveckling

 

Att runstenar slagits sönder, vandaliserats och murats in i kyrkor är heller inte unikt. De stenar man har kvar i Uppland är alla märkta med Solkors i olika varianter, och många – men långtifrån alla – av dem är otvivelaktigt kristna, vilket ibland syns på slentrianmässiga formuleringar i stil med ”kuth hialpi and hans” – ibland till och med högst parantetiskt förkortat till ”g-hialp” eller ”guhjälp!” vilket knappast tyder på någon större kristenhet från ristarens sida, utan snarare tvärtom. På en sten från Markims socken lär det till och med stå ”guhjälp själen bättre än den förtjänade”.

Till och med Rökstenen från 800-talet satt en gång inmurad i en kyrkvägg, och det är förklaringen till att den och en del andra hedniska stenar alls bevarats. Andra användes som trappstenar utanför kyrkans vapenhus, och nöttes och trampades på svårt under seklernas lopp, och otaliga är nog de stenar som vandaliserats och slagits sönder, när de sattes in i kyrkväggarna. De korsmärkta inskrifterna fick vara kvar, men tyder de verkligen på någon kristendom ? Det finns olika uppfattningar om den saken, och till det skall jag återkomma här nedan.

På de fragment man nu funnit finns det nämligen – trots de få, torftiga bitar vi har kvar – språkhistoriskt intressanta – fynd. Håkan Källström har lyckats lista ut att det här kan ha varit första gången ordet seskini eller syskon förekommer i skrift- det är bara säkert känt från en enda sten sedan tidigare. Dåförtiden uttalade man inte ordet med ett tydligt y-ljud som nu, utan språkljudet låg någonstans mellan e och ö, säger Håkan Källström i sin artikel. Möjligen är det en dialektal stavning vi ser – i Roslagen och även i Götalandskapen som Småland, kan man ju än idag få höra uttalet ”söster” och ”sösken” istället för det uppsvenska syster och syskon.

Appropå ordet syster finns det också i ryskan, i formen ”sistra” och dit kom det redan på 800-talet med Vikingarna i Holmgård och Novgorod – ett artigt tilltal, som de ryska kvinnorna inte alls var vana vid, men uppenbarligen blev förtjusta i – liksom ordet ”ljubova” för kärlek eller  любовь av det svenska ljuv, som på 800-talet stavades Ljubver... Att kärleken kunde vara ljuv, visste man nämligen inte längre österut, förrän svenska män drog i österled, och lärde ut saken… Allt detta skriver Herr Källström inte, men jag skriver det…

Vi vet inte, om stenfragmenten i Solna kommer ifrån en hednisk eller kristen sten. Håkan Källström skriver att det inte kan ha varit den lokalt verksamme runmästaren Vesäte eller Visäte – han som har säte vid det heliga Viet – detta är ett mäkta hedniskt namn – som ristat stenen, även om Visäte ristade med liknande dialektal stavning. Vem det var, vet vi alltså inte – men stenarna, som så länge gömdes i kyrkan och doldes med puts, har börjat tala och ropa.

Åsikterna om Upplands runstenar från 1000-talet har ofta gått isär. Är de hedniska, eller kristna ? Från Södermanland och angränsande landskap har vi stenar som är otvivelaktigt hedniska, och det har man känt till ända sedan Erik Brates tid på tidigt 1900-tal, därför att det är stora, tydliga Torshammare ristade på dem. I många fall kan sådana stenar ha blivit sönderslagna och vandaliserade av senare tiders kristna, men de med Solkors märkta stenarna klarade sig.

Torstroende reste denna vackra sten – men inga andra…

Vid ett av Håkan Källströms många föredrag förra året, frågade jag honom själv vad han ansåg om detta. Vi kom fram till att det kanske var med korsen som det sk ”Vargkorset” från Island – som emellertid inte alls har ett enda förbannat dugg med Vargar att göra. På Island har det aldrig någonsin funnits varg, nämligen, och det djur med spetsiga öron som avbildas på detta kända hängsmycke från 900-talet kan lika gärna ha varit en vanlig hund, eller möjligen en fjällräv, efter vad många forskare tror. Detta smycke kunde redan på 900-talet tolkas antingen som kors eller hammare beroende på åskådarens preferenser. Det var helt enkelt lite hösomflös eller härpomsnärp, som man säger i Skåne. På det sättet kunde hedningarna glida undan, och överleva i en allt kristnare Värld av hets och förföljelse.

Viktigast var släktskapen. Det genetiska arvet. Nästan alla runstenar berättar om en mor, en far, en son eller en dotter. Någon som rest stenen efter en annan person, som var en nära och älskad släkting. I Havamal står det att minnet efter den som levat ett gott liv, med goda gärningar skulle få leva i evighet, och få ett gott eftermäle. Helt säkert var det så runstenarnas ristare och de som lät beställa dem tänkte – och det höll Håkan Källström helt och fullt med mig om. De var en produkt av ett ättesamhälle, av den goda odaljorden – och med det konstaterandet, enades vi.

Jämför med dagens ”Runförbud” som vår märklige Minister Morgan ”Mollgan” Johansson vill sätta i svang. Går det förslaget igenom, blir nog Håkan Källström och Runverkets experter arbetslösa, eller råkar ut för många och långa straff, så många gånger som de använt Odal- och Tyr-runan..

Vargkorset var bara en hednisk list. Ingen kristen symbol, men en Tors Hammare, maskerad i lönndom…

Även Hilmar Örn Hilmarsson, Allsherjargodi i det isländska Asatrufelagid, lär ha ståtat med ett sk ”Vargkors” vid vissa tillfällen. Själv säger jag dock som Malcolm X gjorde på sin tid:

No, we need either this or that, this or that
If you wrong you’re wrong and if you’re right you’re right

There will be no skulduggery, no flim-flam
No compromise, no sell out, no controlled show

 

Jag kompromissar inte med min hedendom, nämligen. Jag är Asatroende rakt igenom. Inte till hälften, inte bara på söndagarna, eller ens Tors Dagar.

NO COMPROMISE !

NO SELL-OUT !!

INGEN ”Forn Sed” och INGA Sunkiga Söndags-Schamaner !

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s