Om de senaste Norska Vikingaskeppsfynden, och seglandet av sådana skepp

Jag skriver väldigt sällan artiklar på beställning från vänner, kollegor eller anhöriga, eftersom jag är hedning. En skillnad vore om jag fick betalt, men jag har sällan eller aldrig kunnat förtjäna ett enda öre för egen del på mitt bloggskrivande, trots sex år och mer av ständig verksamhet. Ni kan betrakta mig som en av den svenska allmänhetens tjänare, och en man som sysslar med folkupplysning.

”Ideell Kulturkamp” som en annan hedniska bloggare brukar säga – för vi vet, att bästa sättet att rädda en kultur är att fortsätta utöva den.

I Oktober förra året publicerades georadarbilder som dessa. De säger nästan inget, utom för vana bildtolkare..

15 Oktober 2018 offentliggjorde svenska media plötsligt, att ett nytt välbevarat fynd av ett Vikingaskepp dykt upp i Norge, och den 25 Mars i år var det dags för samma rubriker för en andra gång. Det rör sig dock om två helt olika skepp på två helt olika platser, även om de okunniga journalisterna i Sverige inte tycks ha förstått det. Ibland förekommer också helt fel ortnamn i rapporteringen, som när man till exempel refererar till ”den Norska staden Halder” när det i själva verket är H-a-l-d-e-n i Östfold det är tal om. Man kunde ju tro, att rubriksättare i svenska populärvetenskapliga tidskrifter vore tillräckligt kunniga i elementär Nordisk geografi för att undvika sådana fadäser och att de hade lärt sig att stava själva ortnamnen rätt, men icke…

Båda fynden har gjorts med hjälp av georadar, som är den förenande faktorn i sammanhanget. Georadarbilder säger dock inte så mycket för ett otränat öga, och vana vid bildtolkning är ett måste, om man ska förstå något av vad som skrivits i den svenska pressen hittills.

Till och med en flygbild över Jellhaugens fornminnesområde och de gravar,, husgrunder och skepp som hittats där, skulle säga mer

Skeppet från Jellhaugen-fältet i Östfold (som ej ska förväxlas med Vestfold eller ett senare fynd från Borre, se nedan )är inte bevarat i sin helhet, utan bara till sin understa del, dvs kölstocken, men inte lyftingen eller förskeppet. Ändå uppnår det en längd på över tjugo meter, att jämföra med Gokstad-skeppets 23 m, och Oseberg-skeppets 21. Alltså är det ungefär minst lika stort som dessa, och kan mycket väl höra till samma skeppstyp, det vill säga Skeiden eller Snäckan (vilket är vad man oftast betecknat Oseberg som) eller en Karv, vilket är vad man hänfört Gokstad till. Som en ytterligare jämförelse kan nämnas att Gokstad har en kölstock på 17 meter, och Oseberg en på ungefär 18. Det kan betyda, att Jellhaugen-skeppet varit upp til 27 meter långt, enligt vad arkeologerna nu tror. Det innebär, att skeppet måste haft minst åtta årpar, dvs varit minst en sk ”åtta-sessa” eller kanske en tolv-sessa, efter vad jag själv antar. Kanske har det rentav kunnat rymma upp till 16 bänkar, vilket innebär 40 mans besättning. Antalet spant intill kölen är av viss betydelse, liksom mellanrummet mellan dem, eller spantrutorna. Vidare kan man alltid, som en enkel tumregel, räkna med att en karv eller en skeid kan ha minst 1/4 av manskapet sysselsatt med segelföringen, vilket i sin tur betyder, att Jellhaugen-skeppet kan förväntas ha haft en besättning av omkring 30 man. Inget av detta har det stått ett enda ord om i svenska media.

Skepp som dessa var INTE byggda av en ren slump, men efter tum och alnar. De hade ett fastställt antal man ombord, vilket syns i Ledungslagarna. Det var INTE godtyckligt vilket antal män de skulle ha, och hur dessa skulle vara utrustade, därför att det också står nedskrivet i form av lagtext. ”Roskilde 8” som aldrig någonsin byggts i rekonstruktion, (därför att till och med danskarna tycker att hon är för stor och krävande för att rekonstruera) är det största fynd som hittills gjorts i Världen. Hon hade 36 roddarbänkar och minst 100 man ombord.

Endast skepp med FLER än 24 årpar, fick alls kallas ”Drakkar”.

Den 25 Mars i år meddelades, att man med georadars hjälp hade funnit ett skepp till vid Borre-gravfältet i Vestfold, alltså tvärs över Oslofjorden från Östfold räknat. Norska myndigheter välkomnade genast fyndet, till skillnad från Regeringen Löfvén i Sverige, som gör allt den kan för att undertrycka svenskarnas identitet och historia, och som vill förbjuda runor och hela vårt kulturarv (se tidigare inlägg om vår Morgan Johansson, och vad han håller på att ställa till med ) Den norske klimat- och miljöministern Ola Elvestuen (Venstre) sade följande, enligt Aftonbladet i Sverige:

– Det här är en historisk dag, en stor begivenhet. Det är unikt i norsk historia och internationellt, det går inte att överdriva betydelsen av det här,

Skeppet som hittades vid Borre har en bevarad köl om ca 13,6 meter, men har ursprungligen varit mer än 17 meter långt, och har troligen haft minst 12 roddarbänkar.

Borre-fyndet från Mars, presenterat på ett bättre och korrektare sätt än i svenska media. Detta gravfält har varit känt ända sedan 1800-talet.

 

Nu är detta ingalunda och på intet sätt lika med ett riktigt långskepp för krigsbruk, eller en Drake. Ingen man må förledas att tro något sådant. Såsom varande Drake räknas endast och endast bara ett skepp med mer än 24 roddarbänkar eller sessor, som man sa i Norge. Nästan alla skepp har varit indelade i aettir, eller multiplar av talet åtta – en åtta-äring var vanligen den minsta storleken av krigsskepp i Ledungen, och vi talar fortfarande om en ”rodd-åtta” som de vanligaste kapproddsbåten. Man räknar också åtta glas på sjön, det finns tre gånger åtta timmar per dygn, åtta kardinalriktningar på kompassen och den vanligaste gruppstorleken i alla historiskt bekanta arméer har också varit åtta (en romersk centuria innehöll 80 stridande soldater och ungefär 20 man stab + tross – begreppet ”hundare” från romersk järnålder i Nordeuropa betydde antagligen samma antal) medan den äldre runraden har 24 och den yngre 16 runor. Allt det här är förstås ingen slump.

Det största långskepp som någonsin hittats av arkeologer är Roskilde 6, som antagligen var en 36-sessa, förande 72 roddare och kanske 18 man extra för seglet, eller en total besättning på omkring 90 man. (länk) Danska arkeologer har beräknat dess längd till ca 36 meter. Från Sagorna känner vi ännu större långskepp, under senmedeltiden kallade bussar eller sudar – dessa kunde ha upp till 40 årpar, och långskepp av traditionellt snitt byggdes till långt in på 1200-talet. De flesta långskepp som nämns i de norska lagarna hade dock 24 par och en längd på strax över 30 meter, vilket var standardmåttet för ”drakarna”. Vanligen har man också alltid kunnat räkna en fjärdedel mer besättning än antalet roddare, så de minsta drakskeppen höll ungefär 60 man.

Seglande rekonstruktioner har tagit sig över Atlanten, runt Nordpolen, in i Medelhavet och fram och åter Rio de Janeiro redan på 1980-talet. Det visar, vad skepp som dessa kan klara av.

 

”Tranan”, som Olaf Tryggvason lät bygga hade 32 årpar, och Ormen Långe två stycken fler, dvs i allt 34 sessor. Man har gjort olika storleksberäkningar av just det skeppet under tidernas lopp, men i Kaupang i Norge där det byggdes, har man hittat Naustar eller stapelbäddar och skeppshus med en längd av 54 meter, som visar hur stort man kunde bygga. Det är ungefär samma mått som kölstocken på Lord Nelsons ”Victory” från en långt senare tidsepok, och därtill kan vi lägga Håkon Jarls skepp ”Visunden” med 72 sessor, det största skepp som Sagalitteraturen känner, och som bör ha haft en besättning på närmare 200 man, även om beräkningarna av ”Ormen Långes” manskap också varierar – men vissa norska forskare trodde på 1990-talet alldeles avgjort på sådana siffror.. ”Mora”, Vilhelm Erövrarens skepp från 1066, var en 40-sessa, och Harald Hårdrådes ”Ormen” från samma år hade 32 bänkar.

 

Råsegel på mer än 270 kvadratmeter är visst inte omöjliga att hantera. De kan göras ännu större än så, om de hanteras av vant och utbildat folk… Farten hos ett sådant skepp, närmar sig 18 knop och ÖVERSKRIDER alla moderna ”l.ö.a beräkningar” om teoretisk toppfart. Undrar ni hur det är möjligt, så läs vidare nedan…

Den största nutida rekonstruktion som byggts, är numera Draken Harald Hårfagre, som har ett ohistoriskt bänkantal om 25 årpar, och en längd av 35 meter – och det skeppet har seglat över Atlanten. Själv har jag ”bara” seglat med Havhingsten – den danska rekonstruktionen av Skulderlev 2, som är ungefär 5 meter kortare, och enligt danskarna också skall ha 25 årpar, fast det nog vore mycket sannolikare att anta, att det från början hade 24. Bara ungefär 25 % av skrovet var kvar när det hittades, och man har beräknat roddarantalet efter antalet rum mellan spanten, som är ett ovanligt kort avstånd om blotta 70 cm. Inom parantes skall det också sägas, att både den i fri stil rekonstruerade Harald Hårdråde, som INTE är någon ”musei-replik” av ett alldeles bestämt båtfynd och de danska båtfynden från Roskilde med omnejd INTE hade hela relingar när de hittades, och därför kan vi INTE vara helt säkra på hur många tofter eller roddarbänkar de hade, särskilt inte i för och akter, där man gärna velat haft fritt däcksutymme för att kunna slåss eller sätta segel.

Vi vet vad de olika rummen ombord kallades, efter beskrivningar i Heimskringla och andra litterära källor. Först kommer förskeppet, eller Lyftingen, där boglinorna eller Bolinerna fästs. Så kommer fördäcket, som man vill ha så rent och stort som möjligt, för bågskyttets skull. Där fästs också halsen, seglets främre hörn med sitt skothorn och den väldiga beitassen eller Beit-åsen, en stock som spänns fast med block och som går tvärs över skeppet. Fyra man har enligt dansk rutin ingen annan uppgift än denna, och tillåts aldrig byta plats eller skifta sin uppgift, som ombord på svenska och danska skepp. Den som i mer än tre veckor inte gjort annat, än att lyft och skiftat en mer än 70 kg tung Beit-ass, vet vad som gäller. En sådan man kan kallas stambo, ty han har seglat för om masten…

Därefter kommer den nedsänkta Saxen, där krigarna satt med ryggen i färdriktningen innan det blev landstigning, och stormanfall. Så följde Skansen, ett förstärkt och brädfodrat utrymme, där man kunde sova och laga mat – och därför heter ännu skans – ”kansi” på finska – ordet importerades liksom många andra in i det finska språket under tidig vikingatid. Därefter följde ”småfolksrummen” midskepps, där mindre betydande män och kanske kvinnor satt och rodde. Så följer Krapparummet, som inte är däckat och inte försett med skeppskistor, likt rummen midskepps. Här ligger allt möjligt avskräde vanligen i slagvattnet och flyter ovan kölsvinet, där förvisso riktiga svin och grisar en gång hystes in, under däck och som levande proviant. Därför heter det nu ”crap” eller ”crapper” om skräp respektive skithus på engelska, och så fick ni ånyo lära er något, o obildade, civila och ouppmärksamma människo-hord… Här finns också fallet, som reglerar seglets och råns höjd, och där bakom står den största skeppskistan, precis som det är skrivet i berättelsen om Einar Tambarskälve, vars båge brast, och Olaf Tryggvason. Det måste man dock själv ha upplevt och sett, för att begripa, och den som icke seglat för om masten, han eller hon är för evigt utestängd från dessa saker, och kan icke rätt förstå sagornas ord, som den eländige Lasse Lönnroth och många andra.

Endast den, som färdats på skepp likt dessa över Nordsjön, Östersjön och de ryska floderna jämte Svarta Havet, vet verkligen något, och sådana män är numera få till antalet, men ibland dem finns ännu jag.

”Natten svann hän, och det grydde till dag, men de seglade ständigt…” (ur Odysséen)

Vem som helst torde dock veta, hur smal och hög stäven till dessa långskepp är. Den är visst inte något vindfång, som många snedseglare och plastraggare felaktigt tror, därför att deras egna flytetyg trots mer än 1000 år av utveckling är långskeppen underlägsna, och blir frånåkta och akterseglade av oss, gång på gång, särskilt på undanvind. De enda moderna skrov, som alls kan komma upp i jämförbara prestanda är4 trimaraner och katamaraner, men det skall också sägas, att teorier om utriggarbåtar (hällristningsbilder) i nordiska vatten redan under bronsåldern har funnits – man övergav dock den költypen och byggde på klink, eftersom det höga förskeppet och lyftingen, samt dess undirlut – en konstruktionsdetalj, som i likhet med det berömda meginbordet inte finns på moderna båtar, faktiskt suger in luft under kölen, och så skapar små vattenvirvlar längs hela skeppets längd – liksom styråran, som är platt på ena sidan, välvd i den andra, och har ett slags ”winglet” längst u vid spetsen, som en modern flygplansvinge…

En styråra behöver inte alls sticka såhär djupt för att vara effektiv. Oftast räcker det med att den surras snett lutande akteröver, så att den går fri…

På norska kallas virvelfenomenet, som uppstår då ett långskepp seglar för ”Draugens Hale” och det är denna ”svans” av luftbubblor, som bär skeppet och får det att segla fortare och snabbare än alla teoretiska, moderna och matematiska beräkningar uppger, därför att dessa är gjorda för släta plåtfartyg, som kämpar mot naturen och inte med den. Bara en människa, som verkligen sett och verkligen insett, kan veta något om den saken. Dessutom är det inte svårt att förstå varför så många långskepp kallats ”ormen” ifall man stått på relingen i hård vind och hållit fast sig i vanten, medan hela skepsskrovet rört sig under ens fötter – för spanten var inte nitade vid bordläggningen, som nu, utan en lös och smidig konstruktion, som det var ”liv” i. Hela skeppsidan kan bukta och ”orma” sig i vattnet, och den kan också trycka undan vatten när relingen är UNDER vattenytan – upp till sådär en aln eller 40 cm går ”helt grei” som de säger i Norge – och det kan knappt ens dagens påstått självlänsande plast-baljor. Hade man då inte handbilade brädor och rätt sorts virke, kunde sprickor uppstå ovan meginbordet, och det var orsaken till den norska Oseberg-kopian ”Dronningens” skeppsbrott och undergång,

Mycket av diskussionen om långskeppens längd handlar om de nordiska alnmåtten, som kunde variera kraftigt mellan olika länder. Danskarna har alltid velat sitta mycket trångt, och även på Orkney-öarna lär det än idag finnas båtar som är byggda för ”kort rodd” eller en knyckrodd med enbart armarna, vilket lär vara vad som föredras i Orkneys kraftiga tidvattenströmmar. Norrmännen däremot byggde sina skepp med en standardaln omkring 55 cm, där skeppsalnen från Roskilde bara var omkring 35 cm – man räknade med att man behöver en dubbel aln för att kunna ro och slåss ordentligt, ifall inte ens vapen, som långbåge, svärd och yxa skulle komma i vägen för ens kamrater, och den svenska alnen uppgick till 59 cm, vilket gav gott om utrymme för att luta sig bakåt och ta i, vilket är av värde på Östersjön och de ryska floderna. Jag minns att jag haft en synnerligen vild diskussion med en dansk museiman om alnmåtten och antalet bänkar i Skulderlev 2, men vi är båda eniga med den Norske Forskaren Jon Godal om att det fanns en ”roddmodul” eller fasta mått i tum och alnar, som de Nordiska träbåtsbyggarna – varav Jon Godal själv är en – faktiskt utgick ifrån.

Utöver det finns det också ett intressant avståndsbegrepp, benämnt ”Veckosjöar” eller Vikosjöar, som jag själv anser är upphovet till själva ordet ”Viking”, vilket etymologerna annars haft mycket svårt att förklara. En Veckosjö är nämligen inte alls den distans man klarar av att ro eller segla på en vecka, utan så långt man ror utan att ”vika” från åran, och bli avbytt. Det vet vi av danska 11200-tals beskrivningar av Kung Valdemars segelled,, till exempel, och en sådan roddare, som ror med ombyte i veckor, månader eller år, är alltså en ”Viking” – och därav kommer själva ordet, och inte av något anglosaxiskt ”wic” för handelsstad, eller ”vicus” vilket är latin för gränd, trångt sund.

” I have seen things –  things you people… cannot possibly know or understand…”

 

 

”Hä e int nå idé å förklar för de som int’ begrip!” (citat Ingemar Stenmark)

2 tankar om “Om de senaste Norska Vikingaskeppsfynden, och seglandet av sådana skepp

  1. Grym artikel oavsett. Tycker det vore spännande om du ville kommentera (det uppenbara?) släktskapet som vikingaskeppen har med kosackernas ’Chaika’ och ’Baidak’. När Stora Svithiod blev Kiev Rus och Rurikdynastin assimilerades upp i den slaviska aristokratin måste man trots allt anta att styrkor från den skandinaviska kultursfären såsom båtbyggarkonsten fortlevde och blev del av den medeltida ryska kulturen. Kanske även kosackernas självständighet kan spåras tillbaka till de fria män som en gång band samman Östersjön med Svarta Havet?

    Gilla

    • Det är inte alls omöjligt…vissa båtar, som avbildas exempelvis på Ilja Repnins tavlor (den med Stenka Razins rodd över svarta havet) fört’eer stora likheter med vikingatida båttyper, liksom ryska Lodjor på Ladoga ellerr Sanktpetersburg-området, som med tanke på Holmgårds eller Novgorods existens väl bevisligen stod under kontakt med Sverige och Mälardalen i sådär minst 400 år – det skulle vara underligt, om man inte snappat upp åtminstone några drag, förutom språkliga saker som Starbordt, Backbordt och pod Krambalkem eller kranbalkvis, vilket – har jag fått lära mig på ort och ställe – skall vara svenska ord, som tidigt kommit in i ryskan. På min bokhylla står också, apropos ämnet, en bok med titeln ”Kassjubische Fischerboote” på tyska, vilken jag för en massa år sedan köpte på sjöfartmuséet i Gdansk. Kassjubberna – som nobelpristagaren Günter Grass skrivit en hel del om, är numera utdöda, men levde i Danzig och hela Ostpreussen, inklusive Kurisches Haff – och de var helt klart påverkade av nordiska båtbyggartraditioner även de, anses det i dagens Polen (Nordpolen åt Nordpolackerna, skulle vi hädiskt kunna säga). Slutligen blev Himinggläva, det fartyg varmed Expedition Vittfarne (där jag själv var med) tagen för en replik av en Baidak på sin resa genom södra Ukraina år 2004, vilket väl även det tyder på en viss kontinuitet…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s