Präst i Danmark ÖVERGICK till Asatron – och skrev en bok om sin OMVÄNDELSE

Danmark är ett ”yndigt” land – och dessutom ”Frejas Sal” – det vet vi av den Danska Nationalsången. Någon kristendom hör inte hemma där, lika lite som i de övriga Nordiska länderna, för endast Asatron är ju vår egen ursprungliga religion. Och i Danmark har det nu hänt, att en man som tidigare var präst i den danska sk ”Folkekirken” (som minst 25 % av det danska folket valt att inte vara medlemmar i) låtit omvända sig, och gått över till Asatron – sina fäders tro. Han har hittat hem, helt enkelt.

Allt började en kväll när pastorn skulle lära sin dotter att be aftonbön. ”Allt kändes så falskt, och det skorrade ihåligt – som om det bara var en upprabblad ramsa” berättar han på nedanstående Youtube-inslag.

Han insåg, att man inte kan tvinga sitt eget barn att be kristna böner. Varken som människa eller förälder är det rätt att göra så, för pastorn ville som alla goda föräldrar att hans dotter skulle välja själv – och så småningom kom han att tvivla på den påstått ”allsmäktige” Guden. Det kändes helt enkelt inte rätt att vara präst längre, och så lämnade han för alltid den kristna kyrkan bakom sig, och blev en fri människa.

Det tog tid för Johan Christian Nord att komma till rätt plats i tillvaron. Han beslöt sig för att skriva en bok om hela processen, och den väg han själv valt, för alla andra som insett; att kristendomen inte är något för dem. Han är också cand.mag. i tysk og religionsvidenskab, som det heter på danska, och i en öppenhjärtig och ärlig intervju med Kristeligt Dagblad i Danmark berättar han att han alltid känt till Asatron och sina fäders tro, den mest naturliga tron i Världen, också innan han började utbilda sig till kristen präst på universitetet.

”Jeg synes, at det er farligt for et folks overlevelse at forestille sig en guddommelig magt, der kræver, at man skal elske alle forskelsløst. At man endda skal elske dem, der hader én selv. Men det er ikke kun mit folkelige ståsted, der har været udslagsgivende. For eksempel synes jeg også, at kristendommen underbetoner det kvindelige element i det guddommelige,”

Man kan inte älska alla förbehållslöst, konstaterar han. Det finns människor som vill döda alla Nordbor på den här planeten, och som inget högre önskar, än att utplåna oss och hela vår kultur. Och mot sina fiender måste man till slut slåss – man kan inte bara ”vända andra kinden till” och stillatigande låta sig bli trampad på, eller se sitt eget land bli ockuperat av främmande makt. Sådant är Johan Christian Nords enkla konstaterande, och ur fakta växer insikt, och ur insikten slutsatser…

Så gick då en fd. präst ur en falsk statskyrka med i ett Danskt samfund för Asatro, och därvid har det förblivit.

Nu vill jag här inflika en sak, och det är att jag själv mött många präster, som förstås varit ärliga i sin kristna tro, och som i allt visat sig vara goda kristna. Främst gäller det fältpräster – jag har mött ett flertal bataljonspastorer, som på alla sätt varit och fortfarande är goda vänner, goda föredömen och goda andliga krigare. Jag respekterar deras väg och livsval. Också jag själv – som Hedning – tror på Ecclesia Militans, eller den kämpande kyrkan. Jag råder ingen att lämna sin övertygelse, när han eller hon verkligen har någon, och jag missionerar inte. Det gör inte mina Gudar heller, för den delen. Oden kräver inte att du ska tro på honom, långt mindre tillbe honom eller offra något för honom -men själv har han redan offrat mycket av sig själv, för att uppnå visdom och leda oss; också i den sista av alla strider.

”All there is to know or see – Odin freely gives to thee
Although knowledge is a burden, and from this gift, you can never flee
Then, use your knowledge well, and on your fate never dwell
For all ends well that is or was or is supposed to be”

Min farfar, som var präst i den svenska kyrkan, men mycket vidsynt – menade att alla prästers kall och syssla i grund och botten var ständigt densamma, oavsett vilken religion eller tro de nu företrädde. Det mesta av allt ”prästeri” hävdade han, eller predikande, handlar om att barn skall växa upp till någorlunda bra vuxna, att någorlunda bra vuxna skall gifta sig och bilda par på ett någorlunda anständigt sätt, och att människornas liv också får sluta så, att de kommer i jorden på ett någorlunda värdigt vis.

Som ni hör, så nöjde han sig med ”någorlunda”. De flesta präster, andens män eller kvinnor är inga helgon eller hjältar, och man kan inte alltid vänta sig mirakel eller för mycket här i Världen, när nu människorna faktiskt är som de är och alltid har varit. En ordets förkunnare, i synnerhet en som kämpat mycket med sig själv, riskerar ofta att bli besviken, när han ser vad exempelvis den ”svenska” kyrkan numera står för.

Man kan heller inte vara två herrars tjänare, eller samtidigt tjäna gud och Mammon, sade han ofta.

Detta säger jag som råd, till de av mina vänner som tillhört eller ännu tillhört samma kämpande enhet som jag själv.

”Att inte tveka i virveln av dagens frågor
att inte böjas för krämare eller hot
är det som visar vårt väsens rot.

Att inte lockas av lidelsers lågor
att aldrig böjas inför pöbelns kast
Trädet, som äger frukt att försvara, bör stå fast…”

 

Annonser