Peter Dahl går ur tiden…

”Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.

— —

Förunderligt stort är ett människoöde.
Dröm och saga och skummande flöde,
vågor och lågor och stormars kör,
men hon själv är det sköraste rör.”

– Verner von Heidenstam, Svensk Nobelpristagare, ur ”Gustaf Frödings jordafärd

I fredags dog Peter Dahl, en av det moderna Sveriges och nittonhundratalets mest berömda konstnärer. Han var född i Norge, men blev naturaliserad svensk, därför att hans föräldrar ur den mäktiga norska industrifamiljen Dahl emigrerade hit under Andra Världskrigets första år. Han var mycket ”inne” under 1980-talet, när den Socialdemokratiska nomenklaturan gjorde honom till sin förklarade gullegris, och även hans litografier såldes för nära hundratusen kronor. Ett tag var han det trendigaste som gick att få i Stockholms ytterligt begränsade konstvärld, och det var då jag själv upptäckte honom.

Men så hade det inte alltid varit. Peter Dahl började sin bana som en av Sveriges mest hatade och kontroversiella målare. 1970 beslagtog Polisen hans målning ”Liberalismens intåg i Sociteten” som ni kan se ett utdrag ur här nedan. Man tog honom också till Polisförhör, och behöll honom i arrest flera dagar tills att hans hustru vädjat om nåd hos Regeringen för honom, något han också senare kom att skildra på självbiografiska tavlor. Orsaken var, att han avbildat självaste Volvo-chefen PG Gyllenhammar och Prinsessan Sibylla – idag mest ihågkommen för en serie korvkiosker – på ett för dem smädande sätt.

Utdrag ur målningen ”Liberalismens intåg i Sociteten”… Ganska likt, eller hur ?

Idag, när flera ”retrospektiva” utställningar ägt rum på Millesgården och Sven-Harrys Konstmuseum – ett privatmuseum som byggts för en skånsk byggmästares pengar – har väl både staten och kapitalet (som Ebba Grön en gång sjöng om) för längesen förlåtit honom, och nu är han alltså död, som sagt. De Mortibus nisi bonum, eller ”om de döda, inget annat än gott” sa en gång de hedniska romarna, och det är numera ett välkänt latinskt ordspråk. Peter Dahl började som rebell, och hela hans liv fanns ett dionysiskt -apollinskt-hedniskt drag i hans konst, för att nu tala med Nietsche.

Allra tydligast kom det fram i hans oljemålningar och litografier till Carl Mikael Bellmans ära – Bellman var inte för inte den skald, som först av alla utropade ”Ja, jag är en HEDNING ! på svenska språket, i en tid när detta kunde leda till fängelsestraff, och livslång utfrysning ur det svenska samhället, något som ju också blev Bellmans öde och död till sist. Man får komma ihåg, att Svenska Kyrkan intensivt förföljde Bellman, och hindrade hans ”Fredmans Epistlar” att komma ut, nästan hela hans livstid – och först åren före hans död, kunde det monumentala verket ändå ges ut till sist – genom bidrag från frivilliga krafter. Peter Dahls liv hade ett liknande förlopp. Han blev inte erkänd och gillad förrän vid femtio år fyllda, men kunde ändå åstadkomma målningar som den här – betitlad ”Stolta Stad” !

 

Det är Bellmans Stockholm vi ser, där Mowiz ”kastar hatten i vågorna, och dricker hela Världens skål”. I bakgrunden möter oss en stolt Ostindiefarare, också skildrad av Bellman i hans sång, björnvaktare, birfilare och tullsnokar samt horor och suputer i en 1700-tals tillvaro, som trots allt inte är för olik vår egen tid – en annan förfallsperiod i Sveriges historia, då fattigdomen ökar och utlänningar berikar sig på bekostnad av den infödda befolkningen. Bellman hade, liksom Peter Dahl, känsla för den tid han skildrade. JM Turner, den engelske konstnär som målade ”The fighting Temeraire” är också med som ett slags parafras, med tanke på linjeskeppet i bakgrunden. På min hallvägg hänger nuförtiden en annan av Peter Dahls illustrationer till Bellman, en litografi till Fredmans epistel nummer 28, den om ”ett anställt försåt mot Ulla Winblad

 

På åttiotalet, när jag var ung, var det omöjligt för mig att köpa också det minsta verk av honom, men nu säljs originallitografier för ungefär tolvhundra spänn, vilket är en spottstyver emot de priser, som rådde på 1980-talet. Sic Transit Gloria Mundi – så förgår denna världens storhet. Målningen med ”Frejas barn” som Bellman skriver, eller en hednisk kvinna, som blir förföljd, släpad i smutsen och gripen av polis, bara därför att hon vägrar gå med slöja och klä sig som man ”ska” enligt vissa religioner har stor aktualitet i dagens Sverige, där till och med runor och enskilda skrivtecken förbjuds, i takt med att statsmakten åter börjar trakassera, förfölja och ge sig på enskilda medborgare. Jag behåller litografin på mina väggar som en påminnelse om allt det onda, som socialister, kristna och muslimer gjort överallt i Världen, och hur Monoteism och andra totalitära åskådningar fortfarande skördar miljontals oskyldiga offer, hela Världen över.

En annan sida av Peter Dahl, som få känner till är hans modelljärnvägsbygge, en tämligen unik hobby, som han utövade hela livet.

Som barn utropade sig krigsflyktingen Dahl till ”Kejsare av Caribanien”, storvulet nog, och byggde upp ett slags blandning mellan 1930-talets Oslo – där han ju var född – Stockholm och Berlin hemma i sin lägenhet på Sigurd Rings Gata i Aspudden – en hednisk adress, döpt efter en av våra forntidskungar. Dusenbergs och gammaldags Mercedesar i 1930-tals stil kör fortfarande omkring på en drömd huvudstads gator, trupper paraderar, medan riktiga pansartåg – när såg ni ett av dem senast ? – åker förbi centralstationen och som vi ser på den första bilden i detta blogginlägg byggde Peter Dahl också upp hela Slussen, Katarinahissen och Söders höjder i miniatyr – alla som sett originalet känner nog igen hans egen, konstnärliga tolkning.

Men idyllen är bedräglig, vad gäller detta ”Merzbau” i dadaisten Kurt Schwitters anda. I hamnen pågår ett arbetaruppror, som håller på att bli nedslaget av beväpnad Polis. Tittar man noga efter, känner man igen miljön från Statsgården i Stockholm… De svarta bilarna, som kör omkring i 30-tals idyllen, kan mycket väl innehålla män från någon säkerhetstjänst, och pansarfordonen, som också syns på stadens gator, åker där inte bara för syns skull. Med rebellen Dahl visste man aldrig riktigt. Han hade ironi och humor – och han var inte främmande för att sticka hål på maktens pösande, jäsande byxbakar, och ge alla dessa självgoda arslen i Rosenbad den omgång, som de så väl förtjänar…

Nu är han borta, mitt i den stund när vi behöver honom som mest – men gudarna ska nog rikligen löna honom. Hans verk består, efter det att han själv gått till Idun och Brage, där de goda skalderna och konstnärerna finns, och får leva evinnerligen, intill Ragnarök och tidens ände..

En vild strejk verkar pågå i hamnen… Man kan just undra varför ?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s