Lindisfarnedagen, 2019

Idag är det dagen för motattacken på den kristna missionsbasen vid Lindisfarne. 798 förstörde norska vikingar vad som var en bas för slavhandlare och missionärer vid den Northumbriska kusten, väl medvetna om Karl den Stores pågående folkmord på Saxarna och andra hedniska folk, och i traditionell historieskrivning har man ansett, att det är just 8 Juni som skulle vara datumet för den viktiga motoffensiv, som Nordborna lyckades inleda mot Europas kristna.

Jag har skrivit om denna dag i min blogg förr, och om vi antar att Vikingatiden verkligen tog slut i och med slaget vid Hastings, 1066 – fastän Kungsgården vid Uppsala stod kvar till långt in på 1090-talet, så markerar Lindisfarne början på närmare tre hundra år av aktivt och framgångsrikt kulturellt motstånd, och är värd att fira enbart av den orsaken, även om datumet egentligen bör ha infallit 11 dagar senare,  om man räknar med skiftet mellan de Julianska och den Gregorianska kalendern, som vi numera räknar med.

Även om Lindisfarne borde vara en mycket berömd och välbesökt plats, är ”Holy Island” som ön också kallas, knappast något större turistmål idag, och få om ens några Nordbor av idag har velat analysera, vilken stridsuppgift våra förfäder åtog sig, eller hur det gick till, när ön befriades från den avskyvärda katolicism, som utövades där. Vikingarna visste, att det inte duger att vänta med att bekämpa en fiende, tills han gjort sig hemmastad inne i ditt eget land. Tillåter du, att kyrkor eller moskéer byggs i det egna landet, kan du aldrig driva ut Monoteisterna därifrån, och då är det redan försent. Folkmordet är redan igång, och fienden växer sig bara starkare och starkare, tills att din egen kultur är alldeles förstörd, precis som det blivit i våra dagar.

Nej – det rätta sättet – ansåg de – är att anfalla fienden redan innan han hunnit etablera sig i ditt hemland, och med full kraft slå över öppet hav och förinta hans baser – innan han ens landstigit på DIN kust. Gustav II Adolf, Karl XI och andra svenska kungar skulle långt senare tillämpa exakt samma taktik, och det är tack vare dem och deras soldater, som vi ännu har något kvar av Sverige, även om vår frihet inskränkts mer och mer, särskilt i och med det skadliga EU-medlemskapet, som inte varit till nytta för Sverige och som inte skapat ett hållbart samhälle-

Lindisfarne av idag domineras av ett stort 1500-tals slott på en borgklippa, men den anläggningen var inte fullt lika stor under Vikingatid. Snarast bör där ha stått pallisader av trä och några stentorn uppe på borgklippan, och inte den magnifika stenborg man ser idag. Fast hur intar man ett sådant fäste ? – Svaret är enkelt – man intar det inte alls, för det var inte så Vikingarna gjorde. Deras framgångsrika operation, som slog alla kristna över hela Europa med förundran och blind skräck var istället baserad på kringgång – och hursomhelst var det klostret vid Lindisfarne priory man ville slå ut – inte den lilla truppstyrka på 50-60 man eller så som bevakade själva borgklippan.

Linidsfarne är en flack ö, som än idag omges av sandbankar. För att undgå upptäckt, måste man ha rott in under de tidiga morgontimmarna, nattetid eller använt sig av dimma som skydd. Man kunde med andra ord konsten att uppträda dolt, och den gängse bilden av färgglada segel och förgyllda drakhuvud kan vi lika bra glömma. Två bukter i syd ger bra landstigningsstränder att angripa klostret ifrån, även om vi idag inte vet vilken strand man kom in vid, den östra eller den västra. Helt säkert använde man omfattning som strategi, och slog emot klostret från två olika håll, i alla fall vilket en forskare vid namn Paddy Griffith, författare till boken ”The Viking art of War” trodde på 1990-talet. Han antog, att den styrka som anföll Lindisfarne knappast kunde ha varit över 200 man, och att den måste ha bestått av mindre än 20 skepp, men erkänner villigt, att rytteri kan ha medförts, och att attacken emot klostret måste ha varit noga rekognocerad, förberedd och följde en noggrann plan – det var inte alls fråga om ett slumpvis anfall, eller några ”rövarband” utan en organiserad truppstyrka, som kämpade och slogs efter militära regler, och med ett väl utvecklat ledningssystem, som alla förstår.

Klosteranläggningen på Lindisfarne utvidgades visserligen på 1100-talet, men var redan försedd med vallar och murar. Märk också sandbankarna i bakgrunden ! En sådan anläggning stormar man inte på måfå. Man måste VETA var passagerna finns, och var man kan komma upp från stranden…

Att motattacken vid Lindisfarne blev såpass framgångrik som den blev, är inte ett vittnesbörd om ”plundring” eller ”piratdåd” som det ofta har framställts i kristna historieböcker. Den var ett verk av väl förberedda, grundligt tränade och bra utbildade män, som visste vad de gjorde. För att lyckas med en sådan uppgift måste man för det första kunna konsten att navigera över öppet hav hela vägen från Norge tills man kommer till avsedd punkt på den Engelska kusten, och kan gruppera för anfall. Man måste ha varit grundligt orienterad om hur anfallsmålet såg ut, och det faktum att man kunde undvika Lindisfarne Castle.

Borgens läge på en ensam klippa var också en enorm svaghet – för bara en enda stig leder upp eller ned för borgklippan, och blockerade man den, satt ju försvararna fångade i en fälla, medan klostret blev ett lätt byte.. Detta hade helt enkelt inte varit möjligt, om man inte kunnat orientera sig på ön – och kanske gjort terrängskisser eller rent av kartor innan – samt repeterat in, exakt var man skulle ro in emot stranden – och komma upp från den ! Alltsammans kräver – som alla någorlunda militärt bevandrade personer lätt inser – planering – och ett säkert, väl lätt genomförande !

Se där en lärdom att ta med – och fortsätta använda, också i våra dagar !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s