”Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört. ”

– Ulf Lundell, ur sången ”öppna landskap”

 

När jag nu ändå håller på att recensera och rekommendera andra bloggar på nätet under devisen ”många äro komna, men få äro kallade !” gjorde jag idag en positiv upptäckt. Författarinnan till bloggen ”Ett Häxhem” har äntligen börjat publicera sig igen, efter en inspiratorisk torka som varat sedan 2013, dvs för sex år sedan. Tiden går – och själv har jag bloggat kontinuerligt eller så gott som dagligen sedan dess. Vad det nu gäller Häxeri och örtinsamlande kring Midsommar, så är jag själv inte helt okritisk. Signaturen ”ett häxhem” berättar till exempel, rakt av och rakt ut på nätet att hon ska ut och samla fingerborgsblomma eller digitalis till Midsommar, och en annan av hennes medsystrar bloggar på rakt fram om Tibast, som inte bara är starkt giftig, utan – fel använd – ger kraftiga hallucinatoriska effekter, helt slumpvis i veckor eller månader efteråt; vilket beror på att de aktiva substanserna kan lagras i de myelinskidor som omger hjärnans nervceller  – den ger också synnerligen kraftig huvudvärk enligt vissa källor – att den då enligt Asatron ansetts helgad åt Tyr, som himmels- och stridsgud, är kanske inte att undra på… En del källor påstår till och med, att det var av Tibast som gallerna skulle ha börjat ”frukta för att himlen skulle ramla ned över deras huvuden” vilket en del antika författare typ Caesar faktiskt nämner.

Nåja – nu skall jag inte bli alltför pekfingerviftande eller moraliserande, även om det är synnerligen vanligt i Landet Löfvén eller det före detta Sverige nuförtiden. Jag nöjer mig med att konstatera att jag känner författarinnan bakom bloggen ”Ett Häxhem” som en vuxen eller ansvarskännande kvinna, som nog inte tänker använda sin insamlade digitalis purpurea i mordiska eller destruktiva avsikter. Dessutom är det faktiskt så, att både digitoxin a och digittoxin b, de två sk hjärtglykosider som finns just i den blomman, bara bryts ned långsamt efter döden, och alltså kan konstateras av läkare post mortem, om det är så att det skulle ske några giftmord eller olyckshändelser, och förtärande av misstag är nog ganska uteslutet – denna växt smakar inte gott i sig själv, utan ganska beskt och illa.

 

Visst – det är Freyja Freya Freja Fröja bakom allt såhär i Midsommartid – men inte alla Frejor har goda avsikter, eller är lika sköna…

Illustration: Vaughn Bodé

Men alla sk ”häxor” eller till och med ”nyhäxor” man möter på nätet är inte trevliga – och det ska man ha klart för sig. Det finns vad som kallas ”Vit”, ”Grå” och slutligen ”Svart” magi,likaväl som det finns påstått ”Vita”, ”Grå” och ”Svarta” utöverskor, eller med andra ord såkallade häxor. Jag skriver såkallade, eftersom min utgångspunkt är att organisk kemi och läkeväxter faktiskt hör ihop, och att det inte nödvändigtvis är något ”magiskt” bakom detta, annat än som en oväntad bonuseffekt eller ibland också placebo-effekt, så att säga. Alla de här tankeskolorna och utöverskorna går gradvis över i varandra, utan klara gränser eller linjer, och till sist finns det också rent skräp eller ”fornsedare” därute, som ni verkligen skall akta er för – om ni inte vill bli just förgiftade till kropp och ”själ” vill säga..

Det var då det… Det gäller att INTE vara naiv, också i hedniska kretsar…

 

Min egen utgångspunkt till hur jag kom att intressera mig för vilda växter, och särskilt läkeväxter och deras bruk har varit mycket annorlunda än ”Ett Häxhems”. Det skadar inte att läsa överlevnadshandböcker, till exempel, ifall man vill lära sig vilka växter som är giftiga och därmed farliga – eller också inte, och därmed ätbara. En bok som jag verkligen vill rekommendera, helhjärtat och oreserverat i sammanhanget är Stefan Kjellmans ”Vilda Växter som mat & medicin” vilket även tar upp naturfolkens och primitiva kulturers bruk av våra vanligaste, i Norden förekommande växter – och även vår Nordiska, Hedniska Allmogekulturs sätt att använda just de växterna.

Men även i överlevnads-svängen finns bröd & cirkusar, panem et circenses, Bear Grylls och andra griller… Jag själv kan redan tillräckligt om gifter för att upplysa er om att det finns växter som kan användas som pilgift – lika dödliga som någonsin curare – i den svenska floran, och att det finns växter i Sverige som är så farliga, att bara några blad och rötter av dem kommer med i en sallad eller en gryta, så skulle det räcka för att döda minst ett tjog personer – och utmed Karlbergskanalen i Stockholms innerstad har jag faktiskt sett en växt som är så farlig, att man skulle kunna förgifta dricksvattenreservoarer i en större stad med den. Utöver det vet jag också växter vars verkan på hjärtat är så stark, att de skulle kunna döda, och de gifterna syns inte efter döden, eftersom de aktiva substanserna bryts ned redan efter ett par timmar. Alternativ till digitalis finns, bland annat i Sydsveriges sjöar – men jag säger inte mera. Sånt här lär jag aldrig ut, inte till någon, inte minst därför att man inte vet, vilka sorters dårar dårute som i barnsligt oförstånd, ”fornsederi” och ren omognad och experimentlusta skulle kunna börja använda alltsammans.

Också en bra grundbok att börja med, om man vill lära sig något om läkeväxter…Kunskap är inte alltid något ”mystiskt”

”Purple Haze, man !”

Även antika författares skrifter kan ge en hel del ”magiska” tips, för den klurige. Dioskorides, som var ”Surgeon General” eller överste Arméläkare på Kejsar Augustus tid, vet att berätta att Gråbo – en av de växter författarinnan till ”ett Häxhem” nämner i sin senaste blogg – var något som de romerska legionärerna placerade i sina ”caligae” eller sandaler under fotsulan, för att inte bli trötta i fötterna under långa marscher, som de ju nästan alltid var ute på. I den romerska armén var det nämligen ett grundläggande krav att klara 25 romerska mil minst en gång i månaden – med full utrustning – omräknat till våra mått blir det ungefär 35 km. Jag och en kamrat läste oss också till, att på Dioskorides tid kunde romarna tvätta sina fötter i vinäger, för att undvika fotsvamp. Sagt och gjort ! Vi hällde en deciliter rödvins-vinäger rakt ned i våra marschkängor – och si ! – fotsvampen försvann verkligen, men allt allt allt i kängornas närhet, skåp och byxor inbegripet, formligen stank av vinäger i mer än ett halvårs tid… Mycket magisk effekt, med andra ord.

”Ett häxhem” nämner i tur och ordning mycket kortfattat Kungsklöver, vild Förgätmigej, Vänderot, Gullviva (som hon påstår skulle ge ”respekt och pondus” – själv undrar jag just hur, men i och för sig, växtens gamla namn är ”Oxläggor” och man kan lägga den på mjöd, vilket liksom oxar kanske är respektingivande. Quod licet Jovi, Non liquet Bovi ! ) och till sist också Gråbo, Johannesört samt Maskros.

Kungsklöver är en växt som inte alls finns i verkligheten, utan bara i Tolkiens löjliga sagor. Vanlig klöver finns på riktigt, och behöver inte romantiseras. Rödklöver kan faktiskt malas till mjöl – och ätas – eller användas i sallad – i båda fallen tar man blommorna, vilket senast lär ha gjorts i Sverige under första världskriget.

Går att äta…

 

Förgätmigej innehåller kaliiumsalter, och är därför allmänt stärkande – och dessutom en växt med oskyldiga halter av aktiva ämnen, som man knappast kan förgifta sig på eller få biverkningar av. ”Mostly harmless” eller idiotsäker, med andra ord.

Vänderot, däremot, är en mäkta intressant växt. Jag känner den som Huldrans eller skogsråets speciella planta – och i den bekanta ”Tibast-sägnen” frågade en bondhustru en gång ett skogsrå, hur man gör ifall en ko inte får stå ifred för tjuren. ”Tibast och Vänderot – det ger snabb bot!” sa Skogsrået, men se bondkärringen gav blandningen till sin karl istället, för honom hade skogsrået varit på. Och runt runt stugan påföljande natt sprang det kärlekskranska rået och skrek: ”Tibast och vänderot – Tvi vale mig, som lärde dig slik bot!”

Förklaringen ligger i att Tibast är ett psykedelika, som sagt,  men att Valeriana eller Vänderot anses allmänt lugnande, och har använts som anti-afrodisiakum (för män), ifall man nu skulle behöva ett sådant. På kvinnor, däremot, ska Vänderoten ha exakt omvänd effekt, vilket förklarar Skogsråets reaktion i folksägnen. All min visdom lär jag ut, med penna såväl som med trut ! Källman skriver att vänderoten använts som lugnande medel i minst 2000 år, och att även indianer och inuiter kände till den. Enbart roten är verksam, och den bör ätas färsk, eller finhackas och ställas i 1,5 dl kallt vatten i minst 12 timmar, varefter man dricker vattnet. Hankatter och kvinnor skall också bli upptända av Valeriana, sägs det, men på män har den sömngivande effekt – och eftersom örten ska ha samma ämne i sig som i hankatters urin, ska den dra honkatter – Frejas djur – till sig i stor myckenhet. Bara så ni vet. Allt detta enligt Källman, som nog inte provat detta, men om man vill fånga katter, säger han; kan man mosa sönder Vänderotens rötter och placera dem där man önskar, att katten ska ha sin gång…

Som det kan bli – Eller hur !

 

Gullvivor, däremot, har knappast ansetts som någon större medicinalväxt, utom att ”Oxläggor” kunde användas för att göra vin eller mjöd, färga snus och sättas på brännvin för smakens skull. Annat var det hos galler och kelter. Där skulle gullvivan var en av ”de tolv heliga örterna” (månadsväxter ??) som bara druider kunde samla in, barfota och tigande – och Gullvivan lär ha kallats ”Frejas nyckel” och ha figurerat i en sägen, som liknar den om hur Oden fann skaldemjödet hos Gunnlöd i Hnitberg, efter dess borrande…Här är vi ett stort hedniskt mysterium på spåren. Dessutom är Gullvivor fortfarande fridlysta i större delen av landet, men det kände ni väl redan till ?

Gråbon, Maskrosen och Johannesörten, som heter Androsaimon på Grrekiska och Mannablod hos oss – den lär växa på slagfält ur de dödas kroppar – spar jag till ett senare tillfälle – men det är Frejas växter det också… Och till sist – musik:

Jag trivs bäst i Svenska landskap – I ett fritt land vill jag bo.
Utan Allah, ”gud” och Jesus, så att här blir frid och ro.
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där Asatron slår rot.
Där örnar flyger högt i skyn, långt bortom våld och hot.
Där dricker jag mitt brännvin själv, och bjuder in var ärlig gäst
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där var dag blir en fest.