Mera om Växternas Magi till Midsommar..

Midsommaren, denna för oss Nordbor och Svenskar så centrala fest, närmar sig. Under tidigare år har jag behandlat hur etnologer konstaterat att det ursprungligen var nio örter eller blommor som dolde sig i den bekanta spådomsleken med blommor under huvudkudden vid årets kortaste natt, även om man senare sagt att det skulle vara sju. De som följt med i den här bloggen en längre tid och följt Hedniska Tankars Runskola vet också, att nio är Odens tal och siffran för Naud-runan, som också är Ödets och Odens runa; likaväl som att sju är ett tal för Freja – vi talar ännu om den sjunde himlen – och Wynjorunan, som förvisso är nyttig i ett visst slags magi. Borta på bloggen ”Ett häxhem” nämndes nog oavsiktligt och som någotslags kompromiss åtta häxörter inför Midsommar, men jag orkade själv inte omtala vartill Gråbo, Johannesört och till slut Maskros är nyttiga, senast jag skrev om saken.

TÄNK PÅ ERA GÖROMÅL – DRICK EJ MERA ÄN NI TÅL… Själve Putin har i TV uppmanat sitt ryska folk till måttlighet, och ”svenska” dryckesvanor… Varför följer inte DU också LEDARENS kloka beslut ??

Min egen Midsommar tänker jag som sagt fira ihop med mina anhöriga, och de som är mig kärast; men inte den pöbel, som gjort sig garanterat oförtjänt av mitt kultiverade sällskap. Precis som den ryske Presidenten är jag en man av måttliga dryckesvanor, men på nationella festdagar anser jag att det är en religiös plikt att dricka ett litet kvantum brännvin för mig som sann hedning och Asatroende. Jag vet, att också Presidenten av Svitjod hin Mikla – som det en gång hette – också i sitt hjärta känner likadant, ty – tro mig tro mig – han är en god man ! Däremot har vi svenskar större anledning att sova mindre lugnt om nätterna ifall vårt grannland i Öster leds av sådana, som snart kan efterträda honom – men det är en annan historia.

I och med att jag nämnt brännvinet, kommer vi också in på brännvinskryddorna, och då är Mansblod eller Johannesört den första växt, vi behöver ta hänsyn till.

Johannesörten, Hypericum Perforatum, innehåller ett ämne kallat hypericin, vilket gör människor överkänsliga för ultraviolett ljus, men som underligt nog också påstås ha antidepressiv verkan. Hypericinet förstörs av alkohol, och att sätta Johannesört på brännvin gör man främst för den blodröda färgens skull – man får fram den redan genom att gnugga daggvåta blommor i händerna efter ett sommar-regn, men det känner ni nog alla redan till. Mansblod eller Mannablod var och är det enda riktiga svenska namnet på örten, och som jag sade, så ansågs den växa på gamla slagfält eller forngravar, speciellt i Roslagen, där man skall ha lagt den på sår – visserligen är johannesörten svagt anticeptisk, precis som en hel del växter i den svenska floran, och även ett svagt bitterämne, men det gäller nog de flesta medicinalväxter. Förutom att redan plockning och gnidning med Johannesört ökar hudens ljuskänslighet är den fullständigt ofarlig, och ett ofta prövat recept är att torka den, och sen göra en infusion av två teskedar torkade blad i 1,5 dl vatten, eller mera vid behov. Som sårtvätt är det inte alls särskilt bra, trots vad som står i medeltidens kristna örtaböcker, men dricker ni infusionen på kvällen, ska ni finna att den har en viss muskelavslappande och sömngivande effekt. Härav haver mången blivit hjälpt, det säger jag er..

Vapensköld för ”Doktor Allvetande” enligt den tyska sagan…

 

Gråbo, Artemisia Vulgaris är en ganska oskyldig växt den också – för de som inte är allergiska emot gråbopollen, och därmed antagligen emot maskrosor och selleri…Dessutom, intressant nog, innehåller Gråbo ett ämne kallat Thujon, som också finns i den nära släktingen Artemisia Absentum, alltså Malört – som Absint görs av – och som i ren form, destillerad och ihop med sprit, blir ett starkt nervgift – varför 1890-talets franska absinth inte finns i handeln längre.. Men Gråbon, spridd över hela norra halvklotet och närmast ett ogräs, är också släkt med maskrosen och hör väl hemma ibland häxörterna, trots att halten av thujon inte alls är lika hög som i Malörten – någon giftverkan får man nämligen inte, i torkad form, färsk eller hur än man behandlar plantan, och tur är väl det…

I en bok, utgiven av den förfarna och beryktade trollpackan Ritva Herjufsdotter i Dals-Långed finns citat ur munken Henrik Harpestrengs läkeböcker från det danska 1200-talet, och han skrev som såhär, skam till sägandes:

Artemisia Gråbo, dricker kona som dött barn haver i sig, då går det ur henne. Gråbo gör att man kan pissa. Kvinna som ej kan få barn skall äta den med ättika, stött väl smått och silat genom rent kläde uti rena grytor och dricka, så föder hon nog till sist. Har hon ont sedan, sjudes gråbo i vatten och bindes ovan naveln med linklut i en timma, det hjälper nog. En man som har skälvan kan äta gråbo i tre dagar, sen får han bot !

Där hör ni ju själva ! Inom parantes var det nog ganska tråkigt för en munk att hela tiden bli eftersprungen av allehanda lösa konor, med idel kvinnliga problem. Själv misstänker jag att Henrik Harpestreng, som ju var kunglig livläkare åt Erik Plogpenning, en kung med fyra hustrur – varav flera samtidigt – egentligen var hjärtligt trött på detta, och ordinerade gråbo för lite allt möjligt. Den förträfflige överlevnadsexperten Stefan Källman skriver mycket om Inuiternas bruk av Gråbo på Grönland – att Gråbo där också blev en stor läkeväxt, beror väl på att det finns få växter som tål grönländskt klimat överhuvudtaget, och att eskimåfolken gjorde som Tjucktjerna i Sibirien vad gäller vanlig bladvass – de hittade på tusen och en användningsområden för den…

Gråbo har trotts vara bra för lite allt möjligt…

Han berättar en historia – utan källhänvisning – om en ung inuitkvinna som hade blivit biten av en slädhund och fått variga, infekterade år –  slädhundar och sälar är faktiskt de farligaste djuren i Arktis, så när som på isbjörnen, och det beror på köttätande djurs dåliga munhygien… Hon skall ha doppat handen i en kall bladmassa gjord på kokade Gråbolöv 3-4 gånger per dag, och efter en halv vecka skall infektionen ha upphört. Det är sant att Gråbo har antiseptiska egenskaper om man gör tvättvätska av den, men den är långtifrån den enda Nordiska växten med de egenskaperna. Källman rekommenderar den för brännskador, utan att säga att det då är första gradens brännskada det är fråga om, och råder sina läsare att smeta hackadde gråboblad och fett på brännblåsor, men har man andra eller tredje gradens brännskador eller öppna sår bör man säkerligen vara försiktig, att smeta växtdelar i dem är inte att tänka på; även om växterna befriats från jord och kokats rena. Vikingarna behandlade öppna brännsår med tunna linnebindlar, doppade i bivax. När bivaxet kallnat, strök man på honung (som också är antiseptisk i sig) på linnebindlarna, och behandlade öppna brännsår med det – bivaxet och honungen gjorde att förbandet inte klibbade fast i såret, som lätt kunde infekteras annars.

Se upp för Gråsälen ! Den bits och är vanligtvis mycket ful i mun – men allmänheten fodrar väl borstade säldjur nuförtiden…

Jag har en gång i mitt liv provat den metoden, när det gällt att behandla en person med kraftiga brännsår i en öppen träbåt. Det vikingatida knepet fungerar faktiskt, i brist på riktiga, moderna brännskadeförband som bygger på exakt samma princip, och måste hållas fuktiga i foliepaket. För övrigt är behandling av brännsår i en miljö, som kännetecknas av skit, tjära och trä samt smutsigt vatten en av de svåraste uppgifter man kan ge sig på som ”sjv-man”, första linjen… normalt sett skall man ha fullt utrustade förbandsplatser eller sjukhus för sådant där – men vad gör man om man inte kan transportera en person bakåt – och det inte längre finns någon uppsamlingsplats för skadade överhuvudtaget ?

I en miljö som den här behövs gråbo i skeppsapoteket…

Det sägs att gråbo i stora doser kan ge skakningar, kramp och huvudvärk om den äts, men det gäller inte i infusion. 1-2 nävar av den hela växten räcker, bara man kokar den 10-15 minuter, låter den svalna och doppar bandage eller lindor i tvättvätskan. Delar av gråbo eller växter skall aldrig ligga direkt emot såret. Som te – vilket ska vara matsmältningsbefrämjande – tar man lika delar gråbo i vatten, dvs 1 kg för 1 liter, 100 gram för en deciliter osv. Mot brännskador används bladmassa – bladen, fint rensade, lägges i ett kärl och så häller man vatten över så det precis täcker, och kokar sönder dem till en gröt, som sen får kallna. Den används till att doppa fingrar och händer i, vid infekterade sår, som inuiterna gjorde, eller emot insektsstick, vilket har provats, och hjälpt mången. Lär er nu detta !

”Fältsjukvård” – När den är som bäst….

Den vanliga maskrosen (Taraxacum Vulgare) är inte nämnd i medeltidens eller antikens läkeböcker, och forskare antar faktiskt, att den inte ens fanns i Europa på Vikingatiden – vilket är ganska anmärkningsvärt. På en nu borttagen sida från nätet lär Svenska Botaniska Föreningen ha skrivit om saken, och det sägs att alla underarter av maskrosen kommer från Mindre Asien och Mena-länderna – och likt ett annat fult och besvärligt ogräs, som benämns islam, har den sedan spritts över Europa sedan 1400-talet och framåt...

Att maskrosblad kan ätas – så länge de är späda – och att maskrosens rot – ifall man kan dra upp den hel – kan torkas, rostas i ugn och malas till kaffesurrogat, känner de flesta svenskar till sedan 1920-talet – och eftersom den är släkt med gråbon, ska den också ha urindrivande egenskaper – precis som vanligt kaffe. Tar man mjölksaften av maskros – som innehåller naturligt latex och sägs kunna förädlas till gummi (här har IG Farben och grabbarna en uppgift, antar jag !) och penslar på vårtor – då den är svagt etsande – lär de gå bort så småningom, ifall man blandar med vanlig hudkräm, har jag hört – men om också Miljöpartister – ett annat fult ogräs – kan fås att försvinna så lätt, vill jag låta vara osagt, för den metoden att doppa och pensla dem med hudkräm, har jag ännu icke prövat.

Källman, slutligen, säger att maskrosens rot är den mest kolhydratrika i hela naturen, och att man kan laka bitterämnena ur den genom att lägga 5 mm stora bitar i vatten i 90 minuter, så byta vatten några gånger och till sist koka rötterna 20 minuter till soppa, eller använda dem som färs till maskrosbiff. Pröva det, den som vill och kan – eller som vill lägga energi på att rensa maskrosor, skölja och koka i en halv dag, innan det blir dags för att äta..

 

Annonser