Världsarvet Birka är HOTAT säger Kulturnytt i P1

Enligt professionella arkeologer, som framträtt i Sverige Radio Program 1 och radioprogrammet ”kulturnytt” är hela UNESCO Världsarvet på Björkö eller Birka hotat, och är redan i så dåligt skick, att det snart kan förlora sin status som Världsarv. Arkeologerna hoppas nu på att Kulturdepartementet och Regeringen Löfvén, som visat sig helt otillräcklig hittills, agerar och tar på sig huvudansvaret för Birka.
Lena Holmquist, docent i laborativ arkeologi vid Stockholms Universitet talar om vanvård, rovgrävningar och skadegörelse.

Birka är en av Sveriges äldsta städer – och från tidigt 800-tal – Varför gör Regeringen inget för att bevara denna plats i oskadat skick ?

Svenska UNESCO-rådet har hittills inte kommenterat de allvarliga påpekandena på sin hemsida, men Birka – som blev Världsarv redan 1993 – är en av enbart två av femton Världsarv i Sverige som har någon anknytning till Asatron. Långtgående krav har ställts på att även förklara Gamla Uppsala – som är av central betydelse för Asatron som religion och Asatroende över hela Världen – som UNESCO Världsarv, men Svenska Kyrkan – som är en stor markägare i området – och Regeringen Löfvén har hela tiden aktivt motarbetat dessa planer. Och nu är även Birka under akut hot på grund av vanvård, säger arkeologerna.

Hur månde det nu gå med detta ? Blir Birkas öde början på en ny politisk debatt i vårt land – och kan vi vända den utveckling och kulturpolitik, som Regeringen Löfvén hittills stått för ?

 

 

Annonser

Kring traditionens betydelse

Såhär i dagarna efter Midsommar, är den svenska sommaren fortfarande är ung och vi alla är glada och förväntansfulla efter att ha fått umgås med våra nära och kära, är det kanske dags att filosofera lite mer om traditionens betydelse. Vi har alla sett hur Björn Wiman, kulturchef i DN, plötsligt började lalla och predika om ”omvändelse” efter Midsommar, att alla svenskar måste bli kristna och så vidare – en hållning som bär prägel av stark intolerans inför det sekulära och hedniska samhälle vi alla delar.

Håll med om att det liksom verkar vara lite IS eller Islamiska Staten över alla dessa kristna grillerVarför skulle vi svenskar inte få fira Midsommar som vi själva vill, eller få glädjas över sommaren ?

Varför är det så många kristna som är emot våra traditionella Midsommartraditioner ?

En som också funderat mycket över Midsommarens och traditionernas betydelse är Malin Kim, ägare till bloggen Kulturminnet. Hon har dokumenterat hur Midsommar såg ut i det urgamla svenska bondesamhället, och intervjuas just nu av Mohammed Omar på bloggen ”det goda samhället” i poddradioserien ”Tankar från framtiden” – och det är vackert så ! Utan traditioner, utan historisk förankring och kontinuitet, har inga människor någon framtid överhuvudtaget, och det gäller också oss svenskar.

Visste ni att den sameuropeiska traditionen med Midsommareldar förekom i bland annat Skåne, Blekinge, Bohuslän och Jämtland så sent som vid 1800-talets slut, innan frikyrkorna utrotade den ?

Och visste ni att Carl von Linné, den kände naturforskaren, dokumenterade hur Svenska Kyrkan hela tiden förföljde och ville förbjuda det folkliga Midsommarfirandet i sin ”Västgötaresa” där bland annat följande står att läsa:

Midsommarafton kommo vi efter 9 kvarts resa, tillbaka ifrån Läckö till Lidköping, klockan 12 om natten, då vi hela vägen sett ungdomen, i sin ålders midsommar, fägna sig av årets behageligaste tid. Majstänger voro på många ställen upprättade och beklädde med löv och blomster, omkring vilka drängar och pigor, efter sina förfäders urgamla vis, årligen dansade natten för och efter midsommardagen. Detta menlösa nöje nekades fuller dem av själesörjarna; men det hade så rotat sig från hedenhös, att det svårligen kunde tagas bort, och tjänstefolket, som nu gjorde sig ledigt, tyckte med skäl kunna påstå ett par nätters ro av sitt årliga arbete.

Ja, så var det på 1740-talet; och så är det i viss mån än idag, även om de flesta av oss idag väl betraktar detta med Midsommar som just ”ett Menlöst nöje som ”svårligen kunde tagas bort, eller som man inte kan hata och ingripa emot, vilket alltså redan Blomsterkonungen Linné, en av de största vetenskapsmän det här landet någonsin ägt; tydligt konstaterade. Men på en kristen hat-sajt, benämnd ”Apg 29” kan man fortfarande läsa att Midsommarstången skulle vara ”en upp och nedvänd fallos”, hur ”alla måste böja sig inför jesus” och annat sådant – samma intoleransens och hetsens budskap, som numera sprids också av Dagens Nyheter.

För TYDLIGHETS skull vill denna blogg påpeka, att det är en MIDSOMMARSTÅNG där i mitten – ifall någon läsare är Kristen eller TRÖGFATTAD….

Själv vill jag bara i all anspråkslöshet och med hänsyn till fakta ur verkligheten framhålla att:

1. De flesta ”fallosar” är inte gröna till färgen

2. De består inte heller av trästänger eller björklöv

3. Om man inte kan se skillnad på en ”fallos” och en Midsommarstång (storleken är helt olika) bör man troligen gå till en optiker – exempelvis Synsam.

4. Hjälper inte detta, så är det nog inte ögonen utan troligtvis hjärnan det är fel på. (Felet sitter nog i huvudet, men längre bak än ögonen eller glasögonen, med andra ord)

Kan NYA GLASÖGON möjligen hjälpa denne frikyrklige ”själasörjare” – eller behövs det en mer omfattande insats ? (synfel kan vara besvärande, särskilt bakom flötet eller ratten)

 

En helt annan fundering, och ett ännu starkare budskap kring det här med traditioner avlevererades för någon dag sedan av en amerikansk asatroende blogg jag brukar läsa. Jag citerar, i klartext, fastän orden inte är mina, och med ett yttrande av Malin Kim, som till yrket är lärare – går jag osökt över till engelska…

Ljusa nätter, värme och en grönskande natur kan vara skäl nog att fira, men ett annat skäl är högtidens kulturella och historiska värden. Genom midsommarfirandet bär vi vidare en tradition som skapat mening och sammanhang för våra förfäder långt tillbaka i tiden och kan fortsätta göra det för kommande generationer. – Bloggen Kulturminnet, 20 Juni 2017

Heritage is not a dirty word

“Tradition” is not a dirty word either.

Nor are our traditions “open.” A tradition by its very nature cannot be. It is for “use” (if one can employ so crass a term) by those who actually follow the Gods. We do not and should not allow outsiders to run rough shod over that which we hold most sacred.* The integrity of our traditions is more important than anyone’s feelings or misguided notions of tolerance (i.e. appropriation). An “open” tradition is no tradition at all.

Honor your ancestors.

Honor your Gods.

Respect the land.

The way in which we do these things, the rites and rituals that form our various traditions are sacred expressions of these covenants. Only an impious fool would shit on them.

Those who decide to pervert our sacred symbols for racist reasons are disgusting. So are those who do the same for their “progressive” ideals. 

We need to be very aware of people who are trying to turn these religious concepts into political dog whistles. Maybe they’re the ones with no place in our traditions.

 

Så är det. Detta är något vi alla måste skriva under på och vara medvetna om – ”Forn Seds” frånstötande sk ”Rådsgydja” som ”hoppas” att ”Torshammaren skall bli en internationell symbol för homosex” är precis lika farlig och fel ute som någonsin vissa enstaka nynazister. Bara ca 100 personer påstås enligt Valmyndigheten ha röstat på dem i senaste Riksdagsvalet, och angående extremgruppen ”forn sed” – vars namn kommer från 1230-talet och den kristna medeltiden, 230 år efter det att Asatron förbjöd i lag på Island, så har den inte ett enda dugg med Asatro eller våra inhemska traditioner att göra. NAS, Nordiska Asa Samfundet är idag minst tre gånger större, och vad all ”nyandlighet” av politiskt och tvivelaktigt slag nu angår så tar jag starkt avstånd ifrån den – för min tro och religion är visst inte ”öppen för alla” och inte heller ”öppen för missbruk” !

Efter Midsommardansen

Midsommar, jordens och himlens bröllop är nu över för den här gången. I Dagens Nyheter har det tyvärr publicerats ett nytt journalistiskt fattigdomsbevis, som aldrig någonsin borde slösats trycksvärta på. Det är den kristne fanatikern Björn Wiman, skamligt nog kulturchef i denna påstått liberala men kristna och därmed totalitära tidning, som tycker att människorna i vårt land ska känna skam, ångest, ruelse och ”genast låta omvända sig” till kristendomen såhär efter Midsommar. Han lär också ha utgett en hel bok full av kristen hatpropaganda emot allt svenskt och nordiskt, och denna rabiata smörja ställer sig DN upp och gör reklam för.

Något mer falskt, och icke-liberalt får man leta efter. Kristendomen är en totalitär filosofi, i likhet med fascism och kommunism, och de som stöder den är ett hot emot det öppna samhället. Att straffa, skuldbelägga och håna vanliga människor har alltid varit kristendomens sätt, och Björn Wimans tunga fortsätter att vara en av dem, som slickar i Jesu anal. DN är inte liberal, eller obunden, för man har anslutit sig till en feel-bad religion, och en rent människofientlig ideologi. Man är låtsasliberal, eller ungefär lika liberal som Liberalerna i Skåne, som tvingar alla sina ombud att rösta på en och samma partiledarkandidat.

 

Det är Björn Wiman där till vänster… Han är BOTTEN och en ÅSNA – måtte FREJA ha förbarmande med honom…

Själv förstår jag inte varför man försöker få människor i vårt land att må dåligt, skada dem och få dem att känna sig ”syndfulla” såhär efter Midsommar, precis som om det skulle vara något fruktansvärt brott att ha firat sina Gudamakter, sitt land och haft trevligt med sina närmaste, och de som är ens verkliga vänner. Vad är det i en mindervärdig fjant och en åsna typ Wiman, som får honom att vilja skada sina medmänniskor, och varför detta fokus på plåga, smärta, korsfästelse och tortyr, som de kristna alltid håller på med, till och med mitt i den vackraste och fredligaste sommaren ?

Inte bara Monoteistiska religioner som kristendom och islam fungerar numera likadant, utan också alltmer fanatiska och högljudda aktivister av alla de slag. Ett exempel är den äckliga och frånstötande Greta Thunberg, som också vill få oss svenskar att må skit över saker vi inte bär skuld till, aldrig gjort och aldrig menat.

Själv har jag valt att ägna mig åt helt andra saker denna Midsommar än det kristna skval och skuldbeläggande, som alltid sköljer över oss hedningar. Bland annat har jag läst texten till Shakespeares ”Midsommarnattsdröm” som är en mäkta hednisk pjäs. Han fick dock låta den utspelas i en fiktiv antik, och ersätta Himmelsgudens och Jordgudinnans förening med en sockersöt fésaga, där bara Puck, eller Robin Goodfellow, är ett verkligt folktroväsen, som förresten har Nordiskt ursprung. Shakespeare levde i en tid när den kristna förföljelsen och hatet emot oss hedningar var ännu större än nu, och han fick dölja vad han verkligen ville säga under en täckmantel för att passa den kristna publiken, men hans hedniska känsla för Midsommarnattens magi, kärlekens förvillelser och de sunda i människonaturen tränger ändå igenom.

Jag har också studerat Midsommartraditioner i andra länder och kommit fram till att de alla handlar om i stort sett samma sak: Jordens och himlens bröllop, rening och förnyelse, glädje och utlevelse, vilket är raka motsatsen till de kristnas och Wimans eviga skuldbeläggande, och deras pjoller om skam, straff och synd. Över hela det Indoeuropeiska området har Midsommartraditionerna ursprungligen sett ut på ungefär samma sätt, och därifrån har de också spritt sig till andra delar av Världen, som Nord- eller Sydamerika.

Över hela Jorden firar man Midsommar, och det har man gjort sedan över 3000 år före all Kristendom – Varför vill Björn Wiman och DN skuldbelägga allt detta ?

I Österrike firar man Midsommar genom att tända stora eldar på bergstopparna, och rulla ned enorma solhjul för bergens sidor, som en påminnelse om ”Sommersonnenwende” – och det är – som vi ska se – inte det enda Germanska land, där traditionen med Midsommareldar upprätthålls. Här i vårt land är den nästan utdöd, men i både Norge, Danmark, Finland och Baltikum är Midsommarelden fortfarande i högsta grad vanlig.

Till och med i Brasilien – där det finns en tysktalande minoritet kolonister – firar man ”festa Junina” – som ursprungligen inte hade något med den katolska kyrkan att göra, genom att resa ett slags Midsommarstång, pau-de-sebo”, det dansas och sjungs, och man dricker Cachaça., den lokala motsvarigheten till brännvin. Man tänder också Midsommarbål, och försöker ibland gå på de glödande kol som finns kvar efter dem, vilket anses hälsosamt.

Precis samma tradition – att gå på glödande kol, alltså – finns lustigt nog i Bulgarien av alla länder, där Midsommar heter Enyovden. Liksom i hela Europa tror man att Midsommarsolens uppgång är speciellt betydelsefull, och under Midsommarnatten har alla växter en sällsam kraft – precis samma folktro har man också i Sverige – men i Bulgarien skall man plocka 77 – och möjligen en halv – hälsoört för att ta med sig hem och torka till det kommande året – och vi vet alla att sju är Frejas tal, och talet för Wynjo- eller älskogsrunan… Den folkliga traditionen med Enyvovden fanns också långt före kristendomen, och har alltid förföljts av den ortodoxa kyrkan. Precis som i Sverige har också den Bulgariska traditionen med bröllop, fruktsamhet och förutspåelser om den tillkommande att göra, drag som vi också känner igen från de glädjens fester, som firas över hela Europa, och som de kristna alltid har försökt utrota och döda – glädjedödare som de är…

 

I Danmark är Midsommartraditionerna också lika de hos oss, även om man sedan 1770-talet satt det falska namnet ”St Hans Aften” på dem, och numera låtsas att man bränner en häxa – minnet av den gamla jordgudinnan – i Midsommarbålet, vilket är ett sent tillägg. I Estland talade man aldrig om ”Jaanipäev” eller någon ”Johannesnatt” innan Svärdsbrödraorden kristnade landet med våld och mord. Än idag talar man hellre om leedopäev, suvine pööripäiv, suvepööripäev, eller andra mer ursprungliga namn, som alla har med sommarsolståndet att göra. 1578 skrev en tysk författare i sin ”livländska krönika” om hur ester, liver och letter ansåg att Midsommarfirandet var viktigare än att gå i kyrkan, och hur de helt enkelt vägrade att delta i någon kristen gudstjänst under Midsommarhelgen. Istället tände de stora eldar, dansade, sjöng och iakttog rent hedniska seder, och förutom plockning av läkeväxter och drömorakel firade de också bröllopet mellan himlen och jorden, precis som man gjort i alla tider.. I Estland hoppar man också över Midsommareldens falnande glöd för att efterlikna solens ”språng” över himlen – och samma tradition finns i hela Baltikum…

Också på Färeöarna tänder man midsommarbål, liksom i Finland, där Midsommar ibland kallas Ukon juhla, eller ”Ukkos Jul” efter den gamle himmelsguden Ukko. Talet om Juhannus är bara ett sentida tillägg, som aldrig någonsin lyckats utrota den universella hedendomen där heller. Man reser Midsommarstänger, alldeles som hos oss, och tror att ormbunkarna blommar med ett trolskt ljussken om Midsommarnatten, då man även kan se sin tillkommande i en brunn – återigen en magi, som har med jorden och himlens spegelbild i jorden att göra – och folktron är i Finland helt av den nordiska typen… Lövande av bastun och husen hör också till sedvänjorna..

UKKO PEKKA AJATELTTU ! VOI PERKELE !!

I Frankrike försökte den katolska kyrkan utrota Midsommareldarna redan på 900-talet. Det gick inte, för fortfarande tänder man chavandes i Vogeserna, Meuse-regionen och alla keltiska delar av landet. Likadant gör Tyskarna, som också reser majstänger i Maj, som vi alla vet, särskilt i Bayern. Anno 1653 skall stadsfullmäktige i Nürnberg försökt förbjuda alltihop, som den yttersta hedendom, men förbudet misslyckades förstås skändligen… Traditionen med solhjul, som reses på stänger eller rullas ut för slänter, lär också leva kvar än idag på sina håll, även om den är hårt trängd av de kristna.

Över hela Europa har man firat Gudens och Gudinnans bröllop på likartat – och HEDNISKT – vis…Varför ska de kristna hela tiden förstöra detta ?

I Grekland har kristna kyrkor i över femtonhundra år försökt hindra det ursprungliga Midsommarfirandet, som kan spåras tillbaka hela vägen till antiken. Det kallas Klidonas (Κλήδονας) som betyder orakel, och spådomarna och orakeln handlar om ogifta kvinnors tillkommande, precis som hos oss.. Det är förstås ingen tillfällighet, men en nedärvd, indoeuropeisk tradition. Man tänder också eldar och hoppar över dem, som nästan överallt i östeuropa – den enda skillnaden är att man förutsätts kasta en blomsterkrans in i Midsommarelden, som man skall ha sparat från slutet av Maj…kanske för att den grekiska sommaren är väldigt varm, och det sällan eller aldrig finns så mycket blomsterprakt kvar i det landet när Maj, Frejas månad väl är över…

I Grekland har de kristna förföljt Midsommarfirandet i över 1200 år av förbud, bannlysning och hot, men de har ändå inte rått på de inhemska hedningarna…

I Ungern firas en fest kallad Jovanos, som bara ytligt uppkallats efter Johannes Döparen. Där skall endast kvinnorna hoppa över den obligatoriska Midsommarelden, kanske därför att Solen anses vara ett kvinnligt väsen, alldeles som hos oss. Man vet, att Midsommareldar och Midsommarfirande förekom hos Magyarerna även innan de flyttade in i Donaubäckenet, och dagens Ungern. Den arabiske krönikören Ibn Rustah bevittnade en magyarisk Midsommar redan år 1000, och drog slutsatsen att de var elddyrkare. Växelsång mellan män och kvinnor lär också förekomma, och Gudarnas bröllop är centrum för firandet – också Midsommarbröllop mellan mänskliga par är en vanligt förekommande sedvana.

Också i Ungern brinner Midsommareldarna…

Också på Irland är Midsommarelden vanlig. Det gudomliga bröllopet gestaltades där och i andra keltiska trakter som föreningen mellan ”Ekguden” eller Cerunnos, som styrde årets mörka halva, tillsammans med Epona eller Etain eller Rhiannon i Wales – och man skulle hoppa över elden för att efterlikna solen, som ju stod högt på himlen och för en god skörd och ett gott år. Etain är en brunnsgudinna på Irland, var symbol är en fjäril – kopplingen mellan underjordiska källor, källdrickning och rituell tvagning till Midsommar, finns som vi vet i både svensk och finsk folklore. Epona, dyrkad av kelterna i Bretagne och på kontinenten, symboliseras av ett sto, och var också en (under)jordsgudinna, och är känd från förromersk tid, långt innan det fanns någon kristendom; liksom Rhiannon – också en ridande jordgudinna. ”Litha” är förresten namnet på den keltiska Midsommaren, ett ord närbesläktat med ”ljus”, ”light”, Licht”, ”lux” osv och används fortfarande av många wiccaner och keltiska nyhedningar.

Sommarsolståndet och Midsommar har BEVISLIGEN firats på Irland i över 5200 år i streck – som här i NewGrange, till exempel…

Även i det katolska Italien har man inte lyckats utrota de hedniska Midsommareldarna, som flammar hetast i Toscana och vidare norrut. Valnötter ätes, som en symbol för fruktbarheten, och även Midsommarbröllop mellan människorna är vanliga. Italienska häxor och ”Bendanti” eller folkliga läkare skall ha dansat runt ekar såhär års, och firat en fest ute i skogarna, som mycket påminner om den slaviska eller germanska Midsommaren – Italien gränsar ju till både slaviskt och germanskt område…

I Norge talade man om Jonsok, en förvrängning av det gamla ordet ”Sumaröka” för årets längsta natt, och förutom Midsommareldar har man en tradition med ett låtsas-bröllop mellan två barn, som får symbolisera guden och gudinnan… I Polen talar man om Wianki, som betyder kransar, eller Kupala – precis som i Ryssland – visserligen finns det också kristna namn för Midsommar, men de behöver man inte använda. Wianki-festen firas mest i Krakow, och innefattar en rituell rening med kransnedläggelse i floden Wisla, där midsommarkransarna får flyta bort i natten. Kupala, med eldar, den magiska ormbunksblomman, spådomar om den tillkommande, och de unga kvinnornas bad har alla drag som mycket starkt påminner om svensk och nordisk midsommar – och katolikerna har aldrig lyckats utrota dessa bruk… Kupala är egentligen namnet på en gud, sol- och äringsguden, som mycket påminner om Frej…

Ett icke-nordiskt drag i den slaviska Midsommar-traditionen är att Midsommarkransarna får flyta bort med ljus och eld i ett rinnande vattendrag…

Portugal lär vara det enda land där de kristna lyckats utrota Midsommarelden, men man firar ändå med publika frierier, som tar sig formen av överlämnande av Basilika i en kruka, och diverse skämtare slår också folk i huvudet med en lök – en annan fruktbarhetssymbol – under festligheterna. Betydligt mera traditionellt går firandet till i Rumänien, där unga flickor korar en i kvinnoskaran till brud, förser sig med blomsterkransar och firar så Sânziene, en förvrängning av ”Sancta Diana” som förstås är en hednisk gudinna och inget helgon – och när kelterna firade en ridande gudinna, och även Dacer och andra hade en keltisk religion, förstår vi att det är rena rama hedendomen över det Rumänska firandet också…

I Rumänien har man firat Midsommar sedan åtminstone den romerska järnåldern…

Kupala firas naturligtvis också i Ryssland, och diverse minoritetsfolk i detta väldiga land har också sin egen Midsommar – Jakuterna binder till exempel en häst vid en hög lövad påle, som skall föreställa himmelspelaren – ett slags Yggdrasil och Majstång samtidigt – och dansar runt den – medan Slovenerna firar Kresnik – åskans väldige gud, en motsvarighet till Tor eller Perun på Midsommar…

Ryska Midsommartraditioner påminner mycket om de svenska… Det är ingen tillfällighet…

I Spanien förekommer Midsommareldar, och hoppandet över dem mycket flitigt, till skillnad från i Portugal. Inhemska forskare känner sig helt säkra på att detta är en sedvänja, som försiggått ända sedan yngre stenåldern, och man samlar också in läkeväxter på midsommarnatten, som skall doppas i sju olika källor eller brunnar – vi kan direkt jämföra med den svenska traditionen om de sju midsommarblomstren, och Galicien, en av de landsändar där denna sedvänja praktiseras, tillhörde en gång Västgoterna. Kvinnor som vill bli fruktsamma, ska på Midsommarnatten låta sig översköljas av nio olika vågor – vi vet ju alla att också Heimdall var ”son av mödrar nio” som var just vågorna…

Sueber och Västgoter behärskade en gång den iberiska halvön – inte konstigt att vi hittar spår av Nordisk Midsommar där också…

I Ukraina, där Kupalo eller Kupala också firas, står både bröllop, rening och förnyelse för de givna Midsommartemat, och man har konstaterat, att Ukraina är ett av de länder, där Midsommaren är nästan 100 % hednisk, precis som i Norden och Sverige…

Midsommar i staden Kherson i Ukraina, 2016 – man har en Midsommareld istället för en stång, men annars går allt till som hemma i Sverige…

I Storbritannien, slutligen – har man alltid haft Midsommareldar, trots att kyrkan både på 1200-talet och 1400-talet försökte förbjuda dem. Sång och dans runt elden hörde också till bilden, liksom ”Midsummer Wake” eller att vaka in Midsommaren, en tradition som kristna puritaner och fanatiker ansåg för djävulens verk, men som kvarlevde ända in på 1800-talet, och de lokala nyhedningarna har inte slutat än… Lägg därtill att ”Maypoles” eller Majstänger liksom i Tyskland är förlagda till månaden Maj i England, men annars stör inget deras nordiska ursprung…

 

Glada, firande HEDNINGAR finns ÖVERALLT – I England också…

Låt oss till sist titta på den sorglige, patetiske lallaren Björn Wiman, DN:s stock-kristne fanatiker… han som vill krossa och förbjuda all glädje till Midsommar, tala om mission, omvändelse till ”jesus” och förstås ångest, skam och lidande – vilket är vaad kristendomen går ut på.. Säg är denne ”Kulturchef” inte en stor ÅSNA – likt vävaren ”Botten” i Shakespeares ”Midsommarnattsdröm” ? Han talar ju mot naturen, emot allt förnuft, emot mer än 5000 år av grundmurad, sameuropeisk tradition…

Ett enkelt Midsommarblot

Jag har sagt och skrivit det förut, och jag säger och skriver det igen. Det här är en personlig blogg om Hedendom, och inte en nybörjarsida för de som vill ha en introduktion om Asatro. De som vill ha sådant, bör först av allt läsa på ur seriösa och vederhäftiga böcker i ämnet, och framförallt glömma allt dumt, som man kan läsa på nätet, men som inte hör hit. Sk ”forn sed” och andra bluffmakare, till exempel, men också diverse rörelser inom new age eller nyandlighet, som inte har något alls med Asatro att göra de heller.  Jag räknar med att ni kan läsa innantill, och i alla fall kommer ihåg såpass mycket – men tydligen gäller inte det några av er. Då tar jag om detta med Midsommaren och Midsommarblotet en gång till, och från början, i ett fåfängt hopp om att även de mest trögfattade eller nästan obildbara bland er lär sig någonting till slut, fastän de inte verkar så. Jag börjar faktiskt allvarligt tvivla, när det gäller somliga; som tydligen fortfarande läst mina rader i mer än ett halvt år, fortfarande utan att begripa själva grunderna

Jag har skrivit om ämnena blot och midsommar förr om åren, och mina tidigare inlägg kan du hitta här ovan, under respektive rubrik.

Majstång eller Majning, alltså att smycka och kläda med grönt, är något som vi i vårt land firat ända sedan Bronsåldern för att markera sommarsolståndet eller vårens inträdande. Kransen eller kransarna på majstången symboliserar det kvinnliga elementet eller krafterna i naturen, och själva stången det manliga. När stången reses och kransen eller kransarna träs över den, är det gudaparets bröllop vi firar. Symboliken är enkel, och är något som minsta barn borde kunna förstå.

De gudamakter vi Asatroende hyllar framför andra till Midsommar är Frej och Gerd – alltså himlens äringsgud och åkerns och jordens gudinna, hon som också  är Hertha, Nerthus, Njärd, Earth och Jord. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Det är ett manligt och kvinnligt gudapar som förenar sig. Inte två män, och inte två kvinnor heller, för på det viset får man ingen äring, och där blir heller inga barn gjorda.

Gudaparets förening vid Midsommar är ett heligt bröllop, och en förening mellan manligt och kvinnligt. Inget annat, för det är bara så man kan få äring eller årsväxt.

Det förstod redan våra förfäder, och det måste vi själva också inse och kunna uppfatta med våra sinnen. En som har insett Midsommarns och framförallt Midsommarnattens magi idag, är Bitte Assarmo, till vardags skribent på bloggen ”Det goda samhället” och anledningen till att jag rekommenderar just hennes kåseri, är att hon har förstått Midsommarens och Midsommmarnattens innebörd i sitt hjärta – vilket somliga inte kan, och inte heller kommer att kunna. Asatron är inte en ”inkluderande” religion, utan en ”exkluderande” och inom kort kommer jag förklara, varför det faktiskt är så.

Vi Asatroende talar inte om Frej och Freja som ett gudapar, till exempel; och vi har heller aldrig gjort det. De är syskon, och syskon kan inte gifta sig med varandra, för då uppstår blodskam. Båda är de Njords och troligtvis Njärds avkomma, sant nog, men Frejs enda hustru och käresta heter Gerd – så är det bara – medan Freja trånar efter Od eller Svipdag, men annars är hon för alltid mö och ogift. Så står det faktiskt i Eddan, och det kan ingen ändra på – Frejas mysterier, och vem Svipddag i själva verket är; är något som är alldeles för omfattande för att behandlas här, men den ende som någonsin påstått att Frej och Freja varit förenade är Loke, sant nog, och han har utslungat detta som en anklagelse eller en förolämpning – och det passar sig inte att göra så vid bröllop, inte blot heller förresten.

Förutom Frej och Gerd, som alltid har stått i centrum och alltid kommer att stå i centrum vid Midsommarblotet, så kan man anropa och tillbe Freja eller Frej och Vanerna enskilt, men det är en annan sak. Också Tor, regnets och Åskans urstarke gud, är särskilt viktig såhär års, liksom solkvinnan Siv, hans hustru – Siv och Tor utgör ett annat gudapar, som de flesta av er kanske kan begripa och se. Frigg, den stora modern och Heimdall, den allseende, kan med fördel också anropas vid Midsommarblotet, och detsamma gäller de makter, vars Fulltrui ni är – ifall ni nu förstått vad Polyteism är för någonting, och vad som menas med själva begreppet Fulltrui, som ni också måste lära er och omfatta med hela er hug och vilja och alla sinnen, helt och fullt men aldrig delvis.

Att vi blotar och förärar griskött till Frej, till exempel, och ger andra makter enkla och passande gåvor, allt efter hur makterna faktiskt är och hur de är beskrivna, är också självklart. Men ingen gudamakt ser välvilligt på sådana gåvor den inte kan använda, och som inte heller människorna skulle kunna förtära eller ha nytta av, vilket är viktigt att minnas. Av Eddan förstår vi också, att det är viktigt att inte blota för mycket och för stort, men att hålla sitt blot värdigt och enkelt.

Visst – ett blot till Freja kanske ser ut såhär och innehåller röda rosor, sött mjöd, jordgubbar, vin och annat sådant – men att förära andra gudomar detta, är kanske mindre lämpligt.. Det finns trots allt något som heter God Smak och Omdöme…

eller, för att citera Henrik Andersson, min gamle vapendragare…

Idag har jag trogen hedendomen firat och blotat till Frej. Jag har plockat blommor till Frejs ära i min trädgård. Jag har offrat det som växer i trädgården, kungsmynta och gräslök. Snaps kryddat på maskros från trädgården samt hemgjort vin. Öl och mjöd som jag köpt var också bland gåvorna….

Det finns ingen högtid utan regler, som jag tidigare påpekat, och inget samhälle utan lagar. Alla Asatrogna blot följer en särskild ordning, som är dikterad av naturen, erfarenheten och det praktiska förnuftet.

Jag har redan sagt och förklarat för er, att Midsommar är Makternas bröllop – och vad gäller då vid ett vanligt Midsommarbröllop eller Midsommarfirande, tror ni ? Ni skulle sannerligen inte släppa in ”alla” där, och inte låta ”vemsomhelst” fira Midsommar ihop med era närmaste och er familj – och redan där är vi svenskar Exkluderande och inte Inkluderande, för numera finns det en massa människor i det här landet, som vi faktiskt inte vill fira Midsommar ihop med, och som vi inte vill ha här. I alla fall vill inte jag…

Nej – ”alla” är INTE välkomna vid Gudarnas Bröllop, eller det vi kallar Midsommar… Kriminella, våldsmän, trash och drägg är faktiskt undantagna

 

1. Till förberedelserna för ett värdigt Midsommarblot hör alltid ”Viband” eller avspärrningar Håller man en gudstjänst, så ska platsen den hålls på fungera som ett heligt och avskilt område, permanent eller för en tid. Innanför denna gräns skall inga omyndiga barn, djur, personer som fortfarande är likställda med djuren eller personer som inte kan sköta sig, ens kunna bli insläppta. Skrikande och vrålande, trummande och oväsen, personer som ideligen drägglar och snorar, fiser och rapar eller utstöter gutturala läten eller konstiga ljud hör inte hemma där, och alla mobiltelefoner eller elektroniska apparater, kan lämpligen lämnas utanför eller vara avstängda, för dem behöver man inte vid en gudstjänst.

Såhär kan det se ut. Var sak på sitt bestämda ställe, på mark där ingen störs eller blir ofredad. Rätt tid, rätt plats och rätt utrustning. Sunt förnuft – och ”Manöver” gäller – precis som på sjön !

2. ”Nykter, tvagad och mätt” skall man rida till Tings, enligt Hávamál. Det gäller för deltagande i Blot och Sammankomster också. Du dricker eller äter inte på en helig plats eller i en kyrka, och då skall du inte göra det vid ett hedniskt Gudahov heller. Gille, festande och liknande kan man hålla efteråt, men aldrig någonsin på en blotplats. Alla behöver inte tala när de kommer in på platsen, och inte dricker de ”lag om” heller, vilket skulle tagit timtal, i alla fall om det gäller många personer. Man gifter sig inte heller full, ”pårökt” eller onykter, och det gäller också för åskådarna vid Gudarnas bröllop.

3. Blotsfrid skall påbjudas, och blotsfrid gäller – även på efterföljande gille, på väg till blot och ända tills alla deltagare hunnit hem till sitt. Blotsfrid också att ingen smädar, förtalar eller kränker sin granne, kommer med lögner och falska påståenden, sprider rykten och för osant tal, eller stjäl och baktalar sin nästa. Detta framgår redan av de äldsta lagarna, som säger att du inte får överfalla eller okväda någon på gillesväg, eller skada någons heder, för redan det i sig är ohederligt, och har inte vid en gudstjänst eller gille att göra, ens om det vore sant. ”Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl” skrev en gång en Asatrogen skald, och det stämmer fortfarande. Stöld av information är också fridsbrott, vilket man bör uppmärksamma.

4. Innan man deltar i ett blot eller högtid bör man tvätta händerna, och skölja ur munnen. Det vet vi att man gjorde, av sagornas och andras beskrivningar.

5. Tror man på en ”naturreligion” så är man aktsam emot naturen. Man skräpar inte ned, eller slänger fimpar, burkar, flaskor eller någotslags föremål – av vad slag det vara må – på blotplatsen

6. Snor, Saliv, kroppsvätskor och uttömningar har inte på en helig plats att göra. Inget sådant hör hemma i ett gudahov, och småbarn, som inte kan sköta sig eller andra personer; som inte klarar av att följa ens såpass enkla regler, skall heller inte vara där. Ingen förälder kunde väl vara dum nog att låta sina telningar springa omkring hursomhelst, dräggla, pissa, snora eller spotta på krucifixet i en kristen kyrka, eller torka sig på kläderna av en Imam, till exempel. Man uppför sig inte så vid ett Midsommarfirande, utan visar folkvett – ifall man nu har något…

7. Hålls det någon högtid eller ceremoni, ja då bör den hållas med klar och hög röst, så att alla inblandade kan se och höra vad som sägs och görs. Blot och Gudstjänst skall göras korta, men värdiga. Det borde vara självklart, att man inte låter personer stå uppställda i stark sol eller värme sommartid i timmar, särskilt inte om de har svårigheter med att röra sig eller stå. Av praktiska skäl är det endast Goden eller Gydjan, som agerar framför Stallen eller vad de kristna kallar altare – och endast han eller hon blotar först – andra kan gå dit enskilt under värdiga former sedan. Man dricker heller inte ”lag om” eller går Ringed med femtio personer eller flera, för det blir bara fånigt, långdraget och dumt.

8. Därav följer också, att deltagare bör förhålla sig så, att ingen skyms eller störs under själva högtiden. Deltagarna står antingen i cirkel, öppen fyrkant eller på ett led linje – möjligen i flera led, men enklast är bäst.      Den som inte är officiell fotograf, eller utsedd till att vara det, fotograferar inte och filmar inte människor vid ett bröllop. Hur skulle det se ut, om du filmade besökare utanför en Synagoga utan att höra dit, eller vara med i församlingen, till exempel ? Eller om du bara gick rakt fram till någon annans bröllop, och började filma eller fota där – hemma i deras villaträdgård ? – Nej, så skulle du aldrig göra, eller hur ? Då skall du banne dig rätta dig efter reglerna, och inte göra så vid Midsommarblot heller !

9. Gudastöttor och bilder bör inte ligga på marken, utan på en jordfast sten eller på ett bord, där alla kan se dem – och heller inte vältas omkull. Detta gäller också Midsommarstången, som skall få stå kvar okränkt och orörd, när högtid och gudstjänst är över – och den som kränker den, må kallas varg i veum och vilddjurs vederlike.

Enkla, praktiska och värdiga regler som sagt.

Tänk att detta hela tiden skall vara så svårt – för ”Acid Astrid” och för vissa – som inte hör hit, helt enkelt…

Jag upprepar vad jag sagt. Asatron är i-n-t-e en ”inkluderande” religion – vilket redan framgår av Hávamál och Eddan. Det står att den vise endast sitter i gille med ”hörskumh” eller de som verkligen kan lyssna, höra eller se, till exempel. Och viktigare än att enbart höra väl, är att höra och lyssna med Hugen eller sinnet, som vi alla vet – för de som kommer till vår svenska Midsommar med oärligt uppsåt, efter att ha begått svåra brott i främmande land eller för att ”gratis” tro sig kunna få en ny identitet och ett hem här genom att säga sig vilja vara Asatroende, kommer att bli gruvligen besvikna, det säger jag er.

Berömd är också Hávamáls nittonde strof, den som i original lyder:

Haldi-t maðr á keri,
drekki þó at hófi mjöð,
mæli þarft eða þegi,
ókynnis þess
vár þik engi maðr,
at þú gangir snemma at sofa.

och som i min egen översättning lyder:

Håll dina män vid karet,
men drick du i Hovet mjöd.
Tala vad tarvas eller tig.
Okynnig kan du av ingen kallas
om tidigt du går att sova.

Vad som utmärker en god Hövding eller Gode, vet vi inte bara av Eddan och flera runinskrifter, är hans ”Mathargodhan” eller ”Matgodhet” – att vara frikostig, givmild och rundhänt med mat till de som förtjänar det, vill säga. Också en småländsk runsten vid Ryssby innehåller samma ord. ”At hofvi” är dubbeltydigt på norröna, liksom på dagens isländska, eftersom det betyder ”efter behov”, det vill säga precis så mycket som behövs, men också ”vid hovet” eller i ett Gudahov.

Goden dricker för sig, avskilt och inför gudarna, men inte med pöbeln eller massan. Han eller hon slår sig inte i slang med ”vem som helst”. Goden eller Gydjan vet också, att i morgon väntar en ny uppgift eller ett nytt uppdrag, som kan vara hur ”skarp” som helst – och därför sitter han eller hon inte och super eller ägnar sig åt dösnack, framåt småtimmarna, utan lägger sig i tid, för vederbörlig vila. En vis människa firar värdigt – och ”alla” är visst inte välkomna, vill Hávamáls författare – som är Oden själv – säga…

Mera om Växternas Magi till Midsommar..

Midsommaren, denna för oss Nordbor och Svenskar så centrala fest, närmar sig. Under tidigare år har jag behandlat hur etnologer konstaterat att det ursprungligen var nio örter eller blommor som dolde sig i den bekanta spådomsleken med blommor under huvudkudden vid årets kortaste natt, även om man senare sagt att det skulle vara sju. De som följt med i den här bloggen en längre tid och följt Hedniska Tankars Runskola vet också, att nio är Odens tal och siffran för Naud-runan, som också är Ödets och Odens runa; likaväl som att sju är ett tal för Freja – vi talar ännu om den sjunde himlen – och Wynjorunan, som förvisso är nyttig i ett visst slags magi. Borta på bloggen ”Ett häxhem” nämndes nog oavsiktligt och som någotslags kompromiss åtta häxörter inför Midsommar, men jag orkade själv inte omtala vartill Gråbo, Johannesört och till slut Maskros är nyttiga, senast jag skrev om saken.

TÄNK PÅ ERA GÖROMÅL – DRICK EJ MERA ÄN NI TÅL… Själve Putin har i TV uppmanat sitt ryska folk till måttlighet, och ”svenska” dryckesvanor… Varför följer inte DU också LEDARENS kloka beslut ??

Min egen Midsommar tänker jag som sagt fira ihop med mina anhöriga, och de som är mig kärast; men inte den pöbel, som gjort sig garanterat oförtjänt av mitt kultiverade sällskap. Precis som den ryske Presidenten är jag en man av måttliga dryckesvanor, men på nationella festdagar anser jag att det är en religiös plikt att dricka ett litet kvantum brännvin för mig som sann hedning och Asatroende. Jag vet, att också Presidenten av Svitjod hin Mikla – som det en gång hette – också i sitt hjärta känner likadant, ty – tro mig tro mig – han är en god man ! Däremot har vi svenskar större anledning att sova mindre lugnt om nätterna ifall vårt grannland i Öster leds av sådana, som snart kan efterträda honom – men det är en annan historia.

I och med att jag nämnt brännvinet, kommer vi också in på brännvinskryddorna, och då är Mansblod eller Johannesört den första växt, vi behöver ta hänsyn till.

Johannesörten, Hypericum Perforatum, innehåller ett ämne kallat hypericin, vilket gör människor överkänsliga för ultraviolett ljus, men som underligt nog också påstås ha antidepressiv verkan. Hypericinet förstörs av alkohol, och att sätta Johannesört på brännvin gör man främst för den blodröda färgens skull – man får fram den redan genom att gnugga daggvåta blommor i händerna efter ett sommar-regn, men det känner ni nog alla redan till. Mansblod eller Mannablod var och är det enda riktiga svenska namnet på örten, och som jag sade, så ansågs den växa på gamla slagfält eller forngravar, speciellt i Roslagen, där man skall ha lagt den på sår – visserligen är johannesörten svagt anticeptisk, precis som en hel del växter i den svenska floran, och även ett svagt bitterämne, men det gäller nog de flesta medicinalväxter. Förutom att redan plockning och gnidning med Johannesört ökar hudens ljuskänslighet är den fullständigt ofarlig, och ett ofta prövat recept är att torka den, och sen göra en infusion av två teskedar torkade blad i 1,5 dl vatten, eller mera vid behov. Som sårtvätt är det inte alls särskilt bra, trots vad som står i medeltidens kristna örtaböcker, men dricker ni infusionen på kvällen, ska ni finna att den har en viss muskelavslappande och sömngivande effekt. Härav haver mången blivit hjälpt, det säger jag er..

Vapensköld för ”Doktor Allvetande” enligt den tyska sagan…

 

Gråbo, Artemisia Vulgaris är en ganska oskyldig växt den också – för de som inte är allergiska emot gråbopollen, och därmed antagligen emot maskrosor och selleri…Dessutom, intressant nog, innehåller Gråbo ett ämne kallat Thujon, som också finns i den nära släktingen Artemisia Absentum, alltså Malört – som Absint görs av – och som i ren form, destillerad och ihop med sprit, blir ett starkt nervgift – varför 1890-talets franska absinth inte finns i handeln längre.. Men Gråbon, spridd över hela norra halvklotet och närmast ett ogräs, är också släkt med maskrosen och hör väl hemma ibland häxörterna, trots att halten av thujon inte alls är lika hög som i Malörten – någon giftverkan får man nämligen inte, i torkad form, färsk eller hur än man behandlar plantan, och tur är väl det…

I en bok, utgiven av den förfarna och beryktade trollpackan Ritva Herjufsdotter i Dals-Långed finns citat ur munken Henrik Harpestrengs läkeböcker från det danska 1200-talet, och han skrev som såhär, skam till sägandes:

Artemisia Gråbo, dricker kona som dött barn haver i sig, då går det ur henne. Gråbo gör att man kan pissa. Kvinna som ej kan få barn skall äta den med ättika, stött väl smått och silat genom rent kläde uti rena grytor och dricka, så föder hon nog till sist. Har hon ont sedan, sjudes gråbo i vatten och bindes ovan naveln med linklut i en timma, det hjälper nog. En man som har skälvan kan äta gråbo i tre dagar, sen får han bot !

Där hör ni ju själva ! Inom parantes var det nog ganska tråkigt för en munk att hela tiden bli eftersprungen av allehanda lösa konor, med idel kvinnliga problem. Själv misstänker jag att Henrik Harpestreng, som ju var kunglig livläkare åt Erik Plogpenning, en kung med fyra hustrur – varav flera samtidigt – egentligen var hjärtligt trött på detta, och ordinerade gråbo för lite allt möjligt. Den förträfflige överlevnadsexperten Stefan Källman skriver mycket om Inuiternas bruk av Gråbo på Grönland – att Gråbo där också blev en stor läkeväxt, beror väl på att det finns få växter som tål grönländskt klimat överhuvudtaget, och att eskimåfolken gjorde som Tjucktjerna i Sibirien vad gäller vanlig bladvass – de hittade på tusen och en användningsområden för den…

Gråbo har trotts vara bra för lite allt möjligt…

Han berättar en historia – utan källhänvisning – om en ung inuitkvinna som hade blivit biten av en slädhund och fått variga, infekterade år –  slädhundar och sälar är faktiskt de farligaste djuren i Arktis, så när som på isbjörnen, och det beror på köttätande djurs dåliga munhygien… Hon skall ha doppat handen i en kall bladmassa gjord på kokade Gråbolöv 3-4 gånger per dag, och efter en halv vecka skall infektionen ha upphört. Det är sant att Gråbo har antiseptiska egenskaper om man gör tvättvätska av den, men den är långtifrån den enda Nordiska växten med de egenskaperna. Källman rekommenderar den för brännskador, utan att säga att det då är första gradens brännskada det är fråga om, och råder sina läsare att smeta hackadde gråboblad och fett på brännblåsor, men har man andra eller tredje gradens brännskador eller öppna sår bör man säkerligen vara försiktig, att smeta växtdelar i dem är inte att tänka på; även om växterna befriats från jord och kokats rena. Vikingarna behandlade öppna brännsår med tunna linnebindlar, doppade i bivax. När bivaxet kallnat, strök man på honung (som också är antiseptisk i sig) på linnebindlarna, och behandlade öppna brännsår med det – bivaxet och honungen gjorde att förbandet inte klibbade fast i såret, som lätt kunde infekteras annars.

Se upp för Gråsälen ! Den bits och är vanligtvis mycket ful i mun – men allmänheten fodrar väl borstade säldjur nuförtiden…

Jag har en gång i mitt liv provat den metoden, när det gällt att behandla en person med kraftiga brännsår i en öppen träbåt. Det vikingatida knepet fungerar faktiskt, i brist på riktiga, moderna brännskadeförband som bygger på exakt samma princip, och måste hållas fuktiga i foliepaket. För övrigt är behandling av brännsår i en miljö, som kännetecknas av skit, tjära och trä samt smutsigt vatten en av de svåraste uppgifter man kan ge sig på som ”sjv-man”, första linjen… normalt sett skall man ha fullt utrustade förbandsplatser eller sjukhus för sådant där – men vad gör man om man inte kan transportera en person bakåt – och det inte längre finns någon uppsamlingsplats för skadade överhuvudtaget ?

I en miljö som den här behövs gråbo i skeppsapoteket…

Det sägs att gråbo i stora doser kan ge skakningar, kramp och huvudvärk om den äts, men det gäller inte i infusion. 1-2 nävar av den hela växten räcker, bara man kokar den 10-15 minuter, låter den svalna och doppar bandage eller lindor i tvättvätskan. Delar av gråbo eller växter skall aldrig ligga direkt emot såret. Som te – vilket ska vara matsmältningsbefrämjande – tar man lika delar gråbo i vatten, dvs 1 kg för 1 liter, 100 gram för en deciliter osv. Mot brännskador används bladmassa – bladen, fint rensade, lägges i ett kärl och så häller man vatten över så det precis täcker, och kokar sönder dem till en gröt, som sen får kallna. Den används till att doppa fingrar och händer i, vid infekterade sår, som inuiterna gjorde, eller emot insektsstick, vilket har provats, och hjälpt mången. Lär er nu detta !

”Fältsjukvård” – När den är som bäst….

Den vanliga maskrosen (Taraxacum Vulgare) är inte nämnd i medeltidens eller antikens läkeböcker, och forskare antar faktiskt, att den inte ens fanns i Europa på Vikingatiden – vilket är ganska anmärkningsvärt. På en nu borttagen sida från nätet lär Svenska Botaniska Föreningen ha skrivit om saken, och det sägs att alla underarter av maskrosen kommer från Mindre Asien och Mena-länderna – och likt ett annat fult och besvärligt ogräs, som benämns islam, har den sedan spritts över Europa sedan 1400-talet och framåt...

Att maskrosblad kan ätas – så länge de är späda – och att maskrosens rot – ifall man kan dra upp den hel – kan torkas, rostas i ugn och malas till kaffesurrogat, känner de flesta svenskar till sedan 1920-talet – och eftersom den är släkt med gråbon, ska den också ha urindrivande egenskaper – precis som vanligt kaffe. Tar man mjölksaften av maskros – som innehåller naturligt latex och sägs kunna förädlas till gummi (här har IG Farben och grabbarna en uppgift, antar jag !) och penslar på vårtor – då den är svagt etsande – lär de gå bort så småningom, ifall man blandar med vanlig hudkräm, har jag hört – men om också Miljöpartister – ett annat fult ogräs – kan fås att försvinna så lätt, vill jag låta vara osagt, för den metoden att doppa och pensla dem med hudkräm, har jag ännu icke prövat.

Källman, slutligen, säger att maskrosens rot är den mest kolhydratrika i hela naturen, och att man kan laka bitterämnena ur den genom att lägga 5 mm stora bitar i vatten i 90 minuter, så byta vatten några gånger och till sist koka rötterna 20 minuter till soppa, eller använda dem som färs till maskrosbiff. Pröva det, den som vill och kan – eller som vill lägga energi på att rensa maskrosor, skölja och koka i en halv dag, innan det blir dags för att äta..

 

”Skånehammaren” åter i Sverige – och om RÄTT sätt att bära en Torshammare

Nättidningen ”Svensk Historia” rapporterade igår om den sk ”Skånehammaren” från historiska muséet i Stockholm. Originalet i silver kommer från den såkallade Friherre Claes Kurcks fornssaksamling, och är sedan den kom till historiska muséet år 1895 en av de mest kända och avbildade fynden från 800-talets Skåne och Vikingatiden överhuvudtaget. Den har blivit stilbildande för tusentals, ja hundratusentals olika slags kopior världen över, och de har tillverkats inte bara i rent silver utan också i i allehanda metallegeringar, ben, horn, plast och allehanda andra material. Den har återtryckts i mer eller oftast mindre exakt utförande på T-shirts, banderoller, vykort och bilder – naturligtvis också på Internet…

ORIGINALET är ALLTID bäst – ACCEPT NO CHEAP SUBSTITUTES !!

Jag själv har också använt just denna Torshammare som vinjettbild, då jag velat slå fast något med eftertryck i den här bloggen, eftersom jag är Skåning både på mödernet och fädernet sedan minst tre generationer tillbaka, och jag älskar min hemprovins. Men få – om ens någon – har insett Skånehammarens hemlighet – och vad den verkligen symboliserar. Svensk Historia är inne på rätt spår, när de intervjuar Gunnar Andersson, 1:e antikvarie och arkeolog på Statens historiska museer. Han får redogöra för hur Torshammaren och 450 andra unika föremål från Svensk Vikingatid har varit ute på en världsomfattande turné till olika muséer i samarbete med organisationen MuseumsPartner från Österrike, men berättar också för oss att alla föremålen inklusive den för hela Asatron så centrala hammaren nu är hemma i vårt land igen.

På hammaren syns en korpnäbb och ett rovfågelseansikte, som står för Odens kraft kommbinerad med Tors, men det är inte den enda hemlighet som döljs här. Högst upp på hammarens skaft finns två galthuvuden, och alla vet vi att Galten Gullinborsti är Frejs följeslagare och symbol – och Oden, Tor och Frej är Asatrons största gudatriad – men bara en av flera liknande tretal eller triader. Också Nornorna vid Urdarbrunnen kan vara med om man så vill, i den cirkelformiga fördjupning omgiven av en lös spiralslinga, som man ser vid hammarens mitt. Nederst syns fler spiralslingor, liknande de som man hittat redan på bronsåldern – den rakkniv man hittat i Hågahögen utanför Uppsala hos en av de allra första Sveakungarna är bara ett exempel, och kanhända står spiralornamenten antingen för Bronsålderns gamle solgud Ull eller också Vanernas och Alfernas gudakollektiv – Tor är ju regnets och Åskans gud, och därmed åkrarnas och äringens beskyddare, även om vi inte skall dra ut denna tanketråd för långt. Att Skånehammaren ensam rymmer Asarnas heliga tretal Tor-Oden-Frej till skillnad från alla andra Torshammare i original, har många påpekat före mig.

 

KORREKT sätt att bära en Torshammare, här illustrerat av Peter Stormare i en aktuell DN-artikel. (Se sån stil han har !)

Gunnar Andersson vid Historiska Muséet i Stockholm redogör också för hur detta museum nu helt skall göra om sin basutställning om vikingatiden. Borta är de tomma, post-moderna salarna, från den tid hela museéet skulle göras om till någotslags halvtaffligt non-informativt konstgalleri med intetsägande installationer i papier-maché och plast. Borta är också de sedvanliga PK-flosklerna, förvrängningarna och vanställandet av den svenska historien med inslag om ”Queer-Samer” och Adhd-Hbtqb på medeltiden som bärande delar. Ledande skribenter i Svenska Dagbladet har som ni kanske minns sagt sitt om de här mindre lyckade satsningarna, så sent som förra året.

Nej – Gunnar Andersson lovar som förste antikvarie bot och bättring från muséets sida. Man verkar ha tagit åt sig av den mycket omfattande kritiken, och den nya utställningen kommer ha flera tusentals föremål, lovar han, bli faktaspäckad, informativ och även interaktiv samt en av de största Vikingautställningarna i hela Världen.

Så långt är ju allt gott och väl, och jag själv kan bara önska Historiska Muséet lycka till inför nästa år, och bara hoppas att några hastiga, ogenomtänkta och föga underbyggda beslut från någon okunnig amatör till kulturpolitiker inte kullkastar det vetenskapliga innehållet, precis som vanligt. Ett litet varningens pekfinger får nog höjas vad beträffar ”levandegörandet via fiktiva människor och interaktiva stationer” som Historiska Nyheter också berättat om. Det här luktar ”Estrid” eller ”Astrid” lång väg, och de fiktiva, publikfriande jippon som finns på ”fria” turistattraktioner typ ”Vikingaliv” på Djurgården – som kanske är roliga för barn i 10-12 års åldern, men som har mycket lite med seriös vetenskap eller Asatro att göra…

Och därmed är vi – tyvärr ! – inne på mindre positiva ting….

FELAKTIGT och Förargelseväckande MISSBRUK av Torshammaren, Runorna och våra religiösa symboler. Sådana här sjuka personer MÅSTE man ta skarpt AVSTÅND ifrån !!

 

För en tid sedan redovisade sakkunniga jurister och domare från Göta Hovrätt i en statlig utredning, som Sveriges Justitieminister, Morgan Johansson tillsatt. Utredningen kom fram till, att missbruket av fornnordiska symboler som Torshammaren och Runorna måste stoppas – men för det behövs inga lagändringar, och inga förbud emot Torshammaren som symbol. Tvärtom gäller det, att sätta stopp för alla de krafter inom den yttersta högern eller vänstern, som försöker missbruka den, och våldföra sig på en religion och en kultur som aldrig någonsin varit deras.

Redan 12 april förra året skrev Stenar Sonnevang, officiell Talesperson för Nordiska Asa Samfundet ett brev angående det missbruk och skändande av Torshammaren som religiös symbol som ett visst ”Samfund för Forn Sed” inlett, och påpekade det definitivt olämpliga i dessa personers beteende och agerande, likaväl som vissa högerextremisters.  Brott som Förargelseväckande Beteende eller Störande av Förrättning (som sker när man hindrar seriösa troende från att utöva sin religion – man får inte gå omkring med brinnande kors eller skända muslimska symboler heller) hör faktiskt hemma under brottsbalken, och sådant kan man alltså bli dömd för.   Ni får förlåta mig, kära läsare, för nu citerar jag rakt av och utan omsvep ur Stenars uttalande:

Efter diverse minst sagt märkliga uttalanden så beslöt vi Nordiska Asa-samfundet att skicka ett brev till fornsed. Då inget svar har kommit på över en vecka så lägger vi nu det här som
ett öppet brev och hoppas att någon annan än dom tre (  sk ”Gydja”, Ordförande samt Kontaktperson) vi mailade till är kapabel att svara på våra seriöst menade frågor. — —

Ert samfunds formella talesperson visar en Torshammare i fallos-form och uttrycker som exempel att samfundet Fornsed hoppas kunna göra den till en symbol för Gay pride. Citat från artikeln:

Forn Sed, has encouraged the use of Viking symbols like a wooden Thor’s hammer as an icon for gay pride.

Det vi verkligen vill ha ett tydlig svar på rörande detta är följande:
Är det samfundet forn seds inställning att olika symboler ändrar värde efter vad bäraren för tillfället har valt att ”fylla” dem med?

Hur tänker samfundet Fornsed kring kulturarvets betydelse inom den hedniska sfären när man förklarar dess innehåll ”tomt” och ”ersättningsbart”?

— —

Lerkärl formade som könsorgan, något som påminner om en DDR-fana, linfrön, skäp och ”white trash” – så går det till, när Samfundet ”Forn Sed” håller blot… Inget man vill uppleva…

I anslutning till Stenar Sonnevangs uttalande om smädandet av Asatron från ”Forn Seds” sida får man ändå konstatera, att det inte finns någon grund alls, varesig religiöst, vetenskapligt eller kulturellt att koppla samman Torshammaren med Homosex, på det fullständigt förståndshandikappade sätt som ”forn sed” använder. Torshammarens funktion som Vighammare enligt Eddan var till för att viga samman kvinna och man, inte man med man eller kvinna med kvinna. Det finns skildrat bland annat i Thrymskvidha, och alla tillgängliga experter är fullt eniga om att det inte finns någon saklig grund för de kränkande falsarier, som dessa ”fornsedare” håller på med.

Loke, som ibland kunde byta kön, var knappast dyrkad som ”Gud” under Järnålder och Vikingatid överhuvudtaget, och snarare ett varnande exempel än någon man tillbad. Lika lite finns det några bevis för att man skulle ha tillbett mytologiska varelser som Fenrisulven eller Angerboda, till exempel – och Lokes slutliga öde visar nog vad man ansåg om slika ting.

Visserligen finns det nu åtskilligt förvirrade och skäligen adhd-mässiga sk ”Lokeaner” i USA – liksom utövare av påstådd ”Rökkatru” och annat – men dessa har i alla fall den goda smaken att inte våldföra sig på Tor, Tors hammare eller symboler som inte alls är deras

Med all respekt för sk adhd-hbtqb rörelser och andra ”bokstavsbarn” – deras kamp för frigörelse är kanske lovvärd, javisst – men de har inte rätt att appropriera exempelvis det kristna korset, buddhismens 8-ekradde hjul eller några Islamska halvmånar heller – för sådant väcker som sagt klar förargelse – i Brottsbalkens mening – så länge det görs offentligt, eller i sken av att uttala sig om Asatron som religion. Den enda seriösa intresseorganisation vi Asatroende har i Sverige för närvarande har fördömt allt sådant, och jag ansluter mig som sagt till detta fördömande.

Vad folk sedan har för sig i sina sovrum, utomlands eller enskilt struntar jag totalt iså länge man inte påstår sig stå för ett helt kollektiv, eller den hedniska rörelsen som sådan – och de flesta någotsånär seriösa utövare, eller de som inte lider av svåra förståndshandikapp är nog tillräckligt mogna för att FÖRSTÅ och INSE skillnaden.

Pugh Rogefeldt kunde bära Torshammaren på rätt sätt, på sin tid. Björn Skifs kunde det också, liksom hundratusentals om än inte miljontals svenskar. Peter Stormare kan det med, för det har han redan visat i DN. Och om dessa kändisar – och många till – kan bära sin Torshammare på korrekt sätt, då kan du det också, kära läsare eller läsarinna.

Utövare av sk ”forn sed” och därmed likställda personer däremot, kan det inte – och därför TAR VI AVSTÅND ifrån dem…

”Ett Häxhem” om Örternas magi…

Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört. ”

– Ulf Lundell, ur sången ”öppna landskap”

 

När jag nu ändå håller på att recensera och rekommendera andra bloggar på nätet under devisen ”många äro komna, men få äro kallade ! gjorde jag idag en positiv upptäckt. Författarinnan till bloggen ”Ett Häxhem” har äntligen börjat publicera sig igen, efter en inspiratorisk torka som varat sedan 2013, dvs för sex år sedan. Tiden går – och själv har jag bloggat kontinuerligt eller så gott som dagligen sedan dess. Vad det nu gäller Häxeri och örtinsamlande kring Midsommar, så är jag själv inte helt okritisk. Signaturen ”ett häxhem” berättar till exempel, rakt av och rakt ut på nätet att hon ska ut och samla fingerborgsblomma eller digitalis till Midsommar, och en annan av hennes medsystrar bloggar på rakt fram om Tibast, som inte bara är starkt giftig, utan – fel använd – ger kraftiga hallucinatoriska effekter, helt slumpvis i veckor eller månader efteråt; vilket beror på att de aktiva substanserna kan lagras i de myelinskidor som omger hjärnans nervceller  – den ger också synnerligen kraftig huvudvärk enligt vissa källor – att den då enligt Asatron ansetts helgad åt Tyr, som himmels- och stridsgud, är kanske inte att undra på… En del källor påstår till och med, att det var av Tibast som gallerna skulle ha börjat ”frukta för att himlen skulle ramla ned över deras huvuden” vilket en del antika författare typ Caesar faktiskt nämner.

Nåja – nu skall jag inte bli alltför pekfingerviftande eller moraliserande, även om det är synnerligen vanligt i Landet Löfvén eller det före detta Sverige nuförtiden. Jag nöjer mig med att konstatera att jag känner författarinnan bakom bloggen ”Ett Häxhem” som en vuxen eller ansvarskännande kvinna, som nog inte tänker använda sin insamlade digitalis purpurea i mordiska eller destruktiva avsikter. Dessutom är det faktiskt så, att både digitoxin a och digittoxin b, de två sk hjärtglykosider som finns just i den blomman, bara bryts ned långsamt efter döden, och alltså kan konstateras av läkare post mortem, om det är så att det skulle ske några giftmord eller olyckshändelser, och förtärande av misstag är nog ganska uteslutet – denna växt smakar inte gott i sig själv, utan ganska beskt och illa.

 

Visst – det är Freyja Freya Freja Fröja bakom allt såhär i Midsommartid – men inte alla Frejor har goda avsikter, eller är lika sköna…

Illustration: Vaughn Bodé

Men alla sk ”häxor” eller till och med ”nyhäxor” man möter på nätet är inte trevliga – och det ska man ha klart för sig. Det finns vad som kallas ”Vit”, ”Grå” och slutligen ”Svart” magi,likaväl som det finns påstått ”Vita”, ”Grå” och ”Svarta” utöverskor, eller med andra ord såkallade häxor. Jag skriver såkallade, eftersom min utgångspunkt är att organisk kemi och läkeväxter faktiskt hör ihop, och att det inte nödvändigtvis är något ”magiskt” bakom detta, annat än som en oväntad bonuseffekt eller ibland också placebo-effekt, så att säga. Alla de här tankeskolorna och utöverskorna går gradvis över i varandra, utan klara gränser eller linjer, och till sist finns det också rent skräp eller ”fornsedare” därute, som ni verkligen skall akta er för – om ni inte vill bli just förgiftade till kropp och ”själ” vill säga..

Det var då det… Det gäller att INTE vara naiv, också i hedniska kretsar…

 

Min egen utgångspunkt till hur jag kom att intressera mig för vilda växter, och särskilt läkeväxter och deras bruk har varit mycket annorlunda än ”Ett Häxhems”. Det skadar inte att läsa överlevnadshandböcker, till exempel, ifall man vill lära sig vilka växter som är giftiga och därmed farliga – eller också inte, och därmed ätbara. En bok som jag verkligen vill rekommendera, helhjärtat och oreserverat i sammanhanget är Stefan Kjellmans ”Vilda Växter som mat & medicin” vilket även tar upp naturfolkens och primitiva kulturers bruk av våra vanligaste, i Norden förekommande växter – och även vår Nordiska, Hedniska Allmogekulturs sätt att använda just de växterna.

Men även i överlevnads-svängen finns bröd & cirkusar, panem et circenses, Bear Grylls och andra griller… Jag själv kan redan tillräckligt om gifter för att upplysa er om att det finns växter som kan användas som pilgift – lika dödliga som någonsin curare – i den svenska floran, och att det finns växter i Sverige som är så farliga, att bara några blad och rötter av dem kommer med i en sallad eller en gryta, så skulle det räcka för att döda minst ett tjog personer – och utmed Karlbergskanalen i Stockholms innerstad har jag faktiskt sett en växt som är så farlig, att man skulle kunna förgifta dricksvattenreservoarer i en större stad med den. Utöver det vet jag också växter vars verkan på hjärtat är så stark, att de skulle kunna döda, och de gifterna syns inte efter döden, eftersom de aktiva substanserna bryts ned redan efter ett par timmar. Alternativ till digitalis finns, bland annat i Sydsveriges sjöar – men jag säger inte mera. Sånt här lär jag aldrig ut, inte till någon, inte minst därför att man inte vet, vilka sorters dårar dårute som i barnsligt oförstånd, ”fornsederi” och ren omognad och experimentlusta skulle kunna börja använda alltsammans.

Också en bra grundbok att börja med, om man vill lära sig något om läkeväxter…Kunskap är inte alltid något ”mystiskt”

”Purple Haze, man !”

Även antika författares skrifter kan ge en hel del ”magiska” tips, för den klurige. Dioskorides, som var ”Surgeon General” eller överste Arméläkare på Kejsar Augustus tid, vet att berätta att Gråbo – en av de växter författarinnan till ”ett Häxhem” nämner i sin senaste blogg – var något som de romerska legionärerna placerade i sina ”caligae” eller sandaler under fotsulan, för att inte bli trötta i fötterna under långa marscher, som de ju nästan alltid var ute på. I den romerska armén var det nämligen ett grundläggande krav att klara 25 romerska mil minst en gång i månaden – med full utrustning – omräknat till våra mått blir det ungefär 35 km. Jag och en kamrat läste oss också till, att på Dioskorides tid kunde romarna tvätta sina fötter i vinäger, för att undvika fotsvamp. Sagt och gjort ! Vi hällde en deciliter rödvins-vinäger rakt ned i våra marschkängor – och si ! – fotsvampen försvann verkligen, men allt allt allt i kängornas närhet, skåp och byxor inbegripet, formligen stank av vinäger i mer än ett halvårs tid… Mycket magisk effekt, med andra ord.

”Ett häxhem” nämner i tur och ordning mycket kortfattat Kungsklöver, vild Förgätmigej, Vänderot, Gullviva (som hon påstår skulle ge ”respekt och pondus” – själv undrar jag just hur, men i och för sig, växtens gamla namn är ”Oxläggor” och man kan lägga den på mjöd, vilket liksom oxar kanske är respektingivande. Quod licet Jovi, Non liquet Bovi ! ) och till sist också Gråbo, Johannesört samt Maskros.

Kungsklöver är en växt som inte alls finns i verkligheten, utan bara i Tolkiens löjliga sagor. Vanlig klöver finns på riktigt, och behöver inte romantiseras. Rödklöver kan faktiskt malas till mjöl – och ätas – eller användas i sallad – i båda fallen tar man blommorna, vilket senast lär ha gjorts i Sverige under första världskriget.

Går att äta…

 

Förgätmigej innehåller kaliiumsalter, och är därför allmänt stärkande – och dessutom en växt med oskyldiga halter av aktiva ämnen, som man knappast kan förgifta sig på eller få biverkningar av. ”Mostly harmless” eller idiotsäker, med andra ord.

Vänderot, däremot, är en mäkta intressant växt. Jag känner den som Huldrans eller skogsråets speciella planta – och i den bekanta ”Tibast-sägnen” frågade en bondhustru en gång ett skogsrå, hur man gör ifall en ko inte får stå ifred för tjuren. ”Tibast och Vänderot – det ger snabb bot!” sa Skogsrået, men se bondkärringen gav blandningen till sin karl istället, för honom hade skogsrået varit på. Och runt runt stugan påföljande natt sprang det kärlekskranska rået och skrek: ”Tibast och vänderot – Tvi vale mig, som lärde dig slik bot!

Förklaringen ligger i att Tibast är ett psykedelika, som sagt,  men att Valeriana eller Vänderot anses allmänt lugnande, och har använts som anti-afrodisiakum (för män), ifall man nu skulle behöva ett sådant. På kvinnor, däremot, ska Vänderoten ha exakt omvänd effekt, vilket förklarar Skogsråets reaktion i folksägnen. All min visdom lär jag ut, med penna såväl som med trut ! Källman skriver att vänderoten använts som lugnande medel i minst 2000 år, och att även indianer och inuiter kände till den. Enbart roten är verksam, och den bör ätas färsk, eller finhackas och ställas i 1,5 dl kallt vatten i minst 12 timmar, varefter man dricker vattnet. Hankatter och kvinnor skall också bli upptända av Valeriana, sägs det, men på män har den sömngivande effekt – och eftersom örten ska ha samma ämne i sig som i hankatters urin, ska den dra honkatter – Frejas djur – till sig i stor myckenhet. Bara så ni vet. Allt detta enligt Källman, som nog inte provat detta, men om man vill fånga katter, säger han; kan man mosa sönder Vänderotens rötter och placera dem där man önskar, att katten ska ha sin gång…

Som det kan bli – Eller hur !

 

Gullvivor, däremot, har knappast ansetts som någon större medicinalväxt, utom att ”Oxläggor” kunde användas för att göra vin eller mjöd, färga snus och sättas på brännvin för smakens skull. Annat var det hos galler och kelter. Där skulle gullvivan var en av ”de tolv heliga örterna” (månadsväxter ??) som bara druider kunde samla in, barfota och tigande – och Gullvivan lär ha kallats ”Frejas nyckel” och ha figurerat i en sägen, som liknar den om hur Oden fann skaldemjödet hos Gunnlöd i Hnitberg, efter dess borrande…Här är vi ett stort hedniskt mysterium på spåren. Dessutom är Gullvivor fortfarande fridlysta i större delen av landet, men det kände ni väl redan till ?

Gråbon, Maskrosen och Johannesörten, som heter Androsaimon på Grrekiska och Mannablod hos oss – den lär växa på slagfält ur de dödas kroppar – spar jag till ett senare tillfälle – men det är Frejas växter det också… Och till sist – musik:

Jag trivs bäst i Svenska landskap – I ett fritt land vill jag bo.
Utan Allah, ”gud” och Jesus, så att här blir frid och ro.
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där Asatron slår rot.
Där örnar flyger högt i skyn, långt bortom våld och hot.
Där dricker jag mitt brännvin själv, och bjuder in var ärlig gäst
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där var dag blir en fest.

Jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl
Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och där hugen fylls av ljus
där korpar hörs på avstånd, och det är långt till kristna hus.
Men där makterna är nära, så att en tyst och stilla natt
där du under stjärnorna, kan höra Frejas skratt.
för jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl.

Jag trivs bäst förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”
där Asatron får härska, för en ny Värld, skön och fri.
Där det klara och det enkla får råda som det vill.
Där ja är ja, och nej är nej, och all tvekan tiger still.
Där höjer jag min edsring själv, och lägger på en sten
där runor ristats för vår skull, en gång för längesen.
Ja, helt förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”.