Lindisfarnedagen, 2019

Idag är det dagen för motattacken på den kristna missionsbasen vid Lindisfarne. 798 förstörde norska vikingar vad som var en bas för slavhandlare och missionärer vid den Northumbriska kusten, väl medvetna om Karl den Stores pågående folkmord på Saxarna och andra hedniska folk, och i traditionell historieskrivning har man ansett, att det är just 8 Juni som skulle vara datumet för den viktiga motoffensiv, som Nordborna lyckades inleda mot Europas kristna.

Jag har skrivit om denna dag i min blogg förr, och om vi antar att Vikingatiden verkligen tog slut i och med slaget vid Hastings, 1066 – fastän Kungsgården vid Uppsala stod kvar till långt in på 1090-talet, så markerar Lindisfarne början på närmare tre hundra år av aktivt och framgångsrikt kulturellt motstånd, och är värd att fira enbart av den orsaken, även om datumet egentligen bör ha infallit 11 dagar senare,  om man räknar med skiftet mellan de Julianska och den Gregorianska kalendern, som vi numera räknar med.

Även om Lindisfarne borde vara en mycket berömd och välbesökt plats, är ”Holy Island” som ön också kallas, knappast något större turistmål idag, och få om ens några Nordbor av idag har velat analysera, vilken stridsuppgift våra förfäder åtog sig, eller hur det gick till, när ön befriades från den avskyvärda katolicism, som utövades där. Vikingarna visste, att det inte duger att vänta med att bekämpa en fiende, tills han gjort sig hemmastad inne i ditt eget land. Tillåter du, att kyrkor eller moskéer byggs i det egna landet, kan du aldrig driva ut Monoteisterna därifrån, och då är det redan försent. Folkmordet är redan igång, och fienden växer sig bara starkare och starkare, tills att din egen kultur är alldeles förstörd, precis som det blivit i våra dagar.

Nej – det rätta sättet – ansåg de – är att anfalla fienden redan innan han hunnit etablera sig i ditt hemland, och med full kraft slå över öppet hav och förinta hans baser – innan han ens landstigit på DIN kust. Gustav II Adolf, Karl XI och andra svenska kungar skulle långt senare tillämpa exakt samma taktik, och det är tack vare dem och deras soldater, som vi ännu har något kvar av Sverige, även om vår frihet inskränkts mer och mer, särskilt i och med det skadliga EU-medlemskapet, som inte varit till nytta för Sverige och som inte skapat ett hållbart samhälle-

Lindisfarne av idag domineras av ett stort 1500-tals slott på en borgklippa, men den anläggningen var inte fullt lika stor under Vikingatid. Snarast bör där ha stått pallisader av trä och några stentorn uppe på borgklippan, och inte den magnifika stenborg man ser idag. Fast hur intar man ett sådant fäste ? – Svaret är enkelt – man intar det inte alls, för det var inte så Vikingarna gjorde. Deras framgångsrika operation, som slog alla kristna över hela Europa med förundran och blind skräck var istället baserad på kringgång – och hursomhelst var det klostret vid Lindisfarne priory man ville slå ut – inte den lilla truppstyrka på 50-60 man eller så som bevakade själva borgklippan.

Linidsfarne är en flack ö, som än idag omges av sandbankar. För att undgå upptäckt, måste man ha rott in under de tidiga morgontimmarna, nattetid eller använt sig av dimma som skydd. Man kunde med andra ord konsten att uppträda dolt, och den gängse bilden av färgglada segel och förgyllda drakhuvud kan vi lika bra glömma. Två bukter i syd ger bra landstigningsstränder att angripa klostret ifrån, även om vi idag inte vet vilken strand man kom in vid, den östra eller den västra. Helt säkert använde man omfattning som strategi, och slog emot klostret från två olika håll, i alla fall vilket en forskare vid namn Paddy Griffith, författare till boken ”The Viking art of War” trodde på 1990-talet. Han antog, att den styrka som anföll Lindisfarne knappast kunde ha varit över 200 man, och att den måste ha bestått av mindre än 20 skepp, men erkänner villigt, att rytteri kan ha medförts, och att attacken emot klostret måste ha varit noga rekognocerad, förberedd och följde en noggrann plan – det var inte alls fråga om ett slumpvis anfall, eller några ”rövarband” utan en organiserad truppstyrka, som kämpade och slogs efter militära regler, och med ett väl utvecklat ledningssystem, som alla förstår.

Klosteranläggningen på Lindisfarne utvidgades visserligen på 1100-talet, men var redan försedd med vallar och murar. Märk också sandbankarna i bakgrunden ! En sådan anläggning stormar man inte på måfå. Man måste VETA var passagerna finns, och var man kan komma upp från stranden…

Att motattacken vid Lindisfarne blev såpass framgångrik som den blev, är inte ett vittnesbörd om ”plundring” eller ”piratdåd” som det ofta har framställts i kristna historieböcker. Den var ett verk av väl förberedda, grundligt tränade och bra utbildade män, som visste vad de gjorde. För att lyckas med en sådan uppgift måste man för det första kunna konsten att navigera över öppet hav hela vägen från Norge tills man kommer till avsedd punkt på den Engelska kusten, och kan gruppera för anfall. Man måste ha varit grundligt orienterad om hur anfallsmålet såg ut, och det faktum att man kunde undvika Lindisfarne Castle.

Borgens läge på en ensam klippa var också en enorm svaghet – för bara en enda stig leder upp eller ned för borgklippan, och blockerade man den, satt ju försvararna fångade i en fälla, medan klostret blev ett lätt byte.. Detta hade helt enkelt inte varit möjligt, om man inte kunnat orientera sig på ön – och kanske gjort terrängskisser eller rent av kartor innan – samt repeterat in, exakt var man skulle ro in emot stranden – och komma upp från den ! Alltsammans kräver – som alla någorlunda militärt bevandrade personer lätt inser – planering – och ett säkert, väl lätt genomförande !

Se där en lärdom att ta med – och fortsätta använda, också i våra dagar !

När en vän är borta..

Det var med stor bestörtning som jag mottog budet om att Roger Wikell, yrkesverksam arkeolog och tillika en av vårt lands största amatörforskare inom runor, hällristningar och mycket mer hastigt avled för två dagar sedan. Också många andra känner sorg över hans bortgång just nu – till och med Riksantikvarieämbetets K-blogg ägnar Roger en runa, och det är en av de finaste utmärkelser en amatörforskare kan få.. Men Roger Wikells forskargärning fick även andra officiella erkännanden. Så sent som i vår publicerade han nyheter om den återfunna Tormestadsshällen på Mörkö, och hans strövtåg på Södertörn behandlade allt från stenåldersboplatser i det yttersta havsbandet, bronsålderns hällristningar och runinskrifter från Vikingatiden. Han var en flitig skribent i Fornvännen, en av Sveriges äldsta officiella arkeologiska tidskrifter, och återupptäckte även Skälebergshällen, en annan av Mörkös runristningar.

Roger Wikell vid en stenåldersboplats, alldeles vid Sorunda pendeltågsstation.

 

Så sent som för en vecka sedan fick jag ett mail från honom angående mitt senaste inlägg om Holmfaststenen, där han ville rätta mitt påstående om att stenen totalförstörts. Så var det inte, även om RAÄ:s experter kunnat konstatera att det varit fråga om allvarlig skadegörelse. Många var också de gånger jag träffade honom på Birka, vid Sveriges Asatrosamfunds sammankomster – så länge det fanns – och vid Asatrogna blot, över hela Mälardalen.

Roger Wikell var en lågmäld, men vänsäll man. Han gav fritt av sina kunskaper till alla, och slutade aldrig att samla ny kunskap. In i det sista var han verksam, och så skildes han plötsligt från oss, i de dagar som är de vackraste på året, och markerar slutet på Frejas månad, och början på Friggs. Idag känner jag mig en aning arg på själva döden, som berövat mig ännu en god vän – de döda i min närhet börjar som ni vet bli lite väl många – jag skrev för mindre än två månader sedan om hur det var att förlora en arbetskamrat i en brand, som fortfarande utreds och där orsaken inte blivit klarlagd – och jag tänker på hur Havets gudinna, Ran, betecknades som svekfulll eller rånande, när hon tog de sina till sig. Roger Wikell var också yngre än jag, och hade mycket kvar att ge – för hans upptäcktsfärder efter ristningar och runor förde honom vida över landet, och inte bara till det Södertörn där han var hemma.

Här kan ni läsa om hans fynd av mer än 14 hällristningsskepp vid Lånestaheden, till exempel. Nu seglar han kanske på dem själv, med solen över himlavalvet till Frej och gudarna, och till en bättre värld än vår. Och vid Gärstad i Östergötland hittade han en ny ristning med en av solens hästar, om det nu inte är Blodughofdi, den häst Frej själv gav till Skirner eller den skinande solen.

Det återstår bara för mig att berätta vad som hänt med Holmfastristningen. Ingen kan förklara varför någon skadade den så svårt med en högtryckstvätt som redskap. Denna vandalism måste ha varit noga planerad – man tar inte en högtryckstvätt med sig ut i naturen på måfå – och trots SVT:s amsagor om att detta skall ha varit gjort utan uppsåt, så skall det inte ha varit något som Södertälje Kommun eller ”Telge Tillväxt” – ett skumt bolag som kommunen anlitar för städjobb och liknande, som varit skyldiga till detta. Spåren sitter kvar i stenen, även om de inte är djupa, och att uppsåt måste ha funnits, är nog ovedersägligt.

Så vem gjorde detta – och varför ?  I Dagens Nyheter läste jag nyligen en insändare om hur ”nyanlända” till Sverige tydligen skall få någotslags AMS-jobb eller liknande inom Kulturminnesvården, men vad kan det ge upphov till, när totalt okunniga personer utan utbildning, utan förståelse, utan kunskap tillåts ge sig på våra viktigaste runristningar, helt utan straff ? Vi har redan sett vad ”forn seds” uppdykande och aktiviteter kring Alees Stenar ledde till, och hur jordmassor kring fornminnet i världsklass plötsligt fraktades bort… Roger Wikell skulle nog fortsätta att agera och reagera, bara han visste…

Det är vår sak att fortsätta värna, vad som är vårt; och att inte lämna det i händerna på vandaler, eller okunniga. Endast så kan vi hedra hans minne.

Det här är ingen ”rengöring, utförd av misstag” som SVT hävdar, utan SKADEGÖRELSE. RAÄ:s experter har redan bekräftat det…

Han får medhåll av stenkonservatorn Helen Simonsson på Riksantikvarieämbetet.

– Det är en väldigt ovanlig typ av skadegörelse. Men det är inga problem för en stenakonservator att återställa eftersom det inte verkar vara några djupa mejselspår. Det jag tror att man gör är en rengöring av hela ytan, säger hon. (SVT 29 Maj 2019)

Holmfastristningen, som den såg ut före SKADEGÖRELSEN… Får vi den någonsin tillbaka ?

Hotet om ”Runförbud” inte över…

Det finns ett gammalt svenskt ordspråk, som säger att det är mänskligt att snubbla, men fullständigt djävulskt att bli liggande. Frågan är, om detta ordspråk inte går att tillämpa på Morgan ”Mollgan” Johansson, vårt lands egen Justitieminister. Medan jag själv vistats utanför rikets gränser för en gångs skull, har den minst sagt omtalade och ifrågasatta SOU-utredningen om ett förbud emot vissa runor, som Tyr-runan och odal-runan, samt ett stort antal symboler av central betydelse för Asatron, såsom till exempel Torshammaren och Valknuten äntligen färdigställts och publicerats.

Utredningen har kommenterats både av kvällstidningarna, och mer seriösa publikationer som Sydsvenska Dagbladet och landsortstidningarna, som ofta mekaniskt upprepar TT-nyheter och skriver identiska artiklar.

Också engelskspråkiga media som ”The Local” har uppmärksammat det hela, medan Världspressen i övrigt väl mer ägnat sig åt President Trumps statsbesök i England, och andra ting av större dignitet. Men – också i Asatrogna kretsar utomlands har man observerat Morgan Johanssons och den svenska Socialdemokratins ovanligt fula, oförskämda och osportsliga försök att få runorna och vårt nordiska kulturarv stämplat som rasism, vilket ju är vad all denna hets emot Folkgrupp, som Regeringen bedrivit från sina egna talarstolar hela tiden gått ut på.

 

Denne man är en LOSER och en RASISTISK HETSARE… Han har Hetsat emot folkgrupp, och gjort sig skyldig till upprepade angrepp på ett helt folks kulturarv. Kan han sitta kvar som Minister ??

Men nu säger de juridiska experter som deltagit i utredningen, att Morgan Johansson har helt fel. Jag citerar, från Aftonbladet den 29 Maj:

Utredningen, under ledning av hovrättspresidenten Charlotte Brokelind, har kommit fram till att nuvarande lagstiftning fungerar.

”Utifrån vår genomgång av praxis är det vår bedömning att den nuvarande straffrättsliga regleringen i fråga om rasistiska och liknande symboler är ändamålsenligt utformad. Det medför att vi anser att bestämmelserna om hets mot folkgrupp inte bör ändras och att det inte bör införas något särskilt förbud mot användning av vissa symboler”, står det i utredningen.

Charlotte Brokekind är Hovrättspresident i Göta Hovrätt, och ledande jurister bekräftar vad jag själv och många med mig sagt hela tiden. Det behövs inget ”runförbud”. Vad som däremot behövs, är att extremister, som missbrukar dessa symboler för egna syften, som NMR och ”Forn Sed” tilldelas straff, och inte får fortsätta sin verksamhet. (det är inte bara högerextrema som missbrukar de fornnordiska symbolerna i politiska sammanhang, det är minst lika ofta vänsterextremister, och det behöver påpekas).

Det blir fullständigt absurt, ja löjligt, ifall man ger sig på att förbjuda runor, istället för extremister; och alla vet redan att Svensk Socialdemokrati gång på gång, på punkt efter punkt misslyckats helt i sina ambitioner att förändra eller rättare sagt förvrida vårt lands lagstiftning i klart odemokratisk riktning. Man misslyckades med den nya Gymnasielagen, där Sveriges kommuner tvångsmässigt ålagts att utbilda och ta emot personer, som helt illegalt tagit sig in i vårt land. En sådan lag strider helt emot internationell rätt, och Lagrådet har redan dömt ut den som helt oskälig. Man dömde också ut den nya lag om ”samröre med terror-grupper” som Regeringen ville snabbutreda, men som visade sig vara fullständigt oduglig, eftersom den skulle ha fört till absurda konsekvenser. Man har dömt ut den lag om ”oaktsam våldtäkt” (hur kan man egentligen begå våld av ”slarv” eller ”oaktsamhet” – redan legaldefinitionen är absurd…) som skulle ersätta den fungerande och inarbetade lagen om våldförande, och inte skapa inflation i våldtäktsbegreppet, eftersom det vore omöjligt att bestraffa precis alla förbrytelser med lagens strängaste straff – se på fallet Assange, till exempel…

Nu dömer man också ut lagförslaget om runorna, och det är inte oväntat. På punkt efter punkt, lag efter lag, utredning efter utredning ser vi hur Morgan Johansson i sin okunnighet hela tiden misslyckas. Igen och igen händer det, att sakkunskap och erfarenhet visar, att hans förslag är alldeles ogenomförbara.

Och ändå fortsätter han hetsa – på det mest dumma och osakliga sätt. Låt mig citera, från dagstidningarna:

Morgan Johanson har via sin pressekreterare avböjt att i dagsläget kommentera betänkandet.

”Utredningen föreslår inga lagändringar, det är för tidigt att uttala sig om hur regeringen kommer att ta detta vidare”, skriver Morgan Johanssons pressekreterare Adriana Haxhimustafa till TT.

(Aftonbladet 29 Maj)

Morgan Johansson vägrar att ta ansvar för vad han själv sagt, avstår från kommentarer och vågar inte se sina egna väljare i ansiktet. Och trots att han vet om att han redan förlorat inför sakkunskapen, och vet om att han har fel, låter han alltså via sin press-sekreterare hälsa, att han ”ska ta detta vidare”. Helt otroligt – inte minst därför att en namninsamling med över 15 000 namn protesterat emot den hets emot folkgrupp, som ministern gjort sig skyldig till, ex officio. Hela landets Asatroende är arga på honom, men ändå ber han inte oss om ursäkt för sitt politiska kannstöperi, sina floskler och hur han hela tiden vill koppla samman kulturarvet med rasism.

En fegare och mindre kompetent politiker får man faktiskt leta efter, till och med i Sverige, där politiskt mod och förmåga uppenbart är en bristvara nuförtiden.

Nu är det i och för sig sant att Regeringen inte behöver följa SOU-betänkanden, eller Statens Offentliga Utredningar i och för sig. Det finns ingen förordning, som säger att man måste göra just det, men det är ju oftast klädsamt och räknas som passande, ifall politikerna rättar sig efter vad utbildat folk faktiskt vet. Oftast anses det också vara ”Minister-styre” ifall Riksdagen eller Regeringen försöker klubba igenom ett dåligt utformat lagförslag, emot bättre vetande, emot Lagrådets uttalande och emot sunt förnuft, men när det gäller Regeringen Löfvén har detta REDAN hänt flera gånger.

Jämför med de exempel jag räknat upp ovan.

Faran för ett runförbud är INTE över ännu – även om kloka uttalanden från vårt lands ledande jurister gjort Regeringen Löfvéns politik mindre sannolik, och det är allt som finns att säga i frågan – i alla fall just nu…