En Engelsk sajt om Esoterica och Adiafora

Från en av mina läsare i England med namnet Freyja, som för övrigt bor i London, en stad jag nyligen besökt, har jag tipsats om sajten ”The Thinker’s Garden” som är ett forum för traditionell, Västerländsk esoterica. Nu när ”Jön Upsal’s Garden” inte mera finns, och jag själv fortsätter att leverera Hedniska tankar, så är väl en kombination av dessa två titlar inte oäven, eller snuten ur näsan.

Trevliga och välskrivna bloggar är något jag gärna läser, för motsatsen fängslar inte gärna mitt intresse. Här får man läsa om drakar i Auvergne och annan kryptozoologidet enda vi saknar är väl i så fall ”The Dragon of Wantley”, hur man blev persona non grata i England på den gamla goda Elizabethanska tiden, samt hur islamisk magi influerat västerländska tänkare i samma skola. ”Att mura rätt är stort, att mura fritt är större” säger jag, något krypterat – men klart för de som vet. Vi får dessutom inte glömma Camisarderna i Langedoc, och deras rötter i den Kathariska rörelsen på medeltiden, samt om Eliphas Levi och hans ursprung som socialist.

”The Thinker’s Garden” är alldeles tydligt icke för envar, och det är sällsamma tankeblomster som dväljes därinne, bakom den egna trädgårdsmuren. Men – säger jag som en annan Emily Dickinson – ””How dreary – to be – Somebody! / How public – like a Frog – / To tell one’s name – the livelong June – / To an admiring Bog!” 

Hellre vara älskad av de få än de många, de alltför många – och det kunde vara denna engelskspråkiga bloggs motto och devis. Men – till de som är intresserade av verkligt udda ämnen, anbefalles alltsammans.

 

En viss riddare vid namn Moore of Moore Hall lyckades på sin tid (1500-talet) besegra Englands sista levande drake (?) genom att SPARKA DEN I RÖVEN (dvs anus !) Gack även du och gör SAMMALUNDA !

Murder, murder, the dragon cried,
Alack, alack, for grief;
Had you but missed that place, you could
Have done me no mischief.
Then his head he shaked, trembled and quaked,
And down he laid and cried;
First on one knee, then on back tumbled he;
So groaned, and shat, and died.

Kom DESSUTOM ihåg: Påven ÄR Antikrist !!

 

Hur Svenska Kyrkan förstör fornlämningar i Västergötland

Borås Tidning rapporterade 29 Maj i en ”låst” artikel om hur Svenska Kyrkan skövlar och förstör fornminnen på sin egen mark. Två av mina hedna och ludna bröder har uppmärksammat mig på händelsen, och när jag själv rapporterat om hur runstenar i Uppland, självaste Ales Stenar och även Holmfastristningen i Södertälje skadats, vill de själv börja arbeta med frågorna, vilket är ädelt av dem. Tillsammans är vi starka, och de som företräder olika intresseorganisationer, måste förr eller senare ägna sig åt sådant här, när nu våra myndigheter i Landet Löfvén – det land som en gång var Sverige, men alltmer liknar en soptipp, även populationsgenetiskt sett… Allt det avskräde ingen annan nation vill ha, och alla de extrema samfund som inget annat land skulle släppa innanför sina gränser, hamnar tydligen här till slut..

Länsstyrelsen i Västra Götaland har avslöjat hur Svenska Kyrkans entreprenörer systematiskt harvat sönder och förstört gravrösen från nordisk bronsålder

Det var den kvinnliga arkeologen Gunilla Roos Nilsson som upptäckte hur Svenska Kyrkan skändat de över 3000 år gamla gravarna, stick i stäv emot Länsstyrelsens villkor för hur man skulle idka sk ”skogsförnyelse” i området – men varför…?  Som vanligt var det pengar denna ”Svenska” Kyrka var ute efter. Det uppdagades snabbt, att det var Prästlönetillgångarna i Skara Stift saken gällde, och det var därför man drog igång hela avverkningsprogrammet. När Borås Tidning når den ansvarige för dessa mystiska ”prästlönetillgångar” låtsas han helt ovetande om den polisanmälan som redan gjorts av Länsstyrelsen, och som vanligt skyller man på okunnighet och ”handhavandefel” precis som när det gällt Holmfastristningen, som man försökte utplåna och rista över per högtryckstvätt…

Vem som helst kan ändå förstå att detta är ett klumpigt försök att förstöra ristningen, och inte en ”slarvig tvättning”

Troligen uppkom skadorna redan 2017, men först nu går det upp för Länsstyrelsens ansvagiga vad ”Svenska” Kyrkan använder för metoder. Polisens Nationella Operativa Avdelning uppges nu ha tagit över fallet, och en viss Benny Beutelrock vid avdelningen för artskydds- och kulturarvsbrott uppges ha tagit över utredningen, enligt vad Borås Tidning meddelar. Det är på tiden. Men hur många andra fall av uppsåtlig vandalism och förstörelse döljer sig egentligen bakom all denna ”stentvätt”, påstådd ”skogsförnyelse”, sk ”markförbättring” och till sist även ”fornsederi”… ?

Det hela kan mycket väl vara ideologiskt motiverad brottslighet eller hatbrott, kamouflerat bakom förment alldagliga händelser. Det vet vi Hedningar redan, och nu har vi gått samman för att bekämpa sådant här.

Midsommar väntar och ”Bröllopsbesvärs Ihugkommelse”

Vi har passerat Pingst, som är en kristen helg. Pingsten är numera ingenting folk minns, och den har helt försvunnit ur det svenska folkmedvetandet, vilket jag tycker är en stor fördel. Detta år har jag faktiskt inte hört en enda människa ens nämna den vid namn, eller använda slitna gamla klyschor som ”hänryckningens tid”. Alla vet istället att Maj är Frejas månad, likaväl som att Juni är Friggs och Solkvinnan Sivs. Men alla sanna svenskar, och de som är Nordbor ser förstås fram emot Midsommaren, som infaller om nu mindre än en vecka, för Hedning och Asatroende som jag är, så utgår jag förstås ifrån när Sommarsolståndet verkligen infaller, och firar inte min Midsommar på den ”borgerliga” helgdagen. Och jag talar ännu om Maj som Blomstermånad och Juni som Sommarmånad, om vi skall följa traditionen med de gamla svenska månadsnamnen.

Visste ni att lupiner är ett amerikanskt ogräs, som inte har något med den svenska Midsommaren att göra, lika lite som andra taffliga amerikanska angrepp på vår kultur och nation ?

Midsommar är förstås också ett fenomen som jag skrivit om tidigare år, och vill ni veta mera om Hedniska traditioner, hänvisar jag er till rätt kapitelrubrik ovan. Men, oaktat det, så är denna tid på året en tid för skolavslutningar, bröllop och summeringar av det senaste halvåret, som det är och bör vara. Bröllopen kring Pingst, Midsommar och den tid när Frejas månad övergår emot Friggs, och den späda ljusa grönskan inte längre är lika ungflicksgrön utan mera mogen, och bidar den skörd och det inhöstande som skall komma till hösten, är den riktiga tiden att gifta sig på. Det känner de flesta sanna svenskar in i ryggmärgen.

Dags för ”bröllopsbesvärs ihugkommelse” ? Känner han sig jagad ?? Tala med den svenska skaldekonstens fader…

Även när det gäller bröllopen har jag skrivit mycket, och jag har även varit Gode eller Asatrogen präst, även om jag inte har något aktivt Godord (observera att det stavas så – för efterapningar och ordblinda varnas !) för tillfället, var det blott för ett år sedan jag genomförde min senaste vigsel av ett par, där kvinnan var åtskilligt hetare på gröten än mannen, och inte ens väntade tills jag hann säga ”Tager du denne…” innan hon ville ropa ”Ja” och trä ringen över hans finger. Numera – ett år senare – är detta äktenskap och samboförhållande upplöst, och jag konstaterar att mitt ”track record” försämrats, precis som ”Svenska” Kyrkans – detta samfund som inte har ett enda dugg med vårt Sverige att göra, frånsett att det också utövar sin Mellanösterntro här… Antalet skilsmässor i Sverige, rapporteras det från SCB, är dock inte lika stort som under toppåret 2013, och vad själva den vigsel jag nu talar om angår, skedde den efter Odinistisk sed – brudgummen var och är en vilsen själ, som egentligen inte hör hemma här i vårt land, och kanhända lämnar han det snart, för Argentina eller någon annan varmare plats, där Piper Nigrum eller Pepparn brukar växa. Dit önskar också jag honom, liksom den svenska kvinna han i mindre än ett år hann vara gift med – just han förtjänar egentligen inga svenskor – men Odinism är inte detsamma som rasism, vilket jag själv alltid varit noga med att betona. Även om några kvarvarande Odinister i England – där denna rörelse grundades – ännu är just det, behöver inte alla vara det.

Jag utlyste också en belöning på den svindlande summan av 50 kronor, till dem eller den person som eventuellt kunde finna minsta fel med min bröllopsritual, som jag egenhändigt skrev just för det tillfället, men lustigt nog har inte en enda läsare hört av sig med en enda kritisk, nedsablande eller negativ kommentar, ja inte ens några skällsord, grova lögner eller osakliga tillmälen…

Legio är också det antal blot, som utlyses såhär års. Efter senaste årets Midsommarblot med NAS eller Nordiska Asa Samfundet, som skedde vid Ales Stenar, har man återgått till Rökstenen, där man firat sitt Midsommarblot även under tidigare år. Vi vet alla vad som senare tragiskt nog hänt – hur Ales Stenar utsattes för attentat – något som blir allt vanligare och vanligare vid våra stora svenska fornminnen, utan att staten och Polisen kan sätta stopp för det – och hur en viss, nu avsatt och utröstad ”Rådsgydja” ur ett annat, konkurrerande och definitivt mindre seriöst samfund plötsligt dök upp i Skåneområdet, samtidigt som förstörelsen vid Ales Stenar inleddes.

Stenar Sonnevang, officiell talesperson för Nordiska Asa Samfundet – som liksom jag i många år dragit ett tungt lass, inte minst privat, och försökt hålla alla dessa sk ”fornsedare” stången, har sagt att han personligen föredrar att lägga det gemensamma, riksomfattande blotet senare på sommaren och under industrisemestern, när folk är lediga, och deltagarantalet av naturliga skäl kan vara högre. Det ligger en del i det betraktelsesättet. Samtidigt vill jag också utfärda förnyade varningar för ”Fornseden” och vad dessa grupper håller på med – eller för att citera en kollega: ”Jag skulle hellre dricka min egen urin, än åka på Midsommarblot med samfundet forn sed

Lerkärl formade som könsorgan, något som påminner om en DDR-fana, linfrön, skäp och ”white trash” – så går det till, när samfundet ”Forn Sed” håller blot… Inget man vill uppleva…eller uppdaga…

Det är just det, ser ni. Efter ett otal ”fänriksövningar” i början av min långa tid som Asatroende Hedning, och utflykter i det som vi kan kalla Andy Mac Nabs och Söndags-Schamanernas sunkiga Universum är jag trött på dessa ständiga griller, Bear Grylls och allt vad det heter. Jag är trött på schaskiga små improvisationer, tomflaskor lämnade emot ett stenblock i skogen, nedskräpning – reellt eller mentalt, galna gydjor som skickar dick picks, kriminella personer i Asatrons absoluta utkant, och andra randfenomen. Jag är trött på att tvingas umgås med förståndshandikappade, djupt sjuka, frånstötande och äckliga människor. Allt detta är saker som man jämnt och ständigt konfronteras med om man har eller får med den sk ”fornseden” att göra, och det gäller i viss mån NAS också, eftersom de här två miljöerna till viss grad överlappar varandra

DN har idag ett långt reportage om Industridykaren Pelle Helgesson, som hamnade i ett Tunisiskt fängelse under ett av sina utlandsuppdrag, och som tillbringade sex långa och hårda år där. Han kom tillbaka till ett land – Landet Löfvén – där allt var förändrat, och där gamla mor blivit dement, och hans egen dotter inte kände igen honom längre. Nu har jag inte suttit i just några Tunisiska fängelser, vill jag mena, men jag känner en kollega som jag under sju år varit en nära vän till, och som – medan det pågick – utsattes för skenavrättningar hos Ryskstödda sk ”rebeller” (eller snarare debiler) i Donbass, Ukraina, och vars öde där också beskrivits i tidningsbladen. Med all respekt för Herr Helgessons upplevelser, och vad han genomlevt och överlevt, vill jag inte jämföra mig med honom, just – men också jag har numera så att säga min sjuka och åldriga mor att ta hand om.

Och jag har berättat för er om Livets Ord, diverse små seminarier på ett sk ”naturbruksgymnasium” i Hylte och en massa annat – sektliknande eller ej, fängelserna här i världen är många till antalet, och värst står det till med de mentala dito.

Personer och rörelser som de här skall man undvika…

För att summera, är det väl så att äckel och leda alltid är äckel och leda, och livets avigsidor eller de värsta avarterna av slödder kan man undvika. Bara för att jag givit mig till Gode, behöver jag inte vara Fängelseprät eller Sjukhuspräst, och ha med de värsta mänskliga tillstånd som finns, eller allmänt avskum att göra. Det finns en tredje väg, och det är att blota enskilt, eller att fortfarande välja den andra vägen, dvs att delta i NAS blot. Andelen av ”solitära hedningar” är fortfarande stor på nätet, inte minst västerut, och Midsommarblot kan göras smakfulla – till skillnad från vad en del ytterlighets-samfund och politiska ytterlighetspersoner håller på med…

Min Midsommarstång är UTAN kristna kors – som sig bör…

Midsommaren i år – 2019 – blir för min del enkel och traditionell. Den firas med mina nära och kära, våra gudamakter och de som betyder något för mig…. Det är inte så att ”alla” är välkomna, som man ännu envisas med att säga inom NAS, för det är ”alla” visst inte. Tvärtom är det så som det står i de kristnes bibel, att ”många äro komna, men få äro verkligen kallade ”

En Liten Saga inför Sommaren – Laxdölingen Kjartan Olofsson och Simtävlingen

Jag märker – av någon outgrundlig anledning – att mitt inlägg märkt ”en liten saga inför Julen” och återberättandet av Þorleifs þáttr jarlsskálds, eller Axel Ulrik Bååths skildring av mötet mellan den fullt historiske Håkon Jarl och Torleif Jarlaskald – blivit ett av de mest lästa inläggen på denna blogg. Varför vet jag inte, men kanske känner folk idag en stor brist på Nordiska sagor, historieberättande och verkliga berättare – allt det där som kallas skaldskap, och som jag tog upp så sent som för två inlägg sedan. Axel Ulrik Bååth skildrade sagorna i artonhundratalets språkdräkt, och mera om hans samling av översättningar och hur den plötsligt nyöversatts genom Göteborgs Universitet har jag redan skildrat, så här kommer – utan ytterligare omsvep – min egen skildring av hur Vikingatida simtävlingar gick till, när det verkligen begav sig.

Man kan numera bada bekvämt i en sån här, men annat var det förr i tiden. Då simmade man rätt ut från kusten, och den som sist vände och simmade inåt land, hade vunnit simtävlingen….

 

Islänningen Kjartan Olofsson, en av hjältarna från Laxdöla saga, kom en gång till Norge. Han var enligt sagan en vänsäll och snäll man, en god simmare och i all idrott den främste på Island och någon; som varje barn höll av. Han styrde sitt skepp till Trondheim, där många islänningar låg i hamn före honom, och av dem fick han höra att det hade varit Hövdingaskifte i landet och att Olav Tryggvason blivit kung, och att denne ville införa en helt ny tro med bara en Gud, något som inga islänningar och nordbor ville veta av.

En vacker dag hände det att en skara män drog ur stan för att förlusta sig med simning i Nidälven. Detta såg Islänningarna. Kjartan menade att man borde gå ned till stranden och se på, så att man fick veta hur dessa stadsbor skötte sin idrott, De gjorde så, och fick se en man, som i simning överträffade alla andra.

Kjartan vände sig till en av sina följeslagare, skalden Hallfred Ottarson, han som en gång i framtiden skulle kallas Hallfred Vandrädaskald. ”Vill du gå hän och ta några simtag med den där mannen ?”

– ”Ingalunda,” sade Hallfred, för med honom kan nog ingen mäta sig. Då sporde Kjartan sin frände Bolle, om han ville mäta sina krafter med denne stadsbo. Men han svarade: ”Honom rår jag inte på”. Inte vet jag, var er tävlingslust tagit vägen, sade Kjartan, men då vill jag försöka själv, när ingen annan törs..

Han gick fram till platsen framför det ställe, där männen sam. Sin skarlakansröda kappa och alla andra kläder kastade han av sig, och störtade ut i ån. Han sam fram till den man som var den bäste simmaren och tryckte ned honom länge under vattnet. Därpå lät han honom komma upp till ytan igen, men han fick ingen lång vilostund förrän den andre tog tag i honom och drog ned honom i djupet. Nu var de båda under vatten längre, än Kjartan fann behagligt. Omsider kom de upp, men inte ett ord sade de åt varandra. För tredje gången dök de ned och var en lång stund under vattnet. Då undrade Kjartan hur denna lek skulle sluta, för han hade aldrig förr varit i ett sådant läge. Äntligen kom de upp igen. Båda två simmade de i land, och började att klä sig.

Kjartan såg, att stadsbon var både reslig och starkt byggd. ”Vem är du ?” frågade denne. Kjartan sade sitt namn. ”Du är en god simmare, islänning” sade den andre, men är du lika skicklig i andra idrotter ? ”Någon särskild heder har just simningen inte skaffat mig, och på samma sätt torde det väl gå för mig i all idrott, även om jag fått en viss berömmelse på Island.” svarade Kjartan.

”Det rykte man får genom idrott, beror väl till viss del på vem man utmanar” sade den andre mannen; ”men varför frågar du inte, vad jag heter ?”

Detta var sommarens idrott, när det begav sig…

 

”Ditt namn kan väl kvitta mig lika…” sade Kjartan. ”Det må man tillstå,” sade den andre, ”att du både är en duktig karl och låter ganska styvsint. Men inte dess mindre skall du nu få veta mitt namn och med vem du i simning tagit nappatag, ty jag kallas Olaf Tryggvason och är nu konung här i landet. Kjartan svarade först ingenting, men gick iväg, i bara tröjan. Kungen, som då också var klädd, kallade honom tillbaka och bad honom att inte ha så bråttom. Han kom med långsamma steg tillbaka.

Då tog kung Olaf kappan av sina egna skuldror, räckte honom den och sa: ”Inte skall du gå halvklädd tillbaka till dina kamrater, så lyckosam som du är. jag vill ge dig den här, och jag vill, att du liksom jag håller den lek vi nu haft för glädje och gamman, för jag tror nog att ingen kan kalla dig dålig i denna idrott, där jag varit din jämlike. Kjartan tackade länge konungen för den goda gåvan, och gick bort till sina landsmän och visade dem konungsmanteln. Men islänningarna, som var hedningar, tyckte inte alls om att han tagit emot den skänken. De menade att han gett sig i den kristne Konungens våld och gjort sig avhängig av hans vänskap…”

Så gick det alltså till, när Kjartan Laxdölingen och självaste Olaf Tryggvason möttes. Det var styvsinta män på den tiden, och det är kanske tur; att våra seder mildrats något idag, så att vi får mer gamman och glädje. Numera är jag gammal inte ung som förr – och duger knappast något till i någon form av idrott, sjuk i en blodsjukdom, som jag numera är. Men en sak till vet jag att berätta, och det är om en såkallad ”Bannik” eller rysk bastu i den sköna staden Kherson, som jag besökte under mina färder i Österled.

Där kom nu en procession, bestående av stadens port commissioner eller Högste Hamnkapten, Ukrainare i armé, flottist och marininfanteriuniformer, och mitt i alltihop en liten man i hatt med portfölj, som jag trodde skulle överlämna en officiell protestnot, och en order om att genast lämna hamnen. Men det visade sig, att stadens främsta bara bokat den där bastun, på samma tid som vår. Nu bar det sig inte bättre, än att jag och vår tolk nakna – så när som på varsin handduk – fick förklara vad vårt skepp var, och varför vi utan motor och med bara segel och åror seglat nedför Dnejpr från Gammalsvenskby eller Smievka, och att vi alla var hedna män.

När vi sagt detta, lade den störste och kraftigaste ryssen fram en Nagan automatpistol i ”ugglemodell” på bordet i bastuns eller ”Bannikens” omklädningsrum, och medan de andra efter rysk sed hällde öl på bastuns heta stenar och skrålade därinne gick jag ut för att svalka mig i Dnjepr. Dnjepr eller Borysthenes är som alla vet en kall flod, nära 10 grader kallare än det sommartid så varma land den genomflyter.

Så dök jag ned i floden, och ställde mig på dess botten; och höll andan där. Då kände jag en ännu kallare hand på min skuldra, och såg skymten av en man, som började brottas med mig. Värre tag har jag sällan genomlevat, men jag vann ändå, för luften tröt för honom nästan samtidigt med att den tröt och tog slut för mig med, och så länge han höll mig nere, kunde jag också hålla nere honom, och hindra honom från att komma upp igen. Så steg vi båda mot ytan, långt däruppe och då först såg jag, att det var den flintskallige, vars vapen vi nog inte skulle röra. Han hade lagt fram det där, till allmän beskådan, liksom bara för att testa oss. Senare fick jag veta, att han var överste i Marininfanteriet; av vilket Ukrainarna bara har kvar ett enda regemente idag. Och kanske jag borde gått i den mannens sold och gett mig under hans fana, för Ukraina var på den tiden ett vänligt och fredligt land, där värden och värderingar är en smula annorlunda; än hos oss; och man ej lägger vikt vid småsaker, precis som det en gång var på Olaf Tryggvasons tid. Där fanns i alla fall friheter i smått och stort, som vi inte har idag.

Men, jag kunde icke svika mitt fädernesland, och inte heller min hedniska tro – fastän jag senare under den kvällen välsignades i vodka på ryska och ukrainska. Vi förklarade, att vi svenskar hade en regel som innebar, att vi på samma kväll inte fick dricka mer öl, än två stycken var och att man annars skulle hålla även detta emot oss vid hemkomsten. Då skrattade översten och sa, att han skulle hållit det emot envar av sina egna, om de inte varje helg kunnat förtära och lära sig fördra åtminstone 500 gram vodka, vilket är ett halvt helrör per man. Så är ännu sederna i Svitjod Hin Mikla, men nu är allt annorlunda däröver, och det arma landet befinner sig ännu i krig, trots att de som styr vårt land idag inte lägger två strån i kors för det, och inte ens hjälper sina närmaste grannar, eller de som verkligen skulle ha förtjänat vårt stöd, när nu vi fått islam och kristendom här istället.

Karta och satellitbild över floden Dnjeprs mynning, där den går ut i Svarta Havet vid Kherson.

Ja, mycket har jag fått se på mina färder; och än mer har jag genomlevt. Mycket minns jag, och mycket är det, som varit vackert. Den natur som omgett oss, kvinnorna vi sett, i Österled eller Västerled; landskapen, städerna, de som tagit emot oss med öppna armar och alla dem, som kanske hatat oss i hemlighet – mest på grund av avund över att inte kunna vara hedna och fria män som vi. Nu är mina lungor inte längre så starka som förr på grund av sjukdomen, och mycket av den hälsa jag haft förr, börjar att fattas för mig. Men, ännu kan jag simma, älska, dricka och slåss en tid; och jag tänker ändå leva så, tills mitt liv äntligen är slut. Troende, som jag är – lever jag helt övertygad om att jag går till mina fäder, och till en bättre värld än denna. Tala då inte så högt om ”heder”, ni sjuka, krälande och motbjudande människoförsamling. Vem av er vill då förmena mig det, eller detta skaldskap, som nu blir min käraste idrott ?

Ön Berezan,långt väster om Dnjepr-mynningen

Den hedniska runstenen – UTAN kors – som ännu står kvar på Berezan i kopia – vars text lyder: ”Grane gjorde detta valv över Karl, sin Fä-lagi” (en frände, som man samäger en båt med)

”Kensington-stenen” – The Tv Series

Det norska vetenskapsmagasinet ”Forskning.No” uppger idag, att ingen mindre än Peter Stormare skall producera och regissera Tv-serien ”The American Ruestone” som handlar om Kensington-stenen, och en svenske utvandraren Olof Öhman och hans familj. Serien uppges utgå från premissen att Kensington-stenen var äkta, och att familjen Ohman eller Öhman drabbades av självmord och personliga tragedier som ett resultat av att stenen påståtts vara ett falsifikat, när det i själva verket förhöll sig tvärtom.

Mats G Larssons bok om Kensington-stenens väg från den svenske farmarens gård, och en avsigkommen präst från Hälsingland till status som Kultföremål rekommenderas..

Att runologi plötsligt skulle bli föremål för Hollywood-produktioner och Fake News i en ny och skön förening, är minst sagt otippat. Den seriösa forskningen, inklusive Riksantikvarieämbetets K-blogg, Magnus Källström, erkända historiska författare som Mats G Larsson och hela den akademiska världen i övrigt, har redovisat ovedersägliga bevis för att stenen är en bluff, tillverkad under sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal.

Räcker det inte med att Stakka Bo, alias Johan Renck, nyligen hyllats och rosats för en tv-serie om Tjernobyl ?

Knappt har jag redogjort för den plötsliga förlusten av en vän, som också var Runolog – och nu detta… Ingenting förvånar längre, och jag undrar allvarligt hur denna serie kan eller ska mottas av allmänheten när den får premiär, ifall de bärande premisserna och den ”storyline” som här presenteras från Norge verkligen är äkta, och vittnesgill. Vad kommer härnäst ? Vad lurar bakom hörnet ?? En tv-serie om hedniska bloggare, kanske, eller nyhedendomens vara och tillvaro i dagens Sverige ?

Jourhavade runolog, som jag försökt kontakta, avböjer idag alla kommentarer, då K-bloggen ligger nere för tillfället.. Haverö-runorna, som nämnts i sammanhangt, är inte tillgängliga just nu….

Vi kan också fråga oss om det inte stormat tillräckligt kring Peter Stormare redan, känd från såväl Excessen, Aptonbladet och de andra kvällstidningarna som han ju är – eller om detta bara är en storm i ett vattenglas – eller vad säger ni, godvänner ?

”Brons och Blod” – en bra blogg om Bronsålder, Hedendom och Asatro

Järn mötte brons, när äventyret hände” skriver Anders Österling i sin dikt om Ales Stenar. Kanhända har den vackra formuleringen tillämpning på en ny anonym, mäkta hednisk blogg, skriven av en arkeologiskt kunnig person i de södra delarna av vårt land. Jag brukar vara ytterst restriktiv med att rekommendera andra Hedniska bloggar, mycket beroende på att jag vill se hur de utvecklar sig, innan jag alls säger eller skriver något.

Jag har varit medveten om existensen av ”Brons och Blod” sedan mars 2019, då den grundades och först gjorde sin debut på wordpress, och gillade den nästan genast. Men Hedendomens och Asatrons lilla värld, såväl i Sverige som överallt annars är ibland trångsynt och begränsad, och ibland fylld av personer som har politiska eller andra mindre ädla syften, oavsett om de nu hör hemma långt ut till höger, eller inom den extrema vänstern, som ”forn sed” och andra därmed besläktade grupper, vars intressen varken är vetenskapliga eller andliga, utan bara handlar om maktbegär, och att ”sätta sig” på folk.

Studera läget för Skånes bronsåldershögar, och ni skall finna att denna provins redan då var tättbefolkad, hade sina centralbygder och var del av en bronsålderskultur som också fanns på andra sidan sundet

 

Men, vad gäller denna andra blogg, har vi äntligen fast mark under fötterna; och finner det vederhäftiga istället för det ovederhäftiga. Författaren känner till ett sådant epokgörande och 100 % hedniskt verk som Hesiodos ”Verk och Dagar” och han behärskar bronsens etymologi, kan resonera om den indoeuropeiska invandringen och båtyxekulturen utan att förfalla till osakligheter, han kan resonera något om sagornas ursprung, själv vara skald och inser, att Asatron redan utformades under Bronsåldern. Det är trevligt att möta bildade människor, även i bloggform; men att möta motsatsen är mindre trevligt…

Den mer än 2 meter höga spjutlyftaren från Litsleby i Tanum har ett slags korpnäbb, en skålgrop för att markera att han är enögd, och en enorm lans i sin hand. Utefter lansens skaft, rör sig en liten ryttarfigur, också spjutbeväpnad… Vi inser alla, att detta är Oden… ristad i klippan minst 1000 år före kristus…

Författaren till bronsåldersbloggen känner till skillnaden mellan hög och låg religion, och är säker på, att Tyr, Tor och väl även Oden fanns redan under bronsåldern, liksom förstadierna till Härn, Nerthus eller Gerd, och alla de andra gudamakterna. Sakkunnigt resonerar han om världens skapelse, i mytologins värld, och leder oss med varsam hand över den starkt skadade ”Dansarens Häll” vid Gladsax nu nästan utplånad av okänsliga vandaler – över emot nyare och djärvare mål.

 

På hällen vid Gladsax syntes Frej dansa med hjorthorn på huvudet, tills någon år 2016 nästan utplånade honom…

Han vet, att redan Georges Dumezil på 1950-talet ledde Odens ursprung tillbaka till vedisk tid, och kan berätta för oss att Oden själv var hemmastadd här i Norden långt långt före romersk järnålder, när han inte studerar bronsåldersstaden Trojas geografi, till exempel. Fram tonar bilden av en okänd man, som utför en kulturgärning i det tysta. Inte för någon tom ”äras” skull. Inte för någon särskild publik, utan bara för den glädje som finns i att ge, ge av sig själv och för det sköna i tankens flykt genom alltet.

En äkta historiker och berättare, trots allt, i denna världens fjärde och kanske sista ålder, om vi får tro den pessimistiske Hesoidos, mytagogen, hävdatecknaren…

Οὗτος μὲν πανάριστος, ὃς αὐτὸς πάντα νοήσει,
φρασσάμενος, τά κ᾽ ἔπειτα καὶ ἐς τέλος ᾖσιν ἀμείνω·
ἐσθλὸς δ᾽ αὖ καὶ κεῖνος, ὃς εὖ εἰπόντι πίθηται·
ὃς δέ κε μήτ᾽ αὐτὸς νοέῃ μήτ᾽ ἄλλου ἀκούων
ἐν θυμῷ βάλληται, ὁ δ᾽ αὖτ᾽ ἀχρῄος ἀνήρ.

  • This man, I say, is most perfect who shall have understood everything for himself, after having devised what may be best afterward and unto the end: and good again is he likewise who shall have complied with one advising him well: but whoso neither himself hath understanding, nor when he hears another, lays it to heart, he on the other hand is a worthless man.

Idag har jag också läst två andra goda skribenters och bloggares mer adiaforiska krior. Vännen Eddie Råbock, alias Mohamed Omar, kåserar vittert över de tre kronornas ursprung på Albrekt av Mecklemburgs tid, och hur de från Arthursagan via Köln fann vägen in i vårt Riksvapen.  Och Sjöfartstidningen – av alla publikationer – resonerar via sin Utrikeskorrespondet Torbjörn Dalnäs över Towerns korpar – ett annat ämne jag behandlat – och korpars och kråkfåglars historia – Kråknedan har ju just passerat, och med detta ännu en Odens dag…

Majningen av drottning Guinevere, tavla av John Collier, England…

Lindisfarnedagen, 2019

Idag är det dagen för motattacken på den kristna missionsbasen vid Lindisfarne. 798 förstörde norska vikingar vad som var en bas för slavhandlare och missionärer vid den Northumbriska kusten, väl medvetna om Karl den Stores pågående folkmord på Saxarna och andra hedniska folk, och i traditionell historieskrivning har man ansett, att det är just 8 Juni som skulle vara datumet för den viktiga motoffensiv, som Nordborna lyckades inleda mot Europas kristna.

Jag har skrivit om denna dag i min blogg förr, och om vi antar att Vikingatiden verkligen tog slut i och med slaget vid Hastings, 1066 – fastän Kungsgården vid Uppsala stod kvar till långt in på 1090-talet, så markerar Lindisfarne början på närmare tre hundra år av aktivt och framgångsrikt kulturellt motstånd, och är värd att fira enbart av den orsaken, även om datumet egentligen bör ha infallit 11 dagar senare,  om man räknar med skiftet mellan de Julianska och den Gregorianska kalendern, som vi numera räknar med.

Även om Lindisfarne borde vara en mycket berömd och välbesökt plats, är ”Holy Island” som ön också kallas, knappast något större turistmål idag, och få om ens några Nordbor av idag har velat analysera, vilken stridsuppgift våra förfäder åtog sig, eller hur det gick till, när ön befriades från den avskyvärda katolicism, som utövades där. Vikingarna visste, att det inte duger att vänta med att bekämpa en fiende, tills han gjort sig hemmastad inne i ditt eget land. Tillåter du, att kyrkor eller moskéer byggs i det egna landet, kan du aldrig driva ut Monoteisterna därifrån, och då är det redan försent. Folkmordet är redan igång, och fienden växer sig bara starkare och starkare, tills att din egen kultur är alldeles förstörd, precis som det blivit i våra dagar.

Nej – det rätta sättet – ansåg de – är att anfalla fienden redan innan han hunnit etablera sig i ditt hemland, och med full kraft slå över öppet hav och förinta hans baser – innan han ens landstigit på DIN kust. Gustav II Adolf, Karl XI och andra svenska kungar skulle långt senare tillämpa exakt samma taktik, och det är tack vare dem och deras soldater, som vi ännu har något kvar av Sverige, även om vår frihet inskränkts mer och mer, särskilt i och med det skadliga EU-medlemskapet, som inte varit till nytta för Sverige och som inte skapat ett hållbart samhälle-

Lindisfarne av idag domineras av ett stort 1500-tals slott på en borgklippa, men den anläggningen var inte fullt lika stor under Vikingatid. Snarast bör där ha stått pallisader av trä och några stentorn uppe på borgklippan, och inte den magnifika stenborg man ser idag. Fast hur intar man ett sådant fäste ? – Svaret är enkelt – man intar det inte alls, för det var inte så Vikingarna gjorde. Deras framgångsrika operation, som slog alla kristna över hela Europa med förundran och blind skräck var istället baserad på kringgång – och hursomhelst var det klostret vid Lindisfarne priory man ville slå ut – inte den lilla truppstyrka på 50-60 man eller så som bevakade själva borgklippan.

Linidsfarne är en flack ö, som än idag omges av sandbankar. För att undgå upptäckt, måste man ha rott in under de tidiga morgontimmarna, nattetid eller använt sig av dimma som skydd. Man kunde med andra ord konsten att uppträda dolt, och den gängse bilden av färgglada segel och förgyllda drakhuvud kan vi lika bra glömma. Två bukter i syd ger bra landstigningsstränder att angripa klostret ifrån, även om vi idag inte vet vilken strand man kom in vid, den östra eller den västra. Helt säkert använde man omfattning som strategi, och slog emot klostret från två olika håll, i alla fall vilket en forskare vid namn Paddy Griffith, författare till boken ”The Viking art of War” trodde på 1990-talet. Han antog, att den styrka som anföll Lindisfarne knappast kunde ha varit över 200 man, och att den måste ha bestått av mindre än 20 skepp, men erkänner villigt, att rytteri kan ha medförts, och att attacken emot klostret måste ha varit noga rekognocerad, förberedd och följde en noggrann plan – det var inte alls fråga om ett slumpvis anfall, eller några ”rövarband” utan en organiserad truppstyrka, som kämpade och slogs efter militära regler, och med ett väl utvecklat ledningssystem, som alla förstår.

Klosteranläggningen på Lindisfarne utvidgades visserligen på 1100-talet, men var redan försedd med vallar och murar. Märk också sandbankarna i bakgrunden ! En sådan anläggning stormar man inte på måfå. Man måste VETA var passagerna finns, och var man kan komma upp från stranden…

Att motattacken vid Lindisfarne blev såpass framgångrik som den blev, är inte ett vittnesbörd om ”plundring” eller ”piratdåd” som det ofta har framställts i kristna historieböcker. Den var ett verk av väl förberedda, grundligt tränade och bra utbildade män, som visste vad de gjorde. För att lyckas med en sådan uppgift måste man för det första kunna konsten att navigera över öppet hav hela vägen från Norge tills man kommer till avsedd punkt på den Engelska kusten, och kan gruppera för anfall. Man måste ha varit grundligt orienterad om hur anfallsmålet såg ut, och det faktum att man kunde undvika Lindisfarne Castle.

Borgens läge på en ensam klippa var också en enorm svaghet – för bara en enda stig leder upp eller ned för borgklippan, och blockerade man den, satt ju försvararna fångade i en fälla, medan klostret blev ett lätt byte.. Detta hade helt enkelt inte varit möjligt, om man inte kunnat orientera sig på ön – och kanske gjort terrängskisser eller rent av kartor innan – samt repeterat in, exakt var man skulle ro in emot stranden – och komma upp från den ! Alltsammans kräver – som alla någorlunda militärt bevandrade personer lätt inser – planering – och ett säkert, väl lätt genomförande !

Se där en lärdom att ta med – och fortsätta använda, också i våra dagar !