Juli månad – Hömånad – som på island kallas Heyannir – fortsätter. Jag tänker på min hemprovins, som jag snart ämnar besöka. Idag har Stockholms Universitet  publicerat en uppsats om de allt vanligare sk ”gallringarna” från Uppdragsarkeologiska undersökningar, betitlad ”Spara eller slänga – gallring vid arkeologiska undersökningar” – vilken visar att 40 – 90 % av de metallföremål som grävs fram vid olika arkeologiska uppdragsundersökningar i Sverige bara kastas bort. Detta trots att Länsmuséer, Lokala Muséer och även arkeologiska föreningar skulle kunna ta hand om och ställa ut mycket mer fornfynd än vad som nu sker. Uppsatsen skrevs mot bakgrund av 11 stycken arkeologiska studier från Uppland, Södermanland och Östergötland, och redovisar alltså inget resultat för hela Sverige, men tendensen är ändå känd.

Vad man kallar ”uppdragsarkeologi” rör sig som alla vet om obligatoriska grävningar och dokumentationer, som måste bli genomförda därför att mark exploateras, till exempel i samband med vägbyggen eller uppförande av byggnader, och därför att fynd annars skulle totalförstöras. Uppsatsen, som är skriven bland annat i samarbete med Riksantikvarieämbetet, visar att inga riktiga direktiv finns för hur föremål ska gallras. Förstörelsen av Torshammare från Norra Uppland, som jag redan berättat om i den här bloggen, är bara ett exempel på hur ett kulturarv går förlorat, därför att okunniga politiker beordrat det.

Jag citerar, från universitetets hemsida:

Nu finns för första gången en studie som visar på att det gallras och destrueras så många fynd som det faktiskt görs, i snitt cirka hälften av fynden. Och ofta vet vi inte vad det är för föremål det handlar om. En del av vårt kulturarv kastas bort som man egentligen är skyldig att ta om hand, säger Lena Holmquist.

Man har klara skäl misstänka, att det i många fall är fanatiska kristna, som vill ”städa bort” vårt hedniska arv, och som står för all den här förstörelsen. Men – lyckligtvis finns många orörda fornminnesmiljöer i Sverige, som ännu är skyddade i lag, och som det aldrig grävts eller rotats i. Den goda jorden bevarar inte allt för evigt, som vi vet, men bra mycket – och ännu finns vackra platser som inte skattat åt förgängelsen.

Ungefär två och en halv kilometer om Torekov, Tors egen ”cove” eller havsbukt på Bjärehalvön ligger konung Dags hög, som skall vara den största av gravhögar i Skåne. Mer än 42 meter i diameter och 5 meter i höjd ä den ännu, och den ligger idag cirka 10 meter över strandlinjen, även om den nog är byggd före 1500 innan vår tideräkning, enligt vad experterna tror. Enligt sägnen ligger en Kung Dag av Skåne begravd här – och en gång skall det ha hänt att Sveakungarna i Uppsala sände en stor här av Hallänningar och Blekingar emot Bjäre och Skåneland – kanske hände det på 500-talet, då de ”Hallin” och ”Bergio” som Jordanes skriver om, var kända folk också i medelhavsområdet, och Goterna drog säderut. Kung Dag – samma namn skall ha burits också av en konung av ynglingaätten – besegrades och blev gravlagd här, strax före infarten till sundet och Viken, varifrån alla sanna Vikingar kommer. Men hans minne lever.

Kalksten har brutits i närheten, och under andra världskriget placerades en luftvärnspostering på högens krön – först 1956 togs de moderna fundamenten bort. Och min farfar, som ju var kyrkoherde i Förslöv, kom någon gång hit, då han levde. Alltjämt är platsen en av halvöns vackraste, och inget stör heller friden i det gamla kalkbrott som ligger strax bredvid. Själv vill jag tro att namnet ”Konung Dag” kommer av Frej, eller möjligen Skjold, som ju grundade Skilfingarnas dynasti, och sägner om en Skånekung, som besegras av en landstigen här, finns också på andra håll i grannskapet – som vi snart skall se..

I kommande avsnitt skall jag skriva mer om Bjärebygdens hemligheter..

Utsikt från gammal bunker ovan Torekov, med Väderön i bakgrunden