Historier från Förslöv med omnejd #2 – Bratteborg vid Båstad

Många är de platser i Sverige som bevarar minnen och sägner från en tid,när Asatron fortfarande dominerade kulturlandskapet. Båstad, ursprungligen Båtstad, och en handelsplats från järnåldern vid Laholmsbuktens södra strand, har anor som är långt äldre än medeltiden. Det märks inte minst genom de många fornborgar och gravhögar, som ligger i ortens omedelbara närhet. Den branta del av Hallandsåsen, som kallas Bratteborg var en gång platsen för en fornborg och ett vårdkaseberg, och syns fortfarande tydligt i terrängen, där det ligger på vägen mot vad som på kartan kallas Sinarpsdalen och Grevie med sina gravhögar – en av de mest centrala platserna i hela bygden.

Stupet vid Bratteborg och Varegården, som fått sitt namn efter Vårdkaseberget, syns tydligt ovanför den nuvarande tätorten.

På Bratteborg, sägs det, stod en gång en fornborg, och där bodde en man som kallades Bratteborgsherrn, mindre av en människa; men mera av en jätte och en gud. Han lär ha varit den visaste och klokaste av alla, och tron på hans verkliga existens lär ha varit verklig i trakten så sent som mot 1800-talets slut. Bratteborgsherrn lär också ha förutspått, att när människorna var dumma nog att försöka göra en bro över Öresund och gräva sig ned under Hallandsåsen, ja då var Sveriges undergång nära.

Som vi allesammans har set, har detta faktiskt hänt i vår egen tid. Under 1800-talet drogs verkligen järnvägen upp längs den stilla dalen förbi Brattbergs mer än 80 meter höga sluttning, och på 1990-talet trodde Banverket, att det skulle gå lätt att ersätta denna bansträcka med en tunnel under åsen. Resultatet blev en av de värsta miljökatastroferna i det moderna Sveriges historia, och ett järnvägsbygge som försenades i ett halvt årtionde, med en kostnad som blev elva gånger dyrare än man ursprungligen trott. Vattendragen i trakten var förgiftade i ett helt årtionde efteråt, och de stammar av öring och annan ädelfisk som en gång fanns där, har aldrig återhämtat sig.

Men vem är Brattbergsherrn egentligen, och vad är hans rätta namn ? Det kommer stå fullständigt klart för oss, bara vi undersöker de lokala traditionerna. Två som försökt göra det är de lokala författarna Gunilla Roos och Mats Roslund, ur vilket mycket – men inte allt – av de sagostoff jag relaterar här kommer. Brattebergsherrn kan nämligen fara genom luften, särskilt under julnätterna, och då beger han sig – följd av otaliga hästar och hundar till ett annat berg, som heter Klacken och som finns ovanför Östra Karup. Alla hundar i trakten lär skälla som galna när denna vilda jakt drar fram, och på Julnatten har man också sett Bratteborgsherren – med en sid och vid hatt på huvudet – åka tvärs genom varegården i en vagn, förspänd med två svarta hästar. Vem är nu den vilda jaktens eller Åsgårdsreiens ledare, och vem kallas ”Sidhatt” enligt vår nordiska mytologi ? Och vem – ensam bland Asarna – kallades sällan eller aldrig vid det namn man idag alltid använder för honom, men benämndes istället alltid med många andra, eftersom hans eget namn var alltför heligt ? Begriper du det, min vän, är du listig…

Brattbergsherrn var dessutom frikostig och givmild emot de sina, särskilt i juletid och under vinternätterna. Det är ett hövdingadrag, som vi alla vet – och vem är då den förnämste hövdingen av alla ? De som satte ut sin egen hatt under de nätter då han red fram och åter över Hallandsås, kunde räkna med att finna hatten full med guldmynt nästa dag – och i Sinarpsdalen har amatörarkeologer långt senare gjort fynd av romerskt guld från folkvandringstiden, mycket riktigt – eftersom bara en gud – Gautatyr – är rhenguldets sanna förvaltare.. Men så var det en kristen kärring från ”uppsverige”, då… Hon lär ha gjort hål i sin egen hatt och grävt en stor grop under den i jorden, bara för att den osynlige ryttaren under natten skulle fylla hela gropen med rikedomar. Detta skall ha hänt på 1790-talet, sägs det – och sen dess ger Brattbergets sanne herre inga guldmynt som gåva till fattigt folk i trakten mer, även om han blivit sedd under det tidiga 1900-talet också, enligt vad sägnerna förmäler.

Kartbild, som visar Brattbergs läge i den existerande verkligheten…

På 1830-talet lär det funnits en lokal skämtare vid namn Bergström, som ska ha bott i Korröd, en by som för länge sen uppslukats av Båstads moderna förorter och som inte längre finns utsatt på någon karta. Korröds station finns fortfarande kvar, och ligger precis söder om höjdsiffran 55 på kartan ovan. Uppe på åsen vid Kungsbergsgården skall det ha bott en annan kristen bondkärring, och en höstkväll när hon besökt Bergström nere i dalen, smög sig han själv och två drängar upp för Brattbergets sluttningar och tände eld på ett stort kärrhjul, som de svept in i halm.

Kårröds järnvägsstation vid Brattbergets fot, som den såg ut i början av 1900-talet

Just när den kristna kärringen, som var svårt ”hällörad” som man säger i Skåne gick förbi, knuffade de ned det brinnande vagnshjulet, och gumman trodde förstås i lång tid efteråt, att hon sett Brattbergsherren själv komma farande i en skur av gnistor och rök. Poängen är bara, att så har man gjort för att fira Midsommar eller Midvinter i många Europeiska länder – seden med att knuffa ned brinnande hjul (en symbol för årshjulet) finns både i Schweiz, Österrike och till och med i Ukraina, där jag själv sett den… Och att också själva runraden också kan tänkas som ett hjul med 24 ekrar, vet vi redan… (Se Hedniska Tankars runskola, del 1 – 24)

En annan sägen från tidigt 1900-tal berättar om en gammal bonde från Görslöv, som varit i Båstad för att handla. En mörk höstnatt, innan järnvägen slutade att trafikeras gick han den långa och slingrande väg som idag utgör gränsen till ett naturreservat – fornborgen på Brattbergs krön och vårdkaseberget där är idag också skyddat i lag – men halvvägs upp för åsen mötte han en jättestor man med långt vitt hår och skägg, som bar ett spjut i ena handen. Den okände räckte fram sin hand, som för att hälsa, men bonden som var alltför gammal och klen blev rädd, och räckte fram sin dynggrep som han bar över axeln istället. Då klämdes grepens klor sönder och vreds till skrot i Gudens grepp, och bonden förstod, att det var Oden själv han mött, i den mörka höstnatten.

Annonser

Hur behandlas hedningarna i Sverige av ”höga överheten” ?

Frågan är faktiskt på sin plats, även om jag inte frågar för egen skull, utan för mina bröder därute. Runt om i landet finns många hedningar med en annan inriktning än min, men som jag ändå respekterar, eftersom de likt mig driver egna samfund, godord och intresseföreningar. Vårt intresse för runor, kulturminnesvård och seriös hedendom förenar oss, även om det finns riktningar inom hedendomen som vi inte befattar oss så mycket med. Vi är inte representanter för new age, sk ”forn” sed eller en massa annat, utan just Asatroende, och vi använder inte termer från den kristna medeltiden för att beteckna vår religion.

Från signaturen ”Angerboda” i Södermanlands Stavhov inflöt igår en artikel från en man som själv skött sitt samfund i minst tio år, men som fortfarande utsätts för trakasserier av Skatteverket, vilket manifesterar sig  i partsinlagor från enskilda tjänstemän med pro-kristna sympatier, efter vad det ser ut. Jag citerar:

I veckan kom beslutet från Skatteverket, hovet får inte behålla sin status som andaktshus. Skatteverket omtaxerar istället Sörmlands Stavhov till en hyrehusenhet.

De som följt bloggen vet att denna process pågått ett tag. Vi har anfört alla argument vi har kunnat, fastigheten är byggd som ett andaktshus, den enda verksamheten som försiggår i fastigheten är av religiös natur. Ritualer som är att se som bön förekommer i fastigheten, vi har övergångsritualer som är att likställa med det kristna dopet. Vi samlas minst en gång i veckan, och vi firar gemensamt religiösa högtider i fastigheten. Fastigheten ägs dessutom av en person som har en roll som är likvärdig en pastor i en kristen församling. Men ingenting har handläggaren på Skatteverket accepterat.

Detta trots att Skatteverkets riktlinjer är tydliga, en fastighet skall taxeras utifrån vilket ändamål den är byggd för, och vilken verksamhet som pågår i fastigheten.

Skatteverket har tagit fasta på att vi uppgett att vi utgör en icke missionerande trosinriktning, som endast vänder sig till de som söker upp oss. — — De som är ämnade att följa vår väg kommer att hitta den, utan att vi springer och knackar på deras dörr och tjatar.

— —

Man har hela tiden från Skatteverkets sida ifrågasatt mina argument och därmed tvingat mig att allt mer detaljerat beskriva min religiösa tillhörighet. Under processens gång har jag blivit införstådd i att detta i sig är ett brott mot min grundlagsskyddade religionsfrihet. Myndigheter får helt enkelt inte avkräva folk uppgifter om deras religiösa hemvist. Denna process har sett till att min religionstillhörighet finns väl dokumenterad i offentliga handlingar.– —

Eftersom jag tillhör en religion som in i det som definieras som modern tid har undantryckts och förföljts, till den grad att dödsstraff har utdömts för folk som ägnar sig åt liknande bruk som det vi gör; så anser jag att kränkningen när man registrerat min trostillhörighet är extra allvarlig. Jag tillhör trots allt en tradition som var sluten och hemlighölls fram till 1992 av just denna orsak. Det faktum att det finns monoteister som är extremt fientligt inställda gentemot polyteistiska trosutövare gör inte saken mindre allvarlig.

Som ni förstår kommer jag inte vika ned mig. Jag tänker inte acceptera att bil felfördelad av statliga myndigheter, ej heller att min religionsfrihet anses som mindre skyddsvärd jämfört med monoteistisk religion.

Vi ägnar oss åt bön, övergångsritualer, högtidsfirande och själavård på Sörmlands Stavhov; vår verksamhet utgör lika stor samhällsnytta som vilken annan kyrkobyggnad som helst, och den skall därmed erkännas som ett andaktshus av staten.

Jag som gode skall inte heller behöva nagelfaras av tjänstemän på statliga myndigheter. Jag har precis samma funktion som en frikyrkopastor, och det hus där jag bedriver min gärning skall erkännas som ett andaktshus.

Jag kommer med största sannolikhet att återkomma till ämnet. Detta är principiellt viktigt både utifrån ett demokratiskt perspektiv, men även för andra inom den hedniska kretsen. Även om Sörmlands Stavhov är det första dedikerade hovet i Sverige, så är vi sannolikt inte det sista. Det gäller alltså att säkerställa hedningars rättigheter även framöver.

Själv undrar jag var Pagan Federation, NAS och alla de andra, som säger sig företräda hedningars intressen i Sverige nu dväljs. Uppenbarligen gör de ingenting för att hjälpa till, där det verkligen behövs. Och lögner, missuppfattningar och förföljelse av enskilda sprider sig över landet Löfvén, nu som alltid. Själv vill jag i alla fall bara uttrycka min solidaritet, för att inte tala om mitt äckel och leda.

Det kommer en dag då vi inte står ensamma, och vi inte accepterar att låta fogdar, myndigheter och självutnämnda moralens väktare hunsa oss som förr. Vi har sett hot om runförbud, och mycket annat – men ändå har dessa små ”Mollgans” och förtryckare inte nått sitt mål, och vi förblir fortfarande fria i anden; tills den kommer, vår stund på jorden. Stunden då Monoteisterna till slut får erkänna oss på lika villkor, och ”Det hedniska skiftet” som jag många gånger förutspått, slutligen inträffar.