Många är de platser i Sverige som bevarar minnen och sägner från en tid,när Asatron fortfarande dominerade kulturlandskapet. Båstad, ursprungligen Båtstad, och en handelsplats från järnåldern vid Laholmsbuktens södra strand, har anor som är långt äldre än medeltiden. Det märks inte minst genom de många fornborgar och gravhögar, som ligger i ortens omedelbara närhet. Den branta del av Hallandsåsen, som kallas Bratteborg var en gång platsen för en fornborg och ett vårdkaseberg, och syns fortfarande tydligt i terrängen, där det ligger på vägen mot vad som på kartan kallas Sinarpsdalen och Grevie med sina gravhögar – en av de mest centrala platserna i hela bygden.

Stupet vid Bratteborg och Varegården, som fått sitt namn efter Vårdkaseberget, syns tydligt ovanför den nuvarande tätorten.

På Bratteborg, sägs det, stod en gång en fornborg, och där bodde en man som kallades Bratteborgsherrn, mindre av en människa; men mera av en jätte och en gud. Han lär ha varit den visaste och klokaste av alla, och tron på hans verkliga existens lär ha varit verklig i trakten så sent som mot 1800-talets slut. Bratteborgsherrn lär också ha förutspått, att när människorna var dumma nog att försöka göra en bro över Öresund och gräva sig ned under Hallandsåsen, ja då var Sveriges undergång nära.

Som vi allesammans har set, har detta faktiskt hänt i vår egen tid. Under 1800-talet drogs verkligen järnvägen upp längs den stilla dalen förbi Brattbergs mer än 80 meter höga sluttning, och på 1990-talet trodde Banverket, att det skulle gå lätt att ersätta denna bansträcka med en tunnel under åsen. Resultatet blev en av de värsta miljökatastroferna i det moderna Sveriges historia, och ett järnvägsbygge som försenades i ett halvt årtionde, med en kostnad som blev elva gånger dyrare än man ursprungligen trott. Vattendragen i trakten var förgiftade i ett helt årtionde efteråt, och de stammar av öring och annan ädelfisk som en gång fanns där, har aldrig återhämtat sig.

Men vem är Brattbergsherrn egentligen, och vad är hans rätta namn ? Det kommer stå fullständigt klart för oss, bara vi undersöker de lokala traditionerna. Två som försökt göra det är de lokala författarna Gunilla Roos och Mats Roslund, ur vilket mycket – men inte allt – av de sagostoff jag relaterar här kommer. Brattebergsherrn kan nämligen fara genom luften, särskilt under julnätterna, och då beger han sig – följd av otaliga hästar och hundar till ett annat berg, som heter Klacken och som finns ovanför Östra Karup. Alla hundar i trakten lär skälla som galna när denna vilda jakt drar fram, och på Julnatten har man också sett Bratteborgsherren – med en sid och vid hatt på huvudet – åka tvärs genom varegården i en vagn, förspänd med två svarta hästar. Vem är nu den vilda jaktens eller Åsgårdsreiens ledare, och vem kallas ”Sidhatt” enligt vår nordiska mytologi ? Och vem – ensam bland Asarna – kallades sällan eller aldrig vid det namn man idag alltid använder för honom, men benämndes istället alltid med många andra, eftersom hans eget namn var alltför heligt ? Begriper du det, min vän, är du listig…

Brattbergsherrn var dessutom frikostig och givmild emot de sina, särskilt i juletid och under vinternätterna. Det är ett hövdingadrag, som vi alla vet – och vem är då den förnämste hövdingen av alla ? De som satte ut sin egen hatt under de nätter då han red fram och åter över Hallandsås, kunde räkna med att finna hatten full med guldmynt nästa dag – och i Sinarpsdalen har amatörarkeologer långt senare gjort fynd av romerskt guld från folkvandringstiden, mycket riktigt – eftersom bara en gud – Gautatyr – är rhenguldets sanna förvaltare.. Men så var det en kristen kärring från ”uppsverige”, då… Hon lär ha gjort hål i sin egen hatt och grävt en stor grop under den i jorden, bara för att den osynlige ryttaren under natten skulle fylla hela gropen med rikedomar. Detta skall ha hänt på 1790-talet, sägs det – och sen dess ger Brattbergets sanne herre inga guldmynt som gåva till fattigt folk i trakten mer, även om han blivit sedd under det tidiga 1900-talet också, enligt vad sägnerna förmäler.

Kartbild, som visar Brattbergs läge i den existerande verkligheten…

På 1830-talet lär det funnits en lokal skämtare vid namn Bergström, som ska ha bott i Korröd, en by som för länge sen uppslukats av Båstads moderna förorter och som inte längre finns utsatt på någon karta. Korröds station finns fortfarande kvar, och ligger precis söder om höjdsiffran 55 på kartan ovan. Uppe på åsen vid Kungsbergsgården skall det ha bott en annan kristen bondkärring, och en höstkväll när hon besökt Bergström nere i dalen, smög sig han själv och två drängar upp för Brattbergets sluttningar och tände eld på ett stort kärrhjul, som de svept in i halm.

Kårröds järnvägsstation vid Brattbergets fot, som den såg ut i början av 1900-talet

Just när den kristna kärringen, som var svårt ”hällörad” som man säger i Skåne gick förbi, knuffade de ned det brinnande vagnshjulet, och gumman trodde förstås i lång tid efteråt, att hon sett Brattbergsherren själv komma farande i en skur av gnistor och rök. Poängen är bara, att så har man gjort för att fira Midsommar eller Midvinter i många Europeiska länder – seden med att knuffa ned brinnande hjul (en symbol för årshjulet) finns både i Schweiz, Österrike och till och med i Ukraina, där jag själv sett den… Och att också själva runraden också kan tänkas som ett hjul med 24 ekrar, vet vi redan… (Se Hedniska Tankars runskola, del 1 – 24)

En annan sägen från tidigt 1900-tal berättar om en gammal bonde från Görslöv, som varit i Båstad för att handla. En mörk höstnatt, innan järnvägen slutade att trafikeras gick han den långa och slingrande väg som idag utgör gränsen till ett naturreservat – fornborgen på Brattbergs krön och vårdkaseberget där är idag också skyddat i lag – men halvvägs upp för åsen mötte han en jättestor man med långt vitt hår och skägg, som bar ett spjut i ena handen. Den okände räckte fram sin hand, som för att hälsa, men bonden som var alltför gammal och klen blev rädd, och räckte fram sin dynggrep som han bar över axeln istället. Då klämdes grepens klor sönder och vreds till skrot i Gudens grepp, och bonden förstod, att det var Oden själv han mött, i den mörka höstnatten.