Kiviksgraven – graven som INTE var någon grav, utan en HARG….

För en tid sedan publicerade den frihetliga och svensksinnade bloggen Allmogen ett reportage om Kiviksgraven, eller Bredarör, som den jättelika stensättningen i Skåne rätteligen bör kallas. Det är en plats jag själv också besökt under den förra månaden, som i mindre grad än vanligt kommit att ägnas åt bloggskrivande. Som så många andra av vårt lands allra värdefullaste fornminnen, har marken Bredarör ligger på överlåtits åt Fastighetsverket, och varken Riksantikvarieämbetet eller den lokala Länsstyrelsen har nu det formella tillsynsansvaret över Bredarör.

Nej – detta var INTE främst en grav eller ett gravröse (även om 14 personer under  2400 års tid begravts i röset) utan en HARG och därmed en HEDNISK KULTPLATS av avgörande betydelse…

Bredarör är annorlunda också på det sättet att det finns ett litet lokalt museum och café alldeles intill själva graven, som sköts av en utexaminerad arkeolog med gedigna akademiska meriter. Henne har jag också träffat och samspråkat med denna sommar, och det är dubbelt aktuellt med tanke på den debatt som förts om Birka som UNESCO-Världsarv under sommaren. Flera av vårt lands mest kända arkeologer har gång på gång vädjat till Regeringen Löfvén och dess okunniga Minister Amanda Lind om att ta sitt ansvar för kulturminnesvården, men helt utan resultat. Vädjandena har synts också i SVT och statstelevisionen, och hela den akademiska världen fruktar nu, att om rovgrävningarna och plundringarna på Birka fortsätter, så kan den platsen snabbt förlora sin status som Världsarv, och försvinna från UNESCO-listan.

Vad debatten kommit att handla om, är att det helt saknas tillsynsmän på Birka, eftersom Fastighetsverket hela tiden väljer det billigaste alternativet och lägger ut all skötsel på entrepenad, vilket innebär att okunniga skojare och firmor från utlandet får ta hand om skötseln av ett Världsarv. På Birka har det tidigare också bott tre bofasta familjer på ön Björkö som helhet, men nu finns där bara en, och de saknar den förmåga som krävs för att bevaka hela ön och dess unika fornlämningar vintertid.

Men i Skåneland är förhållandena avsevärt bättre.

Där finns det som sagt lokal expertis, och där finns boende i närområdet, som Fastighetsverket faktiskt har avtal med, trots att Bredarör aldrig någonsin fått vara med på någon Världsarvslista, tack vare vår Regerings inkompetens och slarv. Men, det borde platsen kanske – för som alla vet är den en hednisk sevärdhet av rang. Varför – undrar jag – kan då inte Fastighetsverket prova ”Kiviksmodellen” också för andra platser i vårt land ? Om bevarandet fungerar i Skåne, tack vare intresserade och engagerade ortsbor, som värnar sin egen bygd, borde det inte kunna fungera precis så på andra ställen i landet också ? Ja, det borde de styrande verkligen fråga sig, eller vad tycker ni, kära läsare ?

Betongkassunen i rösets mitt och vägen som leder in dit skapades under 1900-talets första hälft, och har inget med själva hargen att göra, men annars stör inget lugnet bland Kiviks äppelodlingar.

Kiviksgraven anlades före 1400 före vår tideräkning, och dessutom på en stenåldersplats, där minst en individ begravts tidigare. Minst ett dussin individer lär ligga begravna i det stora röset, men om man tar med det faktum att anläggningen varit i oavbrutet hedniskt bruk och med kontinuitet som kultplats i minst 2400 år, eller till en vikingatid, så betyder det att högst en begravning ägde rum här var tvåhundrade år, och det kan verkligen inte kallas mycket. Idag är arkeologerna ense om att Bredarör var en harg eller en plats för hednisk kult först och främst, och att de begravningar som också skedde här, var rena undantagsfall.

Hällkistan och Bredarörs utseende dokumenterades redan på 1750-talet

Från sen medeltid och framåt plundrades Bredarör på mycket av sin sten. Man har spekulerat om att högen eller hargen måste varit minst gånger högre än idag, och att den måste ha haft en höjd på minst omkring 10 meter, samtidigt som diametern på 75 meter inte förändrats så mycket. 1748 plundrade två tjuvar, Andreas Sahlberg och Lars Persson hällkistan i mitten av stensamlingen, men trots att de greps och hotades med frihetsstraff på fästning, som det hette, lade sig plötsligt prästen i Södra Mellby Socken ut för dem, och så blev de frikända efter ett års rättegång. Man vet ännu att skatterna från graven – bland annat ett svärd av brons, skall ha legat begravna i prästgårdens trädgård, och att tjuvarna var i maskopi med Svenska Kyrkan, som alltså såg till att rentvå dem. Den arkeolog jag pratade med vet att berätta att det sannolikt också fanns flera guldföremål i hällkistan, men att de kristna förstörde dessa, och som vanligt behöll kyrkan allt guldet för sig själv. Men allt lyckades dessa kristna vandaler och gravplundrare inte förstöra, trots att meningslös förstörelse och våld alltid härskar, överallt där kristendomen visar sitt ohyggliga tryne.

Kvar fanns bara hällarna, med sina solhjul, kretensiska dubbelyxor och Mykenska hästar. Samt spår av fyra till fem unga personer, cirka 13-15 år gamla som deponerats i hällkistan under äldre bronsålder, medan en något äldre man, ca 25-35 år, begravdes under den yngre bronsåldern, efter 1000 år före vår tideräkning. Den medelålders mannen har av traditionen alltid identifierats som Kung Kiar av Skåne, grundare av Kivik och handelsplatsen där, och fram till rätt nyligen, så ansågs Kiviksgraven som en kungagrav, även om det inte alls finns några bevis för den saken. Kiar betyder körsvennen, han som kör – det är också ett binamn på Tor – och mycket riktigt ser vi en körande man i en vagn på häll 7, den mest berömda av gravhällarna.

Redan på 1970-talet visste man genom noggrant studium av hällarna att raden med män framför Kiars vagn inte alls var någon offerscen, som en del kristna forskare felaktigt påstått, utan en rad med dansande män, alla försedda med svärdsskidor. Och ”hästarna” under vagnen är helt klart inte hästar, utan hundar, medan det stora djuret till vänster inte alls är en val, som några påstått, utan snarare någotslags fisk – kanske den fruktansvärda ”Hornål” som enligt tradition skulle finnas i den närbelägna Verkeån, också långt fram i tiden.

Nyare studier av häll 2 från 2000-talet visar att den varit försedd med bronsyxor och bilder av guldkäglor, liknande ”guldhatten” från Berlin, som i själva verket är en mycket exakt kalender från Bronsåldern.

Kanske var det föremål som dessa, som gömdes i hällkistan, innan de kristna lyckades förstöra alltsammans. Men – det får vi nu aldrig veta – tack vare den ”svenska” kyrka som sekler igenom vållat vårt folk så mycket ont. Bärnsten från Skåne har emellertid hittats i gravar både i Egypten och Kreta, och man vet, att Österlen måste ha varit en rik trakt med mycket långväga handelsförbindelser. Man vet, att både äldre och yngre Bärnstesvägar förde handelsvaror via Rhen och Rhone, samt långt senare floder i Östeuropa, och dessa flodförbindelser fanns kvar också under romersk tid och långt senare.

Från ”elektridernas öar” där den mystiska elekricitets-alstrande stenen Elekron eller Bärnsten fanns, såldes den av Gutonerna – götar eller gutar – till Teutonerna, som enligt Pytheas från Massilla (300 år före vår tideräkning) skulle ha bott på den jylländska halvön. Och först via mellanhänder, nådde denna hett eftertraktade vara slutligen medelhavets högkulturer. På Internet kan man idag läsa än fantasifullare berättelser än dessa, men sådant hör till sagornas värld, och inte till vetenskapens. Bärnstensvägen är ren, skär och arkeologiskt bevisad verklighet, men Kung Kiar eller en Odysseus på Östersjön är det inte.

Somliga kristna har också försökt hävda, att raden av personer, som förs emot ett Omega-liknande tecken av lurblåsare; samt prästerna i Säl-liknande kåpor framför ett stort ämbar eller dryckeskärl skulle vara bevis för människo-offer, men allt sådant är fullständigt obevisat. Det kan lika gärna vara fråga om deltagare i en rit, som går upp på den enorma hargen vid Kivik, och i kitteln som vi ser, kan det ha funnits mjöd eller öl, snarare än blod, precis som i Egtved-kvinnans mjödhink, som ställdes i hennes grav. De tre ungdomar man hittat, behöver inte alls vara offrade – dödsorsaken har aldrig fastställts, och kan inte heller fastställas, eftersom allt man hittade bara var rester av långa rörben (typ lårben och skenben) i hällkistan, och dessutom måste sådana begravningar ha varit oerhört sällsynta, eftersom de tre yngre personerna bevisligen begravdes vid isolerade tillfällen under en tidrymd av 600 år.

En anknytning till myten om Theseus, eller Minotauros och labyrinten på Kreta, där sju unga män och sju unga kvinnor från Athen vart sjunde år skulle sändas som tribut till Kung Minos på Kreta, och hans monstruösa tjur, är sannolikt inte alls vad vi ser här, även om det än idag finns forskare (Intendent Fleming Kaul vid Nationalmuséet i Köpenhamn, till exempel) som anar att det fanns mycket närmare spår mellan bronsålderns Nordiska solkult och antikens religioner, än vi annars kunde tro. Dessutom är de personer som vandrar mot Hargarna ? eller inhägnaderna på Kiviksgraven fyra och fyra, alltså åtta tillsammans, inte alls sju, och två av dem håller vad som verkar vara ett svärd respektive en lur i händerna, vilket antyder att deras funktion är en helt annan – liksom den hammarlyftande figur (alltså en Vighammare – redan på bronsåldern) och de lurblåsare respektive trummare (?) som vi ser överst på hällen ovan.

Rakt söder om Bredrör finns Ängakåsens gravfält, med över 130 gravar från bronsålder och järnålder – fortfarande ett av hela Sydsveriges största, men det har varit ännu större. På 1920-talet försökte man förstöra ”penningstenen” – ett stort stenblock med skålgropar, där offer i form av mynt har lagts ända in på modern tid. De kristna lät spränga blocket i tre delar, och skulle använda dessa för att bygga en bro – men lokala krafter samlade ihop bitarna, och stenblocket med skålgroparna används fortfarande som det en gång var tänkt, och menat..

Den arkeolog jag talade med berättade om hur Socialdemokratiska kommunalråd i Kivik på 1970-talet fick för sig att de skulle bygga en idrottsplats på gravfältet, öster om den väg som idag går söderut förbi Bredarör. Förfärade ortsbor blev vittne till hur tjogtals med gravar skövlades, sprängdes och förstördes, och hur skallar, benknotor och krukskärvor fullkomligt for genom luften, och all denna förstörelse minns många i Kivik med omnejd ännu i den dag, som idag är.

På de två senaste åren har arkeologer hittat spår av en stensatt processionsväg, som från Bredarör går ända ned till bronsålderns kustlinje, men hur gammal den vägen är, kan ingen säga. Idag skär den inte bara genom villaträdgårdar och fruktodlingar, utan också genom den i onödan byggda idrottsplatsen, som man byggde helt utan att någon arkeologisk undersökning hann ske. De ansvariga lever väl till stor del fortfarande, men då jag är en andligt lagd person, vill jag tro att de liksom många svenska politiker som lever idag kommer att få sitt straff efter döden, nere hos Hel – och det straffet kommer att bli mycket, mycket hårt…

Men Kiviks sommar varar än, och Ängakåsen och Bredarör står i sitt grannaste flor. Här i denna trakt har Hedendom och Asatro alltid rått, och den skal råda där, många hundra år efter det att vi själva inte mer finns, och inte mer vandrar på den gröna jorden. Men vårt folk ska leva – i evigheters evighet – på vad Rudbäck, och Linné – på sin tid – kallade Skånes elyseiska fält – visste ni det, förresten ?

 

Blick från Haväng och Kivikstrakten