Balder och perfektionen

Jag har skrivit att det är en lycka att bliva läst. Frågan är då, ifall det också är en lycka att bli läst för mycket. När jag tittar ut från mitt elektroniska Hlidskjalf, tycker jag mig ibland se att mina hedniska tankar och garanterat omoraliska handlingar (redan detta med att torgföra en åsikt, som de härskande inte gillar; är ju på sitt sätt omoraliskt) blivit uppmärksammade här och var; till och med inom den amerikanska Asatrun, för over there talar man inte om Asatro, utan om Asatrú, som hos islänningarna.

Amerikansk Asatro är tyvärr en snårig, ytterst svårsmält och ibland renodlat illasmakande soppa; och något som jag faktiskt tar avstånd ifrån – vilket beror dels på grund av andelen galningar på nätet, människor som vill utnyttja kopplingen till Nordisk kultur för diverse skumma politiska syften (både till höger och vänster) och sedan förstås också de kristna, samt en myckenhet thirtysomethings som råkar vara unga judiska intellektuella, och som mest studerar Asatron för att de skall kunna ”avslöja” eller racka ned på den så småningom, och som använder den som täckmantel för allehanda politiska deklarationer, som man vill att också vi Nordbor skall skriva på.

Men idag hittade jag en mycket allmängiltigt hållen, vettigt formulerad sajt som strängt och konsekvent håller sig till att lära ut grunderna till de fullständigt okunniga i ämnet (ibland vilka inte bara amerikaner i allmänhet utan också många svenskar tyvärr befinner sig) som faktiskt lyckades servera mig några nyttiga tankar om Balder, Perfektionens gud.

Balder litade på de försäkringar han fick och på de eder, som alla levande varelser givit, utom de klena Misteln, som man både kunde ha och mista. Men hur slutade den sagan ? – Jo, hans egen bror; som var blind, mördade honom…

Den konventionella tolkningen av Balder, som vi alla fått oss itutat om och om igen, kommer från den Norske 1800-tals forskaren Sophus Bugge, som själv var kristen och ihållande hävdade att Balder förstås måste vara Bibelns Kristus i förklädnad, någon annan tolkning fick helt enkelt inte finnas. Nordborna var en underlägsen ras, ingenting kunde de producera själva. Allt måste komma utifrån. Fortfarande finns det många, som tror på denna konventionella bild, och med en benhård, närmast skolastisk glöd missar det pinsamt uppenbara. Jag har redan igår tagit upp fallet med unge Herr Alexander Karlsson vid Karlstads Högskola för er – nu måste jag understryka att jag inte har något personligt agg emot just honom – hans akademiska karriär är skäligen kort och kanske skulle jag också ta med en artikel från ”Det Goda Samhället” som jag ju läser regelbundet – också den har på sätt och vis med saken att göra.

Bugges kristna svammel har sedan länge blivit inaktuellt. Numera tror de flesta forskare, inklusive katoliken Rudolf Simek – som ibland lyckas frigöra sig från all katolicism – att Balder är en solgud och en ljusgud – hans namn betyder inte alls ”Herren” som en viss Lasse Lönnroth häver ur sig på svenska Wikipedia, för den etymologin är också motbevisad sedan länge. Istället kommer namnet från ett proto-germanskt *balþaz, gotiska balþs och svenskans ”båld” – alltså den djärve, den modige. Balder var ju just djärv – ja övermodig – när han blottade sig för ödets pilar. Man har också länkat ihop honom med den slaviska ljus- och solguden Byelobog, vars dunkle broder Chernobog tydligt syns i Höder och Loke.

En annan – och vida intressantare tolkning – är att Balder i själva verket betecknar fullmånens skiva – aktuell såhär i Augusti – medan Höder står för Tunglet eller den avtagande månen, Balders hustru Nanna är nymånens skära, och slutligen Våle – hämndens gud – som dräper Höder blott en dag gammal – är den nytända månen. Det finns även ännu fler bottnar i Baldersmyten, och vad som sker i den.

Rind föder Våle i Västersalar – Åt Balder blev dagsgammal, hämnaren född…

Skribenten Ms Elly, borta i sitt USA har genomskådat något väsentligt. Balders död är en del i det kosmiska dramat, som driver det framåt. Och Ragnarök är inte slutet, inte som de kristnas ytterligt naiva och barnsliga yttersta dom, enligt vilken allt slutar lyckligt, och de saliga sitter på gud faders högra sida, medan deras nöje – enligt Kyrkofadern Augustinus – storligen höjs av att höra de fördömdas eviga skrikande i helvetet. Nej, vi hedningar vet, att tillvaron är mer sammansatt än så. En ny jord och en ny sol skall rymma en ny mänsklighet, född av Liv och Livtraser; Balder och Höder skall försonade komma tillbaka från Hel, men Nidhögg flyger också över till den andra och nyare världen, med last av lik under vingarna. Så börjar det kosmiska dramat om igen, vrider sig evigt runt runt i ett kretslopp, likt ett enormt årshjul, och en bättre symbol för hedendomen än det, kan nog inte tänkas. Kanske är Balder – och Höder – ”den svarta solen” – detta tecken som så ofta missbrukats, därför att få inser dess mening.

 

The ancient European esoteric sign – of the black sun. Scandinavian runes and ornament, isolated on white, vector illustration

Balder är till synes helt perfekt, och älskad av alla; sägs det – men han är en gudom, som sällan talar eller alls agerar. Han tycks oföränderlig och evig, ett ouppnåbart ideal, där han sitter på sin tron vid hustrun Nannas sida. En vän jag hade en gång – hypnosterapeut till yrket, och annars utbildad i klassisk psykologi hade en gång en dröm om den skinande Balder i Breidablick – men trots att glansen nästan bländade honom, var där liksom inget mer. Balder verkade stel, likt ett slags tvättmedelsreklam – samma reklam jag skämtade om och med igår. Ms Elly drar slutsatsen att Balder är ett slags symbol för idealismen, det ouppnåbara, det vi människor inte alls är, men kanhända gärna vill vara.

”Den skinande Asen” var det ja…

Ibland är jag själv också lik Balder. Jag har en tendens att lita för mycket på folk – och det får jag sota för – när motsatsen hastigt bevisas, det vill säga att det inte går att lita på någon. Jag vill tro alla människor om gott, och letar kanhända efter publik och uppmärksamhet eller förtroende på fel ställe.

Med tiden har jag blivit försiktigare, men jag gör ändå som Balder. Bara som ett ”test” har jag anförtrott några goda vänner mitt testamente – innehållet i ett sådant är ju enligt lag hemligt tills man dör, och är man testamentsvittne; hör det både till juridikens grundläggande regler och vanlig civil djälva artighet, att man inte får yppa innehållet i testamentet för någon, innan testatorn är död, borta, finito som Balder; helt enkelt. Tre vittnen utsåg jag, för säkerhets skull – väl medveten om det juridiska faktum, att man närsomhelst kan upplösa sitt testamente enligt Svensk lag, och skriva ett nytt – samt registrera det enligt konstens alla regler – en av de tre män jag vände mig till, var faktiskt Överstelöjtnant och allt – och en annan var visst någotslags nyutsedd Andlig Överkucku i ett och annat Samfund – men för all del – jag litade på honom ändå…

 

”Och moder Frigg tog en helig ed av alla levande varelser, stora som små… Det var bara den klena Misteln som svek, och den kunde man verkligen mista…”

Och vad hände – tror ni ? – Jo, samtliga, alla tre, varenda en spred delar av testamentet eller hela texten till utomstående, och sprang runt i cirklar och ballrade om det hela. Föga ädelt av dem, och föga hedrande tillika, eftersom det där faktiskt var lagbrott, andra exempel på samma sak har jag också sett – men dem väljer jag för tillfället att förtiga. Fast – intet ont som inte för något gott med sig – av den där Överstelöjtnanten fick jag en dalahäst, en omålad, som hans egen far skurit – och den står fortfarande kvar här hemma, som ett memento av en hederlig Dalkarl, och en man jag ändå är du och bror med. Skytte har vi idkat, i blindo också likt Höder själv, men håll med om att det var en rolig övning…

Asatrogen variant av  det moderna ”Jag rensar, du kastar !” ??

Mycken omoral har jag själv gjort och även sett, javisst – och fler ”tester” av system och mina närmaste – som en annan Loke – den store, genomperverse ”testaren” – han som alltid för våra livs intriger framåt, på det allramest fasaväckande sätt – men varför – tror ni –  utförde jag dem ? Jag tror knappast att det var av idel självdestruktivitet, eller något annat sådant – men förr eller senare måste vi ha förändring i våra liv, precis som mitt amerikanska orakel säger, och det kommer en dag då vi kanske inser att Balder, ljusets gud, eller denne bleke Vitekrist inte var något för oss – lika lite som vi litar på Loke – för honom kan man inte lita på, det är ju givet…

I vissa kretsar och diskussionsgrupper borta i USA får man inte ens nämna Loke vid namn, förresten. Inte ens på det allra mest akademiska av nivå, man får inte ens utforska det begreppet, lika lite som någon på ”Det goda Samhällets” redaktion vågar ifrågasätta närvaron av en allsmäktig Statskyrka, utsänd att kontrollera allt och alla i evigheters evighet, amen. Hörde detta om förbudet att ens diskutera Loke av en god vän så sent som  igårkväll – och kanske är alla dessa sammanhang, amerikanska och svenska ytterlighetsgrupper och ytterkantsgrupperingar lite som The Manson Family – the son of Man, ni vet – ha ha ha ! Lagar och regler är intet värda, om makthavarna själva bryter emot lagen; och det ingenstädes någonstans finns det minsta av konsekvens – eller sinne för proportioner,  vilket också är viktigt att ha i vissa lägen.

Kort sagt, det finns inga frälsare. Ingen allsmäktig gud skall någonsin komma ned från himmelens fäste för att rädda vår liljevita Hug och våra nattsvarta arsel. Synden, och förnyelsen, Lokes pilskott och Höders handling är kanske allt som till sist återstår för de av oss, som ännu vill ha en väsentlig förändring – eller i alla fall en ny tanke, en ny och bättre helhet. Fråga oss inte vad som driver oss till det, men så är det i alla fall.

Summan av allt är att förändring krävs, att det inte lönar sig att ha för höga ideal; och att vi inte skall lita för mycket på vissa människor i vår omvärld.

Synd bara att det tagit mig mer än ett halvsekel att upptäcka det, men så är det här i Världen.

”Var rädda om varandra” sa nyligen vårt land Överbefälhavare. – ”Jo”, säger jag – kanske är det just det vi kommer att vara…

Tänker inte länka till någon ljudfil här – men som avslutning på min kria om Balder, kan ni gärna få läsa en sångtext istället. Begravningspsalmer och liktal är det däremot inte dags för – det försäkrar jag er. Ryktet om min nära förestående död är nämligen vansinnigt överdrivet, förstår ni – och jag har ännu gott om tid att skriva ännu fler testamenten att genast upphäva, ifall det nu blir aktuellt.

 

Annonser

En tanke på “Balder och perfektionen

  1. Tack för en inspirerande blogg! Läser högt här hemma. Du är till stor gagn för oss som står fast vid tron.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s