I vilket Herr Collin förtär några ideologiska middagar

Skribenten Sven Olof Yrjö Collin är en man, som skymtat förbi i denna blogg redan en gång förut, och vars väl skrivna och formulerade alster jag läser med största nöje. För en tid sedan resonerade han om ”ideologiska middagar” och vad de nu kunde medföra, appropå detta med middagsätare – jag nämnde ju en viss Björn Ranelid i det senaste inlägget, och kanske borde vi därför uppehålla oss vid detta tema ett slag.

”Det är gott-gotti-gott-gott med Potatis- Allrahelst när den serveras GRATIS !”

Men Herr Collins kök är åtminstone helt fritt från giftsvampar – flug-dito och andra, och jag ska inte skämta om det finska uttrycket ”Ropa på Yrrrjö !” om ni vet vad det betyder, eller tyskans likvärdiga fras ”Dem grossen Ulrich anrufen” – alltså att ”ropa på Ulrik” som det ibland heter på god svenska. Nej, i ett sammanhang som detta, vore det direkt missvisande, och kunde leda våra tankar fel..

Ånej !

Herr Collins utförde enligt honom själv ett litet socialt experiment, när han bjöd sina muslimska och även judiska vänner och bekanta på middag här för leden – och serverade griskött, alltså bacon till dem – allesammans. Inget knussel här, inte…

Den judiska gästen sa bara ”Jaha, så det är alltså gris i spaghettisåsen” och skrattade åt hela saken – för han var inte Pastafarian, eller någon typ av religiös fanatiker, så att säga…

Visste ni att det också finns Ryska Ashkenazim Pastafaris, som är medborgare i staten Israel ? Tanken svindlar, eller hur ?

( Iron like the lion of Sion – Shalom Erez Pasta-Man !!)

Eller, för att låta Sven Yrjö fortsätta:

Nästa gång vi ställde till med middag, ett år senare (han var professor i strategi och kom på årliga besök till institutionen där jag arbetade), hade vi tänkt till. Vi serverade en sorts fiskrätt med räkor. Vi åt och drack och skrattade oerhört mycket. Efteråt, när han diskade, som han starkt propsade på att få göra, berättade han skrattande att förra gången var det gris, denna gång räkor, som också är något som juden inte får äta. Inför våra suckar och nästan förtvivlan att hela tiden göra fel, vände han sig om, med diskborsten i handen och poängterade att han väljer trevligt sällskap och god mat framför matreglerna i judendomen.

— —

Dessa två middagsupplevelser tror jag säger en hel del, om muslimer och om judar och om vår relation till dessa två slag av religioner.

I grunden kan jag inte uthärda någon av dem eftersom de är abrahamitiska, totalitära idésystem som förödmjukar människan genom att kräva underkastelse under en gud, och en gud som är det värsta monster vi skapat, helt i paritet med Förintelsen och atombomben.

Bägge två har absurda regler att förhålla sig till, t ex att inte äta gris. Trots att vi i Sverige har ett djurskydd och slakteriförordning som gör att det helt saknas risker med att äta griskött. Det är en löjlig, vidskeplig regel som de bägge religionerna har, blott för att tydligt markera mot människorna att de skall lyda, hur absurt deras lydande än är.

Men du noterade skillnaden, att juden, i en nästan tyst bisats nämnde grisförbudet, medan muslimen öppnade middagen med att försäkra sig om att det inte var gris. Juden åt grisen, medan muslimen aldrig hade ätit grisen.

Jag vill minnas att i judendomen finns en regel hur man skall hantera regelkrockar. Det finns regler i judendomen för förhållandet mellan personen och guden, och mellan personer. Om dessa krockar, skall regeln för personliga relationer följas. Som om det här med människor trots allt är viktigare, i alla fall för stunden, och att guden får man hantera i evighetens perspektiv. En sympatisk, ja, nästan humanistisk regel. Som kanske fick juden i mitt hem att tänka att nu har jag ett tillfälle att ha trevligt med människor. Då skall inte guden komma emellan. Guden får jag ta hand om senare.

”Nicht wahr, Kleine Gretel ?”

Visst finns det många olika uttydningar av lärorna, men det tycks som om islam verkligen står för sitt namn, dvs lydnad, underkastelse. I alla situationer. Det är islam som troget följer den groteska fundamentalisten Abraham, som villigt, om än med någon tvekan, var villig att lyda sin guds groteska förmaning, att mörda sin son. (Läs Mos 22:1ff, och förfasas över lydnad)

Juden tycks ha en ständig förhandling, ett ständigt brottande med sin gud. Något som också syns i deras skrifter, ty medan allah är stor och mäktig, och hela tiden utlovar eld mot dem som inte lyder honom, så kämpar hela tiden jahve med att få judarna att lyda honom. Ibland går det, som uttåget ur Egypten. Men då fick ju guden anstränga sig så mycket att han bröt mot sitt eget bud, du skall inte döda, när han lät dödsängeln gå genom Egypten och döda alla förstfödda söner, när invånarna inte hade märket med lammets blod på dörrposten som visade att de var Moses folk. När man läser i gamla testamentet får man intrycket att jahve ibland får locka Moses folk till att bli tillbedjare. En sorts evig förhandling mellan guden och de som han vill ha som sina tillbedjare.

Judarna har förföljts i världshistorien på ett sätt som muslimerna inte erfarit. Det finns t o m ett ord, ett något oegentligt ord för judeförföljelsen, antisemitism. Något sådant ord för förföljelse av muslimer känner jag inte.

Det är egentligen märkligt med antisemitism, ty vad jag förstår och vet har judarna inte presenterat och utövat sin religion på ett aggressivt sätt (förutom deras ständiga invasioner av Palestina). Likt min judiska middagsgäst, har de inte börjat middagen med att fråga om det är gris i maten. De har haft sin religion och sin religionsutövning, och låtit andra vara. De har kunnat överge reglerna tillfälligt, för att vinna annat, tex en god stämning vid middagsbordet.

Den andra religionen, islam, är betydligt mer aggressiv och kräver än det ena och än det andra. Vilket är naturligt eftersom de måste lyda. Hos dem kommer relationen till deras gud i första, andra och tredje hand. Ja, i alla fall skall de lyda sin gud. I en middag kan man ha trevligt, men först kommer lydnaden till guden, i andra hand, trevnaden mellan människorna. Deras lydnad är så stor att de t o m kräver att vi andra skall lyda deras gud, t ex genom förbudet att avbilda skaparen av deras religion.

— —

Medan jag skyr alla dessa tre abrahamitiska religioner, för deras antihumanitära, amoraliska lära, föredrar jag judendomen framför islam, just p g a den lilla reva i läran som gör det möjligt för dem att vara med andra, utan konfrontation. Den lilla reva av humanitet som judarna tycks ha.

Så långt en annan bloggskribent. Och jag håller med. Som hedning och Asatroende har jag aldrig någonsin varit antisemit, nämligen. Ingen medlem av den Hebreiska folkstammen, Mosaisk trosbekännare – använd vilken term ni vill – har någonsin gjort mig det minsta illa – men det har aggressiva kristna och muslimer förvisso gjort.

Alla religioner är inte likvärdiga. Alla Monoteister är inte likvärdiga heller, ty de som tillhör judendomen är oftast bättre än de andra. De missionerar så gott som aldrig, och de skadar heller ingen. Just därför ger deras Monoteistiska trosbröder ofta på dem, och förföljer och skadar judarna hänsynslöst, och utan misskund. Just därför ska vi hedningar vara hyggliga emot dem, för som hedningar har vi alltid sympati för en svagare part.

Också det är en väsentlig skillnad att begrunda.

Frid åt stugorna – krig åt katedralerna och palatsen !

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s