DN, SvD och empatidebatten – och vad svenska media FULLSTÄNDIGT missat…

”I was around when
jesus christ had his
moment of doubt in faith…
And I made damned sure that
Pilate washed his hands
and sealed his fate..

Pleased to meet you,
have you guessed my name ?
But what is puzzling you ??
– It is the nature of my game

I stuck around St Petersburg
when I saw that it was time for change !
I killed the Tsar and his Ministers
Anastasia screamed in vain

I drove a Tank with general’s rank
when the Blitzkrieg raged
in France

I watched with glee while your kings and queens
Fought for ten decades, for the God they made
I Shouted out ”Who killed the Kennedys?”
Why after all… it was you and me

Let me please introduce myself
I’m a man of wealth and taste
And I lay traps for children
who get killed before they reach my age…

– ganska fritt efter ”Sympathy for the Devil”
(I Laibach version)

 

Jag har sagt det förut. Jag säger det igen. Svenska journalister har mycket stor brist på allmänbildning, och gör inte sin research ordentligt, inte ens i sin mest rudimentära form, och de bryr sig inte ens om vad fem minuters förstrött googlande på internet skulle kunna lära dem, om de alls tog sig samman länge nog för att genomföra ens detta. Men lata, slöa och oföretagsamma som de tyvärr är, lyckas de inte behålla koncentrationen eller någon vidare form av intellektuell spänst och skärpa alls, utan nöjer sig med ren välling-prosa, lämplig för kvällstidningsläsare på idiotnivå.

Lysande undantag finns förstås, men i så fall är det snarare i SvD eller alternativa media man ska leta.

SvD publicerade den 3 September en intressant artikel om empati, skriven av den för mig helt okände Fredrik Svenaeus. Han bygger sina upptäckter på en ännu intressantare bok av den tyske forskaren Fritz Breithaubt, betitlad ”Die dunklen Seiten der Empathie” eller ”The dark sides of empathy” i engelsk översättning.

Breithaupts forskning bekräftar vad många redan förstått eller anat. Empati är inte alltid bra, och inte alltid någon eftersträvansvärd egenskap, trots vissa människors och kulturers ständiga krav på såkallad ”godhet” och all annan hastigt påkommen godhets-hets. Empati kan mycket väl leda oss helt fel, och vi tjänar ingenting på att låta våra känslor helt ta överhanden och rusa iväg med oss – för när vi förlorar självkontrollen på detta sätt, reagerar vi inte alltid rationellt.

Du tjänar inget på att identifiera dig med en mördare, till exempel, eller att känna empati med en individ, som vill ha ihjäl dig eller ta alla dina pengar, all din energi och alla dina resurser. Vad man kallar ”Energi-tjuvar” eller personer som bara kräver mer och mer av dig, ju längre in i en destruktiv relation du kommer; existerar faktiskt; lika väl som det existerar något som kallas ”Stockholms-syndromet” eller de värnlösa offrens sympati för mördarna, våldsmännen och de som bara vill plåga dem.

Ska ha ! Ska ha ! Ska Ha!” lyder STOR-TRUTENS gälla rop… Känner du igen dessa ”berikande” inslag i den urbana gatumiljön…

 

Sedan länge existerar det ett slags ”godhets-kult” i vårt samhälle, som säger att vi ska ha sympati med förövarna av olika slags brott, och helt strunta i offren, som är de vi verkligen borde solidarisera oss med, eller visa vad som kallas empati för… Särskilt DN:s journalistkår har ofta excellerat i denna konst, som vi alla vet, och de senaste dagarnas publicistik är inget undantag härifrån, även om man för en gångs skull publicerat en artikel, som inte är helt positiv till det vanliga, skenheliga kristna godhets-knarkandet…

Sk Empati är inte alltid det bästa redskapet för att få oss att begå förment ”goda” handlingar, konstaterar artikeln, helt i linje med Breithaupts resultat, och vad alla någotsånär vuxna människor redan vet. Min egen mor berättade en gång för mig att jag som två-åring trodde hela Världen om gott, och att jag inte ens reagerade, utom med en viss förvåning, när mina jämnåriga lekkamrater tog bollar, nallar och andra ägodelar ifrån mig, och vägrade lämna tillbaka dem. Ganska snart – innan jag var fyllda tre – lärde jag mig dock hur den här Världen faktiskt fungerar, och blev hedning. Jag lät mig inte längre hunsas eller trampas på.

Att tro hela Världen om gott är förvisso en fin egenskap, men tyvärr vet vi allihop att verkligheten inte är sådan. Tror du Vladimir Putin eller den ryska Stavkan om gott vad gäller Kriget i Ukraina, till exempel ? Tror du, att organiserad brottslighet inte existerar, att alla ”migranter” är goda, och att Daesh-medlemmar, som snart ska bli ”återvändare” är snälla små farbröder med vita skägg, oskyldigare än fromma lamm, och Söndags-skolans bibliska gestalter ?

Du kommer att bli besviken, det säger jag dig – inte minst därför att du har fel – oavsett om du väljer att tro som Erik Helmerson, ni vet den katolske chefredaktören som styr och ställer borta på Dagens Nyheter.

Hur kom det sig, att Makteliten i vårt land utsåg en viss Arif Moradi till ”Ungdomens ledare” ?? Det visade sig snart, att denne 18-årige ”ensamkommande” Partifunktionär, med gratis SS abteilung U medlemskap våldtagit en 14 årig svensk flicka på det kristna konfirmand-läger han gavs befälet över. Och varför ”grät 60 åriga svenska kvinnor av glädje”, när förövaren fick sitt permanenta uppehållstillstånd, med motiveringen att han var ”kristen” ??

(Vad gällde det 14 åriga offret, fanns ingen empati alls – hon var ju svensk, och därför ”hora”…)

Som vi ser, Stockholms-syndromet existerar i verkligheten, och det sprider sig i det svenska samhället. Offren visar så stor empati och förståelse för de våldsmän som plågar dem, att de inte ens förstår vad som pågår, inte ens förstår att de gör sig själva till just offer… Samma fel som jag antagligen begick vid två års ålder, alltså – men jag och de flesta andra människor jag känner har nog mognat lite sedan dess, och lider inte av samma självförvållade dumhet..

Vad Erik Helmerson i DN och andra obildade eller väldigt dåligt pålästa människor helt glömmer, är att det här med Empati inte är så enkelt. Psykologi, Sociologi och andra vetenskaper har redan lärt oss, att det vi kallar empati inte bara är en egenskap utan flera.

Dessutom skall man inte förväxla Empati med Sympati, vilket är en helt annan egenskap.

Empati kallar vi oftast detsamma som en kognitiv förmåga, alltså en rent intellektuell kapacitet att sätta sig in i hur andra tänker, eller känner respektive upplever en situation.

MEN – och det är en mycket viktig skillnad

Det är inte detsamma som sympati, dvs att vi känner likadant, tänker likadant och agerar likadant som den andra personen, samt rent känslomässigt börjar identifiera oss med denne eller denna. (ibland kallas detta för affektiv empati, dvs ”känslotänk” eller – i värsta fall – ett begynnande ”Stockholms-syndrom”) En kriminal-psykolog, som undersöker en kristen mördares sätt att tänka, till exempel – håller kanske inte alls med mördaren i vad denne känner eller upplever, även om han har förstått vad mördaren motiverades av, och förstår varför han begick så fruktansvärda handlingar…

Såhär illa kan det gå, när någon fastnar för en religion, som sägs vara ”alltigenom god” och ”empatisk”

 

Apor, som till exempel Bonobos eller Dvärgchimpanser har också visat sig ha affektiv empati. Om en apa blir orolig eller skadad, börjar de andra aporna tjuta och tjattra av upphetsning. Till slut skriker de allesammans rätt ut, och hoppar omkring som tokiga. Efter ett tag kan stämningen lugna ned sig i apflocken, och aporna kramas, lägger armarna om varandra eller till och med begår sexuella handlingar (bonobo-apor gör detta mycket ofta) till synes liksom för att försäkra varann, om att allt är bra igen och att allt ska ordna sig..

Vi människor kanske tittar på tv eller läser skräp-tidningar typ DN istället, just i samma syfte – att få världsbilden bekräftad, och få höra att allt är ”okej” och känna oss ”tröstade” fast vi alla vet att det inte är så..

Det finns även andra djurarter som sägs ha uppnått den affektiva empatins, eller om man så vill ”känslotänkets” stadium.

Delfiner sägs kunna rädda människor till havs, och även skydda knubbsälar emot hajar och så lotsa dessa inåt land. Men om detta beteende nu kan bevisas – varför gör Delfinerna i så fall detta ? Innebär det verkligen att de hyser medlidande med en nödställd person som håller på att drunkna, eller att intresserar sig för knubbsälens öde ?

Vi tillskriver ofta djur empatiskt beteende eller ”godhet” fast vi egentligen inte vet hur de tänker, eller vad som motiverar dem…

Det kan lika gärna vara så, att de ser sälar respektive människor som konkurrenter om födan, eller varelser som har ”hamnat fel” och kränker delfinernas territorium eller den jaktmark ute till havs, där delfinerna vanligen brukar jaga. En genomsnittlig delfin kan nog antas vara tillräckligt intelligent för att förstå, att människor och sälar är djur som vanligen påträffas nära land eller på land, och att det är där de bör hålla sig – och med tanke på att jag själv sett och bevittnat territoriellt, mycket aggressivt beteende hos just dessa djur (attack på en okänd roddfarkost, genom att helt enkelt försöka ”ramma” och välta den) och då återbördar delfinerna också intränglingarna dit, eftersom de kanske insett, att skonsamt beteende nog är bäst..

Det finns en annan intressant bok betitlad ”The Selfish Gene” av den store Humanisten Richard Dawkins, utgiven 1976. I den boken pläderade han för att ”godhet” kan vara ett nedärvt eller genetiskt betingat beteende, liksom ”altruism” eller viljan att hjälpa andra. Men detta sker av helt andra orsaker än de förment känslomässiga. Våra gener och vår hjärna kör med ”falska kort” och lurar oss att tro att vi är ”goda” eller ”snälla” när vi i själva verket handlar i rent överlevnadsintresse.

Fortfarande en läsvärd bok, efter alla dessa år..

Vi inser nämligen – smarta som vi är – att ifall vi hjälper andra (i en apflock, till exempel) så blir vi också hjälpta själva så småningom, och om vi sätter ”laget före jaget” räknar vi förstås med, att samhället skall bestå och finnas där för oss, om vi blir skadade eller sjuka. Problemet är, att inte alla samhällen eller kulturer fungerar så – men vi vill gärna tro det, för det vore ju smakligast och bäst, eller hur ?

Denna Do ut des” princip, som det heter på latin, eller den amerikanska politiska frasen ”I scratch your back, you scratch mine !” kan till och med aporna förstå, och vissa sociologer säger också, att den ligger bakom de första – polyteistiska – religionerna, eftersom människan är polyteist av naturen.

Asatrons förhållande till ”Gudar” eller omvärld är långt sundare än Monoteisternas och de kristnas STÖRDA Faders-relation (Stockholms-Syndrom !)

”Do ut des” innebär att ”jag ger, för att få något tillbaka” och här anar vi ursprunget både till Blot eller Gudstjänst, samt hela samhällskontraktet, och all senare lagstiftning. Det hedniska ordet ”Fulltrui” som innebär att Hedningen och den asatrogne har ett ”kompis-förhållande” med sin Gud, som Hrafnkel i Hrafnkel Frejsgodes Saga, till exempel innebär att så länge skörden är bra, och människan får något igen av ”guden” eller naturen, råder harmoni i förhållandet – men om inte, inser människan så småningom att det är dags att byta brukningsmetod i jordbruket, respektive gud, och satsa på något annat istället.

Våra vänskapsförhållanden och kärlekar här i livet är förmodligen av samma sort – man säger att föremålen för känslorna respektive vänskapen växlar, men att själva känslan består – vissa personer var inget att lita på, och gav oss inget bestående – och därför avlägsnar vi dem ur vår vänkrets så småningom, precis som jag gjort med en del Helmersöner, fast jag fortfarande i och för sig kan ha respekt för dem…

En del säger att det var människans förmåga till kognitiv empati, alltså intellektuell förståelse, inte överdrivet känslotänk, som drivit hela vår utveckling framåt, då vi av erfarenheten lärt oss vad som fungerar, respektive vem vi verkligen bör lita på, och skänka vår empati – när det väl gäller..

Konst, teater, musik, litteratur och liknande bygger på samma princip. Vi kan känna empati till och med för ”påhittade” personer som aldrig funnits i verkligheten, som Shakespeares ”Kung Lear” till exempel. Alla fäder kan känna igen sig i hur Lear blir grymt sviken av sina tre döttrar, och hur han på slutet mister den person – Cordelia, den yngsta dottern – som faktiskt älskade honom mest av alla, och som tragiskt nog dör i hans armar – samt vad Lear måste uppleva i den stunden, eftersom Shakespeare skriver såpass bra och levande, att det hela står klart för oss. Några personer kanske får ut liknande identifikation eller identifikationsbegär av Erik Helmersons svaga krior i DN, eller Margit Sandemo eller något, men få – om ens några – personer tycker att sådant skräp kommer med något allmängiltigt, för alla tider.

Man kan säga, att ”konsensus” eller ”kanon” sätter den konstnärliga och religiösa empatin – som bygger på  ett slags historieberättande, ett delande av erfarenheter.

Men – återigen – känslan kan vara bedräglig. Vissa människor bryr sig mer om en Greta Thunbergs underliga krumbukter eller Stålmannens äventyr på seriesidorna, eller bibelns fadda story om ”jesus” än om hundratusentals människor verkligen dött i verkligheten i en högst reell storm på Bahamas, medan lilla Greta fortfarande står där och lillgammalt pratar skit i New Yorks talarstolar – fast utan resultat.

De kristna mfl bönar och ber inför sin gud – men ger aldrig något i gengäld… Parasitism, med andra ord… eller ett väldigt ensidigt förhållande…

Det har diskuterats om bläckfiskar, höns, råttor och till och med myror har empati – och i så fall i vilken form. Har hundar empati för oss människor, eller har katterna det ? En katt ser oss antagligen bara som en försörjnings-inrättning, och tror att vi är till för att förse den med allsköns bekvämligheter, (ungefär som en ordinär kristens gudsbild !) medan en hund ofta låter sin lojalitet övergå i praktisk handling. Angående det sista – för det är faktiskt handlingarna, eller empatins reella konsekvenser som är det intressanta här, inte bara tankar eller ord – men återigen måste man skilja på affektiv empati, kognitiv empati och till sist sympati.

Tänk er en läkare, som lider av överdriven sympati för sina patienter, och låtit den affektiva empatin gå för långt…

Läkaren skulle börja skrika eller gråta vid åsynen av en trafikskadad patient på akuten, till exempel, eller ”ta med sig arbetet hem” ifall han inte kunde frigöra sig från sina känslor – och det vore nog inte så bra.. För mycket ”affektiv empati” skulle hindra honom från att utföra sina uppgifter, och förmodligen skulle det vara bättre, om läkaren fokuserade på den kognitiva empatin istället – dvs han lyssnar på sina patienter och försöker förstå hur de känner, vad de säger – men inte mer än så, han låter inte känslorna rusa iväg med sig.. Utan fortsätter göra vad han måste, och lösa sin uppgift.

Vi tänker oss oftast, att även Poliser och samhällsfunktionärer av alla de slag ska vara ”empatiska” – men vad är det då vi menar ?

”Känslotänk” från en polis kan leda till något mycket dåligt, till exempel att han anger fel person som brottsling, skjuter först och frågar sen, eller rentav blir orättvis och fördomsfull i sin tjänsteutövning… och så kan vi ju inte ha det, eller hur ? Även om Polisen är aldrig så god eller lyssnande, skulle han eller hon förmodligen snabbt bryta samman eller tvingas lämna sin tjänst av hälsoskäl, om samme Polis lät sig beröras alltför djupt av vad som faktiskt händer och sker i det svenska samhället.

Låt mig ta ett annat exempel, på varför kognitiv empati är vad som fodras, inte överdriven sympati eller affektiv empati…

Tänk er en svensk FN-soldat under tjänsteutövning – låt oss säga ifrån Afghanistan, där detta exempel faktiskt kommer ifrån (ja, det har hänt i verkligheten !).

Den menige soldaten ser nu några barn stå vid vägkanten, och grips av medlidande med dem, eftersom det är så varmt. Det händer att vi alla gör så, eftersom ”affektiv empati” innebär att man ibland överför sina känslor på andra – sk ”projektion” och eftersom den menige tycker, att det är varmt med all utrustning i 40 graders hetta, resonerar han så, att barnen måste vara törstiga, eftersom han själv upplever stark törst.

Alltså fattar han beslutet, att låta barnen dricka ur hans vattenflaska. Det är självfallet mycket gott och ädelt handlat av honom, men vad händer sen ?

Jo, det ska jag berätta för er. Nästa dag står där tjugo ungar, inte fem. Och nästa dag igen hundra. Hjälpbehovet visar sig vara oöverstigligt. Alla barnen vill nu ha vattenflaskor, helst då genomskinliga, i plast. Kanhända kan nu menige Svensson ordna fram det, och börja dela ut Ramlösa till alla som vill ha, men vad blir följden ?

I verkligheten går det såhär: Folkträngsel utefter en större väg, sedan trafikolyckor. Sedan problem med äldre personer av nog så tvivelaktigt slag, som använder barnen som ”mänskliga sköldar” och utrustar dem med stenar och handgranater, samt lär dem kasta sten respektive handgranat emot våra fordon; eftersom de sett, att de svenska soldaterna brukar stanna vid vägkanten för att ge barnen vatten..

Det hade varit bättre, att inte stanna alls, lösa uppgiften – och inte ge vatten till någon, heller inte dricka av det själv – i synnerhet inte när några bybor (som lider av kolera och tarmparasiter) druckit ur samma flaska. Tråkigt nog, och det skär i hjärtat på den man, som ville så väl och som ville visa medlidande…men som såg verkligheten, sådan den tragiskt nog var..

Ett orientaliskt ordspråk säger, att om du vill göra en person lycklig för en dag, kan du ge honom ett äpple. Vill du verkligen göra honom lycklig för resten av livet, så visa honom hur man planterar träd och sköter en trädgård – och låt honom göra det själv – utan att förlita sig på andra..

 

Vad händer i ett samhälle, där alla bara bönar och ber på kristet vis, tror på ”Frälsare” och Yalla Yalla Mohammeds ?

Återigen samma slutsats. Empati är faktiskt inte alltid något bra, eftersom den kan föra till oanade konsekvenser av negativ karaktär. Det vet inte Erik Helmerson, det förstår inte Erik Helmerson, för denne har bara spenderat sitt liv på en tidningsredaktion, men det finns det andra som i-n-t-e har, eller i varje fall inte bara..

Naturvetenskapsmän har kommit fram till, att bläckfiskar i djurförsök dragit ihop sig, när en annan bläckfisk i samma akvarium fått en tentakel eller två avskuren, eller sett detta hända på bild. Men betyder det att bläckfiskar har empati, och att de tänker och känner som vi ? – Nej, antagligen inte. Bläck och blod innehåller signalsubstanser, som djuret reagerar på – och det sker såklart genom att dra armar och tentakler åt sig, eftersom evolutionen sett till att de bläckfiskar som bär sig åt så, eller flyr från omedelbar fara faktiskt överlever. Svårare är att begripa hur bläckfiskar berörs av bilder eller filmer med en annan bläckfisk i fara eller trångmål, men förmodligen beror detta på att dessa djur visat sig ha mycket bra minne. Också vi människor bygger vår känsla av empati på att vi har ”minnesbanker” eller egna erfarenheter att relatera till  – men utan kunskap, erfarenhet och minne – så har vi ingen empati..

Råttor, till exempel; har inte alls så stor hjärna som bläckfisken. Det har visat sig i djurförsök, att råttor helt klart blir stressade av att deras ”burkamrater” tillfogas smärta eller skriker och piper, men ett videoklipp eller en bild utan ljud ger ingen synbar reaktion – råttorna är helt enkelt inte tillräckligt smarta för att koppla ihop ”faran” med enbart synintryck – de behöver ljudet också. Både bläckfisken och vi själva har utvecklats bortom råttans nivå, eller vad den alls kan uppfatta.

Med Richard Dawkins språkbruk skulle vi säga, att råttan reagerar som en ren ”reflex-maskin” eller utifrån sina nedärvda gener, men inte mer än så. Det gör självfallet också vi människor ibland – vi bryter samman, faller i djup sorg eller gråt, eller blir heligt förbannade över orättvisor, som vi ser runtomkring oss i vårt eget samhälle. Det är både mänskligt och empatiskt att reagera så, men det hjälper inte att sitta där och lipa åt allt elände, som vi ser – här hemma eller borta i främmande land.

Möjligen lättar det för stunden, om vi får gråta ut eller berätta om våra egna erfarenheter, så att vi kan ”komma igen” nästa dag, slåss så mycket hårdare, intensivare och bättremed ett stort leende över hela ansiktet !

Empatin har såväl som sympatin många ansikten ! En verkligt empatisk person kanske inte ser ut och agerar som du tror, och han handlar förmodligen på grund av helt andra bevekelsegrunder eller logiska tankekedjor än d-i-n-a !

 

Richard Dawkins har dessutom haft rätt, hela tiden. På de senaste fyra årtiondena, har molekylärbiologerna bevisat det. Genen ADRA2b har visat sig ge större reaktioner från centrala nervsystemet och amygdala, när en person ser på uppskakande eller traumatiska bilder. Det har man kunnat mäta med magnetkameraröntgen, som mäter processerna inne i försökspersonens hjärna, men en sådan försöksperson har förstås dåliga soldategenskaper, och löper risk att hamna i överdrivet emotionella reaktionsmönster – möjligen till nytta för skapande konstnärer, men knappast några andra.

En annan gen, kopplad till den 3:e kromosomen bland människans 46 kromosomer (observera att personer med mongoloidism eller downs syndrom inte tänker eller känner som vi – inte heller personer med andra ärftliga sjukdomar. De k-a-n helt enkelt inte uppleva vad en frisk människa upplever, eftersom de helt saknar de basala förutsättningarna !) ger oss förmågan att ”läsa”, ta in och analysera andras emotionella upplevelser – och så göra hela strategier, alternativa handlingsplaner osv utefter det.

Den menige soldaten i mitt exempel ovan skulle till exempel kunna ha insett, att det vore bättre att skänka byborna ett diesel-elverk och en pump till närmaste brunn istället, så att de kunde få sitt vatten därifrån. Att bara dela ut vattenflaskor visade sig vara helt fel metod, och det skulle aldrig ha hänt, ifall den individen inte lärt sig att tygla sina emotioner, eller ”den affektiva empatin”. Han förföll till ”känslotänk” helt enkelt, och därför gick det som det gick..

”Hey Sally Ann, what’s your game now – can anybody play ?”

 

Barnpsykologer har försökt testa även mycket små barn på 1-2 års ålder för förekomst av empati. De har kommit fram till, att det är fullständigt omöjligt för dem att känna någon som helst empati i den åldern – lika lite som personer som lider av Autism, Psykopati, Downs Sydrom mm ärftliga sjukdomar är helt oförmögna till att veta eller ens inse vad som menas med ”empatiskt beteende”

Sådana individer kommer aldrig någonsin att inse det, och är för evigt kvar på råttornas nivå; eftersom de inte förstår skillnaden mellan sitt eget jag och andra individer, har man sagt. Ett av de tst som används är det sk ”Sally-Ann testet” – som jag för min del anser mindre tillförlitligt. Testet går ut på att man berättar en historia för barnet (eller autisten, mentalpatienten osv) om en person vid namn Sally, och en person vid namn Ann. Båda personerna har varsin boll eller kula, men Sally har en korg, Ann har en låda.

Sally gömmer nu sin boll i korgen, och går ut ur rummet för att kissa, eller något annat..

Men Ann är illmarig, och en elak människa, så hon stjäl Sallys boll (eller kula !) och lägger den i lådan. Sedan kommer Sally tillbaka – men var kommer hon att leta först, ifall hon vill hitta sin boll – eller kulan ?

En två-åring eller en mentalt skadad person kommer nu – enligt den psykologiska expertisen – att svara ”I Anns låda!” utan att tänka sig för. Testet har utförts i en massa olika försök, på en massa olika individer, grupper osv – och man tänker sig nu att de som svarat ”Lådan!” inte begriper skillnaden mellan att Sally och Ann är två olika individer med olika information, och olika verkligheter, olika erfarenheter och olika kunskap. Vi förstår genast varför – om vi inte är Erik Helmerson, som tror att alla ”har lika värde” och ”tänker lika” för det gör inte alla människor. Sally vet förstås inte om, att Ann hade onda avsikter och knyckte bollen, så att den hamnade i lådan. Hon såg ju inte det, eftersom hon inte hade info om vad som hände, när hon inte var där.

En vidare intelligentare person skulle kanske gissa, att det finns 2-åringar som är helt klart överbegåvade, och som svarar annorlunda, därför att de extrapolerar, eller tänker i flera led. Antag att Sally känner på sig, att Ann faktiskt är illmarig och på grund av tidigare erfarenheter inbillar sig eller tror (korrekt nog!) att Ann faktiskt kommer att gömma kulan, respektive bollen. I så fall rationaliserar de kanhända överdrivet mycket, men spränger hela testet, genom att ge ”fel svar” men av ”rätt anledning”… en paradox !

 

En väg runt Sally-Ann testet, och ett vida intelligentare sätt att se på vad empati är, kommer ur det här lilla diagrammet, som också kallas en ”empathy map” eller en empati-karta. Det utvecklades av en marknadsförare vid namn Dave Grey, och används i USA, mest för att ”sälja in”  nya konsumentprodukter som tvålflingor, majonnäs och annat sådant – men det ger oss mycket mer information om hur människor faktiskt tänker, samt handlar och agerar – med empati eller utan.

‘En person påverkas mest av vad han eller hon hör – eller rättare sagt får information om. Personen tror oftast på vad han eller hon ”får veta” även om det bara är skvaller, lögner och förtal på sociala media, eller Erik Helmersons artiklar – därför att sagde Herr Helmerson är populär, katolik samt chefredaktör– och då bara måste han ju vara bra, ball respektive ”inne” – tror konsumenten.

Sedan finns också den fysiska verkligheten, eller vad personen faktiskt ser, respektive varseblir och uppfattar, med Dave Greys terminologi.

Personen kanske s-e-r att Helmersons falska bild av verkligheten och vad ”godhet” är inte alls stämmer med hans eller hennes erfarenheter, till exempel. Personen ”känner” respektive ”tänker” något omkring detta – självklart påverkar personens tidigare minnen och erfarenheter av begreppet ”Helmerson !” respektive ”DN-journalistik” hur den personen upplever det hela – eller om han eller hon reagerar med affektiv empati, kognitiv empati eller till och med sympati – inför Helmerson (som jag i och för sig finner mycket sympatisk !)

Detta omsätts sedan i ”say & do” respektive ett faktiskt beteende. Empatin är ju föga värd, ifall vi inte alls agerar, utan bara ”tror” eller ”tänker” att vi ska vara empatiska, men sen inte gör något – eller än värre – handlar på fel sätt…

I själva verket finns det också ett slags ”hemlig tabell” eller ”hidden agenda” som vi alltid bär med oss inombords – säger försäljningspsykologerna.

Vi upplever kanske ”pain” eller smärta vid åsynen av vissa, mindre attraktiva sidor av verkligheten, låt oss säga – och detta tar sig uttryck i kamp eller flykt – dvs empatiskt eller förment ”oempatiskt” agerande. Å andra sidan kanske vi också resonerar efter ”gain” eller en upplevd ”vinst”.  Vi agerar empatiskt därför att vi – eller våra gener, för att tala med Richard Dawkins – faktiskt tjänar på det, eller vi får en ”belöning” i form av en positiv känsla – vi känner oss ”goda” därför att vi köpte produkten, eller gav pengar till en tiggare, för då kommer Pappa ”Gud” eller ”Staten” respektive ”Överjaget” tycka om oss…

Så ni ser – det här med ”empati” är inte alldeles enkelt, eller någon sakramentskad ”Godhetens Krydda” som en väldigt enfaldig – och enväldig – redaktör i DN får det till…

Vi människor kan uppvisa mycket mer – ja oerhört mycket mer komplexa beteenden än så, och att tro något annat, vore att förenkla till överdrift.

Frågan är fortfarande – Vem visar vi empati emot, och Varför, respektive När.

Styr vi diskussionen dit, når vi ett mycket fruktbarare – och mera hedniskt – resonemang…

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s