Ännu ett SMART GRUFF från USA: Har VALKYRIORNA objektifierats ?

Det finns alltid människor som tror att de kan ägna sig åt vad jag kallar ”Smart gruff eller att ondgöra sig över saker. Oftast rör det sig om rena adiafora, eller ting som är överflödiga, ja lyxproblem. Vi har Dagens Nyheter med sin skandalfabrik och sina ”fake news” om en och annan Sverigedemokrat, som plötsligt kallas ”partitopp” och som beskylls för att ha skrivit ”kvinnofientliga inlägg” på ett och annat förfalskat Flashback-konto för tio år senhar något sådant ens nyhetsvärde ?

I Asatrons ankdamm och förtrollande lilla Värld har vi grälet mellan Lokeaner och ”Nokeans” i USA, som jag skildrade för en tid sedan. Samt alla andra humorlösa idioter, fragila lögnare samt lättkränkthetens banérförare och banerförerskor därute, ingen nämnd och ingen glömd…..

Min gamle vän (jo, jag har faktiskt träffat honom i levande livet) Mr Lucius Swartwulf Helsen, ”Cleric of Hel” eller dödsgudinnan Hels egen präst – som han kallar sig – trots att han inte alltid är en dysterkvist – träffade nyligen på en kvinna ur de Humorlösas skara – ja #metoo och #boohoohoo… Under den välfunna rubriken ”Babes, Boobs and Blasphemy” diskuterar han just nu de fruktansvärda hädelser emot Valkyriorna och själva Valkyriebegreppet, som många tycker sig se i Amerikansk populärkultur.

Jamen ”Brudar, Bomber och Blasfemi” – är väl detta konstverk ”Kvinnoförnedrande” ??

Bland annat hade en hednisk amerikanska i hans bekantskapskrets sett ovanstående ”fina” konstverk av en tatuerad kvinnotorso eller något, och förstås blivit heligt förbannad, eftersom detta då skulle vara ”kvinnoförnedrande” – en ”hädelse” emot gudinnor, Valkyrior med mera sådant. Främst handlade det om att kvinnotorson ifråga inte hade något huvud, ben och armar (nej, Torso-skulpturer brukar inte ha det) och därför skulle det röra sig om en ”objektifiering” av kvinnan, således… Jag skall snart återvända till det här med själva Valkyriebegreppet, och vad Valkyrior i själva verket är – samt varför det är skillnad på ”Skjaldmeyar” och alltså Sköldmör, kontra Valkyrior och andra övernaturliga väsen, för det verkar inte dessa amerikaner ha förstått… Men – nu när vi talar om det – har i så fall inte sk ”objektifikation” inom konsten alltid förekommit ?

 

Titta på den här sk ”Venusfiguren” från Hohe Fels i Schwaben, Tyskland, till exempel. Den är mellan 30 – 40 000 år gammal, och saknar som vi kan se nästan helt huvud, samt fötter – medan den däremot i rikt mått har vad amerikaner nuförtiden kallas ”T & A” alltså ”Tits and Ass” – för att säga det rent ut – jag hoppas mina läsare inte är pryda av sig –  samt en mycket naturalistiskt utformad, jättestor rakad vaginaMan känner till inte mindre än ett 40 tal fynd, många ännu äldre; som kan vara gjorda av såväl Homo Sapiens som Neanderthalare (eller andra förmänniskor) och det är helt obevisat att detta skulle vara någotslags ”gudinnestatyer” som de gudinne-troende tror – för övrigt kan dessa skulpturer ha varit gjorda av kvinnor, likaväl som mändet har aldrig bevisats, vilket kön som var bäst på att karva i mammutben eller i vilket kontext man alls gjorde de här miniatyrskulpturerna… Om definitionen på ”sexuell objektifiering” skall vara, att man överbetonar könsorgan, bröst mm, så har redan grottkonsten alla förutsättningar att framstå som ”pornografisk”….

 

Samma tendens eller samma fenomen är inte begränsat till Europa heller. Här ser vi ett ”konstverk” från Afrika, föregyptiskt och cirka 12 000 år gammalt, men inte särskilt anatomiskt korrekt – kvinnan på bilden har bara ett skissartat huvud, och vad som verkar vara antydda bröst, armar och ben, men könsorganet är överdimensionerat och rikt på detaljer, ”konstnären” eller ”konstnärinnan” som gjorde bilden har helt klart tyckt, att det var det enda viktiga… Är det då ”objektifiering” vi ser även där … eller ??

Och slutligen – hur är det med våra Nordiska Hällristningar från Bronsåldern ?  För att benämna saker och ting vid dess rätta namn, så är nästan alla manliga figurer på dem utrustade med stora k-u-k-a-r helt enkelt (ja, så är det – se efter själva !) – det råder närmast en total konvention, som säger att när man på en nordisk hällristning från bronsåldern avbildar just en man, ja då ska det alltid ”synas att han är en karl” så att säga… Är det då också ”objektifiering” – eller icke ? Ja, svara på det, den som vill eller kan…

En del svenska amatörforskare har till och med antagit, att de som gjorde bronsålderns hällbilder var kvinnor. Kvinnorna skulle ha haft mer tid  till förfogande än männen – bronsåldern var en förhållandevis varm tid (mycket ”varmare” än de klimat-paniska fruktar idag) med god tillgång på föda, men männen måste fortfarande vara bönder, hantverkare och krigare. Fast när kvinnorna inte direkt belastades av graviditeter och småbarn, så skulle de ha knackat in ett slags kvinnlig idealtillvaro eller ”önskedröm” i Bohusläns hårda granit – alla män skulle vara nakna jämnt, ha enorma praktstånd och vara ständigt tillgängliga..

Nu vet alla mina kvinnliga läsare att så är det förstås bara i önskedrömmen, verkligheten ser inte alls ut sådär, sorgligt nog.  Män som slåss med yxor, eller någon typ av vapen, som vi ser här ovan har sällan eller aldrig stånd – man får det inte heller när man skjuter med pil och båge eller AK4, AK5 – väpnad strid och fortplantning är två helt olika saker, och det är väl känt – även för den manlige läsaren – att ballarna såväl som kuken helt enkelt krymper medan man slåss – de flesta högre däggdjurshannar har det också precis så – oräknat kanske de djur som slåss rituellt under brunst, typ hingstar eller älgar, såväl som afrikanska elefanter – men människans krig har alltid varit på blodigt allvar, inte rituella.

Därmed är vi inne på det här med Valkyriorna kontra Sköldmöerna, eller fenomenet med kvinnliga krigare, och hur de avbildas i populärkulturen

Jag har redan skrivit ett helt inlägg vad beträffar vad man kunde kalla ”Valkyrie-kitsch” eller kanske mindre smakfulla framställningar, inklusive Marvel Comix Brynhilde-figur, under avsnittet Adiafora här ovan, och jag behöver nog inte upprepa det… trots att dåliga serietidningar, filmer eller populärkultur kanske kan vara kul för dem som nu gillar det, är jag ingen större vän därav – men – smaken är ju olika – och ser man nu ett eller annat alster som man själv inte tycker om – varför då fortsätta betrakta det ?

Så mycket mer finns väl inte att säga om just det ämnet..

 

Typisk amerikansk populärkulturell ”Vrångbild”. Detta är INTE en Valkyria – och kvinnliga krigare existerade knappast alls – framförallt inte i den utrustningen….

Ända sedan 1800-talet och Richard Wagner har vi levt med en felaktig föreställning om att Valkyriorna var krigarkvinnor, vilket INTE är sant. Inte någonstans i Eddan, skaldepoesin eller någon annan källa står det skrivet något sådant. Visserligen ses Valkyrior rida över slagfälten i skaldepoesin, men deras uppgift är att hämta de redan fallna till Valhall, och att ”kora valen” – det är vad deras namn betyder – och i Valhall lever de tillsammans med de Einherjar som finns där. De strider med andra ord inte, deras uppgift är att välja, vårda och värna – inget annat. Möjligen måste de också vara bra på självförsvar, och sköta sitt eget närskydd, men deras uppgift – att vara med de döende och föra dem till en trygg och säker värld, långt bortom Midgård, kräver nog snarare insikt och mildhet, även om Valkyrior för den delen också kan ha ett vildsint och skrämmande utseende – I dikten Darraljod i Njals Saga väver de till exempel en blodig väv av hela världens öden… och att möta en Valkyrias blick sägs betyda otur – bara de redan dödsvigda kan se dem i ögonen….

Under 1900-talet har vi alla – och amerikanska fantasy-illustratörer mest – rört ihop begreppen ”Valkyria” och ”Sköldmö” (alltså en kvinnlig krigare, Skjaldmöy) och förväxlat dem – men alla avbildningar vi har av riktiga Valkyrior ser ut på ett annat sätt, och visar dem inte i någon rustning eller med några vapen. Ett är säkert – Valkyriorna uppfattas också som övernaturliga varelser, och som alla sådana kan de såklart förändra sitt utseende, och likt Diser, Fylgior och andra kvinnliga väsen också uppträda i ”Hamn” eller förklädnad…

Att Freja har sin Falkhamn, vet vi alla – och att Loke kunde förvandla Idun till en hasselnöt, vet vi också. Gudinnor och Valkyrior kan förändra sitt utseende efter behag, och eftersom de är odödliga och har upplevt oräkneliga tidsåldrar och händelser tror jag inte de bryr sig så mycket om HUR vi människor försöker avbilda dem eller det sätt, som vi tänker oss dem på – allt sådant är dem nog tämligen fjärran – och med tanke på allt de upplevt, är våra föreställningar om deras utseende nog inte heller intressant för deras del. De har andra och bättre saker att ägna sig åt, hursomhelst – Valkyriorna styr ju faktiskt över det hinsides, och över livsavgörande insatser – och ”dålig” konst är inte livsavgörande…

 

På nästan alla samtida avbildningar vi har, från Mälardalens figuriner till Tjängvides och Gotlands bildstenar ser vi välkomnande Valkyrior med mjödhorn i handen, uppsatt hår och gala-klädsel, men knappast några krigarkvinnor under strid. I första strofen av Hrafnagalder Odins står det skrivet: ”Allfader verkar, alfvar skönja, vaner veta, nornor visa, troll närer, tider föda, tursar vänta, valkyrior längta.” Originalet har ordet ”trå”, alltså tråna – och längtan framhålls här som Valkyriornas främsta egenskap... andra varelser har andra utmärkande kännetecken – alferna skönjer eller förnimmer, Vanerna vet, Nornorna visar på ödet – och Allfader Oden verkar…

Sköldmör, eller kvinnliga krigare då ? Har vi egentligen något påtagligt bevis för dem, annat än legender ? Vi har naturligtvis Hervor i Hervarasagan, Blenda i Blendasägnen, den sköldmö vid namn Vesna som skall ha fört Harald Hildetands ”märke” eller Banér i Bråvalla slag – en strid som antagligen också hör till legenden – och utöver en uppgift i en av Skylitzes bysantinska krönikor om att Väringarna från Ryssland, efter förlusten i slaget vid Dorostolon, 971, skulle ha lämnat efter sig en hel del döda kvinnliga krigare på slagfältet (vilket överraskade deras byzantinska motståndare) finns det väldigt få bevis för kvinnliga krigares existens under Vikingatid eller Järnåldern överhuvudtaget.

Ett fynd, som ställt till åtskilligt rabalder i internationell press på senare tid är omtolkningen av ”Birka-kvinnan” i en av de förnämsta gravarna från Björkös citadell och borgberg. Hon begravdes med en full vapenuppsättning, och två hästar – men vad bevisar det ? Graven – en kammargrav av rysk typ – var kanske förbehållen en rik änka till en framstående härförare, och förekomsten av spelpjäser i graven samt frånvaron av några kraftigare muskelfästen eller synliga stridsskador på kvinnan har fått forskare att anta, att hon snarare var en befälhaverska, eller hade uppgifter inom stridsledning, men däremot aldrig var stridande soldat i reell mening – kanske var hon en tidig syster och föregångare till den nuvarande Chefen Livgardet, eller hennes kvinnliga kollegor på Ledningsregementet i Enköping, men det är också allt.

Carol J. Clover, bl.a. hedersdoktor vid Lunds universitet har anmärkt, att ”Birkakvinnan” från citadellet kanske begravdes med vapen för att visa att hon var en rik och mäktig kvinna rent generellt, men det finns ingenting i hennes bevarade ben som tyder på att hon var särskilt kraftigt byggd, eller att hon hade tränat, exempelvis med långbåge, ett vapen som man känt till sedan stenåldern, och som kräver träning sedan barnsben, i alla fall om man ska kunna skjuta någorlunda bra.. Det finns vapen i Oseberg-fyndet också, men ingen har någonsin kommit på tanken att de två kvinnor som begravts där skulle ha varit krigare…

All modern forskning kommer också till den ”trista” slutsatsen att om kvinnliga krigare alls fanns, så var de otroligt sällsynta.

Alla samhällen med låg teknologi har nämligen en sak gemensam: strävan efter att skaffa så många friska och livsdugliga barn och så stor befolkning som möjligt. För att lösa det behövde man också så många barnaföderskor som möjligt – och dem fick man såklart hämta från kvinnor i fertil ålder, gärna då yngre kvinnor. En gravid kvinna, eller en kvinna med småbarn kan såklart knappast utkämpa några krig – och heller inte vapenträna – så summan av alltsammans blev, att framgångsrika kulturer hade ovanligt få krigarkvinnor – och därmed punkt. Samma förhållande råder också idag – föräldraskap, och förmåga att delta i väpnad strid är knappast förenliga, i alla fall inte så länge barnen är små, eller föräldraskapet varar…

Visserligen ser vi undantag i de isländska sagorna här och där – vi har Freydis, Erik den Rödes mordlystna dotter i en av Vinlandssagorna, till exempel – men hon skildras som en kvinnlig psykopat, som drar hela Vinlandskolonin i olycka, och är en av de viktigaste orsakerna till att den upphör – och således är hon mest ett varnande exempel, ingen förebild.

Freydis slåss dock endast när absolut nödläge råder, och de flesta av vikingatidens kvinnor gjorde nog likadant. Till den nordiska kvinnans klädedräkt hörde alltid en kniv, och alla kunde säkerligen hantera både kniv och yxa eller spjut i självförsvar, men på självförsvarsförmåga vinner man inga krig. För att vinna i krig måste man nämligen kunna anfalla, och föra kriget på motståndarens territorium, och inte hemma i det egna landet. Det visste våra förfäder också, och just därför blev de framgångsrika i strid.

För att summera – dagens ”Schablonbild” av både Valkyrior och Sköldmör är falsk – javisst – men vad gör det ?

Var det inte Nietsche som sa: ”Om du går till kvinnor, så glöm inte NAVKAPSLARNA….

Dålig konst är dålig konst, populärkultur är populärkultur, och white trash på Asatrons bakgård, är fortfarande white trash… Fast – är det egentligen något att bli såvärst upprörd över ? Min väninna Bella (som inte är Blondin) har ett uttryck, som jag tycker är träffande: ”Ringbrynje-bikinis och Navkapslar” eller på engelska ”Chainmail Bikinis and Hubcaps”. Med det menar hon en utstyrsel eller ett slags klädsel, som ingen egentligen kan ta på så stort allvar – utan något som mest är menat som ”levande rollspel” – karnevalskostym eller ett stort skämt… och varför skulle man inte få ”skämta” ? 

I ett verkligt fritt samhälle kunde alla kvinnor få gå klädda hur de ville – eller ”vara klädda som Kraka” – alltså inte ha några kläder alls – och det gäller förmodligen männen ocksåMan behöver inte ha ”shador” eller ”påse över huvudet”….

Hur skulle den moderna tidens Valkyrior se ut, förresten ?

”Skaemtun” eller just skämt är en av Frejas käraste sysselsättningar, får vi veta i den prosaiska Eddan, och hon är som bekant en gudinna för krig, såväl som för kärlek. Antagligen tar hon inte heller sitt eget utseende för allvarligt, utan förändrar det efter behag – och efter vad som är lämpligt med tanke på situationen.

Och ”objektifiering” ?? – Nej, det struntar Freja nog i – liksom allt annat människorna har att erbjuda av struntprat – verkliga krigare – oavsett kön eller läggning – känner sig aldrig ”objektifierade” men situationsanpassar, förstår ni…

Annonser

Bro Borg – den förglasade borgen…

Sajten ”Arkeologerna” skriver om den pågående forskningen kring Bro Borg i Knivsta. Arkeologerna har undersökt de stora och väl konstruerade murarna från 400-talet, och kommit fram till att de medvetet förglasats med användning av lämpliga bergarter och försiktig användning av eld. I Oktober 2017 började man undersöka borgen, med bistånd från United States Departement of Energy, Pacific Northwest National Laboratory och Luleå Tekniska Universitet/Tekedo AB.

Bro Borg i Knivsta – som den ser ut idag. Ett väl planerat försvarsverk, med symmetriskt anlagda ”bastioner” i vinkel – redan på 400-talet….

Att amerikanska myndigheter skulle bekosta arkeologiska utgrävningar i Sverige är exceptionellt, och säger något om de dåliga förhållanden som svensk forskning kring vårt kulturella arv befinner sig i. Eldarna som tänts runt borgmuren måste ha hållit temperaturer på över 800 grader, för att förglasningen av murytan skulle komma till stånd, och kan alltså inte vara slumpmässig, eller en fråga om anlagd brand från fiender. Man har också hittat ett stort antal djurben i borgen, vilket tyder på att dess befolkning levde gott och åt mycket kött. Kanske brändes djurbenen i samband med att borgmuren byggdes på, efter vad arkeologerna nu tror.

Fler resultat kommer att publiceras i samarbete med anrika Smithsonian i USA, skriver man på den svenska arkeologisidan. Men var har vi någonsin hört talas om borgar med ”glasmurar” eller förglasning av sten förut ? I Hyndluljöd säger gudinnan Freja att hennes tillbedjare Ottar – ett namn som har koppling till Uppland, tänk bara på Ottarshögen och Ottar Vendelkråka – har gjort en harg, eller en stor hög med stenar till ”rödaste glas” genom att utgjuta nötblod och offervätska över dem.  Freja nämns också gång på gång i både nordiska och kontinentalgermanska sägner om ”Glasberget” eller ”Lövjoberget” – som nämns i andra Eddadikter som Fjölsvinnsmál – ”Lyfjoberg” skall vara namnet på den ointagliga borg, där Freja och hennes jungfrur sitter… Hela C-uppsatser har skrivits av svenska akademiker om den här sägenfloran, och de berg – bland annat i trakten av Västervik – som de varit kopplade till..

Freja och de nio jungfrurna på Lövjoberget, enligt Lorenz Frölich 1893. De är – med undantag av Freja i mitten – Liv, Livtrasa, Tjodvarta, Bjärt och Blid, Blidr, Frid, Eir och Aurboda

Tjodvarta betyder ”folkbevarerskan” och Aurboda ”hon som bringar Aur” – den livgivande lera och substans som omger Världsträdet Yggdrasils rötter. Varför namnet ”blid” eller ”blidr” förekommer två gånger, är svårt att förstå – men nästan alla av de mindre gudinnor som omger Freja har på något sätt med hälsa eller fortplantning att göra, vilket är värt att notera.

Men var de högst reella och verkliga Borgmurarna i Bro verkligen länkade till traditionerna om Frejas berg, där hon dyrkades ? Det finns det inga som helst bevis för – i alla fall har jag inte hittat några… Även Asgård omges av brinnande murar, eller ständigt svävande ”Vaferlågor” heter det i mytens Värld – men den traditionen kan alltså visa sig ha ett verkligt upphov, och grundas på en faktiskt existerande, arkitektonisk verklighet.

Är inte forskning och arkeologi fantastiskt ändå – Och varför satsar våra egna myndigheter inte mer på att bevara kulturarvet ?

 

Meditation över Skördemånen, Idun och Äpplena – ”Once in a harvest moon”

Som man sår, får man skörda” säger det gamla svenska ordspråket, lika gammalt som den urstarka svenska allmogen själv.  Kanske är det därför den sk ”Svenska” Kyrkan drabbas av så många attentat eller sjunkande medlemssiffror nuförtiden. Folket tycker inte längre om den, utan vänder den ryggen och vänder åter till sitt ursprung och sin egen styrka, det enda som kan rädda dem och hålla dem samman. Detta land må ha sett sin bästa tid, men en ny tid kommer; ja sannerligen, sannerligen.

 

Vi är i Iduns och Äpplenas årstid

Men, nu var det inte om detta jag skulle skriva. Idag är det dagen förr Skördemånen eller Höstblotet, som i många kulturer firas som ”The Harvest Moon”, ja faktiskt ända så långt bort som i Kina. Även diverse Asatroende grupperingar i USA och England firar Fullmånen i September, och det är nu Hösten eller Skördanden når sin höjdpunkt, och vi får Inhösta vad vi har kunnat odla under sommarhalvåret. Redan själva ordet Höst eller Haust på fornnordiska betyder att skörda, även om många svenskar tyvärr glömt bort det idag.

Att man tagit märke av månen, och knutit den till skördens bärgande är heller inte så konstigt. Månen är större om höstarna och står närmare horisonten – i alla fall i våra trakter på Norra halvklotet, och fenomenet med ”The Harvest Moon” eller en dagmåne, som det också kallas – alltså att månen syns också innan solnedgången, och i några timmar därefter är av astronomiska skäl vanligt såhär års. Månen saktar in när den når ytterkanterna på sin elliptiska bana, och står därför i en sådan vinkel att den står ganska lågt på himlen, där den genom vår jordatmosfärs inverkan ser mycket större ut, likt solskivan i solnedgången. Redan Augustimånen är större än vanligt, men Skördemånen lär just detta år vara större ändå, och någon lika stor måne kommer inte skådas förrän 2040, enligt astronomerna.

 

Asatron har en mångud, som kallas Máni eller Måne, kort och gott. Han tänks enligt islänningarna oftast som en man, även om de flesta indoeuropeiska kulturer tänkt sig månen som en kvinna. Luna, Selene, Artemis med flera, är alla mångudinnor. Men Nordborna hade gudar också för månens olika faser, och barnen Bil (Nymånen) och Gjuke (månen i avtagande eller Nedan) tänktes också åtfölja Mani på hans väg över himlen, medan skaldespråket, rikt på Heiten eller andra namn, samt Kenningar – ni har väl lärt er skillnaden mellan dem ? –  lät Sunna också heta Sól med just ett Heite eller annat namn, och man omnämnde henne också med Kenningen eller beteckningen ”Åskans Hustru” när sol och regn följde kort på varandra, i takt med att de första höststormarna kom; precis som de gjort i Mälardalens landskap också i år.

Att Siv eller Sif därför är ett annat namn på Soigudinnan, är kanske inte så konstigt. Åskan var ju Tor, och hans hustru var mycket riktigt Solkvinnan, med sitt blonda hårsvall. Tor, och inte bara Frej och Vanerna rådde över årsväxten såhär i skördandens eller skördens tid; och att man på detta sätt hade flera gudar för även vissa tider på året föll sig alldeles naturligt med tanke på vad som utspelades då och vad vi alla kan se även nu i vår Nordiska natur. Man var ju polyteister, och kunde tydligt se hur flera krafter eller naturförteteelser samverkade för att skapa en god skörd och just denna årstid, och det är något som man måste vara hedning för att förstå. Annars lär man sig aldrig.

Flera forskare har sagt, att även Baldersmyten handlar om en mångud, och kanske en skörds bärgande och en hösts avslutande. Balder är fullmånen själv, medan Höder – hans dråpare – och bror – är Tunglet eller den mörka månen i nedans kulmen, då den inte syns, och varav ortnamnet Tungelsta på Södertörn kommer. Vale, hämndens gud, som ”dräper Höder, endast en natt gammal” är nymånens skära – annars är det svårt att förstå hur ett nyfött spädbarn alls skulle kunna dräpa en vuxen man – medan Nanna, Balders hustru,är den avtagande och bortdöende månen, ”vars hjärta till slut brister av sorg” medan Baldersbålet är solen, på väg att sjunka ned under horisonten vid solnedgång, ett drama som upprepas varje dag. Utan sinne för naturen och vad som händer i den, är allt detta omöjligt att förstå, men endast och endast bara de sanna hedningarna kan ta in det.

Balders död, Baldersbålet och Vale, hämnaren på Färeöiskt frimärke av Anker Eli Pedersen år 2003

 

Själv inleder jag mitt skördeblot med att blota mer än 8 kg äpplen till Idun, ungdomens, skördens men också förnyelsens gudinna, hon vars blotta namn betyder arbete eller id, och därmed vilja till förändring och seger. Idun förknippas också ibland med Julen och är en av Juletidens mindre gudomligheter – juläpplena och ett gammalt års slut samt ett nytt års början vid midvinter är vad som ligger bakom den tanken. Men i Hrafnargaldr Odins, Odins korpgalder och många andra kväden – Mjödstöldsmyten och berättelsen om Tjatse eller vindjätten till exempel – är Idun lika aktiv och firad sommartid, och ständigt på jakt efter att utöka sin äppelträdgård och sitt odlande med andra sorter – det är ju därför Loke lockar henne utom Asgårds murar, bara för att våldföra sig på henne och lämna över henne till Tjatse, en stormens och ovädrets Thurs.

Den naiva och nyfikna Idun och Loke i John Bauers Tappning, från Viktor Rydbergs ”Fädernas Gudasaga”

Idun skildras här som nyfiken – hon är ju ungdomens gudinna, snäll och lite dum; (som de flesta svenska nutidskvinnor) men det får hon mycket riktigt sota för, när hon ger sig i lag med fel sorts varelser, och de som vill henne illa. Denna myt är lika aktuell idag, som för tusentals år sedan. ”Idun föll från Världsträdet Yggdrasil” får vi veta i Odens Korpgalder, och i sjätte strofen står mycket riktigt:

Dvelr í dölum /dís forvitin, /Yggdrasils frá /aski hnigin;/ álfa ættar / Iðunni hétu /Ívalds eldri /yngsta barna. 

Någon har kallat detta kväde det mest svåröversatta i hela Eddan, men i min överättning blir det:

Dväljes i dalen / den förvetna Disen / Från Yggdrasils ask fallen (hnigi är egentligen avlett av hniga, alltså niga, men betyder sjunka, falla ihop, falla till marken ) av Alfers ätt / Hon Idun heter / Yngst bland Ivaldes äldsta barn”

Att Ivalde kan vara Ymer, världsbyggmästaren, och att hans äldre barn är smederna Brokk och Sindre, Niflungarna som skapade Skidbladner, Mjölner, Gullinborsti och mycket annat gott åt Asarnam vet väl vi alla. De tillhör liksom Idun Vanernas eller det växandes släkte, och liksom Niflungarna har alltså Idun alltid vandrat på Jorden eller i Midgårds dalar, alldeles sedan dess första tillblivelse. Idun är förstås naturen själv, den skapande tanken, den formande principen, Moder Jord som ständigt bara ger och ger.

Men tröttnar hon någonsin ?

Turid, som jag skrev om för några dagar sedan, skrev en gång angående överdriven snällhet, och det vi etniska svenskar ständigt upplever i vårt eget samhälle att:

Snällhet är att låta sig bli slagen
Och aldrig slå igen
Snällhet är att bara lyda lagen
Och aldrig ens ifrågasätta den
Snällhet är ett sätt att dölja
Att man inget har att säga
Som är värt att sägas klart
Snällhet är mer än man tänker på
Att låta gå – att vägra att förstå
Snällhet är en form av likgiltighet
Att vägra varann individualitet

Jag har själv ofta ifrågasatt, om Asatron alls är ”snäll”, ens när det våras och under andra tider på året, och svaret är naturligtvis, att nej, det är den i-n-t-e. Iduns äpplen eller naturens gåvor får man bara om man är villig att arbeta för dem, och själv bygga upp sitt eget land, ja att odla sin trädgård. Detta är inget meningslöst ”fornsederi” eller något bönerabblande, eller någon allmän tacksägelsefest. 

Ett verkligt höstblot är mer än så, och framför allt ett firande av den arbetets seger, som kommer sig av att själv arbeta och inhösta något, om så bara femtio kilo äpplen, som man förvandlar till härlig äppelmust genom att åka ut till ett musteri någonstans med en lånad bil, i brist på en egen fysisk trädgård och egna äppelträd. Också Rönnbär – som man kan torka och mala till mjöl – då är de alls inte sura, utan smakar sött – samt lingon, blåbär och svamp står oss alla att skörda, såhär års; och någon har räknat ut att svenska folket i nutid bara skördar 4-5 % av vad naturen producerar av svensk frukt, svenska bär och annat ätbart – vi behöver inga importer, inte heller in i vår egen kultur och det land vi själva äger.

Hrafnagalder Odins fortsätter, i den sjunde strofen:

7
Med sorg och saknad
sjunken neder
lägrad låg hon
under lövträdsstammen ;
hon trivdes ej i natten
hos Narves dotter,
van som hon var
vid Världarna till boning.

Så lyder den, i PA Gödeckes översättning från 1877, få om ens några översättare har förstått att tolka den rätt. Efter att Loke svikit henne låg Idun avdomnad, som fallfrukt vid Världsträdets rot, och ”Narves ättling” – kindr står det faktiskt i originalet – samma ord som i Engelskans ”kindred” har av en del tolkare ansetts vara  Nanna, alltså den avtagande månen, mångudinnan, som jag skrev om härovan – ni ser hur allt hänger samman med äpplena och hösten – vi ser mycket fallfrukt såhär års….

Idun vid Världsträdets fot – illustration till Nils Fredrik Sanders Edda från 1890-talet

Men, årstiderna förändrades. Idun omskapades till Vinterns Skade, samtidigt som hon låg förborgad som ett frö eller en äppelkärna i jorden, för:

Sjá sigtívar /syrgja Nannu, /Viggjar at véum /vargsbelg seldu;/lét í færast /lyndi breytti,/lék at lævísi,/litum skipti.

I översättning blir det: ”Såg segergudar” (Sig-tyrar, efter den gamla runformeln Sig-Tyr – hela kvädet är genomgående runmagiskt, men innebörden i det tänker jag inte förklara här) ”Nannas sorg” (i skaldepoesin betyder ”Nanna” som namn ibland bara kvinna i allmänhet) sände till Viet (trädets fot, där Idun låg, tänks som ett VI eller en helig plats) ett vargskinn (belgr eller bälg är ett helt skinn, med tassar, huvud och allt, inte bara en päls) som hon sig iförde, bytte om lynne , lätt den frågvisa , bytte om skepnad och hamn…

Här berättas alltså, att Idun lät ikläda sig varghamn för att hämnas sina oförrätter – och när gör vi – det frågar jag er ! – samma sak ?

Nå, berättelsen om Iduns eller växtlighetesdisens förändringar kanske är en berättelse om årstiderna gång – äpplena faller till marken under hösten, efter Skördeblotet och Fullmånen, som inträffar just idag. Efter det kommer ”Nannas Sorg” eller den avtagande månen i nedan, under hela den långa hösten, och så Midvinter och ett nytt år. Att Nanna, mångudinnan, ensam efter Balders död, uppe i himlen tänks skåda ned på den slagna och våldtagna Idun, är kanske också  en bild värd att minnas i sig.

Att Nanna eller den avtagande månen verkligen varit dyrkad, finns det nämligen arkeologiska bevis för, i alla fall om man ska tro vissa forskare.  På den så kallade Setre-Kammen från Norge, daterad till 650-700 – alltså före Vikingatiden – står ett runchiffer, som kan utläsas:

Hôll mær ma una, ôllu naa, ôllu nanna

Flera tolkningar har föreslagits här också – och den som ristade texten, ville säkert att bådeen ”runmagisk” och en ”trivial” tolkning skulle vara möjlig, för så är fallet ofta med ristningar på just föremål. En tolkning av ”hell” som i att ”hälla sig” i en del svenska dialekter, alltså att luta, lägga sig ned, blir att ”Må den liggande mön unna sig mer, nå allt, ta för sig av allt” ifall man läser ”nenna” som i ”nehmen”, och i så fall är kammen kanske en vanlig fästmansgåva till en kvinna som befinner sig i vila, och som kammar sitt långa hår.

Å andra sidan kan texten också runmagiskt läsas ”Hell mön som mer oss unnar, att ALU nå (alu är öl, men också en välsignelse, essensen av allt, skörden, det viktigaste) ALU uppta, av Nanna” eftersom det finns minst 40-50 arkeologiska fynd inklusive runstenar, som nämner ALU-formeln, som inte bara är en önskan om öl, utan mycket mer än så. Kammens skapare föreställde sig helt klart, att Idun, Månen, och Skörden – allt hängde samman – och gav en gåva till sin käresta i form av en kam, medan de njöt av must eller mjöd på äpplen.

Så gör också jag denna dag som idag är, sådär 1830-1840 år senare i historien.

Tänk på det – ni hedna och ludna ! Hell Idun !