I björnens tid…

Såhär års, och vid höstdagjämningen, har det officiellt enligt SMHI – Statens Meteorologiska och Hydrologiska Institut – för det mesta blivit höst i huvuddelen av vårt land. I år är inget undantag, all skrämsel, undergångs-propaganda och de alltmer desperata och högljudda ropen från den underliga Thunberg-sekten (som nu tyvärr också ser ut att ha fått internationell spridning) till trots. Hösten i år kanske är fyra-fem dagar försenad i de mellersta delarna av landet, men detta är en normal avvikelse, och +2 graders ökad medeltemperatur är inget att brista i panik över det heller – sådant har hänt många, många år förut med…

Redan på 1930-talet fanns alarmister, som dillade och lallade om stigande havsnivåer, smältande polarisar och som förutsåg New Yorks och hela Världens undergång år 2015, om det kan intressera min läsekrets. Verkligt användbara fakta – istället för de vanliga Greta-lögnerna om att ”vi har ingen framtid” och ”allt går åt helvete !” hittar ni här – ifall ni nu alls har något meteorologiskt eller naturvetenskapligt intresse.

Visste ni att det redan 1932 fanns dårar och alarmister, som förutsåg att alla polarisar skulle ha smält till år 2015… det var visst för fyra år sedan, och den nyheten var präktigt öVERDRIVEN…

Nej, tacka vet jag alla de björnar och björnliknande varelser, som ännu finns runt om i Världen. De flesta av dem – i alla fall de på norra halvklotet – går helt enkelt och lägger sig såhär års, precis som de brukar, och som de gjort i mer än 40 000 år, eller sen den senaste istiden. Björnarna förbereder sin vintersömn på den här tiden av året, och då vill de inte bli störda.

Jag läste nyligen en artikel från Landet Trump, där man numera får jaga björn året om, till och med när den ligger i sitt ide, skjuta honor framför deras ungar, använda förgiftad åtel, björnsaxar och andra grymma fällor – alltsammans saker, som vi i vår Nordiska kultur anser är fullkomligt barbariskt, ja avskyvärt, men som President Trump har återinfört, tillsammans med flera andra klara osportsligheter och klara övertramp, när det gäller jakt i amerikanska naturreservat och i vissa fall till och med nationalparker.

MINSTA BJÖRN vet att man kan anpassa sig efter klimatet…

Från Yellowstone rapporterades av den engelska tidningen The Independent för någon dag sedan att inte mindre än tre jägare, som skulle skjuta björnar där – just i björnens känsligaste tid, när den är sömnig och vill inta idet – blivit skadade av minst en björn – kanhända två – som slog tillbaks. Man jagade dem med björnspray, sprayade åtminstone en björn direkt i nosen, och gav sig efter ett annars fredat djur med gevär. Björnstammen i Yellowstone uppges ha vuxit från ungefär 130 djur vid 1970-talets slut till över 700 idag, och om detta bevisar någonting, är det att naturvård faktiskt lönar sig, och att jordens natur visst inte är räddningslöst förlorad.

Sportsligare var i så fall den Kanadensare, som i Augusti i år slogs mot en Grizzlybjörn endast beväpnad med en pennkniv. Björnen bet honom i nacken, och han stack den i dess nacke- i en fight mano y mano under rättvisa villkor. Björnen gav sig därifrån frivilligt, vilket björnar oftast gör – de attackerar ytterst sällan människor, som alla vet – men ändå förföljde man den efteråt och dödade den – extremt osportsligt och dessutom fegt – den ende mänsklige sårade förlät björnen, och hade hellre sett den löpa.

Väck ej den björn som sover ! Ni har er själva att skylla…

Här i Sverige är årets björnjakt så gott som avslutad, och det är lika bra. Jakten är mycket hårt reglerad, och omfattar bara 300  djur, men ändå tror man inom det Skandinaviska Björnprojektet, att det högst lever omkring 3000 björnar i Sverige. En 10% avskjutning, bara på ett enda år, är ändå en mycket hög siffra, och förmodligen inte en hållbar nivå.

Mediauppgifter från Norrbotten lär ha visat, att det finns ingen där som vill äta björnkött, och björnen har på minst 100 år inte heller räknats som något jaktbart vilt i den svenska faunan. Frågan är då, vad man alls skall hålla på att jaga den för, utom vid ren skyddsjakt – som dessutom är föga nödvändig, just därför att björnar sällan angriper människor eller gör någon större skada. I år fälldes också den största brunbjörn, som någonsin blivit mätt och skådad av SVA:s experter i Sverige. Norrbottningen Simon Blind fällde den, och den björnen visade sig vara 352 kg tung, mäta 225 cm stående på baktassarna, och ha ett omfång på sitt kloka huvud av mer än 90 cm.

Detta är fullt i klass med vad amerikanska grizzlys kan uppnå, även om Kamchatkabjörnar och de på ön Kodiak lär kunna bli ännu större. Data från årets jakt visar emellertid, att man i Härjedalen ska ha skjutit såpass små björnar som de på 13 kg, och som alla förstår måste det ha rört sig om en unge. Man frågar sig då, hur omständigheterna var i det aktuella fallet, och hoppas att SVA:s experter verkligen kontrollerat, att det inte var så att någon björnhona i närheten hunnit fly, eller sätta sig i säkerhet med resten av sin kull – eller om just den ungen inte kunde överleva på egen hand. Så kan det mycket väl ha varit – andelen björnungar som uppnår vuxen ålder är sådär fifty-fifty – men helt säkra kan vi inte vara på att osportslig jakt och garanterat olagliga metoder har förekommit, i år liksom andra år. I Juni i år påträffade man i Västerbotten en björn med en fälla runt ena tassen och ett infekterat sår, som den måste ha lidit av i flera dagar – man undrar vem det är, som ägnar sig åt något sådant – någon riktig svensk kan det ju knappast vara..

Sånt blir nu vanligare och vanligare – men är ännu så läge ganska sällsyntdet gäller att hålla utländska intressen och allehanda ”fritidsjägare” borta från de norra delarna av landet.

I Nordisk folktro och i Asatron har björnen alltid varit fredad under vinterhalvåret. Till och med i de gamla landskapslagarna står, att man inte har lov att väcka björnen ur sitt ide, och skulle det bli björnskall, anordnades det bara emot slagbjörnar sommartid. Endast lappar, samer och därmed likställda, var osportsliga nog att jaga björnen vid idet, och väcka den, men sägas skall också, att när samerna jagade björn, var det endast av nödtvång eller en mycket sällsynt händelse, som tillgick under närmast rituella former – jag har redan skrivit en hel del om den Lapska och finsk-ugriska Björnfesten, under avsnittet ”I naturen” här ovan…

Sägas kan det också, att samernas jakt – bedriven med björnspjut, före eldvapnens tid, i alla fall var renhårig och sportslig nog, eftersom björnen hade goda chanser att sätta sig till motvärn, eller undkomma. Mot moderna vapen har den ingen chans alls, men björnsläktet utvecklas fortfarande. Isbjörn har inte funnits på den här planeten än i mer än 10 000 år, vilket gör den till en mycket ung utlöpare på ett 40 miljoner år gammalt stamträd – men den vanliga svenska brunbjörnen är inte äldre än 800 000 år, vilket är mycket litet när det gäller en enskild djurart. Grottbjörnar, amerikas nu utdöda kortnosade björn och nutida grizzlys är mycket större än den, och uppstod ganska sent – björnarna har i stort sett utvecklats jämsides med primaterna, och ännu har de kanske inte visat vad de går för – om Thunberg-sekten får rätt, kanske de till och med efterträder oss som planetens mest intelligenta art – man vet aldrig..

Vid björnmöte gäller det att backa undan, ge björnen svängrum och att inte irritera den med hundar eller annat, som människan ofta kommer dragandes med.

I den finska Kalevala, förresten; sägs att man ska tilltala björnen på respektfullt sätt, och i detta epos kan vi läsa följande: (Väinämöinens, den finske Odens ord till björnen)

Vackre Otso, skogens äpple,
O min honungstass, du trinde!
När du hör att jag mig närmar,
Att jag stolte man dig nalkas.
Göm då klorna in i ramen,
Tänderna uti ditt tandkött.
Att de aldrig mig beröra,
Ej av hast ens vid mig snudda.

~Du min ende, vackre Otso,
O min honungstass, du sköne!
Slå dig ner i ro på tuvan.
Lägg dig på den sköna klippan,
Där omkring dig furor buga.
Granar kring ditt huvud susa;
Så du där må röra på dig,
Så, du honungstass, dig vända,
Som i boet Järpen rör sig,
Gåsen liggande sig vänder!’

Vig därför era björnar till vila med denna galder, o ni hedna och ludna – samt låt dem sova i ro !

 

Annonser

Ännu en Dagjämnings Dag…

Idag är det som bekant dagen för Höstdagjämningen, vilket är ett mycket viktigt datum för alla Hedningar och Asatrogna. Det är egentligen idag och endast bara idag som det stora Höstblotet bör äga rum, även om det många gånger är så, att ett Skördeblot hållits redan tidigare. Dagen då ”båda var jämnskiftade, natt som dag” för att nu citera den äldre Västgötalagen, inträffar inte alltid på samma datum varje år.

Varför det är så, tar kanske lite tid att förstå. På Stockholms höjdgrad inträffade idag Höstdagjämningen vidpass klockan 0950 om vi ska utgå ifrån de astronomiska definitionerna – vilket våra förfäder med säkerhet gjorde… Varför skulle de annars redan på stenåldern ha byggt megalitmonument, som kunde förutse exakt var solen skulle gå upp på de olika dagjämnings- eller solståndsdagarna på mindre än en halv grad när ?

Dagjämningen infaller egentligen när solen passerar ekvatorn, men ser man i en modern almanacka, är inte dag och natt exakt lika långa den 23 September. Astronomer räknar med att soluppgången infaller först när solskivan är helt och hållet över horisonten, men forntidens folk och även verklighetens svenska folk tycker nog att soluppgången redan har infallit, när den första delen av solskivan syns. Vi räknar också vanligen solnedgången som påbörjad, när solen försvunnit en bit ned i havet bakom horisonten, och inte som astronomerna först när solskivan försvunnit helt, vilket såhär års kan ta en stund. På grund av det kan redan den 23 september bli 4-5 minuter längre eller kortare, beroende på hur man räknar, och för de som verkligen är hedningar och bygger sina egna kalendrar så att de ska hålla för evigheten är detta stor skillnad…

På våra breddgrader böjs också den uppgående och nedgående solens strålar av atmosfären, vilket gör att vi ser solskivan och dagsljuset en ganska god stund före och efter solen verkligen gick ned på vår breddgrad. Dessutom visste man redan i hednisk tid att året inte har 365 dagar, utan snarare omkring 365,25 och hade redan infört skottår, långt före underlägsna civilisationer och kulturer som den kristna kom på att man behövde göra samma sak. Stjarnar-Oddi på Island visste det, och det visste antikens astronomer också. Islam – som är ännu mera ”efter” i utvecklingen opererar fortfarande med en månkalender, där årstiderna förflyttas med flera veckor bara på ett decennium, och hamnar helt i otakt med stjärntiden, och kosmos verkliga processer. Men så är islam också en efterbliven ökenreligion, som inte hör hemma i vår del av Världen…Och som vi inte skall ha här ibland oss…

Alla indoeuropeiska folk har vetat, att Höstdagjämningen är ett slags tacksägelsefest för den sommar som varit, den skörd man nu hunnit bärga, och vårt år och äring som det varit hittills. Så är det ännu, i alla hedniska religioner tvärs över Europa.

Olikt Alfablotet, senare av de kristna omdöpt till Allhelgona, så är skördeblotet vid Höstdagjämningen en fest för de levande, och livets makter – för vad som är, har varit och vad som kommer. Det är tid för en dag av eftertanke och vila, likaväl som reflektioner inför framtiden. Mitt år har varit gott, hittills, och mina fiender har inte lyckats rubba mig i mina föresatser, och deras försöka att skapa kaos och förstörelse har också gång på gång kommit på skam. Allt det onda, de har försökt göra mig, kommer slutligen slå tillbaka emot dem själva.

I år blotar jag till de makter jag har att samma sak må hända på det nationella och globala planet, för god fred efter god äring, och alltings fortbestånd.

Som det är, och som det måste vara…

Nej, Hedendom och Asatro är ingen o-ornad, kaotisk religion, utan något i högsta grad LAGBUNDET – lika säker som årstidernas gång och att Dagjämning och Solstånd inträffar bara på vissa tider, men inga andra…