Igår hade som bekant Einar namnsdag, enligt den gamla svenska almanackan. Han delar sin namnsdag med Ejnar, Eje samt Enar, men alla dessa namn har ett och samma, helt Nordiska ursprung. Aina, den kvinnliga varianten av samma namn, påstås vara finskt; men kan lika gärna vara härlett ur det Einherji eller namnet på en av Enhärjarna – Odens utvalda krigare i Valhall – som är namnets sanna och äkta ursprung.

En Einherji är en som kämpar ensam, och utan hjälp. Han ser det som en ära att slåss för det han tror på, och gör det varenda dag, intill den allra sista.

”Der Arbeiter tanzt nicht – Er schwitzt !”

Han vet, att en enda beslutsam individ; i längden kan uträtta mer än hela bataljoner. En man kan förändra ett samhälle, och fascinera en hel värld. En enda prickskytt, kan döda en diktator som kunnat kasta flera länder i årtionden av krig och elände. Han behöver inga tal i FN, han nekar till alla right livelyhood awards, alla utmärkelser. Han behöver inte axelklaffar eller officersgaloner. Hans vapen är yxan, eller automatkarbinen i hans hand. Han är den evige infanteristen, verksam ifrån tidernas gryning intill idag och i morgon. Han går sin egen väg, och är sann emot sig själv, och så har han alltid varit. Han är en vän av stugorna, men förklarar krig emot palatsen. En folkets man, både nu och alltid.

”Aesthetic der Wiederstand !” Motståndets estetik är en HEDNISK estetik…

 

En hel del framstående individer har under tidernas lopp också hunnit med att heta Einar. En del av dem var verkligen som jag beskrivit ovan, andra inte. Till dem hör framstående författare, skapare, konstnärer. Einar Forseth, till exempel – han som hyllade Freja eller Mälardrottningen – och skapade en av de allra mest Hedniska rumsinteriörer i vår huvudstad, som man alls kan tänka sig.. Ytligt sett var han kristen, men i sitt inre hedning – liksom alla sanna konstnärer.

Som ett Asatroget, Hedniskt Gudahov – Och så skall det förbli…

Namnet Einar är förstås inte längre populärt i vårt land. Bara omkring 15 000 individer eller så lär bära det, men kring det förra seklets början var det ett av de 10 allra vanligaste manliga namnen överhuvudtaget, och säkert kommer det tillbaka, när alla förvekligade, klena liams, williams och feminina xanders har dött ut, halvkönisar och kromosom-fnask utan mål eller mening. Vi kan också tänka på Einar Norelius, den kände barnboksillustratören och tecknaren, som tog vid där John Bauer slutade, och som skapat en hel del av den moderna svenska bilden av hur folktrons väsen borde se ut.

I Norge finns också Einar Selvik, den oförtröttlige återskaparen av en hel försvunnen spelmanstradition och tonvärld, vars konserter jag skrivit om tidigare, och vars band Wardruna blivit en av de viktigaste musikaliska skapelserna inom hela den hedniska rörelsen, både här i Sverige och hos våra närmaste broderfolk. Hans är en musikstil och ett uttryckssätt, som alla gammelmedia och PK-eliten helt ignorerar. Och han kämpar ensam.

I Norge slår författare och konstnärer vakt om den nationella identiteten, och förstärker den. I Sverige försöker (S)kolverket och Svensk Socialdemokrati att förstöra den i grunden…

Men det kan inte hjälpas, att namnet Einar är och förblir ett Asatroget, fornnordiskt namn, mer än allt annat. Vårt arv kan ändå inte förnekas, eftersom det sitter i generna – för 80 % av oss i detta land, hur mycket än de som har makten försöker splittra, söndra och förgöra. Många skalder har burit namnet Einar, de som enat hela länder likaså.

Vi skulle kunna ta Torv-Einar Rangvaldsson, en av de första Jarlarna av Orkney, som ett exempel. Orkneyöarna tillhör inte längre det fira Norden, eftersom det kristna England för länge sen föröskt få slut på dess självständighet och nästan lyckats utplåna dess identitet, precis som främmande imperialister alltid vill. Torv-Einar var ingen tidig miljöprofet, om nu någon trodde det, även om han skall ha varit den förste att uppfinna torveldning, och att använda förnyelsebar torv som bränsle på de karga öar han behärskade. Nej, han var en oäkta frilloson av Mörejarlarnas frejdade ätt i Norge, och den yngste av fem bröder.

Efter Harald Hårfagers enande av Norge, och det kristna patraskets första ankomst till det landet, var Orkney och Island redan koloniserat av Vikingar, och det skedde redan vidpass år 870. Men Torv-Einar hälsade sin egen far farväl för alltid med dessa ord, som väl beskriver hans karaktär, och upprättade ett nordiskt jarladöme, som skulle vara i vidpass 500 år:

Föga heder njuter jag här och ingen kärlek har jag att skiljas ifrån. Jag skall fara över till öarna om du ger mig någon hjälp, och i gengäld lovar jag att aldrig mer komma tillbaka, vilket säkert kommer att glädja dig

Han slog alla andra hövdingar som redan satt på Orkney ur brädet, och enade allt folk på öarna. Sedan blev där varaktig fred, och ingen kristendom. Han var också en god skald, och skall ha kommit på ett eget versmått, kallat Torfeinarhatt – men det är dock inte detta:

Margr verðr sekr at sauðum

seggr með fǫgru skeggi,

en ek at ungs í Eyjum

allvalds sonar falli.

Hætt segja mér hǫlðar

við hugfullan stilli;

Haralds hefk skarð í skildi

— skal-a ugga þat — hǫggvit.

”Mången kan bli fredlös för fårstöld
Vilda sällar med fagert skägg
Men jag fällde som ung
den allsmäktiges son
som här på öarna föll…

Man säger att jag är hotad
Men min hug är stilla och lugn
för jag ensam har huggit hack
i Kung Haralds sköld
men räds inte alls över det”

Så låter en av Torv-Einars egna smärre dikter i min egen översättning. Observera vad han säger om den påstått allsmäktiges son, och hur han ensam drev de kristna hundarna från ön. Ingen annan översättare har mig veterligen uppmärksammat dessa rent hedniska drag ur dikten, men så har de också sett den genom de kristna fördomarnas glasögon, allihop. Strofraderna innehåller omkastad ordföljd här och var, men så var det alltid i skaldepoesin, som det krävs både kunskap och känsla för att översätta, ifall det alls ska gå. Det exakta versmåttet kan tyvärr sällan återskapas – det lämnar jag åt musikerna, som Einar Selvik.

Torv-Einar styrde sitt rike vist och länge, och fick många barn, vars ättlingar ännu lever i alla land. Hans söner var Thorfinn Skallklyvaren, vars namn ännu lever hos ett lokalt bryggeri på Orkney, Arnkell och Erlend, och därutöver hade han en dotter, vars namn var Thordis.

Låt HEDNA er, Gott folk ! HEDNA ER – NU GENAST !!

Men inte nog med detta. Vi skulle också kunna ta Einar ”Skålaglam” Helgason, Egil Skallagrimssons trofaste vän sedan unga år, som är en av de allra mest väldokumenterade skalder från det gamla Island vi har överhuvudtaget. Ni skall inte låta lura er av vad som står på svenska Wikipedia, och den gamle kristne tokstollen Lasse Lönnroths struntprat, för han vet inte vad han talar om.

Einars liv är mycket väl dokumenterat, inte bara från Egilssagan, utan från Landnamabok, Heimskringla och flera samlingar med skaldedikter. Som ung for han till Alltinget, och gick in i Egils tält, för att fråga honom till råds om skaldekonst. Egil kastade inte ut honom – som man kunnat tro; utan lärde upp honom istället, trots att Egil för sin del var en firad kämpe och yrkeskrigare, som haft ensamt befäl i England och på Irland, och det under flera större fältslag. Einar for i österled sedan, står det – och det bör för islänningar ha inneburit Svitjod och Gårdarike. Egil frågade honom sedan mycket om detta, och fick ytterst användbara underrättelser om forna fiender, sägs det i sagan.

Så kom Einar till Håkon Jarls berömda hov i Norge (som jag redan skildrat i ett annat inlägg) och det var där han fick tillnamnet Skålaglam. Han var nämligen en frikostig man, och ytterst vänsäll. Allt han tjänade, kostade han på sina vänner i form av rika gåvor, kvinnor han tyckte om likaså. Ja, han testamenterade till och med bort allt han ägde till dem, utan att kräva något i gengäld – men inget fick han för detta, och fattig förblev han livet ut. Som den fursteskald han var, diktade han då en drapa med namnet Vellekla (”lack” betyder fortfarande ”att sakna” på engelska, och vel betyder väl) eftersom han ofta led brist på livets nödtorft. Jarlen behandlade honom väl, och gav honom en spådoms-skål, med klingande vikter står det i originaltexten.

Vissa har påstått, att detta skulle vara en handelsvåg, som man vägde upp guld på, men det är alldeles fel, och visar bara hur olärda personer som Lönnrotharen et al faktiskt är. Redan Sigurd Agrell, den berömde runforskaren som avslöjade Utharkens hemligheter, och bevisade att den äldre, 24-typiga runraden blir till ett enkelt förskjutnings-chiffer när man ska använda den för spådomsändamål (hur har jag redan förklarat för er, många gånger – att ni aldrig lär er någon gång !) visste att man hittat flera sådana ”spådomsapparater” eller skålar, ända tillbaka till 300-talet och den romerska antiken. För våra förfäder var de välkända, och behövde inte förklaras, i alla fall inte för den som var ”runsk” eller skald.

Den sk ”Spådoms-apparaten från Pergamon” var lika enkel att sätta ihop som en byggsats från IKEA, och till principen lik ett roulette-hjul…

Den fungerade helt enkelt så, att man hade ett snurrande hjul med runtecken eller – i de antika fallen – andra symboler, exempelvis för veckans dagar eller de sju då kända planeterna, upphängt på en spik, och tog tydor efter det. Hjulet kunde fås att stanna genom att kasta klingande vikter ned i skålen – svårare än så var det inte – och kanhända var det alltså så, som Einar Skålaglam fick sitt namn, eftersom han var synsk eller ”klok” som det hette – likt de flesta skalder.

Einar fick också en sköld, besatt med ädelstenar och många bilder, sägs det, där alla Asarna skildrades, ungefär som de bildbesatta sköldar som skildras i Odyssén. Kopplingen är intressant, inte minst med tanke på vad som står i Egilssagan sedan. Efter att ha varit med i slaget mot Jomsvikingarna i Hjörungavåg, hos Olaf Tryggvason och många andra, återvände Einar Skålaglam till Island, och bodde först hos sin bror, men beslöt sig för att hälsa på sin vän Egil, son av Skallagrim, som nu var en gammal man. Så for han till Egils gård Borg, med den dyrbara skölden, bara för att ge bort den som gåva.

Vid Borg finns ännu Skallagrim Kvällulvssons gravhög – och spåren efter Egils gård, finns också kvar..

Men Egil själv var uppe i de norra delarna av trakten kring Borgafjordarna, och i tre dagar väntade Einar på sin vän – för i längre än tre dagar skulle man enligt vänskapens lagar aldrig stanna hos någon annan – ”ljuv blir led, om länge man sitter – borta på annans bänk” – men när Egil inte kom hem, satte han skölden i Egils högsäte och red bort därifrån. Egil vart mycket vred när han kom hem, ty han hade inte tänkt sig att dikta något om skölden på beställning, som han i sitt inre tänkte att Einar nog ville. Men en sköldedrapa blev det ändå, för gammal vänskaps skull, trots att Egil aldrig var glad över detta tilltag. De två förblev vänner livet ut, och mätte sina krafter i skaldekonst.

Så dog Einar, när hans skepp förliste i Breidafjord, där det ännu skall finnas en ö., som heter Einarsskäret. Och Egil, som förlorat många vänner, sin egen äldste son och många fler, levde ensam vidare tills han dog, mer än nittioårig.

Från Breidafjorden

 

Om skölden är nu att säga, att Egil gav bort den i sin tur, när han for på ett bröllop hos en man som hette Thorkettil Gunnvaldsson, och två yngre män vid namn Trefill och Helge, söner av Björn den Röde. Där föll skölden oförmodat i ett fat med skyr eller isländsk surmjölk – vi kallar det fil – och det måste som man förstår ha gått rätt vilt till, vid det bröllopet. Av detta blev dess gyllene yta så förstörd, att Egil lät bryta loss ädelstenarna och smälta ned guldet.