SvD och Skammen…

Det finns människor som verkligen borde skämmas” skrev SvD:s krönikör Magdalena Richert för två dagar sedan. Jag håller faktiskt med. Vår Vice Statsmininster Annie Lööf, exempelvis; borde verkligen skämmas. Det är en skam, en ynkedom och ett rent fattigdomsbevis att vara så principlös som hon har varit, och en sådan eländig kappvänderska, som först gör allt för att komma till maktens köttgrytor, och som sedan bara släpper sin syssla som Vice statsminister rätt ned i gatan, under förespeglingen att hon ”ska ha barn” ungefär som om det var en ursäkt för att slippa allt det ansvar hon tagit på sig i och med det förtroendeuppdrag hon fått av svenska folket.

Hennes brist på ansvarstagande för sitt eget parti samt hennes underlåtenhet att driva igenom demokratiskt fattade beslut inom Centerpartiet, har jag redan nämnt i ett annat inlägg, angående omskärelse och Snoppe Klipp, Klippe Snopp... men – låt mig inte upprepa detta eller bli långrandig…

Angående Svenska Dagbladets skam... Borde inte en kvinna som förespråkar köns-stympning av spädbarn såsom varande ”andlighet” SKÄMMAS – eller gå och dra något gammalt över sig ? Har hon ens tagit reda på fakta ??

Vi kommer sedan till det tragiska fallet Maria Ludvigssonden allra mest bigotta av SvD:s ledarskribenteren totalt inskränkt kvinna som inte kan komma på något annat än att hänvisa till ”The Economist” som den sanna rikslikaren och en helig skrift vad religion angår, och som tror att ”andlighet” på något sätt skulle förutsätta kosmetisk genitalie-kirurgi på småbarn… Hur kan en sådan människa alls få vara just ledarskribent utom hos familjen Bonnier eller dess husorgan DN – och är det vad som menas med ”andlighet” överhuvudtaget ?

Ludvigssons kristna griller och hennes lovprisande av ”Svenska” Kyrkan och dess ärkebiskop från det forna DDR är också välkända redan, finner jag efter någon minuts research. De flesta svenskar definierar inte andlighet som hon gör. Ludvigsson saknar tydligen helt de mentala förutsättningarna för att begripa att andlighet inte alltid behöver vara detsamma som blodsoffer, och att vi inte behöver stänga in andligheten i någotslags silos, som Kyrkor, Synagogor eller för den delen Moskéer, något annat hon väl också vurmar för. För övrigt kan man undra, om hon någonsin sett en omskärelse på spädbarn av manligt eller kvinnligt kön utföras i praktiken, dvs levande livet. Måntro hon inte är lika styv i korken då ?

Alla religioner som finns idag har utvecklats, Asatron och Hedendomen också. Vi hedningar av idag praktiserar inte djuroffer eller något liknande, men de kristna fortsätter med sina eviga kannibalmåltider i symbolisk form, som de kallar ”nattvard” och tydligen ger detta likätande dem en speciell, särskild krydda som de har svårt att vara utan, liksom det ständiga dillandet och lallandet om ”lambsens blod” och ”frälsning genom blodet, evig liv” osv – liknar inte det hela någotslags kuslig form av vampyrism, eller någotslags Halloween-upptåg ?

De flesta svenskar upplever andlighet i naturen, i vardagen och kanske också i umgänget med sina egna – men detta är tydligen långt långt över Ludvigssons horisont.

Att människor skulle kunna uppleva det andliga i en skogspromenad, i att se en runsten eller uppleva en alldeles speciell plats – inget av detta är klart för henne. Hon förstår det inte, helt enkelt – i alla fall enligt vad hon skriver. Nej för henne är andlighet detsamma som kristendom eller Judeo-Kristna religioner, inte ens islam godkännes, men stenhård Monoteism måste det vara för fru Ludvigsson. Hon behöver en ”herre” som ska befalla över henne och domdera, precis som alla svaga människor tilltalas hon av en totalitär filosofi. För henne finns inte Indien, Japan eller Kina – inga andra polyteistiska länder heller. Allt hon har är ”The Economist” och ”Svenska” Kyrkans eviga profitmaximering i kampen om själarna.

Det måste vara ett väldigt torftigt liv hon lever, i alla fall som jag ser det. Intelligensbefriat, rent av.  Och skämmas borde hon. Verkligen. ”Skämmes, ta mig faan !”

Men – nu handlar Fru Richerts krönika förstås inte om sina kollegor – för den ena korpen hackar väl inte ut ögat på den andra, och alla är de lika kålsupare – som de svenska ordspråken så kärnfullt säger. Istället handlar hennes artikel om begreppet ”Flygskam” och den sjuka moral Thunberg-sekten står för, med sina 16 resor över Atlanten, för en dampig tonårings lyx-resa per kolfiber-jakt.

Senare i hennes artikel kommer de intressanta bitarna- och det är om någon av oss som lever idag ska skämmas, och i så fall varför. Fru Richert konstaterar klokt att det vimlar av människor som vill få oss att skämmas och känna skam över än det ena, än det andra. Kyrkan och dess präster är bara en liten del i denna förtryckar-strategi, som ytligt sett kan verka framgångsrik – men som jag alltid sagt: Individen är alltid starkare än kollektivet.

Monoteistiska religioner är ”Feel Bad” religioner. Ständiga böner, knäfall, försakelser, syndabekännelser, skuldkänslor… Det tar aldrig slut…

Hedendomen och Asatron ger oss en väg ut ur all kristen skam, alla dessa falska skuldkänslor som de Monoteistiska religionerna tvingat på mänskligheten. Om och om igen praktiserar de sitt eviga knäfall, sitt bönerabblande, sina glosor om ”jag fattig syndig människa, som är så dålig” osv osv. Med den attityden kommer man ingenstans, ty skuldkänslor förminskar bara mänskligheten, men Frejas glädje befriar. Redan de homeriska gudarna lät höra ett klingande skratt – men det har fru Richert kanske aldrig hört…

Hedendom däremot är FEEL GOOD och ett ständigt uppvaknande med Särimner !

Utan arvssynd, utan en inbyggd föreställning om att alla människor skulle vara onda eller dåliga från början, kommer vi så mycket längre. Låt oss säga att synd inte existerar, och att det inte längre finns ett syndafall, utan bara rätt och fel. Felen är i så fall till för att rättas, och ett positivt skapande väntar oss alla. Vi kan leva, älska och andas, om inte i Epikuros trädgård, så i alla fall i en något mänskligare värld, där skuld och smärta inte längre behöver tynga oss så mycket, och vi slipper ha kristendomens eviga blykeps i form av ”gud” neddragen över ögonen.

Sist jag själv kände skuld för något, var över ett dödsbud jag fick igår. En norrländsk kollega berättade för mig om en man jag en gång kände och arbetade jämsides med, men som nu är död. Han blev bara några och femtio, och vad han dog av, rent medicinskt, har tydligen inte helt fastställts ännu. Ena dagen mitt i livet, den andra dagen borta. Hodie te, cras me – Ich hat ein kameraden, ein besser findst du nicht..

”Och vid dagens slut skall vi minnas dem – De som gått före oss, och som nu tillhör våra förfäder”

Jag borde känna sorg. Jag borde ge den döde kamraten en vackrare nekrolog, eftersom också min kollega från yttersta Norrbotten känner till min förmåga att skriva nekrologer. Jag har gjort det så många gånger förr – också i denna blogg.

Problemet är, att jag fortfarande står mitt i livet själv, trots att jag har en liknande sjukdom som den redan döde. Ändå är mitt hjärta till bredden fyllt med hednisk livsglädje, med Asar och Vaners skaparkraft. Jag har skrivit att man aldrig riktigt vänjer sig vid att förlora vänner och kollegor, även om jag förlorat många på min arbetsplats. Nu är de döda så många, att jag för länge sen tappat räkningen på dem. Några dog hemma, andra i främmande land. Över 18 år och mer är det  sedan jag började sätta hack i kolven – för en automatkarbin har jag – men inget svärd – och kanske är det nu 25, kanske ett trettiotal av alla dem jag sett och språkat med som ”kastat veven” och inte lever eller andas mer. Några kände jag nära, andra bara till namnet – men idag sörjer jag inte längre – jag rusar bara vidare emot det mål som satts upp för mig och sköter de sysslor jag har att sköta, utan sorg, ja utan bitterhet.

Frid över ditt minne, kollega och kamrat !

Dig förunnades en snabb och smärtfri död, efter vad det ser ut. Du dog bråddöden och icke strådöden, den som drar ned och långsamt förtär, likt Vitekrists pjoller. Nej, mitt i språnget dog du, och från Midgård gick du till nästa värld, leende och inte böjd. Inte mätt på år och dagar, men ännu vid dina sinnens fulla bruk. Det vill jag kalla en god död, och även om vi inte väljer den – då man inte låter oss välja – är en död med ansiktet vänt framåt – och kanske i strid – den allra bästa. Men stunden för vårt slut, känner ingen av oss. Vi kommer inte vekna, och några synder att bekänna har vi inte, när vi leende och vrålande för full hals – ja för full hals ! – går emot en bättre och vackrare plats.

Immer Vorvärts ! Immer gerade aus !!

 

SvDs kåsös talar om vikten av att göra sig kvitt onödig skam. Det tror jag också på. Det finns människor i vår liv som bara stör, som inte är till någon större nytta för oss eller saken, men som vi inte behöver bry oss om. Kristna vrak av Ludvigssons modell hör alldeles avgjort till den sorten – för deras ord och åsikter finns det ju föga mening i. En av mina ordspråk har alltid varit att man måste bita huvudet av skammen, för då går skam på torra land – och därmed är den inre eller yttre fienden besegrad.

På väg emot ”en riktig fänriksövning” om än icke en omskärelse…

 

Jag skulle vilja säga som så, att en riktig fänriksövning hjälper” – ifall ni nu ens vet, vad som menas med citat ”en riktig fänriksövning” slut citat.

Ett japanskt ordspråk – citerad i en känd film av Akira Kurosawa – jag hoppas ni är allmänbildade nog att känna till vilken – säger att ”Varje fästning måste ha en svag punkt” – om inte annat, därför att man räknat ut, att fienden måste anfalla just den punkten, där och ingen annanstans ! Vill han eller hon anfalla, så låt vederbörande göra det, för alltivärlden ! Låt denna ”någon” tro, att han eller hon kan få dig att känna skam eller något, eller en inbillad ”skandal” – helst då en skandal, som tar sig uttryck i sociala media.

Det finns något som heter Herostratisk ryktbarhet, vilket alla de som verkligen studerat hedendomen eller verkligen är hedningar också känner till. Häri sitter ”Fänriksövningen”, som inte alltid behöver bedrivas med blod, batonger och knivar. Man kan bildligt talat fästa fienden med ett inre handfängsel, eftersom han eller hon i sin oerhörda småaktighet, sin dumhet och sin ignorans tjatar vidare om en och samma inbillade ”skandal” som däremot inte drabbat dig själv ett smack – för du har avlett fiendens uppmärksamhet, och dolt vad du v-e-r-k-l-i-g-e-n sysslar med, i kraft av att han eller hon nu tror, att du gjort något ”skamligt” och bara kan fokusera på detta enda, på denna enda punkt – där anfall i själva verket är meningslöst..

I själva verket har du bara bekräftat, vilka dina fiender är och vant dig av med alla skamkänslor, just genom att utföra, vad pöbeln tycker eller tror är skamligt.

Men du marscherar vidare, glad och nöjd – och dina verkliga planer, tankar och insikter känner ingen – utom Asarna.

Endast Asar och Vaner kan döma dig. Människor, däremot – ropar leve ena dagen och ”buu buu straffa” nästa.

Strof 31, Lokasenna” av Sam Flegal, amerikansk konstnär

Annonser

Okvädar Nordkväde eller får de Tillträde ?

De gustibus non erat disputandum” sade de hedniska Romarna – eller ”Om tycke och smak skall man inte resonera”. Det som kallas Hednisk Musik idag är en mycket disparat och omväxlande genre, och själv gör jag mig nog knappast som musikrecensent. Jag har mina favoriter, det är ju självklart – Einar Selvik till exempel – men jag föredrar faktiskt mycket mer hedniskt instrumentell musik – av alla sorter – än den, som skall vara med sång – eller för den delen ”growl” – vilket jag knappast begriper mig på. Det gäller ibland att förstå det fina i galdern eller kråksången, och när jag säger det, menar jag det rent bokstavligen.

”Veten I än, eller vad ?”

Å andra sidan gäller det också – som min gamle favoritförfattare Harlan Ellison alltid sa (se under avsnittet ”Konst och Litteratur” här överst till höger) att ”a writer shouldn’t write what he doesn’t know” eller med andra ord, att man inte ska skriva om ämnen man inte fullt ut behärskar.  Jag är själv inte utövande musiker, och begriper heller inte ett enda jota av vissa musikstilar. Med denna brasklapp i minne, och därför att min kontakt Totte Hell är ruskigt frånvarande på nätet just idag, har jag gett mig ut i cyberrymden på bandcamp, och upptäckt att  en svensk grupp från Västergötland med namnet Nordkväde, bildad 2017, släppt ut ett nytt album med titeln ”Visdom och Makt” vilket ju låter ganska ansvarskrävande.

Texterna till albumet verkar mycket åt ”Ultima Thule” hållet och innehåller här och där ett ”hell” för mycket, så att säga. Man bör minnas att vägen mellan det storvulna och pekoralet ibland inte är lång, och att varje growl-poet inte är en Esaias Tegnér precis, om ni förstår hur jag menar. Dessa texter – svulstiga till tusen – tycker man sig ändå ha hört här och där förr, och de övertygade nog inte riktigt då heller, fast det var väl på 80-talets slut, när jag själv inte hade hunnit fylla trettio.

Förhoppningsvis finns det dock många hedniska twentysomethings kvar i vårt land, som kan finna glädje, tillförsikt och inspiration i Nordkvädes musik, och till dem och bandet med, önskar jag Frejs lycka, och hans systers vänlighet – och att de toge bort de värsta trollen ur sina texter, för ofta går det troll i ord; och så har det nog gjort här – med besked.

Nåja.

Bättre än att förbanna mörkret, torde vara att tända ett Frejas Ljus !” (teckning av Anker Eli Pedersen, Färeöarna)

Vackraste spåret på deras nyaste skapelse är i alla fall detta, kallat Ljuset – kan det vara Frejas eller Upplysningens Ljus det är fråga om ... som är helt instrumentellt – allt det andra har jag inte hunnit lyssna av ensingång, utan lämnar till mer uthålliga öron, enkannerligen då dem, som sitter på en viss Totte.

Svulstigast – och helt klart polemisk – på ett hedniskt vis – är följande text, uppenbarligen skriven inför det hedniska skifte, som snart kommer – och ”Svenska” Kyrkans medlemmar, ingen nämnd och ingen glömd. Kristendomen är ju helt och hållet en dödstillvänd religion, som frossar i Världsbrand, katastrofer och vill att jorden ska gå under, precis som den värsta Greta Thunberg och alla hennes svansdingel.

Himlen skola falla, elden regnar ner
Världen sätts i brand, ni ingen framtid ser
Er era är nu över för lögnerna är slut
Så be nu till din herre, låt han visa vägen ut

Levt ett liv på knä trots att du aldrig fått ett svar
När templet nu har rämnat vad har du då kvar ?
Jag sida efter sida nu ur boken riva ut
När sista sidan rivits då tar ditt liv slut

Er tro ligga i ruiner
Ert hopp sakta rinna ut
Över er solen ej längre skiner
Er makt har nu nått sitt slut

I en tid av falskhet, lögner och förakt
Ni förslavar folket med en himmelsk högre makt
Men folket börjar vakna, och hoppet väcks igen
Ty en gammal hednisk låga, brinner i folk än

Vi samlar våra vapen och rustar inför strid
Innan vi har segrat ingen fiende får frid
Ni ska nu få lida för brotten ni begått
Nu när allt är över, är er tro ett minne blott

– Nordkväde, 2019

Själv förstår jag inte varför man infogar infinitiv formen ligga respektive rinna i den här texten – det borde heta ligger, rinner… Möjligen kunde man tänka sig en gammal plural-form här, ”Babylon och Tyre ligga i ruinerlär det stå i de kristnes babblande Bibel – men jag ser liksom inget skäl för denna hastigt påkomna licentia poetica eller skaldiska frihet just här, ifall grabbarna nu inte räknat sina stavelser och beats eller taktslag, vill säga.

Nå — ett stort hedniskt och Asatroget ”Lycka till !” är de i alla fall värda. De kan behöva det, nämligen.

”Sic Semper Porcus !”

 

Första exemplet på ”Equal Time” för Hedningar – Asatrogen amerikan i ”Allt för Sverige”

Den amerikanska principen om ”Equal Time” gäller sällan i svenska media. Over there, eller i USA tycker man det är jämlikt ifall alla minoritetsgrupper i politiskt, religiöst eller etniskt hänseende får komma till tals, men det gäller givetvis inte i Svenska media, för här är det bara mediamogulernas och det nya frälsets åsikter som gäller… Men – detta blir det kanske ändring på inom kort…

Fråga på en Tors Dag: När bara 57 % eller så av svenskarna är kristna, varför får då inga Hedningar medverka i TV-program eller media ?

Är inte det DISKRIMINERING, eller hur kära Statstelevision ?

 

Reality-serien ”Allt för Sverige” som handlar om hur diverse svensk-amerikaner besöker sitt gamla hemland, och ser vad som kan finnas kvar av deras rötter i det misshandlade ”Landet Löfvén” eller ”over here” röner alltjämt stora tittarsiffror. Själv ser jag inte mycket på sk ”underhållningsprogram” i denna stil, men igår noterade Excessen – nej förlåt jag menar Expressen – att Statstelevisionens Senaste Såpa – som nu lär gå på sin nionde säsong – nu också innehåller en deltagare vid namn Mats Thuresson, 22.

Unge herr Thuresson uppges arbeta som snickare och vara uppvuxen i en förort till Boston, men intresserad av smide och järntillverkning samt utrustad med ambitionen att kunna göra svärd, vilket kräver en mästersmeds kunnande, och långa år av träning. Men, kanske kan han åka till Järnbärarland, eller till Wira eller Gränsfors bruk, där man ännu gör användbara verktyg och vapen. Han skall också vara Asatruamann, eller Amerikansk Asatroende, vilket är ganska så olikt vad som betecknas som Asatro här i Norden, i alla fall vad de flesta amerikanska astaroende angår – och så vill han träffa sitt hjärtas dam, säger tidningen. Måtte då Freja stå honom bi…

Under tiden spelar jag en finsk låt om Järnets födelse från det finska bandet Korpiklaani, som har med skog men inte med korpar att göra, samt en låt med Boston – ur den – på sitt sätt – ganska hedniska filmen ”Men who stare at Goats !”. Som en ringa hyllning till en fjärran främling, som kanske ändå till sist hittar hem – och vill han se hur ett blot ska gå till, utan att beblanda sig med ”fornsedare”, falska människor och patrask, så är han gärna välkommen att kontakta mig…

 

MORE than a Feeling…Det är ASATRO Det !

Delvis missvisande blänkare i SvD och svensk press om nytt arkeologiskt fynd i Estland

Ibland undrar jag faktiskt över förmågan till självständigt tänkande ibland svenska journalister. Alla upprepar de slaviskt vad som står i olika TT-telegram,  oftast helt utan någon kontroll av den ursprungliga källan, och vad rubriksättningen angår, så blir den ofta fel – även om den inte alltid söker sig till ”Höglandsnytts” säregna rymder. (Se ibland tidigare inlägg).

Men – nu så har det hänt igen. SvD rapporterade igår att ”hundra stycken vikingasvärd” skulle ha hittats på Ösel i Estland, vilket är en sanning med åtskillig modifikation. Läser man originalkällan, så framgår det tydligt att det är fragment av svärd det handlar om, och alltså inte bara ”delar” i största allmänhet, som det står inne i SvD:s och TT:s artikeltext. ”Fragment” i arkeologiska sammanhang kan betyda en enstaka rostfläck i marken, eller enstaka spånor av metall, vilket man nog bör var medveten om.

Utsmyckningen på svärden verkar relativt grov, och kanske är ett verk av lokala smeder. Jämför vad en fack-site som ”Ancient Origins” har att säga om saken.. !

Vidare skriver den Estniska originalkällan att det är svärd från nionde till trettonde århundradet det rör sig om.  Tusentalet till tolvhundratalet alltså. I Nordeuropa räknar man vanligen med att Vikingatiden tog slut år 1066, medan Estlands hedendom (och Vikingatid) varade långt intill dess att Danskar och Tyska Svrädsbrödraorden anlände till nuvarande Estland på 1200-talet, medan den svenska ”Ösysslan”, varav Ösel fått sitt namn, kvarstod under svenskt inflytande och med en svensk bosättning mycket långt fram i tiden, liksom på Dagö, Odinsholm, Rågö, Ormsö och många andra Estniska öar.

Enstaka svärdshjalt – minst 2 – ur detta fynd – som ska komma från 2 fyndplatser 80 m ifrån varandra – troligtvis på ett större gravfält, eller kanske från en lokal liknande de båtfynd som gjorts på Estland under senare år (se bland mina tidigare inlägg) tycks visa, att de inte alls är så fint bearbetade som de praktsvärd av frankisk tillverkning som man ofta möter över hela det vikingatida området. Den estniska nyhetssajten säger att det finns minst 700 svärd från 900-talet och fram till Vikingatidens slut i Världen, men det är osäkert varifrån denna uppskattning kommer.

Observera de mycket finare detaljerna på denna svärdsreplik. Damaskerat stål och mycket fint bearbetade hjalt var vanligt – och antagligen var de 100 exemplar man nu har spår av inte bara inhemska, utan även tillverkade i Norden eller det Frankiska Riket.

Så sent som 1870 var delar av Västra Estland svensktalande. På Vikingatiden och Medeltiden omfattade de svenska delarna eller ”Ö-sysslan” nästan hela området på kartan.

Till sist ska det sägas, att det kanske inte är konstigt att dagens journalister är historielösa. Oftast har de en mycket dålig och bristfällig skolutbildning. Historieämnets ställning i den svenska skolan är väldigt svag., och för några dagar sedan lade den S-ledda Regeringen ett förslag att ta bort all historieundervisning som berör perioden före år 1700. En hel generation av svenskar görs till lättstyrda, identitetslösa, kunskapslösa, rotlösa människor – och som vi ser driver svenska media aktivt på den utvecklingen..

Från Partikansliets slaktarbod: ”Ryggraden tar vi bort, lille svensk ! Den behöver du ändå inte… Åsså mössan i hand, och bocka, bocka, bocka… ” (konstverk av den tyske tecknaren Paul Weber)

 

Utvecklingen i Stalins Sovjet – den era under vilken den svenska befolkningen i Estland nästan helt utplånades – var precis likadan. Folket skulle bli historielöst, en ansiktslös och aningslös grå proletär massa – utan medvetenhet om vilka de egentligen var, eller var de kom ifrån…

Men – vetenskapen och lite humaniora kan råda bot på den saken – lyckligtvis…