Om ett FULT dåd i Halle, annan FULHET samt ”Kontrakt med gud”

Förvisso är det en ful värld vi lever i. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Tydligt nog vimlar denna planet av fula människor i fula kläder med ful utrustning som vid fula tillfällen handlar mycket fult emot andra på fula platser, ofta i kraft av fula ideologier eller rena ful-religioner, vilket fult nog får mig att högt säga fula saker om dessa fula vederbörande.

Staden Halle i Tyskland är vanligtvis vacker, men där skedde något FULT igår.

Men värre än den yttre fulheten, är detta med inre fulhet – och det som verkligen är fult, kan vi konstatera. Igår, till exempel, berättade jag för er alla om kvinnan Sahar Tabar i Iran, som förvandlade sin yttre fulhet till ett slags protesthandling, efter vad det set ut. Det finns som bekant olika sätt att tycka eller protestera på, och inte alla behöver ta sig sådana fula uttryck som i staden Halle, det säger jag er; angående det fula i tillvaron.

Värre är det med den inre fulheten. Högerextremister, till exempel, är verkligt fula på insidan också, och vad jag sagt om de som missbrukar Tyr runan, eller högerextrema miljöer i utkanten på en eller annan rörelse, behöver jag kanske inte upprepa. Jag har också nämnt extremister till vänster, som missbrukar svamp och Tors hammare, märkligt nog, liksom den fule journalisten Peter Kadhammar i Aftonbladet, som är något av det fulaste jag sett, denna vecka. Kadhammar är inte särskilt ful på utsidan, nämligen, men hela hans journalistik och argumentation är ful, liksom hans fula inre – vilket jag redan förklarat.  Han överträffas inte ens av Maria Ludvigsson i SvD, som också tänker mycket fult och rentav hjärtlöst om vissa saker – liksom herr Kadhammar.

En som inte framstår som hjärtlös idag är Aron Verständig, Ordförande i ett visst centralråd i Sverige. Kanske har han läst vad jag skrivit, för han betecknar det som skedde i Halle som fegt, hänsynslöst och övermåttan fult, för vad som ägde rum var ju ett misslyckat försök till ett terror-attentat på en lokal synagoga, där 70-80 personer samlats för att fira Yom Kippur, som skall vara en försonings- och tacksägelsefest, lite som den amerikanska Thanksgiving, som ju snart också firas såhär års.

Jag vet nu inte om den ädle Herr Verständig tagit till sig mina ord om Tyr från igår, men gör han det, så är han verkligen förståndig, och gör skäl för sitt namn !

Rättvisan bär icke sitt svärd förgäves. Många vill hålla i hjaltet, men få vet hur klingan ska höjas !

I en tidigare debatt har Herr Vestständig sagt, att situationen för Judar, Mosaiska Trosbekännare alltså, eller anhängare av den Hebreiska religionen nu är så dålig i vårt land, att de allesammas – tydligen utan undantag – får fundera på emigration, kanhända till Israel efter vad jag gissar. I Låtsas-Liberala Dagens Nyheter spär självaste Niklas Orrenius – vars fulhet är känd – på med att säga att ”Europa har misslyckats med att skydda sina judar” medan Katoliken Erik Helmerson från bästa ledarplats väser om  att vissa Monoteistiska organisationer ovillkorligen måste ha mer pengar, ja mer mer merungefär som om det vore den slutgiltiga lösningen på alltihop. (Ursäkta det fula uttrycket!)

Förmodligen lär detta taktfasta ylande från Bonnier-koncernen glädja herr Verständig och Centralrådet, som tydligen har någotslags konstig ensamrätt på att representera de sina just i Sverige, men missförstå mig nu inte.

Det är inte bara de Mosaiska trosbekännarna och följarna av Mose lag som känner sig söndermosade i Stefan Löfvéns Sverige. Enligt BRÅ, Brottsförebyggande rådet, känner sig minst 28 procent eller nära en tredjedel av befolkningen i Sverige otrygga, och är rädda för att våld skall utövas emot just dem, herr Verständig behöver inte känna sig ensam. Jag själv har nyligen skildrat Attentaten i Köpenhamn 2015 från min fd internet-kontakt Inna Shevchenkos och Lars Wilks synvinkel, men det glömmer Niklas Orrenius klädsamt nog (eller är det – fult ?) nog att nämna, eftersom det inte passar in i hans argumentation.

Jag själv har också nämnt, hur jag utsatts för inte mindre än tre dödshot på grund av den här bloggen, sedan jag började skriva på den för nu snart tio år sedan – den har haft olika nätadresser, så om nu herr Verständig et consorties i sin lilla Sanhedrin, eller är det Centralråd – ”Högsta Råd” kanske – som på jesu tid antar jag – tendensen känns igen ! – känner sig oroliga, eller inbillar sig att just de tillhör en förföljd minoritet, så kan jag väl vara lite snäll och innerlig just idag, och förstå dem, innerligt väl.

Vad Erik Helmerson samt Herr Verständig tyvärr helt glömmer, är att ingen av de två offer som noterades i Halle ens var jude, eller synagoge-besökare, allt enligt den lokale Rabbinen där. De som sköts var av allt att döma en förbipasserande tysk kvinna, som steg av från en spårvagn, samt en person på en Turkisk restaurang i närheten.

Helmersons ologiska påståenden är därför totalt besides the point. Man skulle med mycket mera rätt hävda att det inte är pengar till religiösa minoriteter som ska delas ut i sedvanlig (S)märkt stil, utan den allmänna rättsstaten som ska förstärkas med mer polisiära resurser.

 

Vilket är det ”Högsta Rådet” som säger sig styra över alla ? Inte något Justitieråd, väl ??

Det finns något som heter ”Verkshöjd”, också ifråga om terror och mord. Med en cynism av Kadhammar-slag kunde vi tänka på Kurdistan, vars befolkning snart skall importeras hit, enligt vår nye vice Statsminister, tillsammans med alla de 11 000 IS-interner som finns i Världen; huller om buller, utan urskiljning tillsammans med sina barnsoldater och ”camp followers” i form av hustrur som uppgav sig sköta tvätten ena dagen, och kasta handgranat den andra, samt andra små kombattanter, ingen nämnd och ingen glömd. Till och med Statsministern själv anspelar på att den politik han är ansvarig för – i kraft av den ”Feministiska Utrikespolitik” han talade sig varm för i FN – kanske inte var så bra, trots allt.

Turkiet lär fort nog uppnå sina krigsmål om en 30 km bred ”cordon sanitaire” på den Syriska sidan av sin landgräns med det landet, och vad det leder till, får vi nog se. Om ”Europa” ska ta hand om något, så är det i alla fall inte fler ”ensamkommande” eller sk kurder med oklar härkomst och förflutet, som mycket snart kan antas svärma. Patrik Engellau, debattör på sajten ”Det goda samhället” oroar sig för vad konsekvenser Turkiets inmarsch kommer att få så småningom, men själv tänker jag inte föregripa vad som komma skall – och konsekvenserna för vårt lands del. Vi vet ändå att det blir konsekvenser – men vi kan inte göra om 2015 års misstag, som ett visst Miljöparti pläderar för.

SvD noterar idag, att den muslimska minoriteten i vår land känner ett stort behov av att ”städa upp framför sin egen dörr” rörande omskärelserna, amatör-kirurgin och allt det andra som är den minoritetens speciella ansvar. Var och en är ju ändå herre över sitt, eller hur ?

 

”Rackorna ylar” – Teckning av ”Steget Efter” – svensk karikatyrtecknare 18 September 2019

 

Varför kan då inte den hebreiska minoriteten i vårt land också göra så, och anpassa sig efter förhållandena – istället för att komma med orimliga penningkrav via DN ? Herr Verständig får ursäkta, just idag – men så är det faktiskt… Emigration kanske inte är det enda alternativet, för hur ser verkligheten ut, egentligen ?

Gruppen Mosaiska Trosbekännare i Sverige – ja – kalla den vad ni vill, om terminologin verkar svårsmält eller känsligär ingen enhetlig grupp. Den är inte etniskt avgränsad som svenskarna, för det har den aldrig varit. Inte heller avgränsas den av något språk, för Judar i Sverige talar i de flesta fall inte alls hebreiska eller yiddish, utan samma språk som oss alla andra – det vill säga svenska – för det är och förblir huvudspråket här i Sverige. Också i USA, Tyskland, ja hela Europa talar judar de språk som finns där, och de har aldrig någonsin varit en ”ras” eller genetiskt avgränsade som typ från världen i övrigt, vilket däremot Nordeuropas haplogrupper faktiskt är. Hebreiska i sin moderna form talas mest i Israel, sant och förklarligt nog, och så skall det förbli. Där har också den religiöst konservativa judendomen sitt starkaste fäste, oberoende av vad Herr Verständig nu säger – och kanske är det verkligen ”läge” för honom och alla andra hugade att flytta dit, så länge de vägrar att kompromissa i vissa frågor, som andra ser som löjligt små.

Enligt den israeliska pressen, så ser växande delar av till och med Israels befolkning omskärelse på pojkar som något onödigt, och något man inte längre behöver. Även där – och i USA – finns sekulära judar, ja hedniska judar som jag berättat om – och jag lovar er – de intellektuella judarna i USA är till och med intresserade av Asatro, och annat sådant.

Jag har nämnt en av mina kontakter i det landet redan, angående det här med judar, som vill konvertera till hedendomen, ja till och med Nordisk hedendom, för sådana finns faktiskt. Jag hälsar dem hjärtligt välkomna med öppna armar, men de får glömma de felaktiga föreställningarna om allsmäktiga gudar och centralråd, ty vår kultur och religion funkar inte så. Man kan inte vara Polyteist ena dagen, och Monoteist nästa. Man måste bestämma sig för vem man stöder, vilket ben man ska stå på, och vilken kultur, vilket samhälle, språk och religion man slutligen tillhör – och det är därför jag är skeptisk emot vissa talare i det Mosaiska lägret, fult tänkt eller icke.

Är de Mosaiska Trosbekännare i första hand, och svenskar först i andra eller tredje ? Som jag ser det, är emigration långt bättre i sådana fall – detsamma gäller Allahs tillbedjare i det här landet – punkt slut !

Hårt – men sant – och Trumpf i bordet !

Själv känner jag minst en man på Åklagarämbetet, någonstans i Sverige, som egentligen är Mosaisk trosbekännare på mödernet. Han är numera Hedning, och har valt sida. Han har det mycket bättre så – även hans hustru är en svensk hednisk kvinna, och hans barn kan mycket väl tänkas bli hedningar som vuxna, oomskurna och ej kringskurna i sina religiösa möjligheter som de är. Förut brottades han hela tiden med sig själv, likt Jakob med Ängeln, men det slipper han nu. Nu har han frid i sitt sinne, och kan snart fira Alvablot, men inte Halloween eller Allhelgona, ty det firar vi Asatroende inte.

Judendomens anhängare har genom tusentals år fått uthärda de allra mest fruktansvärda kval och förföljelser, det medger jag gärna – men det har också skadat hela deras kulturella och religiösa identitet mer än de kanske anar.

De går omkring med föreställningen att de ska tillhöra ett utvalt folk, och att deras Allsmäktige, Allgode och Allvise gud hela tiden skall beskydda just dem – men som vi ser, fungerar det inte så. De är lika hjälplösa – fullständigt och oförbätterligt hjälplösa – som de löjliga demokrater i USA, som idag deklarerat att man ska be och böna till Israels gud att skona kurderna, ungefär som om det nu skulle hjälpa dem det minsta

Ängeln: ”Psst Abbe ! Skär inte halsen av grabben din – kapa kuken på honom iställe, så skaru få ‘ rej ett Kontrakt med Gud...”

Caravaggios vackra tavla här ovan återger Judendomens mest centrala scen. Abrahams slaktoffer på sin egen förstfödde son Isak – och ”förbundet med gud”. Hela tiden denna offermentalitet, klanmärkningen och allt det andra. identiteten som hjälplöst offer, och frågan varför gud låter judarna lida, lida och lida genom årtusenden, ifall han nu är så allsmäktig och ”god”

Svaret från rabbinernas, de skriftlärdas och intellektuellas sida blir naturligtvis, att gud är nitälskande, och kräver absolut hängivenhet. Regler, regler och regler. Hela Gamla Testamentet är en enda stor Lagbok, Talmud dess handbok om tillämpningen, Kabbalan dess digitala kod. Tror ni mig inte, så gå till närmsta Synagoga – också den i Stockholm.

Därav de ortodoxas krav på absolut snoppklippning, monumental intolerans, vägran att kompromissa – ens i villkorliga detaljer. Jag kommer lite att tänka på den Judiske serietecknaren Will Eisners tecknade novellsamling ”A Contract With God” eller ”Ett kontrakt med gud” som i likhet med Art Speigelman’s ”Maus” och vissa verk av min judiske favoritförfattare Harlan Ellison verkligen tål att läsas, apropå den judiska identiteten… och hela det lidande den medför…

Eisner var 61 år när han gjorde sin delvis självbiografiska novellsamling i serieform, och trots att de tre andra berättelserna i den är läsvärda, är de inte av intresse just för dagen. Den gamle och trötte Frimme Hersh från Litauen – en ”Litvak” på jiddish – är djupt religiös, och dessutom anhängare av den chassidiska skolan, den mest judiska av dem alla. Som ung lever han nästan ett slags partisanliv i sitt hemlands skogar, och skriver en kväll vid en brinnande buske sitt kontrakt med Gud – med en kolbit – på en stentavla. Förföljd av alla, och hatad till och med av sitt eget folk flyr han senare till USA, i tron att det ska ge honom ett bättre liv. Redan i den första rutan ser vi honom på hemväg till hyreskasernen 55 Dropsie Ave (”Syffe-gatan” nr 55) i vilken han bor – för han blir inte rikare i Amerika, just, utan bara fattig och utstött om och om igen.

”Regnet faller lika på fattiga och rika” heter det – men den rike har som alltid stulit den fattiges paraply. När hans adopterade systerdotter dör – Eisner förlorade sin, samma år i det verkliga livet, rasar Frimme emot Gud, och skriker ut alla judars mångtusenåriga förtvivlan – ”eli eli sabaktani” på arameiska, som en viss Jeschua ben Yusuf på korset.. Men det hjälper inte. Ingen gud kommer. Ingen lyssnar. Ingen frälser honomså han säger upp kontraktet med gud och låter hedna sig – en gång för alla ! (Det kan ni också göra, kära läsare! Se bara till att göra den innan 1 November – för annars är ni FÖRBJUDNA av ”Svenska” Kyrkan att gå ur…)

 

Något liknande hände också mig själv i en kyrka i Vilnius en gång. Jag har inte lyckats återfinna den på mina kartor, men den ligger till vänster från den stora Järnvägsstationen sett, innan man passerar det som heter Gryningens Portar och kommer ned i den gamla staden. Det är en anslående basilika i rött, där jag gripen av stundens allvar och tillfällig anfäktelse över all den unkna katolicism som finns i det landet bad den kristne guden att kliva ned från sitt kors, och slåss med mig – ifall han var karl nog för det. Det var han inte – och jag lämnade honom för alltid, även om jag var hedning långt långt innan, ja ända sedan 2 månaders ålder eller så tidigt jag ens haft självmedvetande i den mening vi vanligen tänker oss det. Eisner, däremot, låter sin fiktive karaktär bli hednisk hedonist istället för en ansvarsfull Polyteist, därför att han i sin judiskhet (som han tragiskt nog aldrig övergav) aldrig begrep polyteismen, aldrig nådde fram till den, aldrig kunde tänka sig något annat än just Monoteism, när han tänkte i religiösa termer. Så förgiftat var hans inre av allt lidande han utstått. Fullhet, som sagt. Överallt fulhet fulhet och åter fulhet – för att tro på en enda gud är verkligen fult, och mycket begränsat också.

Det vimlar av enkelspåriga Monoteister, som inte förstår att måttlös materialism, ateism eller hedonism skulle vara det enda alternativet till just deras religion, men Eisner lät sin huvudperson njuta av livet, så väl det nu gick. Han stal för det första alla pengarna ur den synagogekassa, vars förvaltare han var; men bara för att köpa hela det hyreshus vari han bodde, och göra en god gärning för grannarna där. Så skaffade han sig en kristen älskarinna, och hade kul tills pengarna försvann, men på sin ålderdom ångrar sig förstås Frimme, Eisners fiktiva jag. Då går han till ett gäng svårartat konservativa rabbinersamma gäng, herrklubb eller ”Högsta råd” som Aron Verständig tydligen ständigt förestår här i det verkliga Svedala.  Han ber dem göra upp ett nytt kontrakt åt honom, men de svarar såklart att det inte går, eftersom det vore HÄDELSE, och att kontraktet bara kan återskapas i en svårt stympad och förkortad form – en gång förlorat, kan människans kontrakt med ”gud” aldrig någonsin återfås, och det är kanske lika gott det.

 

Vad ger ni mig för alla dessa ”Högsta råd”, ”Centralråd” och ständiga Sanhedriner ? Kommer vi närmare det andliga på så vis ??

Frimme Hersch får sitt nya kontrakt, och går hem med det på fickan till sin sjaskiga lägenhet genom regnet – det regnar alltid i Eisners New York eller Näv Jork – en stad där man får slå sig fram med nävarna – men han får en hjärtattack, segnar ned och dör. Eisner låter dock det gamla kontraktet och stentavlan hittas av en ung man i samma kvarter, som blir nästa Ahasverus-typ, eller ”vandrande jude” gissar vi – och där slutar Eisners suveränt tecknade historia.

Ok – nu är jag inte Mosaisk trosbekännare, hednisk och oomskuren som jag ju är, och jag blir heller aldrig något annat. Vore jag jude, däremot – skulle jag genast låta hedna mig, illa kvickt, men behålla mina böcker, runorna eller kabbalan. Lidandet och den ständigt vredgade, förföljande guden kan vi lika gärna skippa – och jag råder er alla att göra samma sak

I min värld heter det FRAMÅT – och inte ”TAMFÅR”