Idag har Finn namnsdag enligt den svenska almanackan. Man brukar på Wikipedia och andra liknande sajter på nätet hävda, att namnet skulle ha sitt upphov i folkslagsbeteckningen ”Finne” vilket under den tidiga medeltiden också skulle ha använts om Lappar eller Samer. Men detta är nog inte riktigt sant. Namnet finns också på andra Indoeuropeiska språk än de Nordiska, och det är mycket äldre än den sena järnåldern.

Rätteligen skulle även Fingal ha namnsdag denna dag, eftersom det namnet är ännu en keltisk och irisk variant av Finn – och det är på Irland namnet egentligen hör hemma, som vi snart skall se.

Bland kända personer som har namnet Finn, kan man finna polarforskaren Finn Malmgren eller sångaren Finn Zetterholm, som inte var för fin att sjunga folkliga och fula visor på sin tid, eller för att citera tecknaren David Nessles kända vers: ”Finn Zetterholm, Finn Zetterholm, det är vår nya sport – Finn Zetterholm, Finn Zetterholm – för han har kommit bort !”

Trubaduren FINN Zetterholm lanserade på sin tid den så berömda LP:n ”Folk-lår”. Man får INTE vara pryd, buskablyg eller sipp, ifall man VERKLIGEN är HEDNING !!!

En tydlig ledtråd, som visar hur gammalt namnet Finn är, får man via den vida spridda sk ”Finn-sägnen” som finns över hela Norra Europa. Man har antagit att det Nordiska namnet Finn också kan betyda stigfinnare eller vandrare, och i den mest kända svenska varianten – som dock är kristnad – talar man om Jätten Finn i Lunds Domkyrka.

Ansiktet på Finns staty i Lunds domkyrka höggs redan på 1700-talet sönder av kristna vandaler, som inte tålde en hednisk hjältes närvaro.

När kristendomen kom till Norden fanns det en eller annan Engelsk präst i Lund, säger man – detta skall ha hänt 1050 ungefär. Han kunde inte bygga någon kyrka själv, eftersom han i likhet med de flesta kristna var en svag och okunnig man, och därför fick han be om hjälp av den Hedniske och Rättsinnige kämpen Finn, som bodde vid Tre Högars Ting, inte långt från Dalby. I lön ville Finn ha prästens ögon, samt sol och måne, men bara om prästen inte kunde gissa Finns rätta namn, för godlynt som han var, hjälpte han prästen anonymt, bara för gammal vänskaps skull. Den nya katedralen i Lund blev snabbt högre och högre, och den falske prästen smög ängsligt omkring på landsbygden, för han ville ju inte, att den dag skulle komma, då Finn fick sin rättvisa lön för mödan. Under en ättebacke vid Tre Högar hörde han så en mörk kväll en kvinnoröst som sjöng: ”Finn, Finn heter far din – och hem kommer han snart, med sol och måne !”

Nöjd med den kunskapen gick prästen till byggplatsen nästa dag, och skrek ”Finn, Finn – sätt den sista stenen längre in !” och Finn förvandlades då till sten, trots sina jättelika kroppskrafter. På en pelare i Katedralens krypta ser man Finn själv än idag, och på en annan pelare hans hustru och deras barn; och man vet att denna pelare så sent som på 1100-talet stod mitt i kyrkan, men att den flyttats till den underjordiska kryptan av räddhågade kristna. Men en dag, sägs det – då mänskligheten lyckats bygga bro över Öresund, och en tunnel under Hallandsåsen, då ska Finn vakna till liv igen, och den kristna kyrkan skall falla, och bli till stoft och grus. Som vi alla vet dröjer det nog inte länge, för vi har faktiskt en bro över Öresund och en tunnel under Hallands ås i detta nu, och Asatron har redan vaknat och kommit tillbaka. Den urgamla profetians ord kan mycket väl vara sanning, och fullbordas mycket snart.

Forskare är nästan säkert att namnet Finn kommit till Lund med Irer eller Angler – staden Lund hade ju rika förbindelser med bland annat London i England, som en del till och med säger att Knut den Store tänkte på, när han tog över Lund efter Sven Tveskägg. På Irland finns en hjälte vid namn Fionn Mac Cumhaill, vars namn ibland moderniseras till Finn McCool, vilket ju kan vara coolt nog för sena tiders barn.

Den irländske halvguden Finn, med hans hustru Sahdbh och en av hans två hundar, Bran och Secolann, enligt en modern irisk illustration

Finn betyder i själva verket ljus, ljushyad eller vit, liksom Fingal, som är det skotska namnet på samma gud eller halvgud. Man har ansett, att båda namnen skulle syfta på Nordborna, som ju tidigt dök upp på Irland, och skilde ut sig från de brunhåriga kelterna. Kanske är Finn också en motsvarighet till Himmelsguden Ull, som ju också var en solgud redan på bronsåldern. Berättelsen om byggmästaren, eller ”Jätten Finn” finns också i Eddan, och den iriske Finn beskrivs ibland också som en jätte, eller i alla fall med jättelika krafter.

I Eddans version av berättelsen, gäller det en jätte som tillsammans med sin hingst Svadlifare arbetar på att bygga Asgård – ibland kallas jätten Mundlifare, efter namnet på Månes far. Jätten vill ha solen, månen och Freja i lön, men som vi alla vet lurar den listige Loke honom, genom att förvandla sig till ett sto, och locka bort hingsten, som gjorde det mesta arbetet. Loke fick hingstlem i röven, och grundligt knullad som han blev födde han sedan Hel, Midgårdsormen och Fenrisulven – detta var hans ur röven skapade avföda, som plågat människor och gudar sedan dess.

Lokes avföda, enligt en teckning från början av 1900-talet

Man har antagit att myten om Asgårdsbyggmästaren speglar en äldre, gemensam indoeuropeisk myt om två generationer av gudar, där den äldre är ett slags ”världsbyggmästare” eller de krafter, som skapar Världen, och den yngre de krafter som verkar i naturen som vi känner den. Detta känns igen också i Eddans berättelse om kriget mellan Asar och Vaner, som är det äldsta kriget i Världen. Även den grekiska myten om Zeus, som besegrar sin fader Kronos eller tiden – Kronos skildras som en jätte, han också – och hur världen sedan skapas av urjätten Kronos eller Ymers kropp, hör till samma sägencykel. Finns namn, Fiann, ska återfinnas också i andra namn typ Gwen, Wenafra eller det franska Guinevere, samt det nordiska ”vän” (inte vän som i vänlig, utan vän som i ”fager och vän” ) vilket blott är en parantes.

Nåja, som den Sol-gudomlighet eller Ulls vederlike som Finn var, så drog han omkring på Irland med sin Fianna eller Hird, och utkämpade slag efter slag emot rikets fiender. Emellertid har han fler likheter med de nordiska myterna än så. I början av hans liv hette Finn ”Deime” eller säkerheten, det förutbestämda (solen är ju förutbestämd att gå upp varje dag) men så sattes han i lära hos dvärgen Finn Eces eller Finnegas, som i åratal försökt fånga Visdomens Lax, sägs det. Finn lyckades fånga den åt honom, och skulle just steka den, när han brände sig och fick lite av fiskens kött på tummen. Då förstod han plötsligt fåglalåt, och hörde hur två kloka korpar i ett träd kraxade om att hans gamle lärare ville döda honom, och ha all visdomen och fisken för sig själv…

Om ni verkligen studerat Asatron på djupet, och om ni verkligen är Hedningar, så ser ni genast likheten med hur Loke förvandlar sig till en lax och dyker i Frånångers mot norr rinnnande fors i myten om hans slutliga tillfångatagande. Ni ser också likheten med Sigurd-sagan, där Sigurds fosterfar Regin planerar att döda honom, sedan draken Fafner (som med lite god vilja kan liknas vid en fisk – ”hedfisk” kallas ju ormar i skaldediktningen) väl blivit dräpt av Sigurd. På den berömda Ramsundsristningen i Södermanland – samma ristning som nu nästan blivit totalförstörd och utplånad, sedan Eskilstuna kommun fick för sig att skapa ”handikapp-access” till den, trots att det alltid varit meningen att man skall lämna ristningen i fred, och inte gå eller stå på den – vilket bara skadar och inte främjar – ser vi också hela Sigurd-sagan, inklusive hur Sigurd bränner sig på drakhjärtat, och plötsligt förstår fåglalåt.

Ristningen på Ramsundsberget innan en okunnig kvinnlig kommunalpolitiker vid namn ”Birath” såg till att nästan totalförstöra den…

Också klippformationer vid den Irländsk-Skotska kusten, som ”giants causeway” eller den berömda Fingals-grottan är faktiskt döpta efter samma Finn, som likt jätten i den skånska sagan skall komma tillbaka en dag, när hedendomen återföds. Minnet och traditionerna lever vidare, därför att hedendomen, med dess myter och berättelser, är så gott som universell, och spridd över hela Nordeuropa.

Att de kantiga basalt-pelarna tolkats som rester av något forntida byggnadsverk, eller anses ha jättar som upphovsmän är kanske inte så konstigt… Och Hedendomen vinner alltid. Här hemma är namnet ”Fingal” inte så välkänt, utom i Marin Ljungs gamla skämt om ”Fingal Olsson” kanhända….

– Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?
– Nä, han är död.
– Det är han inte, han rör ju på sig.

Detta sägs helt apropå, när man ska få en hårdhjärtad kvinna att skratta – precis som när Loke försöker få Skade att skratta efter dråpet på hennes far, och lyckas med detta uppdrag genom att ”binda fast sina hemliga ting vid skägget på en getabock” som det står i Eddan – och ”än skrek Geten, och än skrek Loke”. Och slutligen log Skade, vinterns kalla gudinna..

Så ni ser. Hedendomens legender, sagor och myter nyskapas, omskapas, flyter samman, klyver sig, fortsätter att vara lämpliga för alla tillfällen och kommer ständigt tillbaks. Ingenting kan besegra dem, inte idag, inte några dagar. Att vara hedning är att vara människa, och att vara medveten om sin mänskliga natur. Sålunda Säger Särimners Sändebud – Sela !!